9789170028908

Morden i Midsomer möter Alfred Hitchcock

”Ett fantastiskt psykologiskt mysterium.”

”Hannah låter inte spänningen sjunka för en sekund i denna beroendeframkallande, briljanta och isande thriller.” ”Sophie Hannah blir bara bättre och bättre. Hennes intriger är sluga och fullständigt oförutsägbara.”

–– The Guardian

w w w. s o p h i e h a n n a h . c o m

”En gastkramande skräckupplevelse” –– Aftonbladet om Lilla hjärtat

Hannah

sophie hannah föddes 1971 i Manchester, där hon bland annat studerade litteratur och spanska. Hon debuterade som författare 1992 och har sedan dess erhållit flera utmärkelser för sin poesi och sina noveller. Hennes två första romaner, Lilla hjärtat och Ett perfekt offer, har båda varit nominerade till priset Theak­ston’s Old Peculier för årets bästa kriminalroman.

Sophie Hannah bor i West Yorkshire med sin man och deras två barn.

Sally Thorning sitter och tittar på nyheterna med sin man när hon hör ett namn hon aldrig trodde att hon skulle få höra igen: Mark Bretherick.

Det är ett namn hon inte borde känna igen. Året innan blev en tjänste­resa Sally hade planerat inställd i sista minuten. Längtan efter en paus från sitt hektiska liv som småbarnsmamma med ett krävande jobb, fick Sally att inte berätta för sin man att resan hade blivit inställd. I stället gav hon sig själv en hemlig semester på ett litet hotell i present. Allt hon ville ha var lite lugn och ro och tid för sig själv. Men så blev det inte eftersom Sally träffade en man … Mark Bretherick.

Alla detaljer stämmer: var han bor, vad han jobbar med, hans fru Geraldine och dottern Lucy. Alla detaljer – bortsett från att bilden på nyheterna visar en man som Sally aldrig har sett förut. Och nu är både Geraldine och Lucy Bretherick döda ...

Sophie

–– Marie Claire, Book of the Month

––Publishers Weekly (starred review)

Sophie

Hannah

ISBN 978-91-7002-890-8

Omslag: Göran Alfred Bild framsida: © Getty Images

BRA BÖCKER www.bbb.se

9

7 8 9 1 7 0

0 2 8 9 0 8

Psykologisk thriller

| BRA BÖCKER

ALDRIG MER

SOPHIE HANNAH

ALDRIG MER Översättning

Lisbet Holst

BRA BÖCKER

Av Sophie Hannah har tidigare utgivits Lilla hjärtat 2009 Ett perfekt offer 2010

BRA BÖCKER AB Ångbåtsbron 1 Box 892 201 80 Malmö www.bbb.se

aldrig mer Originalets titel: The Point of Rescue Copyright © Sophie Hannah 2008 First published in Great Britain 2008 by Hodder & Stoughton, a division of Hodder Headline Utgiven av Bra Böcker AB 2011 Sättning hos Type-it AS, Trondheim Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 isbn 978-91-7002-890-8

Till Susan och Suzie

Bevisföremål ref.nr VN8723 Ärende ref.nr: VN87 Utredningsledare: kriminalinspektör Sam Kombothekra GERALDINE BRETHERICKS DAGBOK, UTDRAG 1 AV 9 (hämtad från hårddisken på bärbar dator av märke Toshiba i Corn Mill House, Castle Park, Spilling RY29 0LE) 18 april 2006, kl. 22.45 Jag vet inte vems fel det är, men min dotter tror numera på monster.

Sådana saker nämns aldrig här i huset, så det måste vara något hon har snappat upp i skolan, precis som Gud (som hon hade hört så lite om här hemma att hon de första månaderna kallade honom för Gul – vilket Mark fann vansinnigt lustigt) och hennes besatthet av rosa. Ingen utbildning, inte ens charlatanvarianten (förlåt, den kreativa varianten) Montessori som vi betalar hårresande summor för, är något annat än hjärntvätt – vad den gör är raka motsatsen till att lära barnen tänka själva. Lucy är hur som helst livrädd för monster numera och kräver att få sova med en nattlampa tänd och dörren öppen.

Jag lade märke till det första gången i går när jag stoppade henne i säng halv nio, släckte ljuset som jag alltid gör och stängde dörren.

Och kände den vanliga lättnaden svepa igenom mig från topp till tå (jag tror inte att jag skulle kunna förklara för någon hur mycket det betyder för mig att kunna stänga den där dörren) och boxade triumferande i luften som jag ofta gör, fast aldrig när Mark ser det. Det är inte min avsikt att göra det, men min arm handlar innan hjärnan hunnit stoppa den. Det känns som om jag sluppit ut ur ett fängelse – all min fasa dunstar bort. Inte ens vissheten om att den kommer att vara tillbaka i morgon kan kväva min glädje. När Lucy går till sängs tillhör mitt liv och mitt hem mig igen. Jag kan vara mig själv, känna 39

mig fri, och göra precis vad jag vill utan fruktan, kan tänka på vad jag vill tänka på i några dyrbara timmar.

Tills igår vill säga. Jag stängde dörren och boxade i luften, men innan jag hunnit ta mer än ett par steg mot friheten hörde jag ett högt tjut. Hon. Jag blev som förstenad och försökte stänga öronen inifrån. Men jag hade inte tagit fel, det var ingen katt utanför, ingen bil som närmade sig, inte klockringarna i kyrkan på andra sidan fälten (fast det är en välsignelse när det är det motsatta som sker: man hör ett svagt gny eller något annat gällt ljud och man är övertygad om att det är ens barn som vill ha uppmärksamhet, mer uppmärksamhet och så – tack gode Gul – visar det sig vara bara ett billarm och man är räddad). Men det var jag inte, för källan till det avskyvärda tjutet var min dotter.

Jag har satt upp en regel för mig själv, och den håller jag mig till vad som än händer : vad jag än känner inombords, hur jag än har lust att bete mig mot Lucy, gör jag tvärtemot. Så när jag hade stängt dörren och hon började skrika gick jag tillbaka in i hennes rum, strök henne över håret och sa: ”Vad är det, vännen?” för egentligen ville jag rycka upp henne ur sängen och skaka henne tills tänderna trillade ur munnen på henne.

Det måste finnas föräldrar som är så stränga och skräckinjagande att deras barn aktar sig noga för att irritera eller störa dem. Sådana människor både avskyr och avundas jag. De måste vara grymma, ondskefulla, skrämmande troll, och ändå – lyckans ostar – tassar deras barn på tå runt dem och försöker göra sig osynliga. Medan min dotter däremot inte är ett dugg rädd för mig, vilket var anledningen till att hon tjöt sedan jag stängt dörren trots att det inte fattades henne någonting: hon hade blivit badad, fått mat, blivit pussad och kramad förutom att hon välsignats med minst tre godnattsagor.

Jag måste få slippa henne på kvällarna. Kvällarna! Man skulle kunna tro att jag menar från klockan sex till tolv eller någonting så lyxigt, men nej, jag nöjer mig med futtiga två och en halv timme mellan 40

halv nio och elva. Jag är fysiskt oförmögen att hålla mig uppe längre än så, för varenda minut av min dag är så krävande. Jag ränner runt som en tjänande ande på uppåttjack med ett falskt leende klistrat i ansiktet, säger saker som jag inte menar, har aldrig tid att äta, öser hänfört beröm över små alster som borde slås sönder och slängas i soptunnan. Det är en typisk dag för mig – min lyckans ost. Och det är därför timmarna mellan halv nio och elva måste vara okränkbara, annars blir jag tokig.

När Lucy berättade att hon var rädd för att monster skulle komma och ta henne i mörkret förklarade jag så förnuftigt och vänligt jag kunde att det inte finns några monster. Jag kysste henne igen, stängde dörren igen och väntade i hallen. Skriken blev ännu högre. Jag gjorde ingenting, lyssnade bara i tio minuter eller så. Jag gjorde det delvis för Lucys skull – jag visste att det fanns en risk (underskatta aldrig riskerna, för då kommer någonting förfärligt att hända) för att jag skulle slå hennes huvud i väggen eftersom jag var så ursinnig på henne för att hon lade beslag på tio extra minuter, minuter som var mina, inte hennes. Jag kan inte avstå mer tid åt henne än jag redan gör, inte en enda sekund. Hur illa det låter bryr jag mig inte om – det är så det är. Att tala sanning är viktigt, eller hur, om så bara inför sig själv?

När jag var säker på att jag hade min ilska under kontroll gick jag tillbaka in i hennes rum och försäkrade henne, om igen, att det inte finns några monster på riktigt. Men, sa jag – den ständigt förstående, förnuftiga mamman – jag skulle låta ljuset vara tänt i hallen. Jag stängde dörren, och den här gången hann jag halvvägs nerför trappan innan hon började skrika igen. Jag gick tillbaka upp och frågade vad det var för fel. Det var fortfarande för mörkt i rummet, sa hon. Hon insisterade på att jag skulle låta ljuset vara tänt i hallen och dörren öppen. ”Lucy”, sa jag med min bästa bestämda-men-vänliga röst, ”du sover med dörren stängd. Okej, vännen? Det har du alltid gjort. Om du vill kan jag dra isär gardinerna lite så att det kommer in en smula ljus utifrån.”

41

”Men det blir snart mörkt ute!” tjöt hon. Vid det här laget hade hon arbetat sig upp till hysteri. Ansiktet var rött och strimmigt av kringkletat snor. Det började klia i min handflata och mellan fingrarna så att jag blev tvungen att pressa ihop händerna för att inte smocka till henne. ”Till och med då, när det är mörkt, kommer det in lite ljus, jag lovar. Dina ögon anpassar sig, och så verkar inte himlen lika svart.”

Hur förklarar man natthimlens grå glans för ett barn? Det är Mark som är den intellektuelle i vår familj, den som det är värt att lyssna på.

(Vad vet mamma om någonting som har någon betydelse? Mamma har sålt sin själ. Hon bidrar inte med någonting av vikt till samhället.

Det är vad pappa anser.) ”Jag vill ha dörren öppen!” tjöt Lucy. ”Öppen! Öppen!” ”Beklagar, vännen”, sa jag. ”Jag vet att du är rädd, men det finns faktiskt ingen anledning att vara det. Godnatt. Ses i morgon.” Jag gick till fönstret, drog ifrån gardinerna till hälften, lämnade rummet och stängde dörren.

Hennes skrik intensifierades. Omotiverade skrik. Det var inte längre mörkt alls i hennes rum. Jag satte mig med korslagda ben i hallen. Ursinnet rusade genom mig. Jag kunde inte ge Lucy mer tröst, för jag förmådde inte tänka på henne som ett skrämt barn – skriken liknade i alltför hög grad ett vapen. Jag var hennes offer nu, och hon var min torterare. Hon kunde fördärva min kväll, vilket hon visste.

Hon kan fördärva hela mitt liv men jag kan inte fördärva hennes för a) Mark skulle hindra mig och b) jag älskar henne. Jag vill inte att hon ska vara olycklig. Jag vill inte att hon ska ha en hemsk morsa eller bli övergiven eller slagen och alltså är jag fast: hon kan plåga mig så mycket hon vill men jag kan inte ge igen med samma mynt. Jag har ingen kontroll – och det är vad jag avskyr mest av allt.

Skriken visade inget tecken på att vilja upphöra. Av ljudet att döma kunde man tro att Lucy blev bränd levande i sitt rum. Efter en stund steg hon upp och försökte öppna dörren själv. Jag höll i handtaget på 42

utsidan för att den skulle förbli stängd. Då råkade hon i verklig panik.

Hon är inte van vid dörrar som inte går att öppna. Men jag kunde fortfarande inte känna något annat än ursinne och visste att jag var tvungen att vänta. Alltså satt jag där tills Lucy blev alldeles hes, tills hon bönföll mig att komma tillbaka in, att inte lämna henne ensam.

Jag vet inte hur länge det pågick – en halvtimme, kanske – innan jag började tycka mer synd om henne än om mig själv. Då ställde jag mig upp, öppnade dörren och gick tillbaka in i rummet. Hon låg i en hög på golvet, och när hon såg mig grep hon tag om mina fotleder och började pladdra: ”Tack, mamma, tack. Tack tack tack!”

Jag lyfte upp henne och satte mig i stolen vid fönstret med henne i mitt knä. Svetten rann i hennes panna. Jag lugnade och kramade henne, strök henne över håret. När hon har gjort mig arg kan jag inte vara snäll på det här viset förrän hon har kommit till en punkt av fullständig förtvivlan och all kamp har gått ur henne. Med mindre än så har jag svårt att se henne som förtjänt av medkänsla, detta välnärda, älskade barn som har allt en flicka i hennes ålder kan önska sig – ett tryggt hem, en dyr skola, fina kläder, leksaker, böcker och dvd-filmer av alla slag, utlandssemestrar – men som ändå, trots allt detta, piper och gnäller.

När Lucy är desperat, tacksam och slak av lättnad över att ha blivit förlåten, är det enkelt för mig att känna så som en mor bör känna.

Jag önskar att det gått lättare att väcka denna beskyddarinstinkt hos mig. En gång kräktes hon innan jag kunde förmå mig till att trösta henne, och då lovade jag mig dyrt och heligt att aldrig mer låta det gå så långt.

Jag klappade henne på ryggen och snart somnade hon i mitt knä.

Då bar jag henne till sängen och stoppade om henne. Därefter lämnade jag rummet och stängde dörren. Jag hade avgått med segern, även om det tagit lite tid.

Jag sa ingenting till Mark om vad som hänt, och jag var säker på att inte Lucy heller skulle göra det, men det gjorde hon. ”Pappa”, sa 43

hon vid frukosten i morse. ”Jag är rädd för monster, men mamma ville inte låta mig ha dörren öppen i går kväll och jag var rädd.” Hennes underläpp darrade. Hon stirrade på mig, med stora, harmsna ögon, och jag insåg att min plågoande, min torterare, är bara ett barn, en naiv liten flicka. Hon är inte så rädd för mig som jag ofta fruktar att hon är, som jag är för mig själv, eller som hon borde vara. Det är inte hennes fel – hon är bara fem år.

Pappa tog sin älskade dotters parti, så klart, och nu har vi infört ett nytt system: öppen dörr, lagom stark nattbelysning på plats (inte för skarp men tillräcklig). Jag kan inte opponera mig utan att avslöja hur irrationell jag är. ”Det spelar ingen roll för oss huruvida hennes dörr är öppen eller stängd”, sa Mark när jag försökte få honom att ändra sig. ”Det har väl ingen betydelse?”

Jag sa ingenting. Det har den betydelsen att jag behöver stänga den dörren. I stället för att känna att jag lyckats koppla av Lucy halv nio i kväll tassade jag runt i huset och inbillade mig att jag kunde höra henne andas och snarka och vända sig så att sängkläderna prasslade.

Med varenda molekyl i min kropp kände jag hennes närvaro invadera ett territorium som rätteligen tillhörde mig.

Men det är ändå inte alltför illa. Som min oförbätterligt gladlynta mor envisas med att säga varje gång jag vågar beklaga mig är jag lyckligare lottad än de flesta kvinnor: Lucy är ett snällt barn för det mesta, jag har Michelle till hjälp, jag vet inte av att jag lever, det är jobbigt men värt det och allting är i grund och botten ”fint som fanken”. Varför vaknar jag då varje lördagsmorgon och känner som om jag hotas av fyrtioåtta timmars kvävning och undrar om jag kommer att leva till måndagen?

Pratade med Cordy i telefon i dag, och hon sa att Oonagh också har fått monster på hjärnan. Cordy skyller det på de barn i Lucys och Oonaghs klass som kommer från ”en sämre del av stan” (hennes uttryck, inte mitt). Hon sa: ”Jag slår vad om att deras korkade föräldrar har proppat sina ungar fulla med fånigheter om älvor och djävlar och 44

sedan har de fört det vidare till våra barn.” Hon lät riktigt arg och tillade att man betalar hutlösa avgifter för att låta sin dotter gå i en privatskola där man förlitar sig på att hon inte ska träffa något ”vitt slödder”, men det gör hon, för en massa vita slöddertyper har högvis med pengar. ”Som de tjänat på solarier och salonger för vaxning av alla möjliga kroppsdelar”, sa hon bittert. Jag frågade inte närmare vilka.

Vad mer? Visst ja, en man som heter William Markes kommer med största sannolikhet att förstöra mitt liv. Men än har han inte gjort det, och jag medger att min sinnesstämning inte är det minsta positiv just nu. Vi får vänta och se.

45