Den oroliga komikern och ekorren Hans Lasse Eriksson
Som komiker är jag ohjälpligt fascinerad av paradoxer. Och den yttersta anledningen till att jag under mitt liv kom att bli komiker ‐ en orolig komiker som ibland drabbas av leda av sina egna skämt ‐ beror på en händelse i första klass. Händelsen är fylld av såväl ljus som mörker. Ljus och mörker som för mig smälter ihop till ett magiskt ljusdunkel. Det ljusdunkel som jag tror är humorns innersta väsen. Jag är lärarbarn och när jag var sex år sa min far till mig: - Lasse, du måste lära dig läsa innan du börjar skolan, för sedan är det för sent. Om man kunde läsa när man började skolan fick man rita medan de andra tragglade med bokstäverna. Jag lärde mig därför att läsa och trivdes i skolan till en dag då fröken bestämt att var och en av eleverna skulle läsa en dikt om ett djur stående vid katedern. Jag blev tilldelad en skadad ekorre, en ekorre som hette Hans och som jag aldrig tidigare sett. Den grinade elakt mot mig från stencilen. Jag blev panikslagen och tänkte att jag kommer att göra bort mig för resten av livet. Varje vecka skulle tre elever läsa sin dikt och detta skulle ske på Roliga Timmen (!). Veckan före det var min tur att läsa om ekorren, var det en liten tuff, satt flickas tur. Jag var rädd för henne då hon skrek, slogs och påstods röka cigaretter. Hon skulle läsa en dikt om en häst som hade en ovanligt stor mule. Men när hon klev upp vid katedern brast något inom henne. Hon blev stum och började darra innan hon kissade på sig och försvann tjutande ut genom dörren. Jag blev skräckslagen. Vad skulle inte hända mig? Skulle jag bajsa på mig!? När dagen kom var jag så omtöcknad, nästan berusad, av nervositet att jag knapp hittade till skolan. Men när jag klev upp vid katedern hände något märkligt. Det kändes som om jag klev in i en annan värld samtidigt som jag klev in i mig själv. Omtöckningen försvann och där inne i det nya landskapet blåste en sval bris. Allt blev tydligt och klart. Jag visste plötsligt vem jag var! Och ekorren blev tydlig! Den tittade på mig och nickade. Jag tittade tillbaka och upptäckte att jag kunde se varje hårstrå, varje morrhår. Jag såg hans lidande, hans onda öra. Jag tittade ut mot mina klasskamrater och började läsa med lugn och närvaro.