9789170028922

Belönad med Glasnyckeln 2010

avdel ni ng

Jussi Adler-Olsen − Årets bästa skandinaviska kriminalroman (Tidigare pristagare är bl.a. Johan Theorin 2009, Stieg Larsson 2008, 2006 och Roslund & Hellström 2005.)

lönad

en Be fattar

Q

med

keln c y n s Gla 010 2

för

”Adler-Olsen är en smart intrigmakare men också en skicklig skildrare av personer och miljöer.”

ka inavis skand n bästa a Årets riminalrom k

– Politiken

fasanjägarna

Jussi Adler-Olsen

w w w. j us s ia d le ro ls e n .d k

År 1987 hittas ett syskonpar brutalt mördade i en sommarstuga. Polisens utredning pekar på att mördaren finns bland en grupp unga internatelever, som kommer från några av de mest välbärgade familjerna i Danmark. Men bevisen är inte starka nog och utredningen läggs på is. Nio år senare erkänner en av de misstänkta att han låg bakom morden. Därmed anses brottet vara uppklarat.

Av oförklarliga anledningar hamnar mappen med fallet på kriminalinspektör Carl Mørcks skrivbord. Mørck, som arbetar på Avdelning Q, Köpenhamnspolisens cold case-avdelning, är först övertygad om att fallet har hamnat fel. Men när han börjar gräva i materialet upptäcker han att något är galet.

Tillsammans med sin assistent Assad börjar Carl utreda kopplingen mellan uteliggaren Kimmie och tre av landets mäktigaste män. De letar desperat efter henne eftersom hon har information som kan krossa dem. Kommer de att hitta henne? Och är det verkligen det de vill?

”Jussi Adler-Olsen håller stilen hela vägen till det överraskande och våldsamma slutet.”

avdelning Q

fasanjägarna

är en dansk författare och dramatiker som föddes i Köpenhamn 1950. Politiska studier, en utbildning i film­veten­skap och en pappa som var över­läkare inom psykiatrin har gjort att han kunnat skriva böcker om allt från sin­nes­sjukdom till internationella konspirationer.

Han debuterade med Alfabethuset 1997 (utgiven på svenska 2001), och Kvinnan i rummet, den första delen i succéserien om Avdelning Q, kom ut i Danmark 2007. Detta blev hans stora genombrott, såväl i hemlandet som internationellt.

fasanjägarna

”Äntligen får vi läsa om Jussi Adler-Olsens kriminalinspektör Mørck på svenska.”

– Weekendavisen

– dagens nyheter

ISBN 978-91-7002-892-2

Omslag: Göran Alfred / Alfredsdesign.com Foto omslag: © Bianca Van der Werf/Trevillion Images Foto författare: Phillip Drago Jørgensen

BRA BÖCKER www.bbb.se

9

7 8 9 1 7 0

0 2 8 9 2 2

BRA BÖCKER

Kriminalromanerna om Avdelning Q har snabbt blivit en stor framgång med mer än en miljon sålda ex i Danmark och stadiga topplaceringar på försäljningslistorna i Tyskland och Neder­ länderna.

Böckerna har på kort tid sålts till 25 länder, hyllas av kritiker världen över och Lars von Triers filmpro­duktionsbolag Zentropa har köpt filmrättigheterna till serien.

Böckerna handlar om kriminalinspektör Carl Mørck som motvilligt går med på att starta Avdelning Q, en cold case-avdelning inom Köpenhamnspolisen. Tillsammans med sin assistent Assad tar han sig an brott som av alla anses som hopplösa att klara upp.

Översättning Leif Jacobsen

BRA BÖCKER

fasanj äga rn a

Originalets titel: Fasandræberne Copyright © 2007 Jussi Adler-Olsen All rights reserved Copyright © JP/Politikens Forlagshus A/S, København 2007 Utgiven av Bra Böcker AB 2011 Sättning hos Gyllene Snittet AB Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 isbn 978-91-7002-892-2

Till mina tre gracer och järnladies – Anne, Lene och Charlotte.

Prolog

Ännu en knall från ett skott över trädtopparna.

Drevkarlarnas rop hördes mycket tydligare nu. Pulsen dunkade mot trumhinnorna och den fuktiga luften pressades ner så hårt och snabbt i lungorna att det gjorde ont.

Spring, spring, inte ramla. Jag kommer inte upp igen om jag ramlar.

Helvetes skit! Varför får jag inte loss händerna? Åh, spring, spring … sch … de får inte höra mig. Har de hört mig? Är det nu det händer? Ska mitt liv verkligen sluta så här?

Grenarna piskade mot ansiktet så att det började blöda, och blodet blandade sig med svetten.

Nu hördes männens rop från alla håll. Det var först då dödsångesten kom. Ännu några skott. Projektilerna ven genom den bitande luften så nära nu att svetten forsade fritt och lade sig som en hinna under kläderna.

Om ett par minuter skulle de stå där. Varför lossnade inte händerna på ryggen? Varför gav inte tejpen med sig? Plötsligt flaxade en flock skrämda fåglar upp från trädkronorna. Skuggdansen bakom granarnas täta parad blev tydligare. Nu var det kanske bara hundra meter kvar.

Allt blev tydligare. Rösterna. Jägarnas blodtörst.

Hur tänkte de göra det? Ett skott bara? En enda pil och sedan var det över? Skulle det bli så? Nej, varför skulle de nöja sig med det? De jävlarna var förstås hänsynslösa. Såklart. De kom med sina gevär och sina smutsiga knivar. De hade redan visat hur effektiva deras armborst var.

Var kan jag gömma mig? Kan det finnas något gömställe? Eller hinner jag tillbaka? Gör jag det?

7

Blicken undersökte den snåriga marken. Fram och tillbaka. Men tejpen, som nästan helt täckte ögonen, gjorde det besvärligt och benen fortsatte i sin snubblande takt.

Nu får jag själv känna på hur det är att vara i deras våld. De kommer inte att göra några undantag med mig, det är ju så de får sin tillfredsställelse. Bara så kan det få ett slut.

Nu bultade hjärtat så hårt att det gjorde ont.

8

1

Hon balanserade nästan som på en knivsegg, där hon smög fram längs Ströget. Med ansiktet mer eller mindre dolt bakom en grågrön sjal gled hon förbi upplysta butiksfönster, medan de uppmärksamma ögonen skannade av gatubilden. Det handlade om att känna igen folk och om att inte själv bli igenkänd. Om att få leva ifred med sina demoner och överlåta resten till dem som rusade förbi. Överlåta resten till de förbannade jävlar som ville henne illa, och till dem som drog sig undan med döda blickar.

Kimmie tittade upp mot gatlyktorna, vars iskalla sken spreds över Vesterbrogade. Hon spärrade upp näsborrarna. Snart skulle nätterna bli kalla. Det var dags att ordna med boendet för vintern. * Hon stod i en klunga av frusna besökare vid övergångsstället utanför Tivoli och spanade bort mot centralstationen, Hovedbanegården, när hon upptäckte kvinnan i tweedrock bredvid sig. Två kisande ögon mönstrade henne. Så rynkades näsan och kvinnan tog ett litet steg bort från henne. Bara några centimeter, men det räckte.

Lugn, Kimmie, dunkade varningssignalerna i bakhuvudet medan ilskan kämpade för att ta över.

Kimmies blick gled uppför kvinnans kropp. Sträckta fotleder i högklackade skor, nylonstrumpor som blänkte lätt och ett förrädiskt leende som ryckte i mungiporna. Hon hade kunnat knäcka de där klackarna med en enda spark. Kärringen skulle stupa omkull. Då hade hon fått lära sig att inte ens en Christian Lacroix-dress klarar sig från att bli 9

smutsig på en våt trottoar. Då hade hon kanske också skött sig själv i fortsättningen.

Kimmie studerade kvinnans ansikte. Markerad eyeliner, pudrad näsa, lockar som såg ut som om de var klippta hårstrå för hårstrå. Stel och avvisande blick. Jo, hon kunde den typen bättre än de flesta. Hon hade själv varit där. Bland arroganta överklassnobbar med ekande, själlösa innandömen. Så hade alla hennes så kallade väninnor varit på den tiden.

Så hade hennes styvmor varit.

Hon hatade dem.

Men gör något åt det då, viskade rösterna i hennes huvud. Finn dig inte i det. Visa henne vem du är. Kom igen!

Kimmie vände blicken mot en grupp mörkhyade pojkar på andra sidan gatan. Vore det inte för deras vaksamma blickar skulle hon knuffat ut kvinnan framför fyrtiosjuan när den susade förbi. Hon såg det tydligt för sitt inre: Vilken underbar blodpöl bussen skulle lämna efter sig. Vilken chockvåg den nedlåtande kvinnans mosade kropp skulle sprida genom folkmängden. Vilken härlig känsla av rättvisa det skulle ge henne.

Men Kimmie knuffade inte. Det fanns alltid ett vaket öga i myllret av människor, för att inte tala om det inombords som höll tillbaka henne.

Ett avskyvärt eko från ett mycket avlägset förflutet.

Hon förde upp ärmen mot näsan och andades in. Kvinnan hade förstås haft rätt. Kimmies kläder luktade vedervärdigt.

När ljuset slog om till grönt klev hon ut på övergångsstället med resväskan skuttandes efter sig på skeva hjul. Det här fick bli väskans sista resa, det hade blivit dags att göra sig av med det gamla schabraket.

Det hade blivit dags att ömsa skinn. * Mitt i ankomsthallen, utanför tidningskiosken, stod skyltar med dagens alla löpsedlar och gjorde livet surt för stressade och blinda människor.

Hon hade redan sett tidningarnas löpsedlar åtskilliga gånger på sin väg genom stan, och de fick henne att må illa. ”Svin”, muttrade hon när hon passerade skyltarna med blicken rakt framför sig. Trots det sökte sig ändå blicken åt sidan när hon passerade BT:s löpsedel.

Bara åsynen av mannen gav henne rysningar.

Texten under bilden löd: Ditlev Pram köper upp privatsjukhus i Polen 10

för tolv miljarder. Hon spottade på stengolvet och stod kvar en stund tills kroppen lugnat sig. Hon hatade Ditlev Pram. Honom, Torsten och Ulrik. Men en dag skulle de få se. En vacker dag skulle hon komma åt dem. Det visste hon.

Hon skrattade till, och en förbipasserande log mot henne. Ännu en godtrogen idiot som trodde sig veta vad som försiggick i andra männi­ skors huvud.

Så ryckte hon till.

Lite längre fram, på sitt vanliga ställe, stod Rått-Tine. Något framåtböjd och lätt gungande, med smutsiga händer och tunga ögonlock.

Handen höll hon utsträckt framför sig i en dåraktig, blind förhoppning om att det i detta folkvimmel fanns någon vänlig själ som kunde undvara en tia. Bara narkomaner klarade av att stå så timme efter timme.

Stackars satar.

Kimmie tog en omväg bakom henne och riktade stegen rakt mot utgången till Reventlowsgade, men Tine hade vaknat till för ett kort ögonblick och registrerat henne. ”Nämen, hej för fan, Kimmie! Hej!” hördes Tines sluddrande röst.

Men Kimmie låtsades inte om henne. På denna öppna plats var RåttTine ingen höjdare, det var bara när man satt med henne på tu man hand som hennes hjärna fungerade någorlunda. Å andra sidan var hon den enda person som Kimmie stod ut med. * Det var en ovanligt kall vind som drog genom gatorna denna dag, och folk gav sig inte ut i onödan. Därför stod det också fem svarta Mercedestaxi med motorn igång i kön vid bangårdstrappan ut mot Istedgade.

Det skulle med andra ord inte vara svårt att få tag i en när det väl var dags, tänkte hon. Hon ville bara försäkra sig.

Hon drog med sig resväskan snett över gatan till thaiaffären i källaren och ställde den intill fönstret. Det hade bara hänt en gång att någon stulit hennes väska när hon ställt den där. Det skulle definitivt inte hända i det här vädret. Till och med tjuvarna höll sig inomhus. Dessutom kunde det kvitta. Det fanns inget av värde i den.

Hon behövde bara vänta i tio minuter på torget framför stationen innan hon fick napp. En otroligt vacker kvinna i minkpäls med en resväska på solida gummihjul och en slank kropp, knappast mer än storlek 11

trettioåtta, steg ut ur en taxi. Tidigare hade Kimmie uteslutande gått efter kvinnor i storlek fyrtio, men det var flera år sedan nu. Livet som hemlös blev man inte fet på.

Hon stal resväskan medan kvinnan stod och orienterade sig vid en biljettautomat i entrén. Därefter skyndade hon mot den bakre ingången och var nere vid taxikön på Reventlowsgade på nolltid. Övning ger färdighet.

Där lastade hon in den stulna resväskan i bagageutrymmet på den främsta taxin och bad chauffören att köra en liten runda med henne.

Hon tog upp en tjock bunt hundralappar ur jackfickan. ”Du får ett par hundra extra om du gör som jag säger”, sa hon och ignorerade hans misstänksamma blick och fladdrande näsborrar.

Om cirka en timme skulle hon återvända hit för att hämta den gamla resväskan. Klädd i nya kläder och med en främmande kvinnas doft på sig.

Då skulle säkerligen också taxichaffisens näsborrar fladdra på ett helt annat sätt.

12

2

Ditlev Pram var en snygg karl, vilket han också visste. I business class på ett flygplan fanns det gott om kvinnor som inte hade något emot att han berättade om sin Lamborghini och hur snabbt man tog sig till egendomen i Rungsted med den.

Den här gången hade han satt in stöten mot en kvinna med fjunig nacke och stora, svarta glasögon, som fick henne att framstå som något svåråtkomlig. Vilket han fann tändande.

Han tilltalade henne utan framgång. Erbjöd henne The Economist med ett kärnkraftverk i motljus på framsidan, men fick en avvisande hand utsträckt mot sig. Han skaffade henne en drink som hon inte drack. Och när flyget från Stettin landade i tid på Kastrups flygplats, var samtliga nittio dyrbara minuter bortslösade.

Det var sådant som gjorde honom aggressiv.

Han gick med bestämda steg genom glaskorridorerna i terminal tre och fann sitt offer när han nådde rullbanden. En äldre man som gick illa och som målmedvetet styrde sina steg mot den rullande trottoaren.

Ditlev ökade farten och hann fram precis i samma ögonblick som den gamle mannen satte ena foten på bandet. Ditlev såg det tydligt framför sig: ett oförargligt krokben som fick den bräckliga kroppen att braka in i plexiglaset, och sedan skulle den gamle mannen förgäves försöka komma på fötter igen. Då, om inte förr, skulle kvinnan med de skeva glasögonen reagera.

Han hade mer än gärna gjort allvar av sina tankar – det var sådan han var. Han och de andra i gänget hade lärt sig det under livets gång. På gott och ont. Och det skulle ju på sätt och vis ha varit kärringens fel.

13

Hon kunde ju bara ha följt med honom hem. De hade kunnat ligga i hans säng inom en timme.

Hon fick fanimej skylla sig själv. * Mobilen ringde när Strandmøllekrogen dök upp i backspegeln och det blänkande havet ännu en gång bredde ut sig framför honom. ”Ja”, sa han och tittade på displayen. Det var Ulrik. ”Hon sågs för ett par dagar sedan”, sa Ulrik. ”Vid övergångsstället på Bernstorffsgade, utanför Hovedbanegården.”

Ditlev stängde av mp3-spelaren. ”Jaha. När exakt?” ”I måndags. Den tionde september. Vid niotiden på kvällen.” ”Har du gjort något åt det?” ”Torsten och jag har varit där och letat, men vi hittade henne inte.” ”Var Torsten med?” ”Ja. Men du vet hur han är. Knappast till någon hjälp.” ”Vem har ni satt på det?” ”Aalbæk.” ”Bra. Hur såg hon ut?” ”Okej klädd, som jag förstod det. Smalare än tidigare. Men hon luktade.” ”Luktade?” ”Ja, av svett och piss.”

Ditlev nickade. Det var det värsta med Kimmie. Inte bara att hon kunde försvinna i månader eller år, utan också att man aldrig visste var man hade henne. Osynlig och sedan plötsligt fruktansvärt synlig. Hon utgjorde det största hotet mot dem. Med henne borta behövde de inte oroa sig mer. ”Vi måste ha tag i henne den här gången, Ulrik. Fattar du det?” ”Vad fan tror du jag ringer för?”

14

3

Det var först när han stod i källaren på polishuset utanför avdelning Q:s mörklagda kontor som det gick uppför Carl Mørck att semestern och sommaren slutgiltigt var förbi. Han tände ljuset och lät blicken falla på skrivbordet, som bågnade under en rad kaotiska högar av brottsakter.

Lusten att smälla igen dörren och sticka därifrån var mycket påträngande. Då hjälpte det inte att Assad mitt i alltihop hade placerat en bukett gladiolus som kunnat stänga av huvudgatan i vilken medelstor dansk stad som helst. ”Välkommen tillbaka, bossen!” hördes det bakom honom.

Han vände sig om och fann sig stirrande rakt in i Assads välpolerade bruna ögon. Det tunna, mörka håret stod demokratiskt åt alla håll. Han såg ut att vara fullt redo för en ny omgång i polishusets katakomber. ”Oj då!” sa Assad, när han såg sin chefs trötta blick. ”Man skulle inte kunna tro att du just haft semester, Carl.”

Carl skakade på huvudet. ”Det har jag inte heller.” * Uppe på tredje våningen hade de återigen ändrat om. Jävla polisreform.

Nu fick Carl snart använda GPS:en för att hitta till kommissariens kontor.

Tre ynka veckor hade han varit borta, och nu satt minst fem nya ansikten och glodde på honom som om han vore en marsmänniska.

Vem fan trodde de att de var? ”Jag har en god nyhet till dig, Carl”, sa kommissarien för våldsroteln, Marcus Jacobsen, till honom samtidigt som Carl studerade väggarna på Marcus nya kontor. Där satt ett antal ljusgröna skivor, som fick en att 15

tro att man befann sig i ett mellanting mellan en operationssal och en krisledningscentral ur en thriller av Len Deighton. Lik med gulaktiga ögon stirrade modfällda ner på honom från alla håll. Kartor, diagram och tjänstgöringsscheman i ett stort, färgrikt virrvarr. Deprimerande effektivt såg det ut. ”En god nyhet, säger du? Det låter inte bra”, svarade Carl och slängde sin kropp i stolen mitt emot chefens. ”Jodå, Carl, du kommer nämligen snart att få besök från Norge.”

Carl såg på honom med trötta ögon. ”Jag har hört att det blir en femmannadelegation från Oslos Politidirektorat, som kommer för att studera avdelning Q. Nästa fredag klockan tio. Det glömmer du väl inte bort nu?” Marcus log och blinkade. ”De ser verkligen fram emot besöket, skulle jag hälsa.”

Det var de fanimej ensamma om i så fall. ”Av den anledningen har jag skaffat en förstärkning till ditt team.

Rose, heter hon.”

Carl satte sig upp i stolen. * Efteråt stod han utanför kommissariens dörr och försökte få sina höjda ögonbryn att ramla ner igen. En dålig nyhet kommer sällan ensam, sa man. Det låg min själ något i det. Fem minuter på jobbet och plötsligt skulle man syssla med stödundervisning för en aspirant från receptionen, för att inte tala om uppgiften som turistguide för en flock fjällapor.

Det hade han lyckats förtränga. ”Var är den nya som ska ner till mig?” frågade han fru Sørensen bakom disken.

Kärringen släppte inte ens tangentbordet med blicken.

Han daskade handen lätt i receptionsdisken. Som om det skulle hjälpa.

Då knackade någon honom på axeln. ”Här har du honom i egen hög person, Rose”, hördes det bakom hans rygg. ”Får jag presentera Carl Mørck.”

Han vände sig om och stirrade in i två förvånansvärt lika ansikten.

Uppfinnaren av svart färg har inte levt förgäves, tänkte han. Kolsvart och ultrakort rufsigt hår, kolsvarta ögon och deprimerande mörka kläder. Fy fan, vad otäckt! ”Lis, för helvete! Vad har du gjort?”

16

Avdelningens mest effektiva sekreterare drog handen genom sitt tidigare så underbart blonda hår och gav honom ett lurigt leende. ”Snyggt, va?”

Han nickade tvekande.

Carl tittade på den andra kvinnan, som stod på tornhöga klackar och betraktade honom med ett leende som kunde skrämma livet ur vem som helst. Han vände blicken mot Lis igen. De var ju för fan lika som bär. Han undrade vem som hade påverkat vem med den utstyrseln. ”Det här är alltså Rose. Hon har varit hos oss i ett par veckor nu och glatt oss här i receptionen med sitt härliga sätt. Nu lämnar jag över henne i ditt förvar. Ta väl hand om henne, Carl.” * Carl stormade in på Marcus kontor med alla argumenten klara, men efter tjugo minuter gick det upp för honom att loppet var kört. Han fick en veckas uppskov, men sedan hade han bara att ta flickan till sig nere i källaren. Rummet som tidigare innehållit spikmattor och annat slags utrustning för avspärrningar av brottsplatser, och som låg jämte Carls eget kontor, hade redan blivit röjt och inrett, informerade Marcus Jacobsen honom. Rose Knudsen var Q-avdelningens senaste medarbetare, punkt slut.

Carl struntade fullständigt i kommissariens alla motiveringar. ”Hon hade toppbetyg på polisskolan men kuggade vid uppkörningen, och då är det ju kört, hur kvalificerad man än är. Möjligtvis var hon något tunnhudad när det kom till fältarbetet. Men till polisen hade hon gett sig den på att hon skulle, så istället utbildade hon sig till sekreterare och har jobbat på Station City under ett års tid nu. De senaste två veckorna har hon vikarierat för fru Sørensen, men nu har ju hon kommit tillbaka”, sa Marcus medan han snurrade på sitt nyöppnade cigarettpaket för femtonde gången. ”Varför skickar du då inte bara tillbaka den nya till City, om jag får fråga?” ”Tja, varför? Något internt kuckel hos dem. Inget som berör oss.” ”Jaha.” Ordet kuckel lät oroväckande. ”Nu har du i alla fall en sekreterare, Carl, och hon är duktig.”

Det sa han i stort sett om alla.

17

* ”Hon verkar ju faktiskt vara en väldigt snäll flicka, tycker jag”, försökte Assad muntra upp Carl i skenet från Q-avdelningens lysrör. ”Hon har orsakat kuckel inne på City, kan jag avslöja. Då är man inte någon snäll flicka.” ”Kuckel …? Det får du gärna utveckla, Carl.” ”Glöm det, Assad.”

Assistenten nickade och tog en klunk av den mintstinkande substansen han hällt upp i sin kopp. ”En sak, Carl. Jag kom inte vidare med fallet du satte mig på medan du var borta. Jag kikade både här och där och på alla andra omöjliga ställen, men akten har försvunnit i röran där uppe.”

Carl såg upp. Försvunnit? Det var som fan! Men okej, då kom den här dagen ändå med något positivt. ”Ja, helt borta var den. Men så kikade jag istället lite i högarna här och hittade denna. Den är mycket intressant.”

Assad räckte honom en ljusgrön mapp och stod stilla som en saltstod med ett förväntansfullt uttryck. ”Har du tänkt stå där medan jag läser?” ”Ja tack”, sa Assad och ställde koppen på Carls skrivbord.

Carl fyllde kinderna med luft medan han öppnade mappen och andades sedan ut i en enda jättesuck. * Fallet var gammalt. Riktigt gammalt. Från sommaren 1987, för att vara exakt. Året då han och en kompis tagit tåget till karnevalen i Köpenhamn. Där hade en rödhårig tjej lärt honom dansa samba. Hennes höfter hade vägrat sluta skaka, något som fått ett himmelskt slut på en filt bakom en buske i Kongens Have senare på natten.

Tjugotvå år var han och återvände hem som före detta oskuld.

En bra sommar, 1987. Det var då han blivit förflyttad från Vejle till Antonigade polisstation.

Morden måste ha begåtts åtta, tio veckor efter karnevalen, någorlunda samtidigt som den rödhåriga tjejen valde att kränga sin sambakropp över en annan jyllänning, ja, faktiskt exakt samtidigt som han gjorde sina första nattpatrulleringar i Köpenhamns gränder. Egentligen konstigt att han inte alls kom ihåg fallet, det var ju ganska speciellt.

18

Man hittade det unga syskonparet, en flicka och en pojke på sjutton respektive arton år, misshandlade till oigenkännlighet i en sommarstuga inte långt från Dybesø i Rørvig. Flickan var den som blivit värst tilltygad. Värjningsskadorna vittnade om att hon lidit en mycket plågsam död.

Han läste vidare i texten. Inga sexuella övergrepp, ingenting som saknades. Sedan läste han obduktionsrapporten en gång till och bläddrade sedan i tidningsartiklarna. Där fanns inte så många urklipp, men rubrikerna var desto större.

Pryglad till döds, skrev Berlingske Tidende och gav en för den gamla draken ovanligt detaljerad beskrivning av likfyndet.

Båda kropparna låg i vardagsrummet, flickan i bikini och brodern naken och med en halv flaska konjak i ett hårt grepp. Han hade dödats av ett slag med ett trubbigt föremål mot bakhuvudet. Föremålet visade sig senare vara den snickarhammare som man hittade i ett ljungsnår mellan Flyndersø och Dybesø.

Motivet var okänt, men misstankarna riktades snabbt mot en grupp unga internatskoleelever som brukade hålla till i ett av föräldrarnas enorma sommarhus i närheten av Flyndersø. Flera gånger hade de ställt till med bråk på den lokala krogen, Den Runde, och några av bygdens hårdingar hade blivit rejält misshandlade. ”Har du hunnit dit där det står vilka de misstänkta var?”

Carl såg upp på Assad under ögonbrynen. Det borde vara svar nog, men Assad gav inte upp så lätt. ”Ja, såklart du har. Rapporten antyder också att deras pappor alla tjänade mycket pengar. Men det gjorde väl många under det glada åttiotalet, eller vad man nu kallade det.”

Carl nickade. Han hade kommit till den delen nu.

Jo, det stämde. Deras farsor var alla kända personer, även idag.

Han skummade igenom namnen på elevgänget några gånger. Det var nästan så det kröp i kroppen, för det var inte bara farsorna som tjänade mycket pengar och var rikskändisar. Detsamma gällde för flera av ungdomarna i gänget några år senare. Födda med silversked i munnen. Nu stod de där med guldskeden. Ditlev Pram, grundaren av åtskilliga exklusiva privatsjukhus, Torsten Florin, internationellt erkänd designer, och börsanalytikern Ulrik Dybbøl Jensen. Alla satt de högst upp på Danmarks framgångsstege, liksom den numera avlidne skeppsredaren Kristian Wolf hade gjort. De två sista medlemmarna i gänget särskilde sig från 19

de andra. Kirsten-Marie Lassen hade också varit en jetsettare, men idag visste ingen var hon uppehöll sig. Bjarne Thøgersen, som erkänt morden på syskonparet och nu satt i fängelse, hade en mer blygsam bakgrund. * När han var klar med läsningen kastade han akten framför sig på skrivbordet. ”Ja, jag förstår inte hur den här akten har kunnat hamna här nere hos oss”, sa Assad. Normalt sett skulle han ha uppvisat ett brett leende där, men det gjorde han inte.

Carl skakade på huvudet. ”Inte jag heller. En man är straffad för brottet. Han har erkänt. Fått livstid och sitter inlåst än idag. Han gick till och med själv till polisen, så vad är problemet? Over and out.” Han slog igen mappen. ”Ja.” Assad bet sig i läppen. ”Fast han gick inte till polisen förrän nio år efter morden.” ”Ja, än sen då? Han erkände ju. Han var bara arton när morden begicks. Kanske lärde han sig efter alla åren att ett dåligt samvete aldrig falnar?” ”Falnar?”

Carl suckade. ”Ja, falnar. Vissnar. Dör. Ett dåligt samvete försvinner inte med åren, Assad. Tvärtom.”

Det var nästan så att man hörde hur det knakade i Assads skalle. ”Polisen i Nykøbing Sjælland och Holbæk hade gemensamt hand om fallet. Och den mobila mordkommissionen var också inblandad. Men jag förstår inte vem som har skickat akten till oss. Vet du?”

Carl såg på aktens framsida. ”Nej, det står ingenstans. Mycket märkligt.” Vem hade skickat den till honom, om den inte kom från ett av de här två polisdistrikten? Och varför ens ta upp fallet igen, när det var färdigutrett med en fällande dom? ”Kan det ha något med det här att göra?” frågade Assad. Han bläddrade i akten tills han hittade en bilaga från Skatteverket, som han gav till Carl. Inkomstdeklaration, stod det överst. Den var utställd på Bjarne Thøgersen, med adress Vridsløselille Statsfængsels slutna anstalt i Albertslunds kommun. Mannen som dödat de två syskonen. ”Titta!” Assad pekade på ett jättebelopp under rubriken för aktieförsäljning. ”Vad tycks?”

20

”Han kommer från en rik familj, och nu har han gott om tid att leka med pengarna. Dessutom gör han det av allt att döma riktigt bra också.

Vart vill du komma?” ”Han kommer inte alls från en rik familj, ska jag be att få tala om för dig, Carl. Han var den enda av eleverna på internatskolan som gick där på ett stipendium. Man ser att han skilde sig ganska mycket från de andra i gänget. Titta själv.” Han bläddrade bakåt.

Carl lutade huvudet i ena handen.

Så var det med semestrar.

De tog slut.

21