9789170372865

ANNIKA SJÖGREN

Där ingen vind blåser

Ordfront Stockholm 2007

3

Annika Sjögren: Där ingen vind blåser Ordfront förlag, Box 7506, 8 9 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se ©Annika Sjögren 2007 OMSLAG: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Satt med Adobe Caslon Pro TRYCK: Scandbook AB, Falun 2007 ISBN 978-9-7037-286-5

4

Till Solveig och Per Olof som tyv채rr aldrig kommer att l채sa den h채r boken

5

6

K A PI T EL

1

HON ÖNSKADE ATT DE hade låtit träden vara kvar.

För sedan de tre männen i orangefärgade overaller hade fällt träden på andra sidan gatan hade hon sett otäcka saker hända. I flera dagar hade Vera iakttagit barnen med kikare. Varje dag hade de varit på samma ställe vid nästan exakt samma tidpunkter. På förmiddagen och vid lunchtid. Ibland även på eftermiddagen. När det var rast förstås. Om någon vuxen närmade sig upphörde alltihop omedelbart.

Första gången Vera förstod vad det handlade om hade hon fått kraftig hjärtklappning. Men hon kunde inte låta bli att titta. Illamåendet kom krypande och fick henne att kallsvettas, och fastän hon sänkte kikaren ett par sekunder och försökte återfå kontrollen över sig själv genom att andas djupt lyfte hon den sedan igen för att kunna fokusera på dem. Hon kunde helt enkelt inte låta bli.

Flickans stirriga och nedslagna blick, de stela axlarna och de orörliga händerna – Vera visste precis hur det kändes att stå där. Fräckheten, samhörigheten och avståndstagandet hos de andra barnen slungade henne ofrivilligt mer än sextio år bakåt i tiden. Varken moraklockans stadiga tickande i köket eller katten som strök sin mjuka päls mot hennes ben i hopp om att få något ätbart lyckades hålla kvar henne i nuet. Det var sig själv hon såg därborta och flickornas jeansjackor och svartfärgade hårslingor förvandlades till krigsårens urtvättade flanelljackor i grått och brunt och rosettprydda tofsar ovan7

för ena tinningen. Lukten av smutsiga och fuktiga raggsockor blev plötsligt alldeles tydlig och trängde undan doften av nygräddade bullar som omgivit henne med lugn och trygghet ända sedan morgonens bak. Okvädingsorden haglade över henne samtidigt som hon låtsades att hon inte hörde, inte märkte de andras outröttliga försök att få henne ur balans. Vilka glåpord plågoandarna därborta slängde ur sig hörde hon naturligtvis inte men inne i hennes huvud genljöd Anna-Stinas överlägsna röst som med utstuderat tonfall kommenterade henne, och ibland även hånade hennes mor. Vera skulle känna igen den rösten bland tusen andra. Hon kunde höra den lika tydligt som om det var igår. Anna-Stina – vars far var kapten vid flygvapnet, vilket de andra i klassen ständigt blev påminda om – var märkvärdigare än alla andra. Anna-Stina – lång och kraftfull – ledde trojkan som aldrig lät Vera vara ifred.

De två andra flickorna kunde hon just nu inte minnas namnen på, men hon kom ihåg att när de var ensamma, utan Anna-Stina, var de nästan snälla – åtminstone inte elaka. Men mot Anna-Stina satte sig ingen upp, inte ens pojkarna i klassen, och när de tre flickorna var tillsammans var det ingen hejd på uppfinningsrikedomen när det gällde att trakassera. På lektionerna blev Vera stucken i ryggen av en passare och när hon skrev välskrivning råkade alltid någon knuffa till henne, vilket förstås förorsakade bläckplumpar i skrivhäftet. Hennes medhavda limpsmörgåsar kunde oförhappandes hamna på golvet när de skulle äta i den trånga korridoren och i gymnastiken tisslades och tasslades det om hur klumpig hon var. Allt bakom lärarinnans rygg.

Naturligtvis. Inför den barska fröken Carlander var de alla små dygdemönster, inställsamma och flitiga.

Det värsta var när det låg saker i Veras skolväska som inte var hennes. Saker som hon inte visste hur de hamnat där. Det kunde hon bara ana av Anna-Stinas min som sa: ”Du säger ingenting, då blir det värst för dig själv.” Och Vera sa heller ingenting. Hon skvallrade inte.

En gång hade hon gjort det. Hon hade sagt som det var till fröken 8

Carlander. Efteråt hade både hon och Anna-Stina kallats in till överläraren, en i taget, för ett ingående förhör. Ingen hade trott henne.

Varför skulle någon tro på henne? Hotellstäderskans oäkta unge. Naturligtvis ljög inte dottern till kaptenen vid flygvapnet. Det begrep hon väl att överläraren inte kunde tro att Anna-Stina som hade välbärgade föräldrar behövde stjäla ett halssmycke. Däremot kunde han kanske förstå om hon som hade det knapert hemma kunde finna en lockelse i att äga något så dyrbart. Men att ljuga och skylla ifrån sig ...

Vera kunde fortfarande se den tunna kedjan och det näpna hjärtat med den lilla röda gnistrande stenen framför sig.

Skammen brände under huden när hon mindes överlärarens stränga blick ovanför glasögonen och senare klasskamraternas försmädliga ansiktsuttryck när hon återvände och med hukande axlar ljudlöst gled ner i sin bänk.

Skolklockan ringde och gruppen bakom gymnastiksalen löstes upp. Kvar stod den ensamma flickan, orörlig, och gjorde inte en min av att försöka hinna i tid till lektionen.

Vera tog ett stadigare grepp om kikaren. Hon visste exakt hur det var att bli lämnad av de andra, förnedrad och tillintetgjord. ”Gå nu!” sa hon högt. ”Gå nu så att du inte kommer för sent och får skäll av läraren till råga på allt.” Flickan skulle kanske inte få kvarsittning som hon själv hade fått. Men ändå. Vera blev otålig när hon såg att flickan inte rörde sig ur fläcken utan bara petade uppgivet med tåspetsarna i marken. Långsamt, långsamt började hon med släpande steg masa sig iväg mot skolbyggnaden. ”Skynda dig! Skynda dig nu!”

Uppskakad lade Vera ifrån sig kikaren och sjönk sakta ner vid köksbordet. Omedvetet föste hon undan några grå hårtestar som lossnat ur den tunna hästsvansen och stirrade tomt framför sig. De senaste dagarna hade gjort att allting trasslade till sig värre än vanligt för henne.

Bakningen på morgonen höll på att gå alldeles galet. Hon hade värmt mjölken för länge och blev tvungen att kyla ner den till fingervarmt utomhus. Och precis i sista sekunden hade hon kommit ihåg att hälla 9

salt i degen. Hon kunde inte samla tankarna. Det snurrade runt i huvudet på henne och plötsligt kunde hon inte erinra sig vad det var för dag. För ett kort, svindlande ögonblick visste hon inte ens när på året det var eller vilken månad. Hon tittade ut genom fönstret igen och när hon såg ett av de kala körsbärsträden mitt på gräsmattan och tulpanknopparna nere vid brevlådan kom hon ihåg att det var i slutet av april. Så dum hon var. Som vanligt. ”Du är ju dum som ett spån, lilla gumman”, brukade hennes mor säga. Inte ovänligt eller med hård röst, utan mer som ett konstaterande. Hon rätade på sig och försökte återvända till nuet. Vad var det hon skulle göra?

Med stor ansträngning försökte hon tänka klart och skaka av sig de obehagliga minnena för att kunna ta itu med sina sysslor. Hon skulle ta bussen och åka ner på stan och handla. Hon suckade när hon tänkte på att hon inte längre kunde handla hos Bylunds. Det var synd och skam att de hade blivit tvungna att stänga. Men vad skulle hon hitta på till middag åt Lars när han körde upp från Sundsvall för att hälsa på henne ikväll? Kött ville han ha. Och en lättöl till. Hon fick heller inte glömma att be honom laga den trasiga pallen. Hon kanske rentav skulle bära in verktygslådan från garaget för att inte glömma bort det.

Om han nu hade tid att stanna efter middagen förstås. Han hade väl en del att förbereda inför resan. Ogillande snörpte hon på munnen.

Hon tyckte inte om de där resorna.

Hon reste sig och hämtade reklamfoldern från Hemköp, det lilla blocket och en penna. Sakta började hon bläddra. Det var extrapris på fläskkarré och köttfärs. Och kaffe. Tre kilo till priset av två. Bananerna var nedsatta med flera kronor. På nästa sida fanns ett erbjudande om att man kunde köpa chokladkakor billigt. Den lockande annonsen smulade på ett ögonblick sönder hennes beslutsamhet.

Istället kom ett annat obehagligt minne och trängde sig på. Den där olycksaliga, hemska chokladkakan som hon inte hade kunnat låta bli.

De saker som lagts i hennes skolväska och som hon själv hittade innan Anna-Stina eller hennes hejdukar ”upptäckte” dem brukade hon pla0

cera på olika ställen i korridoren eller i trapphuset på vägen ut när ingen såg på. Men den gången Vera hittat en chokladkaka – en chokladkaka som var både sällsynt och åtråvärd – kunde hon inte lägga band på sig. Hon hade fullständigt tappat huvudet. Det var bara rika eller de som hade känningar och kunde köpa under disk som hade möjlighet att komma över något så eftersträvansvärt medan ransoneringen varade. Hon hade stoppat den i fickan och hållit den hårt i handen ända tills hon i skydd av några buskar fullkomligt hämningslöst slitit upp omslagspapperet. Mjuk och kletig av hennes krampaktiga grepp fastnade chokladen på fingrarna och runt munnen. När hon hade vräkt i sig halva och just bestämt sig för att spara den andra halvan på något finurligt gömställe blev hon ertappad. Triumfen lyste i Anna-Stinas ögon som med förakt långsamt beskådade hennes nerkletade mun, de smetiga fingrarna och den resterande chokladbiten i det hafsigt avrivna pappret. Anna-Stina ryckte den ifrån henne och höll demonstrativt upp den inför de andra som samlats omkring henne. ”Vad har vi här då?” frågade Anna-Stina med tillgjort tonfall. ”En liten lortunge som inte kan låta andras egendom vara. En liten tjuv. Och spåren har hon inte hunnit torka bort ...” Alla hade skrattat högt och uppmuntrad av de andras bifall gick Anna-Stina sakta runt henne och mönstrade henne från topp till tå. ”Jojo”, upprepade Anna-Stina medan hon nedlåtande tittade på Vera.

Plötsligt hade hon varit alldeles inpå henne, så nära att Vera kunde känna luftdraget när hon väste: ”Torka av dig runt munnen, din lilla lort!” Vera hade varit helt oförmögen att röra sig, bara stirrat ner i backen och den klibbiga chokladen i mungiporna och på hakan växte till en oformlig, enorm massa som hon inte hade någon kontroll över.

De andra började ropa ”lortunge, lortunge” , först lite försiktigt och trevande, sedan mer och mer samstämmigt och allt högre.

Och de hade alldeles rätt. Hon var en lortunge.

All hennes kraft hade gått åt till att inte börja gråta. Om hon gjorde det skulle hon vara förlorad. Hon stålsatte sig och tänkte att det snart 

skulle vara över. Sakta började en tunn rännil av snor rinna ner mot munnen och blandade sig med chokladen. Hon gjorde inget åt det, lät det bara rinna och vågade knappt andas.

Snart skulle det vara över.

Anna-Stina gjorde ett utfall mot henne igen. Hon tog ett stadigt grepp om hennes vänstra kind med tummen och pekfingret och nöp till samtidigt som hon vred om. ”Stick hem och tvätta dig!” sa hon föraktfullt.

Vera sa aldrig någonting till någon. Hur skulle hon ha kunnat göra det? Hon var ju en tjuv.

Och en lortunge.

Hon rev sönder inköpslistan i små, små bitar. Nu måste hon ta sig samman igen. Hon slog händerna för ansiktet och gnuggade pannan.

De senaste dagarna hade inte varit bra för henne. Hon hade tänkt alldeles för mycket. Och kommit ihåg. Nej, inte tänka! Det var inte bra.

Hon måste ta sina tabletter ... Och skriva en ny lista. Med ostadiga händer tryckte hon ut två tabletter ur aluminiumförpackningen och rev av ett nytt blad från anteckningsblocket. Hon försökte minnas vad hon planerat att ha till middag. Med sin lite barnsliga stil med små, runda bokstäver präntade hon ner vad hon behövde handla. Hon kunde inte hjälpa flickan därborta. Inte just nu i alla fall.

Men hon lät kikaren ligga framme på köksbordet. Alldeles intill fönstret. Och gick sedan ut för att hämta verktygslådan.

På eftermiddagen, när Vera klivit av bussen med en tygkasse i vardera handen, fick hon nästan hoppa åt sidan när grannens blå bil med den halvvuxne, otrevlige sonen vid ratten susade förbi henne i hög fart. Han fick henne alltid att känna sig obehaglig till mods. Han var stor och kraftig, hade lockigt, mörkt hår som låg slickat på huvudet och föll ner på axlarna. Stövlarna med höga klackar och den långa, svarta skinnrocken han nästan alltid hade på sig gjorde att han såg ut som en gangster i Veras ögon. När föräldrarna var bortresta hade han huset fullt av alla möjliga konstiga typer och det hände ofta att 2

de gick fel och kom och ringde på hennes dörr istället. Antagligen på grund av att de båda husen var närapå identiska.

Hon såg flera barn som var på väg hem från skolan. De skrattade och skojade. Några pojkar stegrade sig på sina cyklar och använde ett förfärligt språk till varandra. Att de bara kunde säga sådana saker, använda sådana ord till varandra. Fast det visste hon ju vad barn var kapabla till ... Men ingen av pojkarna verkade ta illa upp, de svarade på samma sätt och flinade. Då hon närmade sig dem gick hon automatiskt över på andra sidan gatan. Hon ville inte riskera att de skulle tilltala henne utan tittade stint ner i marken. Inte för att hon skulle svara om de sa något till henne. Hon försökte dra den stickade mössan längre ner över öronen, vilket inte var helt okomplicerat eftersom matkassarna var tunga och brödet som låg överst i den ena kassen ramlade ur. Hon vände sig hastigt om innan hon plockade upp det, av rädsla för att pojkarna skulle ha lagt märke till incidenten och skratta åt henne. Det gjorde de inte. Hon böjde ner huvudet, sköt upp axlarna och fortsatte gå. Efter en stund tittade hon upp igen och sökte med blicken efter den ensamma flickan. Om hon tordes skulle hon ringa till skolan. Hon behövde inte säga sitt namn.

Men hon visste att hon aldrig skulle våga. Hon fick hjärtklappning vid blotta tanken. Ett par dagar tidigare hade hon letat fram telefonkatalogen och med darrande händer bläddrat fram och tillbaka för att till slut hitta sidan där numret till skolan stod. Men redan när hon läste siffrorna och föreställde sig att någon skulle svara i andra änden smällde hon igen katalogen och stirrade förskräckt på telefonen som om den vore en fiende. Det var också ytterst sällan hon använde den. Den ende som ringde till henne var Lars och han var i stort sett också den ende som hon själv ringde till. Ibland hände det förstås att någon försäljare ville erbjuda henne billigare el eller prenumeration på en tidning, eller också kunde det vara någon som undrade om hon kunde svara på en massa obegripliga frågor. Men då sa hon alltid kort ”nej tack” och lade på luren. Hon hade hört att man kunde bli lurad av 3

telefonförsäljare och aktade sig noga för att komma i samspråk med dem. Nyligen hade det stått i tidningen om en man i hennes ålder, som blivit av med tusentals kronor genom att lämna ut numret på sitt bankkort i telefon. Själv hade Vera inget bankkort, det räckte alldeles utmärkt med kundkortet hon hade på Hemköp som Lars hade övertalat henne att skaffa, men man fick vara försiktig ändå.

Flickan syntes inte till någonstans. Vera visste att hemvägen från skolan kunde vara det värsta på hela dagen. Det kom hon ihåg. Hon brukade känna sig som en liten grå mus. En grå mus som ingen ville något gott – varken de andra mössen eller katten eller rovfåglarna.

4

K A PI T EL

2

EVA SPRANG FORTARE ÄN HON någonsin hade gjort förut. Inte ens när de tränat inför BRI-olympiaden eller spelat brännboll och hon försökte hinna fram till någon av de röda konerna för att slippa bli bränd hade hon sprungit så fort. Hon hade ramlat omkull och slagit sig, men rusade ändå med andan i halsen nerför backen, förbi fotbollsplanen och matsalen. En ojämnhet i asfalten, kvar sedan man dragit ledningar för fjärrvärme hösten innan, gjorde att hon snavade igen och föll pladask till marken. Hon skrek till och strömmen av tårar som redan rann nerför kinderna tilltog. Snabbt var hon på benen igen och utan att känna smärtan i händerna och på knäna fortsatte hon springa. Den asfalterade basketplanen där elever från högstadiet ibland brukade fördriva några timmar vid den här tiden på kvällen var tom som tur var. Eva hoppade över en trasig och utsliten fotboll som låg övergiven utanför fyrornas klassrum. Vid cykelstället höll hon på att snubbla till ännu en gång men lyckades hålla sig upprätt.

Flämtande kom hon i full fart till parkeringen. Hon saktade ner en aning. En ensam vit bil stod parkerad på höger sida. Frökens bil. Vad gjorde hon här nu? Hon var ju sjuk. Men Eva tog sig inte tid att fundera närmare på det utan rusade gråtande vidare hemåt. Hon korsade bilvägen utan att se sig för och sprang genom skogsdungen ner mot sin egen gata. En ekorre drog sig förskräckt undan hennes framfart och kilade kvickt uppför en granstam. När hon skulle svänga höger 5

halkade hon på gruset som låg kvar sedan snön smält, och trots att en granne ropade till henne och frågade hur det hade gått, fortsatte hon andlöst utan att svara honom. Det enda som rörde sig i hennes huvud var att komma hem så fort som möjligt.

På uppfarten till radhuset där familjen Westin bodde stod Ronnys cykel i vägen. Hon knuffade till den i farten. Cykeln välte och slog i stenplattorna med ett brak. Framhjulet snurrade runt i luften och styret fick sig en törn. Men Eva märkte ingenting utan tryckte ner dörrhandtaget, ryckte upp dörren och slängde sedan igen den med en smäll. Hennes mamma kom omedelbart ut i hallen men Eva hade redan hunnit halvvägs uppför trappan. ”Vad är det med dig?” ropade hennes mamma efter henne. ”Ingenting!” svarade Eva, men rösten bar henne inte riktigt. Antagligen skulle hennes mamma inte tro henne utan följa efter upp till hennes rum.

Eva skyndade sig att stänga dörren och väntade på stegen i trappan medan hon andades häftigt. Hon hade fått håll och böjde sig framåt. ”Men vad är det? Är det nåt som har ...?” Frågan avbröts av ett tjut från Ronny. ”Nej, sluta nu!” sa hennes mamma med en helt annan röst. ”Det är ingenting!” ropade Eva. ”Sluta, Ronny! Du får inte göra så där!” fortsatte hennes mamma, som nu verkade ha vänt hela sin uppmärksamhet mot Evas lillebror.

Eva snörvlade till och satte sig på sängkanten. Hon sjönk ihop och slog armarna hårt runt överkroppen. Sakta vaggade hon fram och tillbaka, pressade ihop benen och försökte andas lugnt. Efter en stund reste hon sig hastigt och öppnade dörren igen. Hon lyssnade spänt mot nedervåningen. Hennes mamma höll fortfarande på att tjata på Ronny och Eva smög bort till badrummet. Hon tog av sig de trasiga och blodiga kläderna och tryckte ner dem i tvättkorgen. Utan att lägga ner halkmattan som hängde över badkarskanten klev hon ner i 6

badkaret, drog för duschdraperiet och satte på duschen. Hon tvålade in sig ordentligt med den lena duschcremen och lät vattnet strila över hela kroppen samtidigt som hon knep ihop ögonen och försökte sluta gråta. Det gjorde ont på flera ställen men hon lät ändå vattnet rinna tills det blev imma på det lilla fönstret ovanför badkaret.

Eva visste inte hur länge hon hade stått där när hennes mamma knackade på dörren och ropade hennes namn. Eva ryckte till och vred av kranen. ”Hur länge ska du vara därinne? Är du inte klar snart? ... Eva!?

Svara, då!”

Innan hon svarade drog hon undan duschdraperiet och huttrade till av den kyligare luften som slog emot henne. ”Strax!” ”Du får skynda dig! Du har ju varit därinne i evigheter. Ronny ska duscha och gå och lägga sig. Ropa när du är klar!”

Hennes mamma gick nerför trappan och Eva klev ner på badrumsmattan för att kunna nå sin handduk. Hon torkade sig med försiktiga rörelser och baddade lätt på de ömma ställena. Sedan svepte hon handduken omkring sig och lämnade badrummet. Precis när hon nådde dörren till sitt rum och tänkte ropa att hon var klar hejdade hon sig. Tyst smög hon tillbaka, plockade upp kläderna ur tvättkorgen och tog dem med sig, hårt hopknölade till ett bylte. Innan hon stängde sin dörr ropade hon över axeln att det var ledigt i badrummet. Kläderna sparkade hon in under sängen och den fuktiga handduken släppte hon på golvet medan hon tog fram den långa, ljusblå Tshirten som låg under kudden och som hon brukade sova i. Men när hon hade dragit sovtröjan över huvudet böjde hon sig ner och plockade beslutsamt fram kläderna under sängen igen. Hon drog ut en av byrålådorna och pulade ner de blodiga och trasiga kläderna under en fleecetröja.

Utmattad slängde hon sig sedan på rygg i sängen. Hon stoppade in händerna under huvudet och blundade men slog upp ögonen igen ef7

ter en kort stund. När hon blundade såg hon allt det där hemska framför sig. Hon ville inte tänka på det. Hon fick inte tänka på det. Aldrig, aldrig att hon skulle berätta det för någon. Aldrig någonsin ...

Hon hörde hur Ronny levde om därnere igen och att hennes mamma skällde på honom utan att det verkade hjälpa. Antagligen var inte hennes pappa hemma, för han brukade kunna få tyst på Ronny.

Men om han kom hem och lyckades med det som hennes mamma misslyckats med skulle de två börja bråka istället. Så var det alltid. De kunde bli osams om nästan vad som helst.

Någon kom uppför trappan och plötsligt slängdes hennes dörr upp.

Ronny rusade in och frågade Eva om hon hade tagit hans Spiderman.

Hon vände sig bort och brydde sig inte om att svara. Vad skulle hon ha hans fåniga plastgubbe till? ”Har du det?” upprepade Ronny. ”Nej, det har jag inte!” sa Eva. ”Vad tjurar du för, då?” frågade han. ”Ingenting!” svarade hon irriterat. ”Stick!”

När Ronny inte gjorde någon min av att gå därifrån suckade hon högljutt. ”Stick härifrån, sa jag!”

Han gick ut och smällde igen dörren.

Eva vände sig ut mot rummet igen och stirrade på alla sina saker för att försöka komma undan det som for omkring inuti hennes huvud.

Hon granskade de rosalila gardinerna som om det var första gången hon såg dem på riktigt och försökte inpränta mönstret med de små blommorna. Hon fäste blicken på byrån, handduken på golvet, läxböckerna på stolen och de olika affischerna på väggen, de gamla med gulliga djur och så den med David Beckham. Det var inte hon själv som hade köpt den. Hennes pappa hade fått den av någon på sitt jobb som i sin tur hade fått den av någon som bodde i England. Han hade knuffat menande på henne när hon inte visat tillräcklig uppskattning över bilden. 8

”Han är väl snygg? Tycker du inte det? Alla tjejer tycker ju att han är skitsnygg. Eller vad säger du, Helen?”

Hennes mamma hade fnittrande hållit med om det, men Eva hade inte förstått vad det var som var så märkvärdigt med David Beckham.

Flera av tjejerna i klassen var tokiga i honom och hon kunde inte fatta det. Inte då i alla fall. Istället hade hon blivit generad över att hennes föräldrar trodde att hon var lika knäpp. Men nu hade hon börjat tycka att han var ganska snygg ändå. Hon tittade intensivt på affischen. Studerade de blå ögonen och följde näsryggen ner mot den småleende munnen. Om du ändå kunde hjälpa mig, tänkte hon samtidigt som hon visste att det var en omöjlig och rentav barnslig tanke.

Djurplanscherna påminde henne om hennes ouppnåeliga dröm om att ha ett alldeles eget djur. Hon visste att det inte skulle gå eftersom hennes mamma var allergisk. En gång hade hennes pappa kommit hem med en hund. En rottweiler. ”Är du galen, Benny?” hade hennes mamma sagt. ”Du vet ju att jag inte tål pälsdjur!” Hennes pappa hade förklarat att han bara skulle ta hand om hunden över helgen. Åt en kompis. Hennes mamma frågade varför han inte pratat med henne först. Till slut hade de börjat skrika åt varandra och hennes pappa hade påstått att mamma bara hittade på att hon var allergisk. ”Så du slipper få hundhår i soffan!” Rambo, som hunden hette, hade blivit uppjagad av bråket och skällt ilsket och rusat omkring. En sådan hund ville hon inte ha. Nej, om hon någon gång skulle ha en hund skulle det vara en mindre, långhårig ras – helst med ljus päls. Kanske en likadan som deras granne längre ner på gatan hade. Han var söt och gosig och verkade snäll. Hon visste inte vad rasen hette men en liknande skulle hon ha. Inte en sån där vild hund som Rambo.

Eva såg plötsligt att klockan hade blivit ganska mycket. Hon kröp ner under täcket. För en gångs skull hade hon gått och lagt sig utan att hennes mamma behövde tjata. Men utan att borsta tänderna. Och när hennes mamma kom upp och tittade in för att säga god natt låtsades Eva att hon redan sov. 9

Precis när hon skulle till att somna på riktigt insåg hon att hon hade glömt kvar alla burkarna. Och inga pengar hade hon fått heller.

Hon blev med ens klarvaken och den fruktansvärda kvällen sköljde obarmhärtigt in över henne igen.

20

CARIN

NÄR JAG LÄSTE I Tidningen Ångermanland imorse att Sandra Comstedt är spårlöst försvunnen, att hon inte synts till sedan i måndags kväll, knöt det sig i magen på mig. Jag inbillade mig att polisen skulle ringa på dörren vilken minut som helst. Men varför skulle de egentligen göra det? Jag är väl knappast den första som polisen skulle få för sig att förhöra. Dessutom utgår jag ifrån att Therese kommer att hålla tyst. Bilden på Sandra i tidningen är sedan i fyran, samma bild som sitter på utsidan av klassrumsdörren där alla eleverna presenterar sig själva med ett foto och en kort namndikt. Jag bestämde mig för att att inte läsa tidningen på ett tag. Varken i morgon eller i övermorgon eller för den delen resten av våren. Inget av det som händer därute har med mig att göra. Det angår mig helt enkelt inte. Kanske ska jag inte titta på TV heller.

Nu har jag satt mig ner för att skriva – tja, dagbok skulle man väl kunna kalla det.

Först skrev jag Kära dagbok, högtidligt och fantasilöst, på det tomma, gråvita arket i den miljömärkta, nyinköpta skrivboken. Nästan genast strök jag över det och sedan – när jag insåg att det inte såg särskilt snyggt ut – rev jag ur hela sidan och knycklade ihop papperet.

Den sista sidan blev jag förstås också tvungen att ta loss för att skrivboken fortfarande skulle se helt oanvänd och ny ut.

Jag började om och försökte hitta en bättre inledning. Jag är ju 2

ingen romantisk svärmare som ska öppna sitt hjärta och anförtro sina sorger, kärleksbekymmer eller glädjeämnen åt den tysta, trofasta vän som en dagbok är ett substitut för. Eller en grubblande tonårsflicka som ska skriva ner sina tankar om livet och döden i en rosafärgad blänkande dagbok med ett litet hänglås på.

Det kanske är en aning raljerande. Förvisso är jag ingen tonåring längre. Långtifrån. Men meningen med hela det här företaget – som jag om sanningen ska fram dragit mig för en tid – är faktiskt att jag ska skriva om mina sorger eller problem eller vad man nu ska kalla det.

Reflektera över livet och – ja, döden. Skuld och skam. Mycket i mitt liv har handlat om skam. Och skuld. Jag kan när som helst se den lilla knubbiga, livlösa kroppen i trappan framför mig.

Nej, jag kan inte skriva om det. Inte nu. Kanske senare. Ja, jag vet att jag måste komma till det här senare.

Men inte nu.

Det är helt och hållet min egen idé att jag ska börja skriva dagbok.

Jag hade nästan väntat mig att Peter Wagelius skulle föreslå det men det gjorde han inte och inte ens när jag frågade honom om han trodde att det skulle vara bra verkade han särskilt entusiastisk. ”Varför inte?” sa han och ryckte lätt på axlarna medan han pillade på den där saken som brukar ligga på bordet och som jag inte vet vad det är och heller aldrig kommer mig för att fråga om.

Först blev jag förvånad och nästan lite irriterad; jag menar, det är väl ändå inte jag som ska föreslå hur min ”behandling” ska läggas upp. Men sedan slog det mig att han kanske verkade nonchalant med flit. För om han hade föreslagit det kanske jag inte alls hade velat, men nu när jag själv kom med idén skulle jag inte känna mig så styrd av honom. Jag log för mig själv när jag förstod att jag hade genomskådat honom.

Eftersom jag läser mycket och nästan alltid uppfattar romanfigurernas liv, hur eländiga och olyckliga de än är, som mer meningsfulla och på något vis tjusigare och lättare att uthärda än mitt eget, tänkte 22

jag att om jag berättade om mig själv som huvudperson i en bok så skulle jag få ett vidare perspektiv på hela min tillvaro. Men ett problem är tyvärr att jag inte kan förmå mig att skriva om mig själv i tredje person. Det känns fel. Det går bara inte. Även om illusionen att jag vore huvudpersonen i en roman skulle bli mer fullständig. Nej, jag får nöja mig med en jag-berättelse. Men jag kan låtsas att jag har intresserade läsare. Den illusionen hjälper mig lite på traven.

Men var ska jag börja? Ska jag berätta i kronologisk ordning och börja med Kristoffers död, om det nu var där det hela började, och sedan skilsmässan? Och brevet? Eller ska jag berätta om när jag träffade Peter Wagelius första gången, innan jag blev sjukskriven? Ja, jag tror jag börjar där ...

Våren kommer sent häruppe. Åtminstone det jag kallar vår. De som är födda och uppvuxna här tycker att det är vår när snön börjar droppa från taken fastän det ligger stora drivor kvar på marken. För mig som är från Stockholm är våren torra trottoarer och gator, blåsippor i skogsdungarna och äntligen dags att lägga undan vinterjackan och plocka fram skor med tunna sulor. Så tunna att man riktigt kan känna gruset på marken genom dem. Att hoppa hopprep i tunna skor är för evigt förknippat med de första vårkänslorna för mig. Egentligen finns det ingen riktig vår häruppe. Och den tid som skulle kunna kallas vår är så olidligt kort att man knappt hinner reagera. Det är vinter, vinter, vinter och plötsligt, nästan utan förvarning, är det sommar. På bara några få veckor har våren passerat. Det jag kallar vår, alltså.

Men när jag skulle köra till Peter Wagelius mottagning för första gången var det för ovanlighetens skull en sådan dag då till och med jag skulle kunna frestas att få vårkänslor. Det var för några veckor sedan, solen hade just brutit igenom ett envist molntäcke och gav löfte om att försöka locka fram tussilago vid vägkanterna och trolla bort snöhögarna runt husen. Innan jag klev in i bilen på parkeringen utanför skolan drog jag in den ljumma luften genom näsan och för bråkdelen av en sekund fick jag en förnimmelse av det där hoppfulla och 23

lekfulla som våren bär med sig. Sedan erinrade jag mig vart jag var på väg och varför. Och då insåg jag också att våren, när den än skulle komma, inte var till för mig. Jag backade och svängde ut på vägen. Öbackaskolan ligger idylliskt insprängd bland villorna och radhusen i ett lugnt område söder om själva stadskärnan i Härnösand och är omgiven av små skogspartier med både barrträd och lövträd. Några av rönnarna är i samförstånd mellan elevrådet och rektor utvalda till klätterträd. Det innebär förstås inte att det inte händer att barnen klättrar i de andra träden också. Skolan, vars lokaler bara renoverats utifrån en snålt tilltagen budget sedan de byggdes på femtiotalet, går en oviss framtid till mötes. På förvaltningsnivå diskuterar man med jämna mellanrum att lägga ner en eller ett par av skolorna i kommunen. Ett stort budgetunderskott sticker i ögonen på skattebetalarna och är naturligtvis en kvarnsten om halsen på alla ansvariga. För att – kanske – slippa dra ner på personalen är en av åtgärderna för att få ner omkostnaderna att minska på lokalerna inför det framtida minskade elevunderlaget. Någon av högstadieskolorna kan ryka och kanske någon av de mindre skolorna utanför eller i utkanten av Härnösand. Häggdångers lilla byskola finns ständigt i skottgluggen, men även Bondsjöhöjden och Öbackaskolan ligger illa till när politikerna slår sina kloka huvuden ihop. Ja, kloka och kloka. Det kanske är att överdriva, men man får förmoda att de gör sitt bästa för att komma fram till en bra lösning. Fast man undrar ju ibland. Och än har det inte hänt något mer än att elva (!) olika förslag presenterats – det ena mer obegripligt än det andra – men beslut i frågan har skjutits upp till i höst. Man vill väl vänta till efter valet.

Under det senaste decenniet har oron för Öbackaskolans överlevnad gått lite upp och ner och så länge läget är som det är vill inte kommunen kosta på mer än nödvändigt i fråga om underhåll – och knappt ens det. Således genomförs läsår efter läsår i dessa slitna men, enligt vissa, charmiga lokaler. En av dem som definitivt inte tycker att skolans lokaler är charmiga är det stackars skyddsombudet som driver 24

en enveten och oförtröttlig kamp mot skolledningen. Med återhållen ilska föreslog hon på lunchrasten för inte så längesedan att när nu vaktmästaren har hjälp av Abdul från Irak, som inget hellre vill än att få visa vad han duger till, kunde man väl införskaffa väggfärg och låta dem måla om i de allra tristaste klassrummen. Men rektorn var tveksam och ville tänka på saken.

Jag märker att jag har tappat tråden. Jag har svårt att komma fram till väsentligheter, det är alltid lättare att hålla sig uppe på ytan. Jag skulle ju berätta om mitt möte med Peter Wagelius.

Mottagningen ligger på andra våningen i Wikmanska huset på Storgatan, strax intill Fyren där Norrdans har sina lokaler. Peter Wagelius tog emot mig efter en liten stund och visade med ett leende in mig i sitt rum.

Han var ungefär i min ålder, vilket innebär lite över femtio, kanske något äldre, och rätt kraftig utan att se överviktig ut. Han hade en behaglig röst och ingav genast ett visst förtroende och tur var väl det, för jag hade redan börjat ångra att jag åkt dit och var på vippen att gå min väg när han uppenbarade sig i väntrummet. Men jag stannade naturligtvis kvar och tog hans framsträckta hand. ”Carin Hasselquist?” frågade han och presenterade sedan sig själv.

I rummet, som var ganska litet, stod ett ovalt soff bord med tre skinnfåtöljer, två på ena sidan och en på den andra. På bordet stod en vattenkaraff och några glas på en bricka. Och så låg den där tingesten där också. ”Ingen divan?” hörde jag mig själv säga med ett litet skratt, det första jag kläckte ur mig sedan jag hälsat på honom. Jag kunde ha bitit tungan av mig. Jag hade ju inte föreställt mig att jag skulle ligga på någon divan och visste inte alls varför jag kom med den fåniga frågan. ”Nej”, svarade han vänligt men smått överseende, som om han hört den kommentaren ett antal gånger förut. Han visade med en gest var jag skulle sätta mig och själv slog han sig ner mittemot. Den tredje fåtöljen var förstås till för en eventuell make eller sambo, tänkte jag 25