9789170372681

Marie Carlsson

FETTPANIKEN

Ordfront Stockholm 2007

MARIE CARLSSON : FETTPANIKEN

Ordfront Förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Marie Carlsson 2007 Omslag: Lotta Kühlhorn Grafisk form: Lena Gustafsson Tryck: Scandbook, Falun 2007 ISBN 978-91-7037-268-1

Ve dem som äter fläsk och smör och bröd med gåsflott på!

Om dessa vet vi att de dör.

Dock – de som detta icke gör, de dör ändå.

Mats Holmberg

Innehåll

EN FRÅGA AV STÖRSTA VIKT

Den nyfrälsta rekordbantaren tio år senare Några avgränsningar, förklaringar och förtydliganden Vad är övervikt?

BMI-tabell VARDAG

En vanlig dag för Emma Samtidens största mentala energiläckage Hur tjocka är vi? … och hur påverkar det folkhälsan? … och varför blir vi tjockare?

Snackskulturen HÄLSA

17 18 20 21 21 27 31 34 35 37 42

Fettpaniken enligt en fetlagd halvbildad humanist Ett exempel och några brasklappar Olika sätt att se på »sanningen«

44

Perspektiv på fettpaniken – om källorna som jag har gått till De svenska fettpaniksböckerna – kritiska och andra

52

Felställda frågor får felaktiga svar – därför hotar fettpaniken vår hälsa 1 ➞ 2 ➞ 3-sammanhanget Bantning – chansen att lyckas och riskerna med att göra det »Energi in–energi ut« – enkelt, lättfattligt och inte alldeles rättvisande Till varje pris De tappra som kämpar

42 42 47 56 56 59 65 70 72

»Visst är ni sjuk!«

75

Hälsa – fettpanikens syn och verkligheten Varför tror vi då det vi tror? – om problemen med den oantastliga vetenskapen Det heliga BMI – en historia om en astronom, en försäkringstjänsteman och Brad Pitt Barnfetma

77

Ja, vad vet man? Om kolesterol, blodtryck och blodsocker Kolla kolesterolet?

Tänk på blodtrycket?

Blodsocker och insulinresistens – antagligen värt att fundera på

6

9 11

78 84 89 92 92 95 97

Varför, egentligen? Om fåfänga, relationsfetma och de verkliga drivkrafterna bakom träning och bantning Bestraffning, belöning och verklig tillfredsställelse Vad ska man göra då?

Tre subjektiva hälsoråd Ät vettigt… … motionera… … och var glad!

Attityd »Sveriges bäst klädda matvrak« Fettporren MEDMÄNNISKA

99 103 104 104 105 106 110 111 111 114 118

Storhjärnan, »vi« och våra medmänniskor

118

»Vi« och den andre Du är vad du äter

124

… men inte har vi fördomar mot feta?

127

Den lipolitterata samtiden

131

Klass och vikt

136

Om dom åtminstone skämdes…

Den sanna rebellen

145

Attraktionsfaktorn Estetik, fertilitet, biologism och annat tveksamt »Men mest av allt vill jag hångla med nån« – skönhet, estetik och den sexuella spelplanen En fråga om smak »Det du irriterar dig på hos andra säger något om dig själv« SAMTID

Fettpaniken som samhällsspegel »Ett villrådigt, möjligen krisnära intryck« – om det patologiserade livet »Gud är död, Marx är död och själv mår jag inte heller särskilt bra« – om det paniska samhället Kris, trauma och själens skri – om det psykologiserande samhället »Ballongövningen« i verkligheten – om den villkorade välfärden Stanna ekorrhjulet – om driften att styra, förutse och förutsäga Jag jag jag – om projektet Ego Lögn, förbannad lögn och faktarutor – om differensen mellan verkligheten och det vi »vet«

124

141 147 149 152 157 159 161 161 161 163 165 167 170 171 173

7

»Fan ta systrarna Voltaire« – om den ständigt närvarande kameramannen Det skenbart enkla – om »sanningen« som ska sägas på trettio sekunder Vi var bättre förr – om framstegsskepticismen

175 176 177

»Jag äter ju broccoli!« – om vårt behov av rättvisa, förutsägbarhet och att kunna besvärja döden

180

FETTPANIKEN NYANSERAD

185

TACK

191

LITTERATUR

192

NOTER

195

EN FRÅGA AV STÖRSTA VIKT Jag har jobbat med hundratals människor under det senaste decenniet och för mig är de levande bevis för att övervikt är en relativt neutral faktor när det gäller sådant som rör hälsan.

Glenn Gaesser, professor i träningsfysiologi, författare till boken Big Fat Lies1

NÄR JAG BÖRJADE SKRIVA den här boken trodde jag att den skulle handla om minnet. Det låter antagligen märkligt, men jag lovar att det hänger ihop i slutänden … För en handfull år sedan var jag mitt uppe i ett researcharbete kring något som jag trodde skulle komma att handla om minnet som fenomen.

I samband med några rättsfall som fick mycket publicitet, inte minst den så kallade styckmordsrättegången, började jag fundera över vår bild av vad minnet är. Det finns en stor och påtaglig skillnad mellan tillgängliga fakta om hur minnet faktiskt fungerar och vår föreställning om minnet. Min tes var att den skillnaden, den missuppfattningen, faktiskt är en aspekt av samhället och påverkar hur vi betraktar många andra fenomen. Av minnesboken blev dock intet – någonstans mitt i alltsammans slumpade det sig så att en enstaka och i sig själv rätt odramatisk händelse fick mig att verkligen börja fundera över övervikt på samma sätt, det vill säga som en aspekt av hur vi tänker och lever. Vårt sätt att se på övervikt är en dimension av hur vi betraktar våra medmänniskor, oss själva, vår hälsa och vår moral. Övervikt och fetma har dessutom – i stort sett oförtjänt, vilket är det verkligt intressanta och en total nyhet för mig – utvecklats till att uppfattas som ett av de största hoten mot individen och samhället.

Det känns berättigat att tala om en fettpanik.

9

Boken Fettpaniken börjar med avsnittet En fråga av största vikt, där jag kommer att göra några nödvändiga avgränsningar och begreppsdefinitioner (det är till exempel inte så enkelt som man kan tro att definiera begreppet »övervikt«). I bokens första del ingår också berättelsen om den påhittade figuren Emma, ett slags destillat av tusentals nutidskvinnor, och en nulägesbeskrivning av fettpanikens Sverige: Hur tjocka är vi egentligen och varför blir vi tjockare?

Avsnittet Hälsa inleds med en genomgång av mina huvudkällor, det vill säga utländsk (framför allt amerikansk) och svensk fettpanikskritisk litteratur. Kapitlet leder i bevis hur själva fettpaniken snarare än övervikten hotar vår hälsa. Jag utreder riskerna med bantning och problemen med att använda BMI-tabeller för att försöka förutsäga en människas framtida förutsättningar för ett friskt liv. Dessutom problematiserar jag orsakssambandet bakom fettpaniken – faktum är att de inte är snörräta ens när det gäller det som vi utgår från är idiotsäkra indikatorer för välfärdssjukdomar (blodtryck, kolesterol och blodsocker). Jag berättar också vad jag har kommit fram till är de enda tre hälsoråd man egentligen behöver.

Senare delen av Hälsa handlar om de verkliga motivationsfaktorerna bakom människors bantande och tränande, och avslutningen handlar om hur kvinnors ätande skildras i media, något som belyser många aspekter av hela fettpaniken.

Avsnittet Medmänniska behandlar fettpanikens sociala klangbottnar och belyser hur vårt sätt att betrakta överviktiga människor på många sätt faktiskt liknar rasfördomar och får sin näring av felaktiga »fakta« om överviktens orsaker. Kapitlet handlar om den »lipolitterata« nutidsmänniskan som har lärt sig konsten att »läsa fett«, om »fettsamtalet« som förs i skolgymnastikens omklädningsrum och kring fikaborden på arbetsplatserna och om kraven vi ställer på att tjocka människor åtminstone ska ha vett att skämmas. En del av kapitlet är ett resonemang om de kopplingar vi gör mellan vikt och sexuell attraktion och de biologistiska övertolkningar som ibland används i diskussionen.

Den avslutande delen Samtid visar att mycket i fettpaniken går igen i andra sammanhang och jag ger ett antal exempel på hur och varför fettpaniken definitivt är en samhällsspegel.

Fettpaniken nyanserad innehåller slutligen en summering och några rekommendationer.

10

Låt mig säga det redan från början: jag menar definitivt inte att alla i dag har perfekta mat- och motionsvanor. Jag ser inget självändamål i att fler ska bli tjocka. Syftet med den här boken är inte heller att få fler att vara snällare mot tjocka människor, och det här är inte heller »min« historia. Eftersom jag är en notorisk viktpendlare vet jag inte hur stor jag är när du läser dessa rader, men jag utgår kallt från att många skulle kalla mig tjock (i vissa afrikanska länder skulle man tycka att jag var i tunnaste laget, men du som läser det här bor antagligen i ett postnummerområde där folk tycker att filmskådespelerskan Gwyneth Paltrow är »normalt byggd«). Det betyder ändå inte att jag identifierar mig särskilt starkt med alla tjocka människor som sådana. Vad jag vill är att nyansera den berättelse om fetmaepidemin som media ständigt upprepar för oss och som vi vanliga människor återger för varandra. Jag är övertygad om att det finns nya, mindre kontraproduktiva sätt att se på hälsa än de vi utgår från just nu. Jag vill nyansera fettpaniken.

Något annat som måste slås fast med en gång är att jag som skriver detta är förläggare, frilansskribent och dagstidningskrönikör. Mina infallsvinklar på fettpaniken grundar sig inte på högre studier eller fackkunskap (jag är humanist även i akademisk bemärkelse). Jag har sommarjobbat i vårdcentralsreception, men det är det närmaste jag har kommit yrkesmässig erfarenhet av sjukvård, medicin, naturvetenskap eller näringslära. Även om mitt intresse för fettpaniken framför allt ligger på ett samhällsplan och tar avstamp i mina högst subjektiva erfarenheter är det omöjligt att diskutera ämnet utan att komma in på sakfrågor. När jag gör det baserar jag det på andra människors utsagor och texter – på källstudier, helt enkelt. Den empiri jag använder är min egen vardag.

Den nyfrälsta rekordbantaren tio år senare Som sagt är jag mer än beredd på att tackla en viss typ av mothugg när jag vill nyansera det som jag kallar fettpaniken, nämligen dem som går ut på att jag skriver detta för att jag med största sannolikhet är »tjock« när du läser det här. Hade jag skrivit en bok 995 hade den däremot utan tvekan handlat om hur lätt, roligt och nödvändigt det är att gå ner i vikt. Då var jag nämligen smal: jag hade nyligen gått ner drygt 50 kilo och räknades till kategorin nyfrälst rekordbantare. Jag skulle garanterat kunna göra om den rekord11

bantningen, för det är inte särskilt svårt att gå ner i vikt så länge man klarar av att mobilisera en motivation, och jag skulle rent teoretiskt kunna ligga hyfsat stilla på en vikt som är rätt mycket lägre än min nuvarande – men jag kan inte se att det för mig just nu skulle vara värt den rigorösa dagliga livsövervakning som krävs.

Just det här sistnämnda är det som de nyfrälsta rekordbantarna aldrig berättar för er. Nyfrälsta rekordbantare har antagligen alltid funnits i det moderna samhället, men nu skyfflas de fram på bred front, antagligen för att det anses ligga i samhällets intresse att visa upp det goda exemplet och stävja »fetmaepidemin«. De skriver böcker, intervjuas i kvälls- och veckotidningar och lägger ut texten i sitt privata umgänge och jag tycker lika synd om dem varje gång. Det skär i hjärtat på mig när jag läser om nyfrälsta rekordbantare som går hårt åt sitt gamla dåliga jag, i synnerhet när det handlar om sådana som uppenbarligen inte har haft extremt destruktiva matvanor utan helt enkelt bara är tjocka av naturen. De flesta tjocka människor kan gå ner i vikt även om det för de flesta är en påtaglig ansträngning. Majoriteten av tjocka människor är, oavsett vad myten hävdar, inte emotionellt störda storfrossare som »ersätter kärlek med mat« eller »lurar sig själva« eller »vägrar se sanningen«.

Sådana människor finns givetvis, men de kan faktiskt lika gärna vara smala.

Och de flesta tjocka människor som blir smala kommer att bli tjocka, inte sällan tjockare, igen (man frestas att citera vad Bogart säger till Bergman i ett minnesvärt parti i Casablanca: »maybe not today and maybe not tomorrow, but soon and for the rest of your life«). Jag konstaterar det med jämna mellanrum: jag är så glad att jag inte skrev något bantarcredo för tio år sedan. Även om detta inte i första hand kommer att handla om mina egna erfarenheter grundar sig mitt intresse för överviktsepidemin naturligtvis på min egen viktresa. Jag är den nyfrälsta rekordbantaren tio år senare, med ett par års källstudier bakom mig. Viktfokuseringen, den sortens ätstörning som jag hävdar att majoriteten av alla västerländska kvinnor födda efter 965 har eller har haft, fick i mitt fall den effekten att det alltså är över 50 kilos skillnad på min topp- och bottennotering vad gäller vikt i vuxen ålder. Jag har bantat på fler sätt än jag orkar räkna och även om jag alltid har varit fysiskt aktiv var jag under en period definitivt träningsnarkoman.

Mitt bestående minne från tiden då jag var på väg ner i vikt och då jag var väldigt smal är att jag aldrig någonsin, oavsett vad jag rimligen kan tänkas göra, bli eller uppnå, kommer att kunna få så mycket oförbehållsamt 12

beröm för något annat som för den viktnedgången. Det går inte att komma ifrån att den insikten är en klangbotten till hur jag ser på livet efteråt. En av mina största personliga utmaningar efter att jag var tillbaka på en vikt som jag kunde stå någorlunda stilla på och som var möjlig att kombinera med ett socialt liv var att inte göra rekordbantningsresan igen av rent egoistiska skäl, för att få nya applåder. För den som tycker om applåder är det svårt att lära sig att leva utan dem. Även om jag betedde mig ofattbart obegåvat särskilt under den senare fasen av min »duktiga« bantning hade jag aldrig en diagnostiserad ätstörning och ingen kontakt med vården. Jag var aldrig underviktig enligt tabellerna även om jag var väldigt mycket smalare än vad jag är nu, och det har jag gemensamt med merparten av alla dem jag kallar viktfokuserade. Viktfokusering är definitivt en sorts ätstörning: när man med handen på hjärtat inte kan säga annat än att tankar på mat och vikt är det som i praktiken styr vardagen måste man tala om en störning, även om man aldrig hetsäter, kräks, förlorar mer än en viss procent av kroppsvikten eller har en förvriden kroppsuppfattning. Jag var varken anorektisk eller bulimisk, men genom att äta allt mindre och träna allt mer befann jag mig slutligen på ett stadium där jag inte helhjärtat orkade göra annat än att banta. Jag levde på halvfart och bantade 00 %. Under hela processen fick jag motta folkets jubel och började vänja mig vid det. Mitt rekord i att klara mig utan fast föda var fjorton dagar då jag levde på ett par glas apelsinjuice om dagen (jag lyckades maskera det som någon sorts mycket genomtänkt och hälsosam fasta). Folk kallade mig sund och enastående karaktärsfast: det sistnämnda kan jag gå med på, det förstnämnda insåg jag till och med då var paradoxalt. Folk kuttrade över hur frisk och fräsch jag såg ut även under en period då jag faktiskt började kräkas av »vanlig mat« (för att jag inte tålde det, inte för att jag ville kräkas) och fick krampanfall efter mina hälsosamma trekilometerspass i simbassängen och mina sunda nittiominuters löppass efter vilka jag inte ville dricka för mycket eftersom det i så fall skulle synas på vågen. Och hela tiden trodde jag – faktiskt – att jag gjorde rätt. I den mån jag orkade se mig omkring i världen bekräftade all tillgänglig information att en smal människa är frisk och antagligen också rätt lyckad rent allmänt. Under inga omständigheter skulle jag ha erkänt hur stor del av mitt agerande som berodde på ren fåfänga. Jag minns inte att jag någonsin talade om annat än hälsoaspekten, »må bra« och »sköta om sig«.

13

Vändpunkten blev dels de fysiska symptomen, dels att några betydelsefulla människor i mitt liv lyckligtvis förstod och mycket tydligt markerade att de begrep att jag inte alls mådde bättre än någonsin förr. Till verklig insikt kom jag en kväll på Eyrabadet i Örebro när jag försökte värma bort en attack av kramp och frossa i en skållhet dusch samtidigt som hjärnan jobbade för högtryck med att processa några samtal som jag hade haft med folk som hade genomskådat mig: plötsligt stod det klart för mig att jag inte ville leva bara till hälften. Från den vändpunkten gick det sedan åt rätt håll – för mig var det inte svårare än så, och det är jag oändligt tacksam för. Inte minst efteråt förstår jag vilken tur jag hade som hade andra värden i livet än utseendet; det var det som överhuvudtaget tog mig vidare åt rätt håll. Efteråt har folk haft olika fantasifulla förklaringar till varför det blev som det blev för mig, en så »stabil« och »klok« människa.

Svaret är patetiskt enkelt. Jag flyttade successivt på mina referensramar för vad det vill säga att vara »lyckad« och blev en knarkare på positiv uppmärksamhet.

Det är inte ett dugg svårare än så, och det kan hända vem som helst.

Anledningen till att jag började banta var givetvis att jag inte är naturligt smal. Jag har däremot egentligen aldrig haft några problem på grund av min vikt, varken fysiska eller sociala. Ingen var elakare mot mig än mot någon annan i skolan. Ingen människa som jag bryr mig det minsta om har någonsin ens antytt att jag borde banta. Jag har aldrig själv upplevt att min vikt har hindrat mig från något oavsett hur mycket jag har vägt (även om jag under mina bantningsperioder precis som alla andra bantare har motiverat mig själv med att jag skulle ha haft allt detta och himlen därtill – den där lägenheten, den där killen och det där jobbet – om jag bara hade varit smalare). Det finns bilder av mig både som smal och tjock, men det skulle inte gå att göra en klassisk före/efter-reklam av dem: jag har varit både lycklig och olycklig både som smal och som tjock (däremot har jag, stick i stäv med den allmänna uppfattningen om hur det borde vara, tjänat avsevärt mer och haft osannolikt mycket större tur i kärlek när jag har varit tjock). Jag tycker inte att jag har eller har haft »problem med vikten«, inte på grund av just den. Det känns rättare att säga att min naturliga vikt inte harmonierar med samhällsidealen; »naturlig vikt« betyder i det här fallet den vikt jag har när jag äter som svar på kroppsliga signaler och tränar tre gånger i veckan. Det kan låta som en katten Gustaf-definition, »jag är inte överviktig, jag är underlång«, men det är inte desto mindre sant.

Om inte det jag har sagt hittills kan fungera androm till varnagel kan jag 14

slutligen dra till med ett argument mot rekordbantning som borde funka bra i den av fettpaniken drabbade samtiden. Min »friska och sunda« viktnedgång förändrade definitivt något hos mig även om jag inte har några läkarintyg som bevisar det: jag har mycket lättare att gå upp i vikt nu än före det där femtiokilosraset. Och upp i vikt har jag alltså gått sedan dess, för det gör man i stort sett undantagslöst efter att ha gått ner i vikt. För mig var det en stor grej att låta mig själv göra det – jag var helt enkelt tvungen att se om jag fortfarande skulle vara accepterad. De allra flesta bantare måste på något sätt, medvetet eller omedvetet, tackla en känsla som går ut på att »jag måste ha varit alldeles fruktansvärd förut eftersom ni blir så gränslöst glada nu när jag är smal«. Jag gick alltså upp i vikt tills jag vägde några kilo mer än innan jag började banta, i en sinnesstämning som pendlade mellan ren skräck och djup tillfredsställelse.

Därefter har jag gått ner igen, och sedan oftast befunnit mig någonstans däremellan. (Under tiden lade jag av mitt sätt att enögt fokusera enbart på kalorier och gick över till att fundera mer över fördelningen mellan fett, kolhydrater och protein, men det kommer jag inte att uppehålla mig särskilt mycket vid i den här framställningen.) Det finns gott om folk som är både smalare och tjockare än vad jag är, men med mediamått mätt kommer jag alltid att vara »stor« så länge jag lever ett någorlunda balanserat liv. Jag är helt säker på att jag kommer att banta igen, för det är en farligt fascinerande hobby, men jag hoppas att jag aldrig kommer att göra om min rekordbantning.

Sålunda har jag varit tjock, smal och något mittemellan i vuxen ålder. Det ger perspektiv. Att jag började reflektera över och läsa om överviktsepidemin beror alltså på min egen kroppsvikt och min egen hälsa även om jag konstigt nog inte hade ägnat detta särskilt många tankar på ett medvetet plan. Jag bantade i ett par år, helt enkelt, och sen slutade jag. Men det är onekligen lite intressantare än så när man börjar skrapa på ytan. När jag var smal mådde jag kroppsligen och själsligen sämre än jag någonsin annars har mått i mitt liv (ständigt ackompanjerad av omgivningens glada tillrop om vilka enorma hälsovinster jag gjorde – så här i efterhand låter det som psykisk tortyr, men då reflekterade jag inte över det). Eftersom jag var en flitig dagboksskrivare slipper jag försöka återkalla det ur minnet utan kan läsa det innantill. En del syns i själva texten och en hel del mellan raderna så här i efterhand, men det är klart och tydligt att jag inte var riktigt kry på något plan. Även om det bara var i slutet av rekordbantningen som det verkligen gick överstyr på ett sätt som det lyckligtvis inte gör för alla så kan jag inte påstå att jag mådde som 15

en prinsessa ens när jag »bara« gick ner i vikt genom att reducera mitt kaloriintag. När jag var tjock mådde jag däremot inte på något sätt dåligt: jag har aldrig använt mat som en drog och jag har varit regelbundet fysiskt aktiv sen tonåren genom att simma, springa, styrketräna, åka skidor och promenera.

Min verkliga ögonöppnare, den händelse som fick mig att byta fokus från att vilja skriva om minnet till att vilja skriva om fettpaniken, var när jag gjorde en hälsoundersökning i början av min mittemellanperiod.

Inte minst på grund av att jag hade börjat fundera kring sambandet mellan kroppsvikt, fysisk aktivitet och hälsa gjorde jag en sådan där grundlig hälsoundersökning som man ser annonser för i tidningarna. Mina värden – och tro mig när jag säger att i princip alla som finns kollades upp – var alldeles utmärkta, inklusive välfärdssjukdomsindikatorerna kolesterol, blodtryck och blodsocker. Jag var helt enkelt vad man kallar kärnfrisk, vilket gjorde mig glad men inte direkt förvånad.

Det som däremot förbryllade mig var att läkaren som följde upp proverna behandlade mig som en sjukling. Vi hade inte träffats förut eftersom det inte var han som hade tagit proverna, men det var tämligen uppenbart att han hade en bild av att han skulle träffa om inte en sjuk människa så i alla fall något ditåt. Anledningen till vårt sammanträffande var att jag hade genomgått en hälsoundersökning med toppvärden. Jag var lite över 30, stortrivdes med livet och hade om inte exceptionell så i alla fall hygglig kondition; det här var två månader efter att jag hade slutfört en Tjejklassiker2. Ändå bemötte den här mannen mig som om jag vore en tickande sjukdomsbomb på grund av mitt BMI-värde (se s. 85–89). Min vikt var helt enkelt hans enda fokus. Han ställde inte en enda fråga om fysisk aktivitet, rökning, sjukdomshistoria eller sjukdomar i familjen. Däremot överräckte han en suddig stencil med revolutionerande kost- och hälsotips och talade till mig som om jag vore utvecklingsstörd (jag minns särskilt upplysningen om att det finns mjölkprodukter med lägre fetthalt samt tipset om att det går bra att äta glass »ibland, men inte alltid«). Där och då var jag mest snopen, men efteråt blev jag snarare småsur; jag kunde inte ställa upp på att man kan bli fysiskt undersökt och befunnen frisk varpå man skickas hem bannad, förmanad och idiotförklarad.

När jag hade bearbetat den tanken kunde jag inte slå mig till ro utan att få perspektiv på hur tillvaron egentligen hänger ihop i det här avseendet. Jag började med att räkna över de tjocka friska och smala sjuka jag känner. Reflektionen jag gjorde var att även om jag naturligtvis känner också tjocka sjuka 16

och smala friska är sambandet mellan vikt och hälsa inte alls lika tydligt i den verkliga världen (åtminstone inte i min värld) som det är i kvällstidningarna.

Sedan beslutade jag mig för att lägga mitt rotande i vår kollektiva föreställning om minnet åt sidan och istället »gå till källorna« när det gäller fettpaniken. Den här boken är en del av resultatet. Jag hoppas kunna bidra till att vi börjar koppla isär begreppen vikt och hälsa. Om jag dessutom lyckas få folk att bli mer moraliskt rakryggade när det gäller att skilja sina fördomar från de fakta som finns att tillgå skulle jag till och med bli stolt.

Några avgränsningar, förklaringar och förtydliganden Ett par saker måste redas ut redan från början. För det första: Den här boken berör bara på något ställe och i förbigående kliniska ätstörningar, alltså bulimi och anorexia. Givetvis är det så att fettpaniken får folk att banta och att bantning i sin tur ibland utlöser allvarliga ätstörningar, men jag tycker inte att kliniska ätstörningar ska analyseras i samma andetag som man analyserar den viktfokusering som hela samhället lider av.

För det andra: Man bör vara medveten om att en stor del av de källor jag har haft att tillgå är amerikanska eller baseras på amerikanska källor. Det är ett problem som jag inte är ensam om; precis som så många andra tillgodogör jag mig information någorlunda obehindrat bara på svenska och engelska.

Det är givetvis ett problem. Oavsett vad vi tycker om att inbilla oss är Sverige inte särskilt likt USA – i vissa avseenden är länderna mycket olika varandra, inte minst när det gäller sociala aspekter och spelet som hör till heterosexuell uppvaktning, vilket berörs på en del ställen i argumentationen. Å andra sidan ser jag vissa poänger i att använda amerikanska data eftersom jag, utan att därmed mena att jag har gjort någon kvalificerad analys, ser paralleller mellan Sverige i dag och USA för några år sedan. Vi håller fortfarande på att bygga upp en berättelse, en föreställning, om fetmaepidemin och vi i är inledningsskedet av att ta till drastiska medel för att stävja den. I USA har man redan gjort den resan och börjar åtminstone i viss mån att nyansera debatten (de första fettpanikskritikerna, till exempel Dale Atrens, författare till boken Sluta banta!, började skriva böcker och artiklar under sent 980-tal). Ett av många syften med den här boken är att lyfta fram den fettpanikskritiska litteraturen, vars existens jag inte tror att särskilt många är medvetna om.

Citaten ur engelskspråkiga källor återges om inget annat anges i min egen 17

översättning, och där viktuppgifter återges har jag räknat om pounds till kilon utifrån avrundningen  pound = 0,45 kilo.

Vad är övervikt?

En definition som måste göras i början av den här framställningen är vad »övervikt« är. »Tycker du att övervikt egentligen finns?« frågade någon, och jag inser att frågan är viktig att besvara. Den är däremot inte alls enkel.

Det enkla svaret är »ja, övervikt finns – att vara överviktig är att ha ett BMI-värde över 25«.

BMI-tabellen återges på s. 20 och jag diskuterar BMI-begreppet utförligt på s. 85–89. BMI-definitionen av övervikt och begreppen »övervikt« respektive »fetma« är de som jag själv utgår ifrån i diskussioner som handlar om hälsobegreppet och myndighetsrekommendationer. En person som är 70 cm och väger 73 kilo är definitionsmässigt överviktig enligt de skalor som myndigheter och sjukvård utgår från, och det är ett objektivt faktum oavsett vad vi tycker om det. Det är ganska troligt att rätt många tycker att den här definitionen är snäv och möjligen orimlig/orättvis, men det är den som gäller i de allra flesta sammanhang. Om det till exempel står i en tidningsartikel om antalet överviktiga svenskar är det detta överviktsbegrepp som avses.

Så fort man kopplar loss BMI-begreppet och ska försöka komma fram till vad som subjektivt är övervikt blir det givetvis mer komplicerat.

Jag är rätt säker på att alla har deltagit i eller tjuvlyssnat på en diskussion där någon, i regel en kvinna, beklagar sig över att hon har gått upp i vikt över jul (på semestern, under graviditeten etc.). »Men det är väl inte så farligt«, säger någon, »du är väl inte tjock.« »Nej, men det beror ju på hur man känner sig«, invänder den klagande. »Jag känner mig tjock nu, du vet alla har olika gränser.« Detta är ytterligare en definition, en betydligt svårare. Antagligen har de flesta vars vikt överhuvudtaget fluktuerar en sådan gräns. Vi vet när vi själva känner oss överviktiga. Problemet med den gränsen är att den kan ligga precis var som helst. Det är svårt att ifrågasätta den så länge man inte talar om folk som har en kroppsuppfattning som objektivt måste bedömas som störd. En person som är 65 centimeter och har sin tjockgräns vid 40 kilo är det förmodligen något fel på, men det är svårt att hävda att det är »mer rätt« att hon känner sig överviktig vid 73 kilo än att hon gör det vid 65.

När jag senare resonerar om våra föreställningar om överviktiga är det gi18

vetvis inte så att den gränsen går vid ett visst BMI-värde. När det handlar om att bedöma vad som är övervikt hos andra handlar det om en lika subjektiv bedömning, om tycke och smak, som det gör när vi bedömer oss själva. Enligt mina erfarenheter är det mer regel än undantag att man har olika måttstock för sig själv och andra: jag vet både sådana som trots att de är tämligen knubbiga själva skulle ha svårt att fördra en partner som var något annat än riktigt smal och sådana som accepterar att andra är överviktiga men själva känner sig tjocka vid BMI 22.

Sammanfattningsvis: samhällets och myndigheternas måttstock för övervikt är BMI-tabellen, oavsett vad vi tycker om den. I övrigt vill jag påstå att övervikt ligger i betraktarens öga och är en social konstruktion.

BMI-tabell

3

BMI = kroppslängden i meter i kvadrat delat med vikten i kilo (t.ex. ,70 m x ,70 m / 72 kg = BMI 24,9)

Längd

Normalvikt

Övervikt

Fetma

Längd

Normalvikt

Övervikt

Fetma

(i meter)

(Vikt i kg)

(Vikt i kg)

(Vikt i kg)

(i meter)

(Vikt i kg)

(Vikt i kg)

(Vikt i kg)

BMI 18.5–24.9

BMI 25–29.9

BMI > 30

BMI 18.5–24.9

BMI 25–29.9

BMI > 30

1.50

42 – 56

56 – 67

> 67

1.76

57 – 77

77 – 93

> 93

1.51

42 – 57

57 – 68

> 68

1.77

58 – 78

78 – 94

> 94

1.52

43 – 58

58 – 69

> 69

1.78

59 – 79

79 – 95

> 95

1.53

43 – 58

59 – 70

> 70

1.79

59 – 80

80 – 96

> 96

1.54

44 – 59

59 – 71

> 71

1.80

60 – 81

81 – 97

> 97

1.55

44 – 60

60 – 72

> 72

1.81

61 – 82

82 – 98

> 98

1.56

45 – 61

61 – 73

> 73

1.82

61 – 83

83 – 99

> 99

1.57

46 – 61

62 – 74

> 74

1.83

62 – 83

84 – 100

> 100

1.58

46 – 62

62 – 75

> 75

1.84

63 – 84

85 – 101

> 101

1.59

47 – 63

63 – 76

> 76

1.85

63 – 85

85 – 102

> 102

1.60

47 – 64

64 – 77

> 77

1.86

64 – 86

87 – 103

> 103

1.61

48 – 65

65 – 78

> 78

1.87

65 – 87

87 – 105

> 105

1.62

49 – 65

66 – 79

> 79

1.88

65 – 88

88 – 106

> 106

1.63

49 – 66

66 – 79

> 79

1.89

66 – 89

89 – 107

> 107

1.64

50 – 67

67 – 80

> 80

1.90

67 – 90

90 – 108

> 108

1.65

50 – 68

68 – 81

> 81

1.91

68 – 91

91 – 109

> 109

1.66

51 – 69

69 – 82

> 82

1.92

68 – 92

92 – 110

> 110

1.67

52 – 69

70 – 83

> 83

1.93

69 – 93

93 – 111

> 111

1.68

52 – 70

70 – 84

> 84

1.94

70 – 94

94 – 113

> 113

1.69

53 – 71

71 – 85

> 85

1.95

70 – 95

95 – 114

> 114

1.70

54 – 72

72 – 86

> 86

1.96

71 – 96

96 – 115

> 115

1.71

54 – 73

73 – 87

> 87

1.97

72 – 97

97 – 116

> 116

1.72

55 – 74

74 – 89

> 89

1.98

73 – 98

98 – 117

> 117

1.73

55 – 75

75 – 90

> 90

1.99

73 – 99

99 – 118

> 118

1.74

56 – 75

75 – 91

> 91

2.00

74 – 100

100 – 120

> 120

1.75

57 – 76

77 – 92

> 92

VARDAG vi har blivit de senaste åren och oavsett vad det beror på: det går inte att värja sig mot fettpaniken. Den som verkligen inte bryr sig för egen del kan möjligen klara sig undan utan att intrycken egentligen berör, men den finns å andra sidan i alla fall där hela tiden: hundratals varianter av signaler som understryker att det som spelar störst roll av allt är hur du ser ut, vad du väger och hur stor du är. Metaforerna är många, men om man talar om vikten av att vara »fräsch« eller »snygg« eller »tänka på sitt utseende« (ibland till och med att »tänka på sig själv«) är det underförstått att det är viktigt att du är smal eller åtminstone inte tjock. Kvinnor bekymrar sig mer än män, yngre bekymrar sig mer än äldre och folk som bor i städer antagligen genomsnittligen mer än folk som bor på landet – incitamentet att vara en storlek 36, eller 50 i herrstorlek, är med största sannolikhet större i skuggan av Stureplanssvampen än i Nikkaluokta. Ska vi tänka oss en människa av typen som bekymrar sig allra mest blir det alltså antagligen en yngre kvinna i stadsmiljö, men det behöver inte för den sakens skull vara en storstad. Vi kommer att följa henne genom en vanlig dag, och vi kan kalla henne Emma. Som doktor Frankenstein har jag byggt ihop henne av andra människor, sådana jag känner och sådana som jag har iakttagit och lyssnat på utan att de vet om det – efter tusentals iakttagelser av vardagslivet, helt enkelt.

OAVSETT HUR TJOCKA

En vanlig dag för Emma Emma har definitivt inte ätstörningar i klinisk bemärkelse. Ändå talar ganska mycket för att hon har det i praktisk bemärkelse: hon är viktfokuserad. Hen21

nes val och agerande kring ätande är övervägt och reflekterande. Det styrs inte primärt av hunger och i regel inte heller av njutning annat än i överförd bemärkelse. Hennes matval handlar om andra effekter än mättnad eller fysisk tillfredsställelse i form av mättnad, det handlar om att passa in (i en hel massa avseenden handlar det om att passa in socialt, att bete sig korrekt, inte bara om att ha ett visst utseende). Det är helt logiskt med tanke på den information och de intryck hon får – precis som det är logiskt att hon, handen på hjärtat, aldrig rör på sig med något annat syfte än med hoppet om att förändra sitt utseende, att se bättre ut. Emma är inte knäpp. Hon är mycket välanpassad utifrån rådande omständigheter. Vi har ingen aning om hur stor hon är, och det är inte alls viktigt i det här sammanhanget, men det kan vara nyttigt att hålla i bakhuvudet att hon kan vara i stort sett densamma vid storlek 34 som vid storlek 54.

När Emma vaknar en vanlig dag är det till en hitlåt med nån r’n’b-tjej i nån reklamradiokanal, typ Beyoncé i Mix Megapol. Hon – Beyoncétypen, inte Emma – sjunger om sina tuttar och sin häck och män som är galna av kärlek till henne, och efter ett par snoozningar är Emma på benen och ute i badrummet. Hon tvättar sig i ansiktet, kissar, kliver upp på badrumsvågen och noterar i förbigående fyra hekto upp eller ner, vilket hon hittar en förklaring till (medelpasset på Friskis eller den där muffinsen på väg hem igår). Att väga sig är inte en extremt stor grej, men hon gör det om inte varje morgon så i alla fall tämligen ofta, och oftare än hon brukar berätta för folk att hon gör det.

Hon tar på sig morgonrocken och går ut i köket. Till frukost äter hon lättyoghurt med 0, % fett och fiberflingor som heter något med Sport eller Fitness. Det är inte ett särskilt övervägt val, men hon skulle aldrig drömma om att dricka standardmjölk eller bre något annat än lättmargarin på smörgåsarna. Hon är inte extremt insatt i vad de olika produkterna innehåller eller har för verkan, men hon upplever att hon väljer det hälsosammare alternativet. Hon tycker verkligen att hon tänker på sin hälsa, och hon skulle bli mycket upprörd om hon visste att hennes yoghurt innehåller nästan lika mycket snabba kolhydrater som läsk.

Morgontidningen ger henne inte nödvändigtvis någon särskild information som stärker hennes uppfattning om att hennes fokus bör ligga på vikt, utseende och »hälsa«. Inte på något annat sätt än att de personer som finns på bild av den anledningen att det på något sätt ingår i deras yrke att vara i tidningen, i regel är slanka. Om de inte är det, så är de i regel medelålders 22

män och i vilket fall som helst är de medelålders. Människorna på bilderna i annonserna är undantagslöst smala och dessutom traditionellt vackra med rak näsa och klar hy, och i den händelse featureartiklar av det slaget som illustreras med arkiv- eller bildbyråbilder förekommer i just det här numret av morgontidningen så är det givetvis likadant med dem. Jo, det är klart, det finns en kvartssida om att något fysiskt lidande, det kan vara vad som helst från impotens till barndiabetes, beror på övervikt. Men det är ju å andra sidan inget som känns som en nyhet.

Emma gör sig i ordning för att åka till jobbet. Hon väljer kläder sådär halvnoga eftersom det bara är en vanlig måndag. Kombinationen av byxor och tröja gör att magen inte syns lika mycket – ett oreflekterat val, det bara är så att man inte har kort tröja till de byxorna. I tröjan är storlekslappen i nacken bortsprättad. Dels skulle hon inte gilla att folk såg den, dels tycker hon inte om att själv bli påmind om att hon var tvungen att köpa den tröjan i just den storleken (fyll i valfri: 38, 54, Medium, XXL etc.; vi har som sagt ingen aning om hur stor Emma är). Det här är en automatiserad process och inget som Emma lägger särskilt stor tankemöda på.

Emma tar på sig jacka och skor och går till busshållplatsen. På väg till bussen röker hon dagens första cigarrett. Hon röker inte mycket nuförtiden, men hon vill inte gärna gå upp i vikt och har svårt att motivera sig till att lägga av alldeles. I busskuren möts hon av en kvinna som är större än livet – reklambilden, alltså, kvinnan är pojkaktigt smal och dessutom ung och snygg. Hon vill att vi ska köpa schampo (eller ett månadsmagasin, apelsiner eller kläder på MQ). De som väntar i busskuren måste tackla det faktum att det naturliga är att stirra på schampokvinnans urringning eller halvnakna kropp i övrigt, men eftersom det av olika anledningar skulle kunna verka märkligt undviker man det till varje pris och flackar med blicken. Gänget i busskuren är vanliga morgonpendlare. Emma noterar ett par av dem, en ung smal kvinna med ett skärp som är hårt åtdraget runt midjan och en kvinna i yngre medelåldern som är stor och rätt tjock men ändå har en iögonenfallande mönstrad kappa.

En man tittar i ögonvrån på kvinnan i den brokiga kappan. Emma tänker att han antagligen tycker att hon är lite äcklig.

På bussen hamnar Emma längst fram med en Nutrilettreklam trettio centimeter från näsan. En kvinna berättar om hur mycket bättre hennes liv blev efter att hon hade gått ner femton kilo genom att leva på vätska – nej, så står det faktiskt inte, det räcker visst med att byta ut bara två mål om dagen.

23

Emma är inte extremt intresserad, men det är bra att veta att det finns något att ta till om den dagen kommer. Hon är inte främmande för tanken.

På jobbet tar det några extraminuter vid kaffeautomaten eftersom det är måndag. Man kollar av läget och berättar hur helgen har varit. Nån har sett en bra film, nån annan är besviken på en pjäs och på den nya tv-serien, nån har provat det där receptet som var på senaste Nigella men nu är det allvar igen, nu måste man skärpa sig; Berit gör en poäng av att hon väljer grönt te istället för cappuccinon, vet ni hur många sockerbitar det är i en sån kopp redan innan man har lagt i nåt extra socker?

Måndagen förflyter som måndagar brukar göra: långsammare än man skulle önska. Det känns som om det hinner gå en hel dag bara före lunch och Emma tycker det är rätt skönt att hon har bestämt sig för att gå ut och äta med några kolleger. Det blir en del dividerande om vart de ska gå eftersom Annika vill ha nåt lätt och inte är övertygad om att det finns nåt sånt på Nisses där de andra vill äta, men när de väl är där visar det sig att Nisse i alla fall har en ost- och skinkpaj bland all den stabbiga husmanskosten. Emma, Annika och Louise, som tar Lätta till knäckemackan och vinägrett till förrättssalladen, gnäller lite över Olle. Han tar som vanligt Bregott, Rhode Island och mjukt bröd och lyckas ändå av nån anledning hålla sig smal. Att någon skulle dricka något annat än mineralvatten är synnerligen osannolikt. Annika kommenterar diskret en familj där barnen är rätt knubbiga och ändå uppenbarligen får dricka cola som inte ens är light. De pratar förstås inte bara om maten de äter, de pratar en hel del om helgen och den annalkande semestern och att Helena ska ha barn igen, men Louise som tog falukorven beklagar sig över hur stor portionen är och förklarar att hon bara var så sugen på falukorv men att hon ångrar sig när hon ser Annikas fräscha paj, och rädisgroddar är det i salladen också, det är så fräscht! Olle myser över sitt rotmos med fläsklägg. Annika himlar med ögonen. Emma äter paj hon också, för det känns som sagt fräschast.

Efter lunch är det väl ungefär som vanligt, kanske lite lugnare än det brukar. Emma surfar efter en ny soffa på Blocket en kvart på eftermiddagen och hinner läsa en artikel på Aftonbladet.se om Nicole Richies rekordbantning och byter ett par ord om det med Annika, ser hon inte för äcklig ut nu, hon Nicole? Helena bjuder på kladdkaka till eftermiddagsfikat. Alla berömmer den: »Det är inte bara Kesella i den här«, säger Lasse belåtet och alla skrattar.

Monika äter ett äpple istället. Helena formulerar några pikar om hälsofascist 24

men hon skrattar med ögonen och Annika tycker att Monika är jätteduktig.

Lasse tar två bitar kladdkaka, men det är han den enda som gör. »Nu blir det en extra kvart på trappmaskinen«, säger Annika. Louise kontrar med att man kan väl ändå passa på att synda när de ändå firar Helenas nya bebis, hon ska väl ändå inte ha så många fler barn så det är väl bäst att passa på? »Och du, Helena, du kan ju ta en extra bit för snart gör det ju varken från eller till, det lär ju inte bli nån stringbikini i sommar i alla fall«, säger Elisabet och alla skrattar och sen börjar de diskutera bebismagar och hur stora olika människor var i olika månader, »när jag skulle ha Kalle började jag svälla direkt efter befruktningen, jag var som en sjöko i femtonde veckan …« Den där kladdkakan har liksom satt sig i samvetet, så Emma promenerar hem. Det tar inte särskilt lång tid och hon har just inget för sig efter jobbet.

Hon går vägen över stan för att kunna titta lite i skyltfönster. Det är inte så särskilt mycket av sommarkläderna som hon tycker är snyggt, men det är å andra sidan inte särskilt mycket som skulle passa superbra på henne heller, inser hon (men det är en ren smakfråga, hon tänker inte alls på det faktum att skyltdockorna i fönstren motsvarar ungefär storlek 32 och har kläderna innålade i ryggen för att de ska sitta rätt).

Vid Åhléns springer hon på Lisa, som hon inte har sett på över ett år. Hon ser ovanligt fräsch ut. Emma frågar om hon har gått ner i vikt eller börjat träna, men Lisa säger att nej, det är snarare det att hon mår allmänt bra, det går bra på jobbet och hon har flyttat ihop med Stefan och så. De byter telefonnummer och lovar att de ska höras och Emma fortsätter hemåt. Hon hoppar in på ICA och handlar en minimjölk, äpplen, en mikromiddag (hon tar en av de nyckelhålsmärkta) och nån sorts müslibar med choklad att äta på vägen hem. Det där sista är rätt onödigt, men hon är ganska hungrig och det är ju ändå i stort sett müsli. Hon hugger Aftonbladet också: »Nu har 80 000 personer gått med i Viktklubben«, »Gå ner i vikt med GI-grillmaten« och »Linda Rosing kär igen«.

När hon kommer hem plockar hon upp posten (vitvarurea på Onoff, nattrea på Cykelringen, träna på SATS), mikrar nyckelhålsmaten och äter den framför teven, för det tycker hon är rätt trevligt när hon är ensam hemma.

Hon flipprar mellan kanalerna: blond vacker kvinna läser väder, doktor Phil pratar med matmissbrukare, Ykköskanava, Pamela Anderson räddar surfare i tidig Baywatchrepris på okänd kanal, tappra hundar i Chicago, Beyoncé skakar rumpa till hitlåten från i morse, reklam om sockerfri choklad, tv-shop 25

pushar Abflex, nyheter, debattprogram lett av vacker ung kvinna (om kriminalvården), reklam för rakhyvel med underskön kvinna med airbrushade Barbieben, debattprogram lett av äldre kortklippt herre (om folk som viker ut sig), mer väder, svartvit italiensk film, på det hela taget inte mycket att ha.

Emma funderar på att ta en macka också, men det känns egentligen onödigt.

Hon har ju äpplen sen om hon verkligen är hungrig.

Lite senare ringer hennes syster för att kolla läget. Hon är superentusiastisk eftersom hon har varit på spinning och det är så underbart, man känner verkligen att det tar. De pratar en stund om träningen, Emma har inte varit på gymmet på länge men känner verkligen att hon behöver det, det har varit mycket mys ett tag nu och beachsäsongen närmar sig otäckt fort. De bestämmer att de ska ses i helgen och kanske gå en promenad eller så. Innan Emma går och lägger sig tar hon ett bad och läser en veckotidning: »Vem är hemligt gay i kändisvärlden«, »Sexig = smal? Nej!«, »Därför går du inte ner i vikt«, »Sexigaste korsetterna«, »Snyggaste partytopparna«, »Stor plastikguide«4 … Hon kammar ut håret, smörjer in sig med en kräm som garanterat förhindrar 85 % av alla celluliter som annars skulle ha utvecklats, borstar tänderna och går och lägger sig. Hon läser ett par kapitel i en roman (det är inte helt osannolikt att den innehåller en kvinnlig karaktär som är dels överviktig, dels deprimerad och misslyckad 5) och släcker vid elva. Det har varit en rätt bra dag. Hon rullar ihop sig och somnar.

Om Emma är en person som inte är särskilt intresserad av sin egen vikt, i så fall med största sannolikhet för att hon är naturligt smal, är det mycket möjligt att den här dagen förflyter utan att hon alls reflekterar över sin storlek, sin vikt eller sitt utseende i det avseendet. Om hon däremot är en människa som är medveten om just detta är det inte på något sätt osannolikt att hon på ett medvetet plan faktiskt noterar alla de vinkar och påpekanden om värdet i att vara slank som världen, samhället och medmänniskorna ger henne under en vanlig dag (och vinkarna är många i historien om Emma, närmare bestämt någonstans runt sjuttio).

Det är å andra sidan inte alls osannolikt att Emma är den sortens människa, eller befinner sig i en sådan fas av livet, att en bra eller dålig dag definieras utifrån vad hon väger eller vad hon har ätit. Oändligt många människor lever så utan att vara ens i närheten av vad man kan kalla kliniskt definierade ätstörningar.

Oavsett vilken sorts person Emma är kommer hon däremot inte att kom26

ma hem efter den här dagen och tänka att det var en ovanligt jobbig dag eftersom det slumpade sig så att så många saker just i dag påminde henne om hennes »problem med vikten«. Hon kommer inte att tänka på det alls. Det här är så internaliserat i henne, hennes värld och hennes person att det är det normala tillståndet.

Samtidens största mentala energiläckage Jag skulle vilja påstå att den svenska samtidens största mentala energiläckage är kvinnors viktfokusering.

Termen är avsiktligt vald för att inte använda »viktfixering« som antyder att detta är något abnormt, på gränsen till en klinisk ätstörning. För några år sedan började jag skriva en tv-komedi tillsammans med en kompis/kollega som jag normalt sett jobbar bra ihop med. Att det inte blev något av det handlade inte alls om den här episoden, men jag minns den tydligt. Jag gillar fortfarande grundidén så jag ska inte avslöja alla detaljer, men vårt persongalleri var ett antal kvinnor i olika åldrar och poängen var att de tillsammans blev en sorts provkarta över kvinnligt beteende. Vi hade långa diskussioner kring att jag definitivt ville ha med en viktfokuserad människa à la Emma i exemplet, men min skrivarkompis tyckte att ämnet var för allvarligt; man lattjar inte med ätstörningar, liksom. Min poäng är att den här hypotetiska sitcomkaraktären, eller Emma för den delen, inte alls är sjuk utan bara vanlig. Svenska (möjligen kan man säga västerländska) kvinnor slösar exceptionellt, oproportionerligt mycket tankemöda och emotionellt hårddiskutrymme på frågor om vikt – helt i onödan. Alla kvinnor är inte som Emma, men alldeles för många är det utan att ens reflektera över att det skulle kunna finnas ett annat sätt att vara på. För att uttrycka det på ett annat sätt: om du tog en Emma och ordnade så att det ringde en klocka i öronen på henne varje gång hon agerade med någon sorts hänsyn tagen till sin vikt och informerade henne om arrangemanget så skulle hon garanterat tro att det var klockan det var fel på.

Om vi föreställer oss att Emma är singel är dessutom risken ganska stor att hon kopplar ihop sin vikt med sina chanser att bli ihop med någon. (Jag tror att den risken är större om vi dessutom förutsätter att hon är heterosexuell och vill bli tillsammans med en man, men det finns onekligen också lesbiska kvinnor som förväxlar en mindre klädstorlek med garanterad attraktions27

kraft.) Strävan att vara fysiskt attraktiv i allmänhet är i sin milda form harmlös och mänsklig och i de mer extrema stadierna påtagligt ledsam, särskilt med tanke på hur jämförelsevis få som är ens avlägset intresserade av att på motsvarande målmedvetna vis utveckla sin intelligens, sin personlighet eller ens sin karisma. Däremot är den inte lika allestädes närvarande som viktfokuseringen. Min erfarenhet (utifrån otaliga samtal, såväl sådana som jag har avlyssnat i smyg som sådana som jag har deltagit i, med kvinnor av alla sorter) är att det inte finns något annat ämne eller område som kan uppta en slumpvis utvald kvinnas värld och tid på samma sätt som vikt och storlek. En allmän längtan efter att vara vacker och älskad, jakten på en pojk- eller flickvän, strul på jobbet, tidsbrist, självförverkligande, stress och ett antal andra jordiska ämnen kan uppta tankar under en dag eller en period, men så allestädes närvarande som tankar kring vikt finns det enligt min mening inget annat som kan vara hos en i övrigt normal människa. Ganska mycket av intresset för vikt överlappar och överlappas av en allmän utseendefixering, men en »vacker« människa i det allmänna medvetandet är alltid smal eller i alla händelser inte tjock. Dessutom styr inte den allmänna skönhetslängtan livet så konkret som önskan att vara smal gör det. Inte ens den »duktigaste« bantaren kan låta bli att påminnas om mat och vikt tre ungefär tre gånger om dagen. Även om man inte äter själv så har medmänniskorna en tendens att göra det.

Viktfokuserade människor erkänner ibland att de är fåfänga, men betydligt vanligare är att de hävdar att de tänker på sin hälsa. Somliga är extremt insatta i vad olika sorters mat innehåller i termer av fett, kolhydrater och kalorier, men ganska många lutar sig mot en allmän känsla av vad som är nyttigt eller vad som påstås vara nyttigt på förpackningar och i reklamen. En typisk Emma äter paj för att det känns fräscht (ett totalt okomplicerat val för en kvinna). Hon ägnar inte en tanke åt att paj är väl så »stabbigt« som den fläsklägg hon föraktar och dessutom högst troligt mindre nyttigt och mättande på någon timmes sikt. Hon äter sin müslibar utan att reflektera över att det är en hjälpligt maskerad Japp och dricker sin yoghurtdryck utan att veta att den är lika full av snabba kolhydrater som sockersötad läsk, och hon är antagligen helt ovetande om att fett inte är ett gift utan något livsnödvändigt som dessutom har den uppenbara fördelen att man blir mätt av det. Hon litar inte på sin egen kropp utan utgår från att det är »sug« och inte reell hunger som gör att hon inte klarar sig på en 250-kaloriers frysmiddag som kvällsmat.

Hon har helt enkelt ganska dålig koll på sin kropps signaler eftersom hon har 28

läst så mycket om hur man sätter sig över dem, tolkar dem och rent allmänt problematiserar dem (jag kommer sent att glömma den uppmaning jag läste i en veckotidning en gång: »När du tror att du är hungrig, tänk efter om du egentligen inte är törstig.«). Emma lever i föreställningen att mängden fett på kroppen leder till olika slags sjukdomar, men så länge hon kan hålla sitt eget kroppsfett och sitt eget BMI-värde inom vissa gränser kommer hon att hålla sig frisk (för att inte tala om älskad och attraktiv). Även om allt detta vore »sant« kvarstår frågan: är inflödet av information som slår fast viktens betydelse ens i närheten av rimlig? Jag blir mer och mer benägen att tycka att även om ett BMI på över 25 vore en verklig och mätbar hälsorisk, även om ett midjemått på X centimeter skulle korta livet med Y år – även om allt fetmaepidemin har lärt oss verkligen vore sant är det tveksamt om den här extrema viktfokuseringen är värd det. Enkelt och drastiskt uttryckt: är Emma egentligen riktigt klok om hon väljer att leva ett par, eller några, eller till och med tio år extra om hennes motprestation är att hon måste tänka på sin vikt ett närmast oräkneligt antal gånger om dagen hela sitt liv? (När man nagelfar fettpaniksmånglarna inser man att den påstådda skillnaden i livslängd inte är särskilt stor; det handlar aldrig om mer än en statistisk skillnad på en handfull år om man inte pratar om extrem övervikt.) Är det inte snarare vanvett, särskilt med tanke på »att tänka på sin vikt« ofta innebär att konstatera att man kommer till korta eller att man bara är duktig så länge man kontrollerar sig själv?

Om Emma är intresserad av att problematisera sin inställning så gör hon det antagligen när hon läser tidningen och reflekterar över det hon läser (antagligen söker hon inte vidare efter mer information). Om hon gick in på Aftonbladet.se den 20 mars 2006 kanske hennes intresse fångades av rubriken »Två av tre kvinnor tycker att de är för tjocka – Känner du igen dig?

Mejla in och berätta«. Om hon klickade sig vidare från den uppmaningen hamnade hon på en sida där hon fick hela sammanhanget: »Sju av tio kvinnor är inte nöjda med sin kropp. Två av tre tycker att de är för tjocka. Åtta av tio jämför sin kropp med andra kvinnors. Drygt två av fem bantar minst en gång om året. Siffrorna ovan kommer från en undersökning genomförd här på Aftonbladet.se. Känner du igen dig i detta? I så fall vill vi gärna att du mejlar in och berättar mer. Varför känner du dig missnöjd? Vem är det du oftast jämför dig med? Vad tror du skulle krävas för att du skulle känna dig mer nöjd med hur du ser ut? Mejla och berätta.«6 29

»Varför känner du dig missnöjd?« Ja, det kan ju Aftonbladet fundera på.

Tre centimeter under slutklämmen rullar en reklambanner för Aftonbladets Viktklubb: »Hitta dig själv«, »Vill du också gå ner i vikt?«, »76 000 har redan gjort det.« Flyttar man blicken längre ner, det räcker med en centimeter denna gång, läser vi att »0-åringar svälter sig – expertlarm: anorexioffren allt yngre.« Granne med denna utsaga är Anna Book: »Dansen fick Anna Book att må bra igen: Jag har gått ner 2 kilo efter bröllopet.« Spaltgranne med Anna Book är en amerikansk superkändis: »Chockbilder på Nicole Richie – revbenen sticker ut – brösten är nästan utplånade.« »Vad tror du skulle krävas för att du skulle känna dig mer nöjd med hur du ser ut?« Ja, ett par år i mediakarantän på en öde ö skulle antagligen vara ett steg i rätt riktning. Vikt och storlek är stort, centralt, gigantiskt i medierna och det går inte att komma undan. Om vår exempel-Emma är en normalt kritisk mediakonsument så är det inte varje dag hon orkar hinna läsa mellan raderna och inte alltid hon dammsuger internetbokhandlarna efter litteratur som breddar bilden av det hon just har läst om i tidningen. Hennes enda rimliga tolkning är att det är objektivt sant och otvetydigt bevisat att det är dels farligt, dels dåligt att vara överviktig. Hon är också garanterat övertygad om att det viktigaste man kan göra dels för sin egen hälsa, dels för sin egen lycka är att se till att man är smal. Hon är uppfostrad till att tro på alla människors lika värde, men innerst inne tror hon inte att en tjock människa är lika bra som en smal.

Sammanfattningsvis: Emmas vardag skulle kunna vara väldigt annorlunda. Sannolikheten är stor att hennes viktfokusering är totalt oreflekterad och internaliserad – »så här är det, så här gör man, så här är det bara«. Om hon inte lider av några åkommor eller sjukdomar tänker hon antagligen sällan på sin hälsa över huvud taget. Ändå är det möjligt att hon på sikt skulle kunna sortera bort ett av stressmomenten i tillvaron om mediaretoriken inte vore så braskande om kroppsviktens centrala betydelse som spegel av vår hälsa, vår moral och vår grad av framgång. Det är troligt att Emmas motiv för att ha en viss storlek på kläderna är ren fåfänga, hon vill bli vad man i tidningen Glamour kallar »spegelnöjd«7, men det skulle vara lättare för henne att lägga denna fåfänga bakom sig om den inte ständigt förstärktes av ett metanarrativ (det vill säga en grundläggande tankestruktur, en »stor berättelse« – postmoderna filosofer som Jean-Francois Lyotard anser att metanarrativen styr vårt tänkande och bör ifrågasättas) som säger att en slank kropp inte bara är 30

ytligt »snygg« utan också hälsosam, moraliskt riktig och en nyckel till framgång på livets alla arenor. Om vi inte i våra samtal i familjen, bland vännerna och på jobbet ständigt utgick från axiomen »duktig, frisk och lyckad = smal« och »smal = duktig, frisk och lyckad« kanske Emma skulle ha lite lättare att få koll på sina prioriteringar. Hennes värld är ändå fylld av krav som har att göra med studier, arbete, relationer, bostad, livssituation och de otaliga val som präglar samtiden. Om hon kunde släppa en del av kraven hon har på sig själv vore mycket vunnet. Det vore så oerhört klokt av henne att sluta bekymra sig för om hon kommer i en viss klädstorlek och istället skaffade sig ett ärligt fokus på sin hälsa, på att sköta om sig, tycka om sig, röra på sig och se till att hon får den fysiska och psykiska vila hon behöver.

Jag tror inte att det är möjligt att få landets alla Emmor att släppa sin viktfokusering. Men jag tycker att det i alla fall kan vara värt att försöka nyansera den.

Hur tjocka är vi?

Inget språkbruk är i dag så dramatiskt och alarmistiskt som varningarna för den tilltagande fetman. »När fetman gör en klassresa«, Anders Isaksson, DN 060338

Ingen kan ha missat att mänskligheten blir tyngre för varje år som går. Det trumpetas ut i medierna i stort sett dagligen. Vissa gånger handlar det om krass statistik över antalet överviktiga fyraåringar, andra gånger om hur många svenskar som vill ha straffskatt på »onyttig« mat, men det torde stå tämligen klart för alla att vi just nu översköljs med information som förmedlar och utgår från föreställningen att det grasserar en fetmaepidemi över alla de delar av jordklotet som inte fortfarande härjas av svält. Hur tunga vi är, hur mycket tyngre vi har blivit och vad det beror på är däremot svårare att entydigt besvara än vad man kan tro. Även om jag är mycket skeptisk till konspirationsteorier skulle jag vilja påstå att bilden vi får av »fetmaepidemin« nästan undantagslöst är färgad av någon med en agenda, även om det bara handlar om något så banalt som filmsnuttar med tvåhundrafemtiokilosmänniskor som äter glass och avsikten inte är mer komplicerad än att det blir bra tv. De här tvåhundrafemtiokilos31

människorna fanns givetvis långt innan »fetmaepidemin« började härja och förmodligen är de fler i dag än för femtio år sedan, men av någon anledning ligger det i fettpaniksmånglarnas intresse att antyda att dessa kvartstonnare numera klampar fram i miljontal över jorden och, inte minst, att risken är överhängande att vi alla kommer att förvandlas till just sådana om vi inte passar oss. Visst raljerar jag när jag uttrycker det på det viset, men inte så mycket som man skulle kunna tro: när Associated Press kör en artikel med rubriken »Fetma vid 20 kan förkorta livslängden med 3–20 år« och denna upplysning kablas ut över världen och citeras i diverse artiklar är det symptomatiskt att man inte upplyser om att »fetma« i just det här fallet avser ett BMI över 45, vilket är extremt ovanligt bland tjugoåringar (någon som är 75 centimeter väger då 38 kilo; mindre än  % av alla amerikaner är så stora).9 Retoriken om en fetmaepidemi blir inte lika isande hemsk om man börjar med att inse att gränsen för övervikt är satt vid ett BMI från 25 och uppåt. Det innebär att en människa som är 75 centimeter lång och väger 77 kilo är överviktig och alltså »sjuk« (oavsett kön, ålder eller fysisk status i övrigt). Att ett visst antal procent numera är »överviktiga« eller »feta« betyder inget annat än att de befinner sig på den ena sidan av en fastslagen gräns, vilket är viktigt att komma ihåg. Än mer förvirrat blir det av att gränserna har flyttats, vilket man oftast men inte alltid tar hänsyn till när man redovisar hur antalet överviktiga förändras över tid. Enligt den ursprungliga rekommendationen skulle BMI ligga mellan 20 och 30 – det innebär att en människa som är ,70 »får« väga mellan 58 och 89 kilo. På senare år, sedan 999, har BMI-gränsen för övervikt sänkts från 29 till först 27 och sedan 25,0 vilket innebär att vår ,70-människa »fick« väga först 84 kilo, därefter 78 och numera 72. BMI-gränserna flyttas givetvis nedåt, av hänsyn till »folkhälsan«, precis som man gör med gränsvärdena för högt kolesterol och högt blodtryck (detta är en av grundbultarna i fettpaniken: justera värdena nedåt). Jag minns en artikel i en amerikansk tidning där ett kvinnligt roddarlag uttryckte sin indignation över att mangrant och över en natt ha blivit »överviktiga« utan att ha gått upp ett hekto: när överviktsgränsen flyttades till BMI 25 började ett stort antal atleter, inte minst i sporter som kräver styrka, att belasta statistiken helt enkelt för att BMI bara är ett mått på kroppsvikt i förhållande till längd. De var ändå i gott sällskap: 37 miljoner amerikaner var i samma situation och blev överviktiga över samma natt – utan att hållbara vetenskapliga bevis som stödde att man flyttade gränsen 32

hade lagts fram, kan man lägga till om man vill ha ytterligare ett fascinerande perspektiv på det hela. Något annat som man inte kan bortse ifrån när man ska analysera fetmaepidemin är att även om BMI-värdena ökar så vet vi fortfarande inte huruvida det bara betyder att folk generellt har blivit fetare. Vi vet inte i hur hög grad BMI-utvecklingen är kopplad till att befolkningen i länder där merparten är välnärda rent allmänt blir större, alltså muskulösare men också längre; BMI anses fungera sämre för att slå fast långa människors övervikt.

Givetvis handlar det inte om några enorma ökningar i medellängd, på 25 år har svenska kvinnor i snitt blivit en centimeter längre och en svensk man har växt med två centimeter 2, men inte heller BMI-ökningen är så stor som man kan förledas att tro. Demografin förändras samtidigt så att de flesta industrialiserade länder numera har en befolkning som är äldre i snitt, och en population som har en större andel äldre människor är nästan undantagslöst tyngre eftersom de allra flesta oavsett utgångsvikt lägger på sig några kilon med stigande ålder.3 (I sammanhanget vill man gärna flika in att faktumet att äldre människor generellt blir tyngre dessvärre inte garanterar att de är välnärda: enligt Socialstyrelsens rapport Näringsproblem i vård och omsorg är 28 % av patienterna inom äldreomsorgen undernärda.)4 Slutligen kan det vara intressant att veta att SCB:s statistik över svenskarnas vikt uteslutande utgår från självrapporterade uppgifter om längd och vikt. Därför gör man också en mekanisk justering av materialet: »I regel sker en underrapportering av speciellt vikt och ibland korrigeras därför rapporterade värden enligt en framtagen formel, som ytterligare höjer BMI-värdet och därmed också ökar förekomsten av övervikt och fetma«, kan man läsa på SCB:s hemsida.5 (Det går inte att utifrån hemsidan skaffa sig kunskap om vad som avses med »ibland« eller vilken formel det handlar om.)

Många av de räkneexempel och matematiska manövrar som görs och anförs i fettpanikretoriken leder tankarna in i fel banor, och många fakta om den påstådda överviktsepidemin skulle låta mindre dramatiska om man framställde dem på ett annat sätt – men ingen är intresserad av att det ska låta odramatiskt. Ett intressant exempel där alldaglig matematisk allmänbildning lurar en in på fel tankespår är upplysningen att antalet överviktiga amerikaner ökade med 55 % mellan 980 och 994. Det behövs bara en innovativ rubriksättare (»amerikansk övervikt ökar med 55 %«) för att ganska många ska föreställa sig att det innebär att ganska många amerikaner gick upp 55 % 33

i vikt – och även annars är jag övertygad om att bara upplysningen låter oerhört mycket mer dramatisk i sig än om man samtidigt förklarar att det betyder att genomsnittsamerikanen på 4 år har gått upp mellan 3,5 och 4,5 kilo i vikt.6 Om man tycker att de 4,5 kilona känns mycket eller lite är givetvis en läggningssak. Jag kan själv jämföra med min reaktion inför de konkreta siffrorna om sjukskrivningar i Sverige. Även där handlar retoriken om »epidemi«, något som »skenar«, och man skapar sig oundvikligen en egen mental bild. Men konkreta siffror finns ju att tillgå: i landets tre sjukaste kommuner Haparanda, Ljusnarsberg och Filipstad ligger sjuktalen, det vill säga antalet nettodagar per person utbetalade av Försäkringskassan från sjukförsäkringen under det senaste året till och med januari 2006, på mellan 52,2 och 60,4 dagar.7 Det är mycket mer än vad jag personligen hade gissat, vilket ger mig ett nytt perspektiv. De konkreta siffrorna som beskriver viktökningen hos invånarna i USA är å andra sidan väsentligt mycket lägre än vad jag personligen någonsin hade kunnat föreställa mig.

Om man räknar en epidemi i antalet personer som har ett visst värde på en viss skala (övervikt = BMI-värde över 25) blir det också så att en i sig inte så stor viktuppgång kan knuffa ett stort antal individer från normalvikt till övervikt eller från övervikt till fetma. För att uttrycka det övertydligt: om du har ett BMI på 24,9 när mätning  görs och går upp fyra hekto före mätning 2 kan det göra att du i det ena fallet definieras som normalviktig och anses frisk och sund och i stånd att leva ditt eget liv, medan du i det andra fallet är överviktig och sjuk enligt FASS och många andra. När Dagens Nyheter trumpetar att »övervikten bland barn har tredubblats« får vi helt andra inre bilder om vi vet att det handlar om att ökningen beror på att de som legat precis under gränsen för övervikt nu ligger precis över den (7,6 % 987 mot 20, % 2003).8 Jag är övertygad om att fler än vad man tror faktiskt tolkar utsagan som något i stil med att om ett överviktigt barn hade i snitt 0 kilos övervikt 987 så har de i snitt 30 kilos övervikt 2003.

… och hur påverkar det folkhälsan?

När man talar om den svenska »fetmaepidemin« framställs den inte sällan som ett 2000-talsfenomen även om vi har ökat i vikt sedan 50-talet. Andelen definitionsmässigt överviktiga svenskar har fördubblats (från 5 till 0 %) se34

dan 980, vilket i praktiken betyder att en genomsnittlig svensk kvinna har gått upp från 63 till 67 kilo och en svensk man från 76 till 82. Att vi har blivit tjockare de senaste decennierna är alltså ett obestridligt faktum, även om somliga antagligen blir förvånade över att skillnaden trots allt är så pass liten. En upplysning som är ännu mer förvirrande är att den här viktökningen inte har riktigt den effekt på folkhälsan som man skulle kunna föreställa sig.

Sedan 980 har dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar halverats, ett faktum som sällan nämns i debatten. Det beror inte heller på att en överansträngd sjukvårdsapparat kan rädda ett större antal insjuknade tjockisar: 987–2000 ökade överlevnaden bland infarktpatienter med 2,7 % men själva förekomsten av infarkter minskade också med lite över  % per år 9 – vilket antagligen beror mer på den minskade tobaksrökningen än något annat. Förväntad medellivslängd har ökat med 2 år för kvinnor och 3 år för män om man jämför dem som föds i dag med dem som föddes under andra halvan av 980-talet.20 Folkhälsorapporten 200 konstaterar att det mesta talar för att vi äter bättre (bättre i bemärkelsen »mer i enighet med deras rekommendationer«) i dag än för 5–20 år sedan och att fler motionerar på fritiden.2 Visst kan man acceptera ovanstående upplysningar som sanningar men fortfarande anamma i stort sett hela fettpaniksretoriken (det är ju fullt rimligt att tro att om folk inte hade varit så feta så hade ännu färre blivit sjuka och dött). Vad jag tycker är intressant är att man inte bara sällan utan aldrig hör dessa fakta i den allmänna debatten; jag är tämligen övertygad om att de flesta tror att antalet insjuknade och döda i hjärt- och kärlsjukdomar accelererar och, framför allt, att väldigt många har blivit väldigt mycket fetare.

… och varför blir vi tjockare? Även om vi som sagt kanske inte blir så otroligt mycket tjockare som man förleds att tro om man läser fettpaniksmånglarnas rapporter så är det alltså ett faktum att vi blir tyngre. En generalisering, som ändå inte är så vansinnigt grovt tillyxad, är att säga att vi har blivit stadigt tyngre sedan vi slutade svälta. Vad beror det på? Övervikt och viktuppgång är en effekt av arv och miljö. Detta är det få som ifrågasätter, även om det är rätt många som inte riktigt vill erkänna att det finns ett visst mått av genetik i det hela och det anses liksom fegt att skylla på sina 35