9789170280689

Alkemisten * Paulo Coelho

Översättning Örjan Sjögren

Första delen

POJKEN HETTE SANTIAGO. Det hade just börjat skymma när han med sin fårahjord kom fram till en gammal övergiven kyrka.

Taket hade rasat in för länge sedan och en jättelik sykomor växte på den plats där sakristian låg en gång i tiden.

Han beslöt sig för att övernatta där. Han såg till att alla fåren gick in genom den förfallna porten och lade sedan några brädor i vägen så att de inte kunde fly under natten. Vargar fanns det inte i de här trakterna, men en gång hade ett djur lyckats rymma under de mörka timmarna och hela nästa dag hade gått åt att leta efter det bortsprungna fåret.

Han bredde ut sin jacka på marken och lade sig, och använde boken som han just läst som huvudkudde. Innan han slöt ögonen tänkte han att han måste börja läsa tjockare böcker, de tog längre tid att komma igenom och de var skönare huvudkuddar när han sov.

Det var ännu mörkt när han vaknade. Han riktade blicken uppåt och såg att stjärnorna lyste in genom det halvförstörda taket.

Jag hade gärna sovit lite längre, tänkte han. Han hade haft Första delen

21

samma dröm som förra veckan, och återigen hade han vaknat före slutet.

Han reste sig upp och tog en klunk vin. Sedan grep han herdestaven och började väcka de får som fortfarande sov.

Han hade märkt att så fort han reste sig började de flesta djuren också att vakna. Ett slags mystisk energi förenade hans liv med fårens, som i två år hade gått med honom kors och tvärs genom landet, på jakt efter vatten och bete. »De är redan så vana vid mig att de kan min dygnsrytm», sade han lågt. Han tänkte efter ett ögonblick och sade sig själv att det kunde vara tvärtom också, att det var han som hade vant sig vid fårens dygnsrytm.

Det fanns dock vissa får som tog lite längre tid på sig för att komma på benen. Pojken väckte det ena efter det andra med sin stav och kallade vart och ett vid dess namn. Han hade alltid varit övertygad om att fåren förstod när han talade. Därför brukade han ibland låta dem höra stycken ur böcker som hade gjort intryck på honom, eller också berättade han om den ensamhet och glädje som en fåraherde känner, eller kommenterade det han sett i de städer han brukade passera.

De båda senaste dagarna hade emellertid hans ämne i stort sett varit ett enda: flickan, köpmannens dotter, som bodde i den by han skulle komma till om fyra dagar.

Han hade bara varit där en gång tidigare, förra året. Köpmannen var ägare till en tygbutik och ville helst titta på medan fåren klipptes, så han inte skulle bli lurad. En vän hade berättat om butiken, och herden hade drivit sina får dit.

22

Alkemisten

»JAG SKULLE VILJA SÄLJA LITE ULL», sade han till köpmannen.

Butiken var full med människor, och köpmannen bad herden att vänta till framåt kvällen. Pojken satte sig på stenläggningen framför butiken och tog fram en bok ur sin ränsel. »Jag visste inte att fåraherdar kunde läsa böcker», hördes en ung kvinnas röst bredvid honom.

Det var en flicka med typiskt andalusiskt utseende, rakt svart hår och ögon som förde tankarna till de gamla moriska erövrarna. »Nej, man lär sig ofta mer av fåren än av böckerna», svarade pojken. De pratade i över två timmar. Hon talade om att hon var köpmannens dotter och berättade om livet i byn, där alla dagar var likadana. Herden berättade om Andalusiens slätter och om allt det nya han hade sett i de städer han besökt. Han var glad åt att inte behöva prata med fåren hela tiden. »Hur har du lärt dig att läsa?» frågade flickan vid ett tillfälle. »Som alla andra människor», svarade pojken. »I skolan.» »Men om du kan läsa, varför är du då bara fåraherde?»

Pojken hittade på någon ursäkt för att slippa svara på frågan.

Första delen

23

Han var säker på att flickan aldrig skulle förstå honom. Istället berättade han vidare om sina äventyr under vandringarna, och de små moriska ögonen spärrades upp och slöts av häpnad och förundran. Allteftersom tiden gick började pojken önska att den här dagen aldrig skulle ta slut, att flickans far förblev upptagen mycket länge och bad honom att vänta i tre hela dagar.

Han förnam en känsla som han aldrig upplevt tidigare: han kände att han ville stanna och bo kvar i en och samma by för alltid. Tillsammans med flickan med det svarta håret skulle dagarna aldrig vara varandra lika.

Men till slut kom köpmannen och bad herden att klippa fyra får. Därefter betalade han för ullen och bad honom att komma tillbaka nästa år.

24

Alkemisten

NU VAR DET BARA fyra dagar kvar tills han återigen skulle vara i den där byn. Han var upprymd och samtidigt orolig, flickan kanske hade glömt honom. Han var ju långtifrån den enda fåraherden som kom förbi där för att sälja ull. »Det gör ingenting», sade pojken till sina får. »Jag känner andra flickor i andra byar också.»

Men djupt inne i sitt hjärta förstod han att det visst gjorde någonting. Precis som sjömän och handelsresande hade fåraherdar alltid en stad där det fanns någon som kunde få dem att glömma glädjen i att färdas vida omkring fria i riktning mot solen.

Första delen

25

DE BEHÖVER ALDRIG fatta ett beslut, tänkte han. Kanske är det därför som de alltid håller sig i min närhet. Allt fåren behövde var vatten och bete. Så länge pojken kunde finna de bästa betesmarkerna i Andalusien skulle de fortsätta att vara vänner. Även om deras dagar alltid var likadana och timmarna släpade sig fram mellan soluppgång och solnedgång, även om de aldrig hade läst en enda bok under sina korta liv och inte begrep människornas språk som berättade om vad som hände i byarna. De var glada åt vatten och bete, och det räckte. I gengäld erbjöd de generöst sin ull, sitt sällskap och – någon gång – sitt kött.

Om jag skulle förvandlas till ett monster i dag och bestämde mig för att döda dem ett efter ett skulle de inte fatta något förrän nästan hela hjorden hade blivit slaktad, tänkte pojken. För de litar på mig, och de har glömt hur man litar på sina egna instinkter. Bara därför att jag leder dem till betet, till deras mat.

Pojken blev förbluffad över sina tankar. Det kanske spökade i kyrkan, med den där sykomoren som växte inuti den. Den hade gjort så att han drömde en dröm för andra gången och den fick honom att känna ilska mot sina alltid så trofasta följeslagare.

Han drack lite vin som hade blivit över från måltiden föregå26

Alkemisten

ende kväll och drog jackan tätare om kroppen. Han visste att om några timmar, när solen stod som högst, skulle det vara så hett att han inte skulle kunna driva fåren framför sig över fälten.

Den timmen sov hela Spanien om sommaren. Värmen höll i sig fram till kvällen, och under hela den tiden var han tvungen att bära jackan i handen. Fast när han fick lust att beklaga sig över bördan mindes han att han tack vare den hade sluppit att frysa på morgonen.

Man måste alltid vara beredd på vädrets växlingar, tänkte han då och kände sig tacksam för jackans tyngd.

Jackan hade ett syfte, och det hade även pojken. Efter två år på Andalusiens slätter kände han redan till landsdelens alla städer och byar, och det var detta som var syftet med hans liv: att färdas vida omkring. Den här gången tänkte han förklara för flickan hur det kom sig att en enkel fåraherde kunde läsa. Han hade studerat vid ett prästseminarium tills han var sexton år.

Hans föräldrar ville att han skulle bli präst och något för en enkel lantarbetarfamilj att känna stolthet över, en familj som arbetade bara för vatten och mat, precis som hans får.

Han läste latin, spanska och teologi. Men ända sedan han var liten hade han drömt om att få upptäcka världen, och det var mycket viktigare än att upptäcka Gud och människornas synder: En eftermiddag då han besökte sina föräldrar hade han fattat mod och sagt till sin far att han inte ville bli präst. Han ville ut och se sig om i världen.

Första delen

27

Man m책ste alltid vara beredd p책 v채drets v채xlingar.

28

Alkemisten

»MÄN FRÅN HELA VÄRLDEN har varit i den här byn, min son», sade fadern. »De kommer hit och söker efter någonting nytt, men de fortsätter att vara samma människor som innan de kom hit. De vandrar upp på kullen för att beskåda slottet och tycker att världen måste ha varit bättre förr än nu. En del är blonda och en del är mörkhyade, men de är ändå skapta på samma sätt som männen i vår by.» »Men jag har inte sett slotten i de trakter som de kommer ifrån», svarade pojken. »När de männen ser våra ängar och våra kvinnor säger de att de skulle vilja leva här för all framtid», fortsatte fadern. »Jag skulle vilja se kvinnorna och landskapen i de länder som de har kommit ifrån», sade pojken. »För de stannar aldrig kvar här.» »Det är män som har fickorna fulla av pengar», försökte fadern på nytt. »Hos oss är det bara fåraherdar som flackar omkring.» »I så fall tänker jag bli fåraherde.»

Fadern sade inget mer. Nästa dag gav han sin son en pung med tre gamla spanska guldmynt.

Första delen

29

»Jag hittade dem på fältet en dag. Det var tänkt att du skulle ha dem med till kyrkan, som en del av ditt arv. Köp dig en fårahjord i stället, och vandra omkring i världen ända tills du äntligen förstår att vårt slott är det viktigaste av alla och våra kvinnor de vackraste som finns.»

Och så välsignade han honom. I sin fars ögon såg pojken en längtan efter att också han skulle få vandra omkring i världen, en längtan som fortfarande var levande, trots alla de år som han hade försökt att begrava den med vatten och mat och samma plats att sova på varenda natt.

30

Alkemisten

HORISONTEN FÄRGADES RÖD och sedan trädde solen fram.

Pojken mindes samtalet med fadern och kände sig lycklig; han hade redan sett många slott och mött många kvinnor (men ingen av dem var som den han skulle träffa om några dagar). Han ägde en jacka, en bok som han kunde byta mot en ny, och en fårahjord. Det viktigaste var dock att han varje dag förverkligade sitt livs stora dröm, att se sig omkring i världen. När han tröttnade på Andalusiens fält kunde han sälja sina får och bli sjöman. När han tröttnade på sjön skulle han ha sett många städer och många kvinnor, och han skulle ha haft många tillfällen att finna lyckan.

Jag förstår inte hur man kan söka Gud vid seminariet, tänkte han medan han betraktade soluppgången.

När det var möjligt försökte han alltid finna en ny väg att gå.

Han hade aldrig varit i den här kyrkan förut, trots att han hade vandrat genom de här trakterna så många gånger. Världen var oändlig och om han lät fåren leda honom bara en liten bit skulle han upptäcka fler intressanta saker.

Problemet är att de inte tänker på att de går en ny väg varje dag. De märker inte att betet är olika och att årstiderna skiftar, Första delen

31

för de bryr sig bara om vatten och mat. Det kanske är likadant med oss alla, funderade herden. Med mig också, jag har ju inte tänkt på någon annan kvinna sedan jag lärde känna köpmannens dotter. Han blickade upp mot himlen. Enligt beräkningarna skulle han vara i Tarifa före middagstid. Där kunde han byta ut sin bok mot en tjockare, fylla på vinflaskan, låta raka sig och klippa håret. Han måste göra sig redo för mötet med flickan, och han ville inte ens tänka tanken att en annan herde hade hunnit dit före honom, med fler får, och bett om hennes hand.

Det är möjligheten att förverkliga en dröm som gör livet spännande, tänkte han samtidigt som han betraktade himlen på nytt och skyndade på stegen. Han hade just kommit att tänka på det.

I Tarifa bodde en gammal kvinna som kunde tyda drömmar. Och han hade haft en dröm som återkommit den här natten.

32

Alkemisten

DEN GAMLA KVINNAN förde pojken till ett rum längst in i huset, avskilt från sällskapsrummet genom ett draperi av remsor i olika färger. Där inne fanns ett bord, en bild av Jesu heliga hjärta samt två stolar.

Gumman satte sig och bad pojken att göra detsamma. Därefter fattade hon hans båda händer och bad tyst.

Det lät som en zigensk bön. Pojken hade stött på många zigenare på vägarna. De färdades omkring i världen utan att för den skull sköta får. Folk sade att det låg i blodet hos zigenare att alltid luras. Det påstods också att de rövade bort barn till sina mystiska läger för att hålla dem som slavar. När pojken var liten var han alltid livrädd för att bli bortrövad av zigenarna, och denna gamla fruktan återvände när gumman grep tag i hans händer.

Men hon har en bild av Jesu heliga hjärta på väggen, tänkte han och försökte lugna sig. Han ville inte börja darra på händerna så att den gamla märkte hans rädsla. Han bad ett tyst Fader vår. »Så intressant», sade gumman utan att ta blicken från pojkens hand. Och så teg hon på nytt.

Första delen

33

Pojken började bli ängslig. Utan att kunna hindra det började hans händer skaka, och det märkte gumman. Han drog snabbt till sig händerna. »Jag kom inte hit för att bli spådd i händerna», sade han och ångrade redan att han klivit in i hennes hus. Han tänkte ett ögonblick att det var lika bra att betala för besöket och ge sig av utan att ha fått veta något. Han lade för stor vikt vid en dröm som han hade haft två gånger. »Du kom hit för att du ville förstå dina drömmar», svarade gumman. »Och drömmarna är Guds språk. När Gud talar världens språk kan jag tyda dem. Men om han talar din själs språk kan bara du förstå. Och jag kommer att ta betalt för besöket i vilket fall som helst.»

Ytterligare ett fult knep, tänkte pojken. Ändå beslöt han sig för att ta risken. Vargarna och torkan är faror som en fåraherde måste räkna med, de gör herdeyrket så mycket mer spännande. »Jag har haft samma dröm två gånger i följd», sade han. »Jag drömde att jag var på ett betesfält med mina får då ett barn dök upp och började leka med djuren. Jag tycker inte om när man rör vid mina får, de är rädda för främlingar. Fast barn brukar alltid få kela med dem utan att de blir skrämda. Jag vet inte varför. Jag vet inte hur djuren kan veta människors ålder.» »Berätta om drömmen», sade gumman. »Jag har en gryta som står och puttrar. Dessutom har du dåligt med pengar så jag kan inte ge dig mycket tid.» »Barnet lekte vidare med fåren en stund», fortsatte pojken, en smula förlägen. »Men rätt vad det var tog det mig i båda händerna och förde mig till Egyptens pyramider.»

Pojken väntade ett tag för att se om gumman visste vad Egyptens pyramider var för något. Men den gamla sade ingenting.

34

Alkemisten

»Så, vid Egyptens pyramider» – han uttalade de två sista orden långsamt för att gumman skulle förstå ordentligt – »sade barnet till mig: ’Om du kommer hit ska du finna en nedgrävd skatt.’ Men när det gick för att visa mig exakt på vilken plats så vaknade jag. Båda gångerna.»

Gumman satt tyst en stund. Sedan tog hon återigen pojkens händer och granskade dem noggrant. »Jag tänker inte ta något betalt av dig nu», sade gumman. »Men jag vill ha en tiondel av skatten om du hittar den.»

Pojken skrattade lyckligt. På det här viset skulle han spara de få slantar han ägde, tack vare en dröm som berättade om nedgrävda skatter. »Tyd drömmen nu då», bad pojken. »Svär först. Svär att du ska skänka mig en tiondel av din skatt i utbyte mot vad jag kommer att säga.»

Pojken svor. Gumman bad att han skulle upprepa eden med blicken fäst på bilden av Jesu heliga hjärta. »Det är en dröm som är på världens språk», sade hon. »Jag kan tyda den, men den är mycket svårtydd. Därför tycker jag att jag är förtjänt av en andel av ditt fynd.

Och här är min tolkning: Du bör bege dig till Egyptens pyramider. Jag har aldrig hört talas om dem, men om det var ett barn som visade dem för dig, så finns de. Där kommer du att hitta en skatt och du blir rik.»

Pojken häpnade, sedan blev han arg. Han hade inte behövt söka upp gumman för det här! Men så mindes han att han inte behövde betala något. »Jag har slösat bort min tid på ingenting», sade han. »Det var därför jag sade att din dröm var svårtydd. De enkla sakerna är de mest speciella, och det är bara de visa som lyckas Första delen

35

se dem. Eftersom jag inte är någon vis gumma så måste jag kunna andra konster, som att spå i händer.» »Och hur ska jag komma till Egypten?» »Jag tyder bara drömmar. Jag vet inte hur man förvandlar dem till verklighet. Därför är jag beroende av mina döttrar för att klara levebrödet.» »Men om jag inte kommer till Egypten?» »Då blir jag utan betalning. Men det är inte första gången.»

Och så sade den gamla inget mer. Hon bad pojken att gå.

Hon hade redan spillt tillräckligt med tid på honom.

36

Alkemisten

POJKEN GICK BESVIKEN DÄRIFRÅN, fast besluten att aldrig mer tro på drömmar. Så kom han ihåg att han hade en rad saker att uträtta. Han gick till marknaden för att få sig något att äta, bytte sin bok mot en tjockare bok och slog sig ned på en bänk på torget för att smaka på det nya vinet som han hade köpt. Det var en varm dag och vinet svalkade honom. Fåren hade han lämnat vid stadsporten, i ett fähus som tillhörde en nyfunnen vän. Det var därför han tyckte om att vara på vandring – han lärde känna nya människor hela tiden, och han behövde inte umgås med dem varje dag. När man alltid såg samma människor – och så var det vid seminariet – blev de där människorna till slut en del av ens liv. Och eftersom de var en del av ens liv skulle de efter ett tag också vilja ändra ens liv. Om man inte gjorde som de förväntade sig blev de sura. För alla människor hade en bestämd uppfattning om hur andra borde leva. Men de visste aldrig hur de själva skulle leva.

Han bestämde sig för att vänta tills solen hade sjunkit en aning innan han vandrade vidare över fälten med sina får. Om tre dagar skulle han vara hos köpmannens dotter.

Han började läsa boken som han hade fått av prästen i Tarifa.

Första delen

37

Det var en tjock bok, som skildrade en begravning redan på första sidan. Dessutom var namnen på personerna oerhört krångliga. Om han skrev en bok en dag tänkte han presentera en person i taget.

När han förmådde koncentrera sig lite på läsningen – det var faktiskt en bra bok, för begravningen skedde i snöfall och det överförde en känsla av kyla till honom där under den jättelika solen – satte sig en gammal man bredvid honom och försökte få igång ett samtal. »Vad sysslar de där med, tror du?» frågade gamlingen och pekade mot några personer på torget. »Arbetar», svarade pojken kort och återgick till att låtsas koncentrera sig på läsningen. I själva verket tänkte han att han klippte fåren medan köpmannens dotter stod och tittade på, så att hon fick se att han kunde göra viktiga saker. Han hade redan föreställt sig den här scenen ett antal gånger, och alla gångerna hade flickan blivit fascinerad när han började förklara hur fåren måste klippas bakifrån och framåt. Han försökte komma ihåg några bra historier att berätta för henne medan han klippte fåren. Det mesta hade han läst i sina böcker, men han tänkte berätta det som om han hade upplevt allting själv. Hon skulle aldrig få veta skillnaden eftersom hon inte kunde läsa.

Men den gamle mannen var enträgen. Han sade att han var trött och törstig och bad att få en klunk vin av pojken. Pojken gav honom flaskan; så blev det kanske tyst på gamlingen.

Men den gamle ville till varje pris prata. Han frågade vad det var för bok pojken läste. Denne tänkte först vara ohövlig och byta bänk, men hans far hade lärt honom att visa respekt för äldre. Han räckte gamlingen boken, av två skäl. Det första var att han inte kunde uttala titeln. Det andra var att om gamlingen 38

Alkemisten

inte kunde läsa skulle denne själv byta bänk för att slippa skämmas. »Hmm ...», sade gamlingen och granskade boken ur alla upptänkliga vinklar, som om den vore ett främmande föremål. »Det är en betydelsefull bok, men den är väldigt tråkig.»

Pojken blev förvånad. Gamlingen kunde läsa och den här boken hade han redan läst. Om boken dessutom var tråkig, som han sade, fanns det fortfarande tid att byta den mot en annan. »Det är en bok som beskriver samma sak som nästan alla andra böcker», fortsatte den gamle. »Den beskriver människans oförmåga att styra sitt eget öde. Och till slut får den oss att tro på den största lögnen i världen.»

Första delen

39

Vid ett bestämt tillfälle under vår levnad tappar vi kontrollen över vad som händer med oss och våra liv börjar styras av ödet.

Det är den största lögnen i världen.

40

Alkemisten

»VILKEN ÄR DEN STÖRSTA LÖGNEN i världen?» undrade pojken alldeles förbluffad. »Det är den här: att vi vid ett bestämt tillfälle under vår levnad tappar kontrollen över vad som händer med oss och att våra liv börjar styras av ödet. Det är den största lögnen i världen.» »Så har det inte varit för mig», sade pojken. »De ville att jag skulle bli präst, men jag bestämde mig för att bli fåraherde i stället.» »Det var bra det», sade den gamle. »Eftersom du tycker om att färdas vida omkring.»

Han läste mina tankar, sade pojken till sig själv.

Under tiden bläddrade gamlingen i den tjocka boken, utan minsta tanke på att lämna tillbaka den. Pojken lade märke till att mannens sätt att klä sig var annorlunda, han såg ut som en arab, vilket inte var ovanligt i de här trakterna. Afrika låg endast ett par timmar från Tarifa, det var bara att ta en båt över det trånga sundet. Araber kom ofta till staden och handlade och bad underliga böner flera gånger om dagen. »Varifrån kommer ni?» frågade han. »Från många platser.»

Första delen

41

»Ingen kan komma från många platser», sade pojken. »Jag är herde och jag kommer från en by intill ett gammalt slott. Det var där jag föddes.» »I så fall kan vi säga att jag föddes i Salem.»

Pojken visste inte var Salem låg, men han ville inte fråga och behöva skämmas för sin okunnighet. Han betraktade torget ett tag till. Folk kom och gick och verkade vara väldigt upptagna. »Hur är det i Salem?» frågade pojken och försökte få en ledtråd. »Som det alltid har varit.»

Ingen ledtråd ännu. Han visste i alla fall att Salem inte låg i Andalusien, för i så fall skulle han redan känt till det. »Vad gör ni i Salem då?» envisades han. »Vad jag gör i Salem?» Gamlingen skrattade stort och glatt för första gången. »Jag är kung i Salem!»

Folk säger väldigt egendomliga saker, tänkte pojken. Ibland är det bättre att vara med fåren, som är tysta och bara letar efter bete och vatten. Eller med böckerna, som berättar otroliga historier just då man vill höra dem. Men när man pratar med människor kan de säga vissa saker som gör att man inte vet hur man ska fortsätta samtalet. »Jag heter Melkisedek», sade den gamle mannen. »Hur många får har du?» »Tillräckligt många», svarade pojken. Gamlingen ville veta för mycket om honom. »I så fall har vi ett problem. Jag kan inte hjälpa dig så länge du tycker att du har tillräckligt många får.»

Pojken blev irriterad. Han bad inte om någon hjälp. Det var gamlingen som hade bett om vin, bett att få prata och titta på boken.

42

Alkemisten

»Ge mig tillbaka boken», sade han. »Jag måste gå och hämta mina får och fortsätta vidare.» »Ge mig en tiondel av dina får», sade gamlingen, »så ska jag berätta för dig hur du kommer till den nedgrävda skatten.»

DÅ MINDES POJKEN DRÖMMEN igen, och plötsligt såg han alltsammans klart framför sig. Gumman hade inte tagit något betalt, men gamlingen – som kanske var hennes man – skulle lyckas ta ifrån honom desto mer pengar i utbyte mot några uppgifter om något som inte existerade. Gamlingen var förmodligen också zigenare.

Innan pojken hann säga något böjde sig emellertid den gamle ned, tog upp en gren och började skriva i sanden på marken.

När han böjde sig framåt blänkte någonting till på hans bröst med en sådan styrka att pojken nästan blev bländad. Men med en rörelse som verkade för snabb för någon i hans ålder täckte den gamle över ljusskenet med sin burnus.

Pojkens pupiller återfick sin normala storlek och han kunde urskilja vad mannen skrev.

Där i sanden på torget i den lilla staden läste han sin fars och sin mors namn. Han läste sin livshistoria fram till den här stunden, barndomens lekar, de kalla nätterna på seminariet. Han läste köpmannens dotters namn, som han inte visste. Han läste om saker som han aldrig hade berättat för någon, som när han stal sin fars gevär för att jaga hjortar, eller om sin första, ensamma erfarenhet av köttets lust.

Första delen

43

’JAG ÄR KUNG I SALEM’, hade den gamle mannen sagt. »Varför sitter en kung och pratar med en fåraherde?» frågade pojken blygt och fylld av förundran. »Av flera anledningar. Men vi kan säga att den viktigaste är att du har lyckats leva en del av ditt levnadsöde.»

Pojken förstod inte vad levnadsöde var för något. »Det är det där som du alltid har längtat efter att göra.

I den tidigaste ungdomen vet alla människor vilket som är deras levnadsöde. I det skedet av livet är allting tydligt, allting är möjligt, och människor är inte rädda för att drömma om och önska allt det där som de skulle vilja se hända i deras liv. Men medan åren går börjar mystiska krafter att försöka bevisa för dem att det är omöjligt att förverkliga sitt levnadsöde.»

Inget av det gamlingen sade lät särskilt klokt i pojkens öron.

Men han ville veta vad »mystiska krafter» var för något, köpmannens dotter skulle säkert bli förundrad om han berättade om en sådan här sak. »Det är krafter som förefaller onda men som i själva verket undervisar dig om hur du ska fullfölja ditt levnadsöde. De gör 44

Alkemisten

din vilja och ditt inre väsen redo. Det finns nämligen en stor sanning på den här planeten: när du, vem du än är och vad du än gör, verkligen vill någonting beror det på att din vilja har uppstått i universums själ. Den är ditt uppdrag på jorden.» »Även om det bara innebär att vandra omkring? Eller att gifta sig med dottern till en tyghandlare?» »Eller att söka efter en skatt. Världssjälen finner näring i människors lycka. Men även i olyckan, avundsjukan, svartsjukan. Att uppfylla sitt levnadsöde är människans enda skyldighet. Allting är ett. Och när du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld.»

DE SATT TYSTA EN STUND och betraktade torget och stadens invånare. Det var den gamle som först yttrade sig. »Varför ägnar du dig åt att vakta får?» »Därför att jag tycker om att se mig om i världen.»

Den gamle pekade mot en godsaksförsäljare, som stod med sin lilla röda kärra i ett hörn av torget. »Den där godsaksförsäljaren längtade också efter att få se sig om i världen när han var barn. Men han valde att köpa en kärra för att sälja godsaker och samla pengar i flera år. När han blir gammal kommer han att tillbringa en månad i Afrika. Han har aldrig kommit till insikt om att man alltid har en möjlighet att göra vad man drömmer om.» »Han borde ha valt att bli herde», tänkte pojken högt. »Han funderade på det», sade den gamle. »Men godsaksförsäljare åtnjuter större anseende än herdar. De förra har ett hem medan de senare sover under bar himmel. Folk gifter hellre bort sina döttrar med godsaksförsäljare än med herdar.»

Första delen

45

Världssjälen finner näring i människors lycka. Men även i olyckan, avundsjukan, svartsjukan.

46

Alkemisten

Pojken kände ett styng i hjärtat och tänkte på köpmannens dotter. Det fanns säkert någon som sålde godsaker i hennes by. »Vad folk anser om godsaksförsäljare och om herdar blir till slut alltså viktigare för dem än deras eget levnadsöde.»

Gamlingen bläddrade i boken och roade sig med att läsa en sida. Pojken väntade ett tag, sedan avbröt han mannen på samma sätt som denne hade avbrutit honom. »Varför säger du allt det här till mig?» »Därför att du försöker uppfylla ditt levnadsöde men nu är nära att avstå från det.» »Dyker du alltid upp vid sådana här tillfällen?» »Inte alltid just så här, men jag har aldrig låtit bli att dyka upp. Ibland visar jag mig i form av en bra utväg, en god idé.

Andra gånger gör jag i ett kritiskt ögonblick saker lättare. Och så vidare, men de flesta människor upptäcker inte det här.»

Den gamle mannen berättade att i förra veckan hade han varit tvungen att visa sig för en ädelstensletare i form av en sten.

Denne hade försakat allt han ägde för att ge sig ut i världen och leta efter ädelstenar. I fem år grävde han i en flod och undersökte hundratusentals stenar på jakt efter en smaragd. Men nu tänkte ädelstensletaren ge upp, utan att ana att han bara behövde bräcka en sten till – en enda sten – för att han skulle finna smaragden. Eftersom det var en man som hade offrat allt för sitt levnadsöde beslöt sig den gamle för att ingripa. Han förvandlade sig till en sten som rullade över ädelstensletarens fot.

Denne tog upp stenen, och med all den ilska och frustration som han hade samlat på sig under de fem bortkastade åren slängde han den ifrån sig. Och han kastade den så hårt att stenen som den träffade gick sönder och uppenbarade världens vackraste smaragd.

Första delen

47

»Människor kommer mycket tidigt underfund med anledningen till att de lever», sade den gamle med en blick som avslöjade en viss bitterhet. »Kanske är det därför som de också ger upp så tidigt. Men sådan är världens gång.»

Då mindes pojken att de hade inlett samtalet med att prata om den nedgrävda skatten. »Stora flodvågor kan hämta upp skatter ur jorden, men sedan kan de begrava dem igen», sade den gamle. »Om du vill veta något om din skatt måste du avstå en tiondel av dina får till mig.» »Det duger inte med en tiondel av skatten?»

Den gamle blev besviken. »Om du går omkring och lovar bort vad du ännu inte har kommer du att tappa viljan att skaffa det.»

Pojken berättade då att han hade lovat en tiondel åt zigenerskan. »Zigenare är klipska människor», suckade den gamle. »Hur som helst är det bra att du lär dig att allting i livet har ett pris.

Det är det som Ljusets krigare försöker lära oss.»

Den gamle lämnade tillbaka boken till pojken. »Ta med dig en tiondel av din fårahjord och kom hit i morgon vid samma tid. Då ska jag tala om för dig hur du ska finna skatten. God kväll.»

Så försvann han bakom ett av torgets hörn.

48

Alkemisten