9789170028939

Belönad med Glasnyckeln 2010 Årets bästa skandinaviska kriminalroman (Tidigare pristagare är bl.a. Johan Theorin 2009, Stieg Larsson 2008, 2006 och Roslund & Hellström 2005.)

Belönad med Harald Mogensen Prize (Årets bästa danska kriminalroman, 2010)

Belönad med Berlingske Tidenes Bogpris

”Med Flaskpost från P befäster Jussi Adler-Olsen sin position som en av Danmarks bästa kriminalförfattare.”

(Årets bästa spänningsroman, 2010)

– politiken

Jussi Adler-Olsen är en dansk författare som föddes i Köpenhamn 1950. Politiska studier, en utbildning i film­veten­ skap och en pappa som var över­läkare inom psykiatrin har gjort att han kunnat skriva böcker om allt från sin­nes­sjukdom till internationella konspirationer.

w w w. j u s s ia d le ro ls e n .d k

avdelning Q

På polisstationen i Wick, långt borta i Skottland, stod en grön, repad flaska i fönsterkarmen under lång, lång tid. Den var liten. Ingen tog någon notis om den.

Ingen märkte brevet inuti. Därför undrade ingen vad de halvt utplånade bokstä­ verna HJÄLP kunde betyda.

När kriminalinspektör Carl Mørck på omvägar får den gamla flaskposten i sina händer, tror han först att det nästan utplånade nödropet är resultatet av ett grovt pojkstreck. Men efterhand som han och hans assistent Assad lyckas av­ koda mer och mer av brevet, inser de att två pojkar förts bort någon gång på nittiotalet och att flaskposten är det enda livstecken man fått från dem sedan dess. Men vilka är pojkarna? Varför har deras föräldrar aldrig anmält dem som saknade? Och vad hände med pojkarna?

Carl och Assad dras längre och längre in i en beräknande och känslokall kid­ nappares nät, och plötsligt går det upp för dem att tiden håller på att rinna ut. Även om många år har gått är kidnapparen fortfarande aktiv. Mardrömmen tar aldrig slut.

Kriminalromanerna om Avdelning Q har snabbt blivit en stor framgång med mer än 400 000 sålda ex i Danmark och stadiga topplaceringar på försäljningslistorna i Tyskland och Neder­ länderna.

Böckerna har på kort tid sålts till 14 länder, hyllas av kritiker världen över och Lars von Triers filmpro­duktionsbolag Zentropa har köpt filmrättigheterna till serien.

Böckerna handlar om kriminalinspektör Carl Mørck som motvilligt går med på att starta Av­ delning Q, en cold case-avdelning inom Köpen­ hamnspolisen. Tillsammans med sin assistent Assad tar han sig an brott som av alla anses som hopplösa att klara upp.

”Intrigen är eggande och karaktärerna suveräna. Jussi Adler-Olsens kriminal­romaner är bland det bästa som skrivits i Danmark på flera år.”

– Jyllands-Posten ISBN 978-91-7002-893-9

Omslag: Göran Alfred/alfredsdesign.com FOTO omslag: © Pauline Thomas/Trevillion Images Foto Författare: Phillip Drago Jørgensen

BRA BÖCKER www.bbb.se

9

7 8 9 1 7 0

0 2 8 9 3 9

BRA BÖCKER

Översättning Leif Jacobsen

BRA BÖCKER

FLASKPOST FRÅN P Originalets titel: Flaskepost fra P Copyright © 2009 Jussi Adler-Olsen All rights reserved Copyright © JP/Politikens Forlagshus A/S, København 2009 Utgiven av Bra Böcker AB 2011 Sättning hos Gyllene Snittet AB Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-7002-893-9

Prolog

Det var den tredje morgonen och doften av tjära och tång hade börjat sätta sig i kläderna. Under båthusets golv skvalpade issörjan stilla mot bottenpålarna och väckte minnen om dagar då allt varit bra.

Han reste överkroppen från bädden av pappersskräp och lutade sig fram så pass mycket att han skymtade sin lillebrors ansikte, som till och med i sömnen såg plågat och stelfruset ut.

Snart skulle han vakna och vilset se sig omkring. Känna läderremmarna som stramade om handleder och midja. Höra rasslet från kedjan som fjättrade honom. Se snö och sol försöka ta sig in mellan de tjärade brädorna. Sedan skulle han börja be.

Hur många gånger hade inte desperationen fyllt broderns ögon? Om och om igen dessa halvkvävda böner om Jehovas nåd genom den kraftiga tejpen över munnen.

Men de visste bägge att Jehova inte längre såg åt deras håll. De hade nämligen druckit blod. Blod som deras fångvaktare droppat i vattenglasen. Han hade berättat vad de innehöll först efter att de druckit ur dem.

De hade druckit vatten med det förbjudna blodet och nu var de för evigt fördömda. Därför brände skammen djupare i dem än själva törsten.

Vad tänker han göra med oss? hade hans lillebrors skräckslagna ögon vädjande frågat.

Men hur skulle han kunna veta det? Han kände bara instinktivt att allt snart var över.

Han lutade sig bakåt och studerade ännu en gång rummet i det svaga ljuset. Lät blicken följa takbjälkarna bakom all spindelväv. Noterade alla utsprång och knastar. De murkna paddlarna och årorna som hängde i nocken. Det ruttnande fisknätet, som för länge sedan vittjats på sin sista fisk.

7

Sedan såg han flaskan. Under en kort sekund träffade solen det blåaktiga glaset och bländade honom.

Så nära, men ändå så långt ifrån. Den satt inkilad mellan de grova golvbrädorna strax bakom honom.

Han stack in fingrarna i sprickan mellan brädorna och lirkade med flaskans hals medan luften frös till omkring honom. När han fick loss den skulle han krossa den och med en av skärvorna skära av remmen som bakband honom. Om remmen gav med sig skulle han lokalisera spännet på ryggen med sina avdomnade fingrar. Han skulle öppna det, slita tejpen av munnen, kränga sig ur remmarna om midjan och låren, och i samma sekund som kedjan, som var fastgjord i läderremmen, inte längre hindrade honom, skulle han kasta sig bort till sin lillebror och befria honom. Ta honom i famnen och krama honom hårt, tills deras kroppar slutade att skaka.

Sedan skulle han, så hårt det bara gick, börja karva med glasskärvan i trävirket runt dörren. Försöka gröpa ur brädorna där gångjärnen satt.

Om det värsta sedan inträffade, att bilen kom innan han blev färdig, skulle han invänta mannen. Vänta på honom bakom dörren med den avslagna flaskhalsen i handen.

Just så ska jag göra, intalade han sig själv.

Han lutade sig framåt, knäppte sina stelfrusna fingrar bakom ryggen och bad till Gud om förlåtelse för sin onda tanke.

Sedan fortsatte han att krafsa i sprickan för att få loss flaskan. Krafsade och krafsade tills flaskhalsen lutade så pass mycket att han kunde få grepp om den.

Han lyssnade spänt.

Var det en motor? Ja, det var det. Det lät som en kraftig motor från en stor bil. Men kom den närmare eller passerade den bara någonstans där uppe? En kort stund tilltog det dova ljudet i styrka. Han drog hysteriskt i flaskhalsen så att det knakade i fingerlederna. Men så avtog ljudet igen. Var det vindmöllor som susade och väsnades där ute? Eller var det något annat? Han visste inte.

Han andades ut genom näsborrarna och lät den varma andedräkten svepa in ansiktet likt ånga. Just för tillfället var han inte så rädd. Så länge han tänkte på Jehova och hans nådegåvor kändes det bättre.

Han pressade ihop läpparna och fortsatte. När flaskan äntligen lossnade började han slå den så hårt mot golvet att brodern lyfte huvudet med ett ryck och skrämt såg sig omkring.

8

Han fortsatte att drämma flaskan mot golvbrädorna. Det var svårt att få ordentlig sving i rörelsen med händerna på ryggen. Alldeles för svårt.

Till sist, när fingrarna inte längre mäktade med, släppte han flaskan, vände sig om och stirrade på den med tom blick. Dammet i det trånga utrymmet dalade från takbjälkarna.

Han förmådde inte krossa den. Det gick helt enkelt inte. En ynka liten flaska. Var det för att de druckit blodet? Då hade alltså Jehova övergett dem. Han såg på brodern, som sakta rullade in sig i filten och lade sig tillrätta på bädden. Han sa inget. Försökte inte ens mumla något bakom den klistriga munkavlen. * Det tog ett tag att hitta det han behövde. Det svåraste var att nå tjäran mellan takbrädorna på grund av kedjan. Allt det andra hade han inom räckhåll: flaskan, träflisan från en golvbräda och papperet han satt på.

Han sparkade av sig ena skon och stack sig så hårt i handloven med flisan att ögonen tårades. Under en minut eller två lät han blodet droppa på sin blanka sko. Sedan rev han av en stor pappersbit från underlaget och doppade flisan i blodet. Han vred kroppen och drog i kedjan, så att han precis kunde se vad han skrev bakom ryggen. Efter bästa förmåga och med små bokstäver berättade han om deras nöd. Han skrev under, rullade ihop papperet och stoppade det i flaskan.

Han tog god tid på sig när han tryckte ner tjärklumpen i flaskhalsen och satte sig sedan tillrätta för att noga kontrollera att den satt där den skulle.

När han äntligen var klar hörde han det dova ljudet från en bilmotor.

Den här gången gick ljudet inte att ta miste på. Efter en kort, plågad blick mot sin bror sträckte han sig allt vad han orkade mot ljuset som silade in genom en större spricka i väggen – den enda öppningen som flaskan överhuvudtaget kunde pressas igenom.

Sedan slogs dörren upp och en kompakt skugga klev in i ett moln av yrande snöflingor.

Tystnad.

Därefter ett plums.

Flaskan var fri.

9

1

Carl hade utan tvekan vaknat upp till bättre dagar.

Det första han registrerade var magsyran som vällde upp genom strupen. När han sedan slog upp ögonen för att se om det fanns något inom räckhåll att dämpa obehaget med, möttes han av synen av en kvinnas kletiga, lätt dreglande ansikte på kudden bredvid.

Skit! Sysser, tänkte han och försökte erinra sig misstagen från gårdagskvällen. Sysser av alla! Hans kedjerökande granne. Det pladdrande och pensionsmogna alltiallot från rådhuset i Allerød.

En hemsk tanke slog honom. Långsamt lyfte han täcket, innan han med en lättnadens suck kunde konstatera att han trots allt fortfarande hade kalsingarna på sig. ”För helvete”, sa han och föste undan Syssers seniga hand från sin bröstkorg. Maken till huvudvärk hade han inte haft sedan Vigga bodde där. * ”Inga detaljer, tack!” sa han när han sprang på Morten och Jesper i köket. ”Förklara bara vad tanten där uppe har på min huvudkudde att göra.” ”Kärringen väger ett ton”, sa plastsonen och satte en nyöppnad juicekartong till munnen. Inte ens Nostradamus kunde förutspå dagen då Jesper skulle lära sig dricka ur ett vanligt jävla glas. ”Ja, förlåt, Carl”, sa Morten. ”Men hon hittade inte sin nyckel, och du hade ju redan slocknat som ett ljus, så jag tänkte …”

Det är sista gången jag är med på en av Mortens grillfester, lovade Carl sig själv och kastade en blick in mot Hardys säng i vardagsrummet.

Sedan hans gamle kollega hade funnit sig tillrätta i huset fjorton dagar tidigare hade den hemtrevliga känslan fått sig en knäck. Inte för att den 11

höj- och sänkbara sängen, som upptog en fjärdedel av rummet, delvis skymde utsikten ut mot trädgården. Inte för att droppstativ och fulla kisspåsar gjorde Carl illa till mods. Inte heller för att Hardys totalförlamade kropp konstant gav ifrån sig en strid ström av illaluktande gaser. Nej, det som hade förändrat allt var det dåliga samvetet. Att Carl hade fullt fungerande ben, att han kunde sticka iväg när det passade honom. Och den ständiga känslan av att han måste kompensera för det. Att han måste vara där för Hardy. Att han måste uträtta saker för denne förlamade man. ”Ta det lugnt”, förekom Hardy honom, när de för ett par månader sedan diskuterade fördelarna och nackdelarna med att flytta honom från specialkliniken i Hornbæk. ”Det går ibland en vecka här uppe utan att jag ser dig. Jag fixar nog att vara utan din tillsyn lite då och då, om jag flyttar hem till dig.”

Men saken var den att även om Hardy låg och slumrade, som för tillfället, var han ju ändå där. I tankarna, i dagsplaneringen och i alla ord som så noga måste övervägas innan de uttalades. Det var påfrestande.

Det borde inte kännas påfrestande att vara i sitt eget hem.

Och sedan allt det praktiska. Tvätt, renbäddning, Hardys enorma kroppshydda som skulle lyftas, inköp, kontakt med sjuksköterskor och myndigheter, matlagning. Visserligen var det Morten som stod för allt det där. Men resten då? ”Har du sovit gott, din gamle get?” frågade han vänligt på väg bort mot Hardys säng.

Den gamle kollegan öppnade ögonen med ett försök till leende. ”Jaha, då är det slut på semestern. Tillbaka till bruket, va? Den rusade fanimej förbi, två veckor bara sådär. Men Morten och jag klarar oss.

Hälsa nu grabbarna från mig.”

Carl nickade. Det var så synd om Hardy. Han skulle vilja byta plats med honom, om så bara för en dag.

En enda dag för Hardy. * Bortsett från killarna i vaktkuren i slussen såg Carl inte en själ. Polishuset var öde. Pelargången vintergrå och avvisande. ”Vad fan är det som pågår?” ropade han när han kom ner i källarkorridoren.

Han hade förväntat sig en hejdundrande mottagning, eller åtminstone 12

oset från Assads pepparmyntssörja. Eller varför inte Roses panflöjtsversioner av de stora klassikerna. Men allt var dött.

Här tar man ut två veckors semester för att ordna med Hardys flytt, tänkte han, och så passar de andra på att lämna skutan.

Han steg in i Assads skrubb och såg sig förvirrat omkring. Inga foton av gamla fastrar, ingen bönematta, inga lådor med sliskiga småkakor.

Till och med lysrören i taket var släckta.

Han tände ljuset på sitt eget kontor tvärs över korridoren. Den trygga sfären där han löst tre fall och gett upp två. Platsen dit rökförbudet ännu inte nått och där alla de gamla fallen – avdelning Q:s territorium – tryggt legat på skrivbordet i tre prydliga högar, allt enligt Carls osvikliga system.

Han stannade upp vid åsynen av ett mer eller mindre oigenkännligt, blankpolerat skrivbord. Inte ett dammkorn. Inte en pappersflik. Inte ett enda fullklottrat A4-papper, som man kunde lägga upp sina trötta ben på, för att sedan kasta i papperskorgen. Inga akter. Här var kort och gott tomt. ”Rose!” skrek han så högt han kunde.

Rösten ekade förgäves i korridoren.

Han var ensam kvar i världen. Den enda människan kvar på jorden.

En tupp utan hönsgård. En kung som gladeligen skulle ge sitt kungarike för en häst.

Han tog telefonen och slog numret till Lis i receptionen uppe på tredje våningen.

Det gick tjugofem sekunder innan någon svarade. ”Våldsroteln, avdelning A”, sa rösten. Det var fru Sørensen, den mest fientligt sinnade av Carls kolleger. Lägerkommendanten Ilsa i egen hög person. ”Fru Sørensen”, sa han med len röst. ”Det är Carl Mørck. Jag sitter här nere helt ensam. Vad är det som händer? Vet du möjligtvis var Assad och Rose är?”

Det tog inte en millisekund innan hon hade kastat luren i örat på honom. Jävla kossa!

Han reste sig och satte kurs mot Roses kontor längre ner i korridoren. Kanske fanns svaret på mysteriet med de försvunna akterna där. En fullt logisk tanke fram till det pinsamma ögonblick när han upptäckte att det på väggen i korridoren mellan Assads och Roses kontor nu satt minst tio mjuka masonitskivor fullsmockade av alla de fall som för två veckor sedan legat inne på hans skrivbord.

13

En trappstege i skinande gult lärkträ markerade var det senaste fallet satts upp. Ett fall de tvingats lägga ner. Det andra olösta fallet i rad.

Carl tog ett kliv bakåt för att få full överblick över detta pappershelvete. Vad fan gjorde hans akter uppe på den där väggen? Hade Rose och Assad blivit fullkomligt galna? Var det därför klantskallarna gått upp i rök?

De vågade väl helt enkelt inte annat. * Uppe på tredje våningen var det likadant. Inga människor. Till och med fru Sørensens plats bakom disken gapade tom. Kommissariens kontor, biträdande avdelningschefens kontor, lunchrummet, utsättningsrummet. Allt stod övergivet.

Vad är det frågan om? tänkte han. Har vi blivit bombhotade? Eller har den nya polisreformen slutligen satt personalen på gatan, så att byggnaden måste säljas? Har den nya så kallade justitieministern tappat förståndet? Håller allt på att gå åt skogen?

Han kliade sig i nacken, tog luren och ringde ner till vakten. ”Carl Mørck här. Var fan är alla?” ”De flesta har samlats i minnesgården.”

Minnesgården? Det var för tusan mer än ett halvår kvar till den nittonde september! ”Varför? Det är ju hur länge som helst till årsdagen.” Han tänkte på tyskarnas internering av de danska polismännen under kriget. ”Vad är det här?” ”Polismästaren ville informera några av avdelningarna om de kommande reformerna. Du får ursäkta, Carl, men det trodde jag du visste.” ”Men jag pratade ju nyss med fru Sørensen.” ”Hon måste ha kopplat om telefonen till sin mobil.”

Carl skakade på huvudet. De var från vettet hela bunten. Innan han hunnit ner på minnesgården hade justitieministeriet säkerligen ändrat på ordningen igen.

Blicken fastnade på den mjuka, intagande fåtöljen inne hos kommissarien för våldsroteln. Där kunde man kanske få sig en blund utan en massa åskådare.

Tio minuter senare vaknade han av den biträdande avdelningschefens näve på sin axel och Assads runda, glada ögon dansande en decimeter från ansiktet.

14

Då var det slut på lugnet. ”Kom, Assad”, sa han och kämpade sig upp ur stolen. ”Nu ska du och jag ner i källaren och riva ner papper från väggen i en jäkla fart. Förstått? Var är Rose?”

Assad skakade på huvudet. ”Det kan vi faktiskt inte, Carl.”

Väl uppe ur stolen stoppade Carl in skjortan i byxorna. Vad fan menade karln? Naturligtvis kunde de det. Var det kanske inte han som bestämde? ”Kom nu bara. Och få med dig Rose. Nu!” ”Källaren är avstängd”, sa Lars Bjørn, den biträdande avdelnings­ chefen. ”Det dammar asbest från rörisoleringen. Arbetsmiljöverket har varit här. Så är det bara.”

Assad nickade. ”Ja. Vi har fått flytta upp våra saker hit, men det är inte särskilt bekvämt i vårt rum. Fast vi har i alla fall hittat en bra stol åt dig”, tillade han, som om det vore någon tröst. ”Ja, det är bara vi två.

Rose vägrade sitta här uppe, så hon tog en förlängd helg. Men hon kommer in senare idag.”

Varför sparkade de honom inte bara i skrevet direkt?

15