9789170028755

De m책lade grottornas land

De målade grottornas land Jean M. Auel Översättning Tove Janson Borglund Helena Sjöstrand Svenn Gösta Svenn

Bra Böcker

de mål ade grot tornas l and

Originalets titel: The Land of Painted Caves Copyright © 2011 by Jean M. Auel Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark Utgiven av Bra Böcker AB 2011 Sättning hos Gyllene Snittet AB Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 isbn 978-91-7002-875-5

Till RAEANN, förstfödd, sist nämnd, alltid älskad, och till FRANK, som står vid hennes sida, och till AMELIA och BRET, ALECIA och EMORY, som är fina unga människor – med kärlek.

Kapitel 1

S

karan av vandrare tog sig fram på stigen mellan Gräsfloden och den svartstrimmiga vita kalkstensklippan. De följde det stråk som löpte utmed den högra stranden och gick på ett led runt kröken där klippväggen sköt ut mot vattenbrynet. Framför dem vek en mindre stig av mot vadstället, där floden vidgades och blev grundare medan den porlade fram längs den steniga flodbotten.

Innan de hunnit fram till platsen där stigen delade sig hejdade sig plötsligt en ung kvinna långt fram i ledet. Stirrande framför sig blev hon stående blickstilla.

Så spärrade hon upp ögonen och knyckte med huvudet mot någonting längre fram på stigen. ”Titta! Därborta!” väste hon skrämt. ”Lejon!”

Ledaren Joharran höjde handen till tecken att alla skulle stanna. Strax bortom stället där stigen delade sig såg de nu blekt gulbruna grottlejon som rörde sig i gräset. Gräset utgjorde dock ett så effektivt kamouflage att människorna kanske inte hade sett lejonen förrän de var alldeles inpå dem, om det inte varit för den skarpögda Thefona. Den unga kvinnan från Tredje Grottan hade extremt bra syn och trots sin unga ålder var hon känd för sin förmåga att se långt och bra. Denna talang upptäcktes tidigt och man hade börjat öva upp den redan när hon var liten. Hon var deras bästa utkik.

Framför tre hästar långt bak i följet tittade Ayla och Jondalar upp för att se vad det var som sinkade dem. ”Undrar varför vi har stannat”, sa Jondalar med en karakteristisk bekymmersrynka i pannan.

Ayla iakttog noga ledaren och människorna runt omkring honom, och instinktivt lade hon handen beskyddande över det varma knyte som hon bar i den mjuka skinnfilt hon hade knuten vid bröstet. Jonayla hade just blivit ammad och sov nu, även om hon rörde sig lite då modern rörde vid henne. Ayla hade en förunderlig förmåga att tolka kroppsspråk, en förmåga som hon hade tillägnat sig som ung då hon levde med Klanen. Hon förstod att Joharran var orolig och att Thefona var skrämd.

Också Ayla hade ovanligt bra syn. Hon kunde dessutom uppfatta höga ljud som andra inte hörde och förnimma onormalt låga toner. Därtill hade hon skarpt lukt- och smaksinne, men hon hade aldrig jämfört sig med någon annan och viss­ 7

te därför inte hur ovanliga hennes sinnen var. Den förhöjda sinnesskärpan var medfödd, något som utan tvivel bidrog till att hon överlevde efter att som fem­ åring ha mist föräldrarna och fått hela sin tillvaro ödelagd. Hon var självlärd och hade utvecklat sina medfödda förmågor under de år då hon studerade djur, framför allt köttätare, och lärde sig jaga.

I tystnaden uppfångade hon de svaga men välbekanta morrandena från lejon, hon kände den tydliga lukten av dem när vinden fläktade förbi och upptäckte att flera människor längst fram stod och stirrade framför sig. När hon riktade blicken åt samma håll såg hon någonting som rörde sig. Kattdjuren blev plötsligt klart synliga för henne trots att de var dolda i gräset. Hon urskiljde två unga och tre eller fyra vuxna grottlejon. Medan hon började sätta sig i rörelse sträckte hon sig med ena handen efter spjutkastaren som hon hade fäst vid bältet och med den andra efter ett spjut i kogret som hängde på ryggen. ”Vart ska du ta vägen?” frågade Jondalar.

Hon stannade. ”Det finns lejon därframme”, viskade hon.

Jondalar tittade ditåt och uppfattade rörelser som han anade kom från lejon, nu när han visste vad han skulle spana efter. Också han sträckte sig efter sin kastare. ”Du bör stanna här hos Jonayla. Jag går.”

Ayla kastade en blick ner på sitt sovande spädbarn och såg sedan upp på honom. ”Du är skicklig med spjutkastaren, Jondalar, men det finns minst två ungar där och tre vuxna lejon, antagligen fler. Om lejonen känner att ungarna är i fara och går till attack behöver du hjälp och du vet att jag är bättre än alla andra, förutom du.”

Han rynkade pannan igen medan han tittade på henne och funderade. Så nickade han. ”Nåväl … men håll dig bakom mig.” Han uppfattade en rörelse i ögonvrån och såg sig om. ”Hur gör vi med hästarna?” ”De vet att det finns lejon i närheten. Titta på dem”, sa Ayla.

Jondalar tittade. Alla tre hästarna inklusive det nya ungstoet stirrade framåt, uppenbart medvetna om de väldiga kattdjuren. Jondalar rynkade pannan igen. ”Klarar de sig? Särskilt lilla Grå?” ”De vet att akta sig för de där lejonen, men jag ser inte Wolf ”, sa Ayla. ”Bäst att jag visslar på honom.” ”Det behöver du inte”, sa Jondalar och pekade åt ett annat håll. ”Han har nog också känt av något. Där kommer han nu.”

Ayla vände sig om och såg vargen komma springande mot henne. Han var praktfull, större än de flesta hunddjur, men en skada efter ett slagsmål med andra vargar hade gjort att ena örat satt skevt vilket gav honom ett odygdigt utseende.

Hon gjorde specialtecknet som hon brukade använda när de jagade tillsammans.

Han visste att det betydde att han skulle hålla sig i närheten och vara uppmärk8

sam. De skyndade sig förbi folk men rörde sig så diskret som möjligt för att inte skapa oro i onödan. ”Bra att ni kom”, sa Joharran mjukt när han såg brodern och Ayla tyst och stilla dyka upp med vargen i släptåg och spjutslungorna i sina händer. ”Vet ni hur många de är?” frågade Ayla. ”Fler än jag trodde”, sa Thefona. Hon försökte se lugn ut och inte visa någon rädsla. ”När jag fick syn på dem trodde jag först att de var en tre-fyra stycken, men de går runt i gräset och nu undrar jag om de inte är tio stycken eller ännu fler. Det är en stor flock.” ”Och de känner sig säkra”, sa Joharran. ”Hur vet du det?” frågade Thefona. ”De bryr sig inte om oss.”

Jondalar visste att hans maka var väl förtrogen med de stora kattdjuren. ”Ayla känner grottlejonen”, sa han. ”Vi kanske ska fråga henne vad hon tycker.” Joharran nickade åt hennes håll och ställde frågan tyst. ”Joharran har rätt. De vet att vi är här. De vet också hur många de är och hur många vi är”, sa Ayla och tillade sedan: ”Det är möjligt att de ser oss som en flock hästar eller uroxar och tänker att de kan ge sig på en som är svag. De är nog nykomlingar i det här området.” ”Varför tror du det?” sa Joharran. Han förvånades alltid över Aylas stora kunskaper om fyrbenta jägare, men av någon anledning var det också vid sådana här tillfällen som han tydligare lade märke till hennes ovanliga dialekt. ”De känner oss inte och det är därför de är så säkra på sig själva”, fortsatte Ayla. ”Om det var en bofast flock som levde nära människor och hade blivit jagad några gånger skulle de nog inte uppträda så bekymmerslöst.” ”Men då kanske vi borde se till att ge dem lite bekymmer”, sa Jondalar.

Joharran rynkade pannan på samma sätt som sin längre men yngre bror och det fick Ayla att vilja le, men rynkan syntes oftast då det inte passade sig att le. ”Vi kanske gör klokast i att undvika dem helt enkelt”, sa den mörkhårige ledaren. ”Det tror inte jag”, sa Ayla medan hon böjde på huvudet och tittade ner. Det var fortfarande svårt för henne att offentligt säga emot en man, särskilt en ledare. Även om hon visste att det var helt accepterat hos Zelandonii – vissa ledare var ju faktiskt kvinnor och en gång i tiden hade Joharrans och Jondalars mor varit ledare – skulle ett sådant beteende av en kvinna inte ha tolererats i Klanen, där hon uppfostrats. ”Varför tror du inte det?” frågade Joharran, nu med än bistrare min. ”Lejonen vilar för nära Tredje Grottan”, sa Ayla stilla. ”Det kommer alltid att finnas lejon i trakterna, men om de gör sig hemmastadda här kan de få för sig att det är en bra plats att återvända till när de behöver vila. Människor som kommer 9

i närheten ser de då som byten, särskilt barn och gamla. Lejonen kan utgöra en fara för dem som bor vid Tvåflodsklippan och de andra Grottorna i närheten, även Nionde.”

Joharran drog ett djupt andetag och tittade sedan på sin ljushårige bror. ”Din maka har rätt, och du med, Jondalar. Det kanske är just nu vi ska göra klart för lejonen att de inte får slå sig ner så nära våra hem.” ”Det här vore ett bra tillfälle att använda spjutslungor så att vi kan jaga från säkrare avstånd. Flera av våra jägare här har övat”, sa Jondalar. Det var just av den här anledningen som han hade velat komma hem, för att visa upp det vapen som han hade utvecklat. ”Vi kanske inte ens behöver döda något av lejonen utan bara skada ett par för att lära dem att hålla sig undan.” ”Jondalar”, sa Ayla mjukt. Nu samlade hon sig för att säga emot honom eller i varje fall komma med en synpunkt som han borde ta hänsyn till. Hon tittade ner igen, höjde sedan blicken och såg rakt på honom. Inför honom var hon inte rädd för att säga rent ut vad hon tyckte, men hon ville vara respektfull. ”Det stämmer att en spjutkastare är ett mycket bra vapen. Med det kan man kasta ett spjut från mycket större avstånd än om man kastar det med handen. Det gör vapnet säkrare – men för den skull inte säkert. Ett sårat djur är oberäkneligt. Ett djur som äger grottlejonets styrka och snabbhet, och som dessutom är skadat och ursinnigt på grund av smärtan, kan hitta på vad som helst. Om du beslutar att använda de där vapnen mot lejonen ska de inte användas för att skada – utan för att döda.” ”Hon har rätt, Jondalar”, sa Joharran.

Jondalar spände blicken i brodern men log sedan förläget. ”Ja, det har hon.

Men hur farliga de än är avskyr jag alltid att döda ett grottlejon i onödan. De är så vackra och så smidiga och eleganta i sina rörelser. Grottlejon har inte mycket att frukta, deras styrka ger dem självförtroende.” Han sneglade på Ayla med en blick av stolthet och kärlek. ”Jag har alltid tyckt att grottlejonet är rätt totem för Ayla.” Han blev generad över att ha visat starka känslor för henne och en lätt rodnad spred sig på kinderna. ”Men jag anser verkligen att det här är ett tillfälle då spjutslungor kan vara mycket användbara.”

Joharran lade märke till att de flesta vandrare hade flockats kring dem. ”Hur många har vi med oss som kan använda en spjutkastare?” frågade han brodern. ”Du och jag, och så Ayla förstås”, sa Jondalar och blickade sedan ut över skaran. ”Rushemar har övat mycket och börjar bli ganska skicklig. Solaban har arbetat med att tillverka elfenbensskaft till redskap åt några av oss och har därför inte använt vapnet så mycket, men han vet hur det fungerar.” ”Jag har prövat en spjutkastare några gånger, Joharran. Någon egen har jag inte och jag är inte så skicklig med den”, sa Thefona, ”men jag kan slunga iväg ett spjut utan att använda kastaren.”

10

”Tack, Thefona, för att du påminde mig”, sa Joharran. ”Nästan alla kan hantera ett spjut utan spjutkastare, även kvinnor. Det får vi inte glömma.” Så riktade han sig till hela skaran. ”Vi måste visa lejonen att de inte får vara på den här platsen. Den som vill anfalla dem med spjut i handen eller med kastaren kommer hit fram.”

Ayla började knyta upp bärfilten där spädbarnet låg. ”Folara, kan du vakta Jonayla åt mig?” sa hon och gick fram till Jondalars yngre syster. ”Men du kanske hellre vill stanna och jaga grottlejon?” ”Jag har varit med på jakter, men jag har aldrig varit särskilt skicklig på att kasta spjut, och kastaren tycks jag inte vara skickligare med”, sa Folara. ”Jag tar Jonayla.” Flickan var nu klarvaken och när den unga kvinnan sträckte fram armarna mot henne lät hon sig villigt lämnas över till fastern. ”Jag hjälper henne”, sa Proleva till Ayla. Joharrans maka hade också ett flickebarn i en bärfilt, flickan var bara några dagar äldre än Jonayla. Dessutom hade hon en livlig sexårig pojke att se efter. ”Vi bör nog föra undan alla barnen, kanske ta dem tillbaka in bakom den utskjutande klippan eller upp till Tredje Grottan.” ”Mycket bra idé”, sa Joharran. ”Jägarna stannar här, resten går tillbaka. Men gå sakta, inga hastiga rörelser. Grottlejonen ska tro att vi bara driver omkring som en flock uroxar. När vi nu delar på oss måste de båda grupperna hålla ihop på varsitt håll. Lejonen ger sig antagligen på den som går ensam.”

Ayla spanade bort mot de fyrbenta jägarna och såg många lejon med huvudena mycket uppmärksamt vända åt deras håll. Hon såg djuren gå omkring och började upptäcka några utmärkande drag som underlättade för henne att räkna dem. En stor hona vände sig bort – nej, en hanne insåg hon nu när hon upptäckte hans könsorgan bakifrån. För ett ögonblick hade hon glömt att hanarna här inte hade manar. Grottlejonhanarna vid hennes dal österut, däribland en hanne som hon kände väl, hade lite hår runt huvudet och nacken, om än glest. Det här är en stor flock, tänkte hon, fler än två nävar räkneord, kanske rentav tre med ungarna inberäknade.

Medan hon betraktade dem tog det stora lejonet ytterligare några steg bort på fältet och försvann så i gräset. Märkligt hur väl de höga tunna grässtråna kunde dölja så stora djur. Även om benknotor och tänder hos grottlejonen – dessa kattdjur boende i grottor där deras kvarlämnade benknotor bevarades – hade samma form som hos deras ättlingar vilka en dag skulle ströva omkring i fjärran länder långt nere i den södra kontinenten, var grottlejonen mer än en och en halv gång större än ättlingarna, vissa närapå dubbelt så stora. På vintern fick de en tjock päls så ljus att den nästan var vit – en praktisk förklädnad i snön för rovdjur som jagade året om.

11

Sommarpälsen var förvisso också ljus men mer gulaktig. Några av dem fällde fortfarande, vilket gav dem ett lite spräckligt, raggigt utseende.

Ayla såg gruppen med huvudsakligen kvinnor och barn lämna jägarna och bege sig tillbaka mot klippan som de hade passerat. De åtföljdes av några unga män och kvinnor med spjut i beredskap. Joharran hade gett dessa uppdraget att vakta kvinnorna och barnen. Sedan märkte Ayla att hästarna verkade väldigt nervösa och tänkte att hon måste försöka lugna dem. Hon tecknade åt Wolf att följa med när hon gick tillbaka till hästarna.

Winnie verkade glad åt att se både henne och Wolf. Hästen var inte rädd för den stora vargen, hon hade sett Wolf redan när han var en liten krabat med lurvig päls och hon hade hjälpt till att föda upp honom. Ayla var dock bekymrad och ville att hästarna skulle följa med kvinnorna och barnen in bakom klippväggen. Hon kunde ge Winnie många kommandon med ord och tecken men visste inte riktigt hur hon skulle säga åt stoet att gå med de andra och inte följa efter henne.

Löparen gnäggade till när hon närmade sig, han verkade mycket uppjagad.

Hon hälsade ömt på den bruna hingsten och klappade och kliade det grå stofölet.

Så slog hon armarna om halsen på det gulbruna stoet som hade varit hennes enda vän under de första ensamma åren efter att hon lämnat Klanen.

Winnie lutade huvudet mot Aylas axel i en välbekant ställning som gav ömsesidigt stöd. Ayla talade till stoet med en blandning av Klanens handtecken och ord samt olika djurläten som hon imiterade – det speciella språk som hon och Winnie hade utvecklat när hästen var ett föl och innan Jondalar lärt henne att tala hans språk. Ayla sa åt stoet att följa med Folara och Proleva och pekade i deras riktning. Hästen förstod eller också visste hon helt enkelt vad som var tryggast för henne och fölet, och en belåten Ayla såg henne återvända till klippan ihop med de andra.

Men Löparen blev ännu mer nervös och stingslig när stoet började lunka iväg.

Också som fullvuxen var unghingsten van vid att följa modern, särskilt när Ayla och Jondalar red tillsammans, men den här gången följde han inte omedelbart efter henne. Han stod och stampade, kastade med huvudet och gnäggade. Jondalar hörde honom, tittade bort mot hingsten och sin maka och kom sedan fram till dem. Unghästen gnäggade när han närmade sig. Med tanke på att hingsten hade två honor i sin lilla ”flock” undrade Jondalar om inte hästens beskyddarinstinkter började göra sig gällande. Han talade till hästen, smekte och kliade honom på älsklingsställena för att lugna honom, sa sedan åt honom att följa med Winnie och daskade honom på baken. Det räckte för att få honom att ge sig iväg i rätt riktning.

Ayla och Jondalar gick tillbaka till jägarna. Joharran och hans två närmaste 12

vänner och rådgivare, Solaban och Rushemar, stod tillsammans mitt i gruppen som stannat kvar. Gruppen såg mycket mindre ut nu. ”Vi har diskuterat det bästa sättet att jaga dem”, sa Joharran när paret återvände. ”Jag är inte säker på vilken strategi vi bör välja. Ska vi försöka omringa dem?

Eller driva dem åt något håll? Ni vet att jag kan fälla de flesta byten: hjort, bison eller uroxe, till och med mammut. Med hjälp av andra jägare har jag också dödat ett par lejon som kommit för nära ett läger, men lejon är inga djur som jag vanligtvis jagar, särskilt inte en hel flock.” ”Eftersom Ayla är förtrogen med lejon”, sa Thefona, ”kan vi väl fråga henne till råds.”

Alla vände sig mot Ayla. De flesta hade hört talas om den skadade lejonungen som hon hade tagit hand om tills han var fullvuxen. När Jondalar berättat att lejonet lydde henne på samma sätt som vargen gjorde det, hade alla trott honom. ”Vad tycker du, Ayla?” frågade Joharran. ”Ser ni hur lejonen tittar på oss? Precis likadant som vi tittar på dem. De känner sig som jägare och kan bli förvånade över att plötsligt vara byte”, sa Ayla. Efter en stunds tystnad fortsatte hon: ”Jag tycker att vi bör hålla ihop och gå mot dem, kanske skrika och tala högt, så får vi se om de backar undan. Men vi ska vara beredda med spjuten ifall en eller flera attackerar oss innan vi bestämmer oss för att gå till anfall mot dem.” ”Bara gå rakt mot dem alltså?” sa Rushemar och rynkade pannan. ”Det kan fungera”, sa Solaban. ”Och om vi håller ihop kan vi skydda varand­ra.” ”Det låter som en bra plan, Joharran”, sa Jondalar. ”Och någon bättre har vi väl inte. Att hålla ihop och skydda varandra tycker jag låter utmärkt”, sa ledaren. ”Jag går först”, sa Jondalar. Han höll upp spjutet som redan satt på kastaren redo att avfyras. ”Jag kan skjuta iväg ett spjut snabbt med den här.” ”Det tror jag säkert, men vi väntar tills vi kommer närmare och kan sikta ordentligt”, sa Joharran. ”Naturligtvis”, sa Jondalar. ”Och Ayla täcker upp för mig ifall något oväntat inträffar.” ”Det är bra”, sa Joharran. ”Vi behöver alla en medhjälpare, någon som täcker upp för den som kastar först och eventuellt råkar missa så att lejonen rusar på oss istället för att fly. Medhjälparna kan bestämma vem som ska kasta först, men vi slipper förvirring om alla väntar på ett tecken innan någon kastar.” ”Vad för slags tecken?” frågade Rushemar.

Joharran svarade efter en stund: ”Titta på Jondalar, vänta tills han kastar. Det får bli vårt tecken.” ”Jag kan vara din medhjälpare, Joharran”, erbjöd sig Rushemar.

13

Ledaren nickade. ”Jag behöver också en medhjälpare”, sa Morizan. Han var son till Manvelars maka, mindes Ayla. ”Jag vet inte hur skicklig jag är, men jag har provat på.” ”Jag kan hjälpa dig, jag har övat med spjutkastaren.”

Ayla vände sig om när hon hörde den kvinnliga rösten och såg att det var Folaras rödhåriga vän Galeya som hade talat.

Jondalar vände sig också om för att titta. Det där var ett sätt att komma nära sonen till en ledares maka, tänkte han medan han sneglade på Ayla och undrade om hon också hade förstått innebörden i Galeyas yttrande. ”Jag kan hjälpa Thefona om hon vill det”, sa Solaban. ”Både hon och jag använder bara spjut och inte spjutkastare.”

Den unga kvinnan log mot honom, glad åt att ha en mognare och mer erfaren jägare vid sin sida. ”Jag har övat med en spjutkastare”, sa Palidar. Han var vän med Tivonan, lärlingen hos Handelsmästaren Willamar. ”Vi kan gå ihop, Palidar”, sa Tivonan, ”men jag kan bara använda spjut.” ”Egentligen har inte jag heller övat så mycket med den där kastaren”, sa Palidar.

Ayla log mot de unga männen. Som Willamars lärling skulle Tivonan utan tvivel bli Nionde Grottans nästa Handelsmästare. Hans vän Palidar hade tagit med sig Tivonan efter att ha besökt sin Grotta i ett hastigt handelsuppdrag. Palidar var också den som hade funnit platsen där Wolf råkat i våldsamt slagsmål med de andra vargarna, och han hade fört Ayla dit. Ayla betraktade honom som en god vän. ”Jag har inte gjort mycket med kastaren, men ett spjut kan jag hantera.”

Det var Mejera, akolyt hos Tredjes Zelandoni, tänkte Ayla. Hon erinrade sig att den unga kvinnan var med dem den första gången då Ayla gick till Fontän­ klippans Håla för att leta efter Jondalars yngre brors livskraft och hjälpa hans elan att hitta till andevärlden. ”Alla har redan valt medhjälpare, så nu återstår väl bara vi två. Jag har aldrig övat med spjutkastaren och knappt ens sett den i bruk”, sa Morizans kusin Jalodan, son till Manvelars syster. Han var på besök i Tredje Grottan och avsåg att färdas med dem till Sommarmötet för att där sammanstråla med sin Grotta.

Därmed var alla redo: tolv män och kvinnor som skulle jaga ungefär lika många lejon – djur som var snabbare, starkare och grymmare, som levde av att jaga svagare byten. Ayla började tvivla och ryste till när hon kände fruktan. Hon gned sig över armarna och fick genast gåshud. Hur kunde tolv bräckliga männi­ skor ens komma på tanken att attackera en flock lejon? Hon fick syn på en annan köttätare, en som hon kände, och hon tecknade åt djuret att stanna hos henne, och hon tänkte: tolv människor – och Wolf.

14

”Då går vi”, sa Joharran, ”men håll ihop nu.”

De tolv jägarna från Zelandoniis Tredje Grotta och Nionde Grotta började tillsammans gå rakt mot flocken med de väldiga kattdjuren. De var beväpnade med spjut vars spets var av vässad flintsten eller av en benknota eller elfenben som slipats slät och vass. Vissa hade spjutslungor som kunde skicka iväg ett spjut mycket längre och med mer kraft och fart än ett som kastades med handen, även om lejon hade dödats med enbart spjut förr. Detta var kanhända ett tillfälle att pröva Jondalars vapen, men i än högre grad skulle nu jägarnas mod prövas. ”Ge er iväg!” skrek Ayla när de började gå. ”Vi vill inte ha er här!”

Flera andra stämde då in i skriken och uppmanade i liknande ordalag lejonen att ge sig iväg.

Till en början tittade kattdjuren, ung som gammal, bara på när människorna närmade sig. Sedan började några gå omkring, de retirerade in i gräset som dolde dem så väl och dök sedan upp igen, som om de inte riktigt visste vad de skulle ta sig för. De som retirerade med ungar återvände sedan utan dem. ”De tycks inte veta vad de ska tro om oss”, sa Thefona som gick mitt bland de framryckande jägarna och kände sig lite lugnare nu än när de satte igång. Men plötsligt morrade den store hannen och visade tänderna. Alla hoppade till och stannade tvärt. ”Vi får inte stanna nu”, sa Joharran och fortsatte framåt.

De gick vidare, först en aning skärrade, men så tog de sig samman. Lejonen började gå omkring, en del vände ryggen till och försvann in i det höga gräset, men den store hannen visade tänderna igen och lät höra ett dovt morrande. Flera av de andra stora kattdjuren stod uppradade bakom honom. Ayla vittrade rädsla hos människorna och det var hon säker på att lejonen också gjorde. Hon var själv rädd, men rädsla var något som en människa kunde övervinna. ”Det är nog bäst att vi är beredda nu”, sa Jondalar. ”Den där hannen ser inte glad ut, och han har hjälp.” ”Kan du inte pricka honom härifrån?” frågade Ayla. Hon hörde raden av grymtningar som brukade föregå ett lejons vrål. ”Det kan jag nog”, sa Jondalar, ”men jag går hellre närmare, för då är jag ännu säkrare på att träffa.” ”Jag vet inte heller hur väl jag kan träffa på det här avståndet. Vi måste verkligen komma närmare”, sa Joharran och fortsatte framåt.

Jägarna gick vidare i en klunga och de skrek fortfarande, även om Ayla tyckte att deras skrik blev mer försiktiga ju närmare de kom. Grottlejonen tystnade och såg spända ut medan de iakttog den underliga hjorden som inte betedde sig som villebråd utan ryckte allt närmare.

15

Sedan hände allt mycket snabbt.

Det stora hanlejonet vrålade. Det var ett mäktigt, öronbedövande ljud, särskilt på så nära håll. Han satte av i språngmarsch mot dem. När han kom närmare och var redo att flyga på dem, slungade Jondalar sitt spjut mot honom.

Ayla hade gett akt på honan till höger om honom. I samma veva som Jondalar utförde kastet började lejoninnan rusa framåt och tog sedan ett språng för att störta sig över dem.

Ayla drog tillbaka armen och siktade. Hon kände bakänden på spjutkastaren med det anbringade spjutet tryckas uppåt nästan av sig själv när hon slungade iväg det. Detta var så naturligt för henne att det inte kändes som en medveten rörelse. Hon och Jondalar hade brukat vapnet under hela den årslånga Resan tillbaka till Zelandonii, och därför besatt hon nu en reflexmässig skicklighet.

Lejoninnan tog språnget upp i luften, men Aylas spjut hejdade hennes framfart. Underifrån drevs spjutet med dödlig kraft in i strupen på det stora katt­ djuret. Blodet sprutade när lejoninnan fälldes till marken.

Snabbt tog Ayla ännu ett spjut ur kogret och tryckte ner det i spjutkastaren samtidigt som hon såg sig omkring för att överblicka läget. Där flög Joharrans spjut iväg och strax efter kom ett annat spjut. Rushemar stod så som man gör när man just har kastat, noterade hon. Ännu en stor lejonhona fälldes, ett andra spjut spetsade besten innan hon landade. Samtidigt var ytterligare en lejoninna på väg mot dem. Ayla slungade sitt spjut och såg att någon annan hade gjort detsamma alldeles före henne.

Hon tog fram ännu ett spjut och gjorde fast det ordentligt. Spetsen, som hon fäste vid ett kort smalt skaft som kunde tas loss från det större spjutskaftet, satt nu på plats och kastarens hake krokade i hålet baktill på det långa spjutskaftet. Så såg hon sig omkring igen. Den väldige hannen låg ner men rörde sig, han blödde men var inte död. Honan intill blödde också men rörde sig inte.

Lejonen försvann in i gräset så fort de kunde och minst en av dem lämnade blodspår efter sig. Människorna hämtade andan, såg sig omkring och började le mot varandra. ”Vi klarade det visst”, sa Palidar leende.

Knappt hade han yttrat orden förrän Wolfs hotfulla morrande tilldrog sig Aylas uppmärksamhet. Vargen satte av i språng bort från människorna och Ayla följde tätt efter. Den svårt blödande lejonhannen hade rest sig och var åter på väg mot dem. Med ett vrål störtade han sig framåt. Hans vrede var påtaglig – undra på det, reflekterade hon.

Just som Wolf var framme vid lejonet och hoppade upp för att attackera från sin position mellan Ayla och det stora kattdjuret, vräkte Ayla med all kraft iväg spjutet. Hon noterade att ett annat spjut också hade slungats och de två spjuten 16

landade nu samtidigt med klart hörbara dunsar. Lejonet och vargen rasade ihop i en hög. Ayla flämtade till när hon såg dem falla badande i blod. Hon fruktade att Wolf var sårad.

17