9789170028588

”Det var ingen hjärtattack. Ditt hjärta är förstorat.” ”Men … Jag har alltid hållit mig i form och ätit rätt.” ”Det finns flera möjliga orsaker: Ärrbildning på endokardium, amyloidos, förgiftning …” ”Förgiftning? Vem skulle vilja förgifta mig?”

Dean Koontz är en av vår tids mest lästa spänningsförfattare. Både läsare och kritiker hyllar hans förmåga att skapa trovärdiga karaktärer, mystik, äventyr och spänning.

Hans böcker är översatta till ett fyrtiotal olika språk och har sålts i mer än 400 miljoner exemplar runt om i världen. Elva av hans romaner har gått direkt upp på New York Times bästsäljarlista.

Dean Koontz lever sedan flera år till­baka i södra Kalifornien tillsammans med sin fru Gerda.

På ett ögonblick förvandlas Ryans liv till en mardröm. Han börjar misstänka en konspiration när flera underliga händelser sker i hans närhet och han blir mer och mer paranoid. Men så en tidig morgon ringer telefonen. Man har hittat ett matchande hjärta.

På ettårsdagen av hjärttransplantationen, när Ryan mår bättre än han gjort på länge, dyker plötsligt anonyma gåvor upp i hans sovrum. Först en låda med hundra godishjärtan med budskapet: Bli min. Sedan ett halsband med samma ord ingraverade på ett guldhjärta. Men det mest skrämmande är en video från en hjärtoperation med ett meddelande: Ditt hjärta tillhör mig. På ett ögonblick har Ryans liv återigen förvandlats till en fasansfull mardröm där någon anser sig ha rätt till allt han äger — även hans nya hjärta ...

Donatorn

www.deankoontz.com

Vid 34 års ålder verkade Ryan Perry vara i bättre fysisk form än han hade varit vid 24 och han hade allt han kunde önska sig: karriär, pengar och kärlek. Ända tills första symptomen dök upp från ingenstans och Ryan hamnade på väntelistan för en hjärttransplantation.

KOONTZ

DEAN

DEAN

KOONTZ

BRA BÖCKER www.bbb.se

9

7 8 9 1 7 0

0 2 8 5 8 8

– Booklist

”Koontz ger läsaren en berättelse om moraliska tvivel och eftertanke om vad som är rätt och fel. Donatorn hamnar omgående på måste-läsa-­listan.”

– Denver Post

”Koontz är en fantastisk konspiratör och ordmakare. Han använder populärkulturen för att detaljerat bena ut kampen mellan ont och gott.”

– USA Today

Donatorn

ISBN 978-91-7002-858-8

Omslag: Göran Alfred / Alfredsdesign.com

”Definitivt en av Koontz mest genomtänkta och väluppbyggda thrillers.”

BRA BÖCKER

Donatorn

DEAN

KOONTZ

Donatorn Översättning

Sabina Söderlund

BRA BÖCKER

Av Dean Koontz har på svenska tidigare utgivits: Viskningar 1982 Dataterror 1984 Svart fredag 1986 Främlingar 1987 Väktare 1988 Nattens ögon 1988 Skuggeld 1989 Blixtsken 1989 Sekten 1989 Midnatt 1990 Skymningsögon 1991 En ond plats 1991 Gömstället 1992 Mörkret faller 1992 Nattfrossa 1993 Kall eld 1993 Draktårar 1993 Vintermåne 1994 Mr Murder 1994 Hjärtats mörka flod 1995

Isfällan 1996 Psykopaten 1997 Trasdockan 1998 Överlevare 1998 Frukta ingenting 1999 Fånga natten 2000 Falskt minne 2001 Vakande ögon 2002 Himlen är nära 2003 När månen skiner 2004 Ansiktet 2005 Odd Thomas 2006 Invasion 2007 Alltid Odd 2007 Maken 2007 Broder Odd 2008 Livstid 2008 Vansinne 2009 Tid för Odd 2009 Hjälten 2010

d onatorn

Originalets titel: Your Heart Belongs to Me Copyright © 2008 by Dean Koontz Published by arrangement with Lennart Sane Agency AB Utgiven av Bra Böcker AB 2011 Sättning hos Gyllene Snittet AB Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 isbn 978-91-7002-858-8

Den här boken tillägnas Tim och Serena Powers av anledningar som är uppenbara för alla som känner dem.

Saker faller samman; mittpunkten kan ej längre bära; Ren anarki släpps lös uppå världen, Den blodsskumma floden är lös, och överallt Är ceremonierna av oskuld nu drunknade – W.B. Yeats, ”Återkomsten”

Del ett

Husen är alla borta under havet. Dansarna är alla borta under kullen.

– T.S. Eliot, ”East Coker”

Ett

Ryan Perry visste inte att något inom honom var trasigt. Vid trettio­fyra års ålder verkade han vara i bättre fysisk form än han hade varit vid tjugo­fyra. Hans hemmagym var välutrustat och en personlig tränare kom hem till honom tre gånger i veckan.

Den där onsdagsmorgonen i september, när han drog ifrån gardinerna i sovrummet och såg den klarblå himlen och det djupblå havet, ville han ha surf och sand mer än han ville ha frukost.

Han satte på datorn, kollade utsikterna för surfning och ringde Samantha.

Hon måste ha sett att det var han för hon sa: ”God morgon, Winky.”

Hon kallade honom Winky ibland, för den där eftermiddagen tretton månader tidigare när hon först träffade honom, hade han plågats av ett envist anfall av myokymier, okontrollerbara ryckningar i ögonlocket.

Ibland, när Ryan blev så besatt av att skriva mjukvara att han var vaken trettiosex timmar i sträck, tvingade plötsliga anfall av ryckningar i högerögat honom att lämna tangentbordet ett tag.

Vid ett sådant tillfälle hade Samantha kommit till hans kontor för att intervjua honom för en artikel hon skulle skriva för Vanity Fair. För ett ögonblick hade hon trott att han flirtade med henne – och att han gjorde det klumpigt.

Redan vid det första mötet ville Ryan bjuda ut henne, men han kände av en målmedvetenhet och ett allvar som skulle hindra henne från att gå ut med honom så länge hon skrev om honom. Han ringde henne först när han visste att artikeln var klar.

11

”Men tänk om jag har sågat dig totalt när Vanity Fair kommer ut?” hade hon frågat. ”Det har du inte.” ”Hur vet du det?” ”Jag förtjänar inte att bli sågad och du är en rättvis person.” ”Du känner mig inte tillräckligt väl för att vara säker på det.” ”Med tanke på sättet du intervjuar”, sa han ”förstår jag att du tänker klart, är fri från politiska åsikter och inte är missunnsam. Om jag inte är säker i ditt sällskap är jag inte säker någonstans förutom ensam i ett rum.”

Han hade inte tänkt smickra henne. Han sa bara vad han tyckte.

Samantha var bra på att upptäcka om någon var falsk, så hon märkte genast att han var ärlig.

Av de egenskaper som drar en klipsk kvinna till en man, jämställs ärlighet enbart med godhet, mod och sinne för humor. Hon hade tackat ja till hans middagsinbjudan och de månader som gått sedan dess hade varit de lyckligaste i hans liv.

Nu, den här onsdagsmorgonen, sa han: ”Pumpande femtonmeters vågor, glittrande och episka, solsken som känns ända in i märgen.” ”Jag har en deadline snart.” ”Du är för ung för att prata om döden så där.” ”Har du svårt att sova nu igen?” ”Jag har sovit som en stock.” ”Det är farligt att surfa om man inte har sovit ordentligt.” ”Jag må vara radikal, men jag utsätter mig inte för fara.” ”Du är helt galen, som den där gången med hajen.” ”Det där nu igen. Det var ju ingenting.” ”Bara en stor vithaj.” ”Tja, den jäveln tog en stor tugga av min bräda.” ”Och vad då? Hade du tänkt ta tillbaka den?” ”Jag fick en blackout”, sa Ryan. Jag var under vågen, i mörkret, flämtade efter luft, och tog tag i något som jag trodde var fenan.”

12

Med fenan menar han den fasta fenan under surfbrädan, som håller brädans akter i vågen och låter den som står på brädan styra.

Det som Ryan i själva verket tog tag i var hajens ryggfena.

Samantha sa: ”Vad är det egentligen för sorts självmordskandidat som rider på en haj?” ”Jag red inte, jag togs med på en ridtur.” ”Han gick upp till ytan, försökte skaka dig av sig och du red honom ner igen.” ”Jag vågade inte släppa taget. Dessutom varade det bara i tjugo sekunder.” ”Sömnsvårigheter gör de flesta människor slöa. Du blir hyper.” ”Jag gick i ide i går kväll. Jag är lika utvilad som en björn på våren.” ”Jag såg en björn cykla på en trehjuling på en cirkus en gång”, sa hon. ”Vad har det med saken att göra?” ”Det var roligare än att titta på en idiot som rider på en haj.” ”Jag är Nalle Puh. Jag är utvilad och mysig. Om en haj knackade på dörren just nu och frågade om jag ville rida så skulle jag säga nej.” ”Jag drömde mardrömmar om att du brottades med den där hajen.” ”Inte brottades. Det var mer som balett. Ska vi träffas på det där stället?” ”Jag blir aldrig färdig med den här boken.” ”Låt datorn stå på när du går och lägger dig på kvällen. Älvorna skriver färdigt den åt dig. Ses vi?”

Hon suckade uppgivet men lyckligt. ”Om en halvtimme.” ”Ta på dig den röda”, sa han och lade på.

Vattnet skulle vara varmt, dagen ännu varmare. Han skulle inte behöva någon våtdräkt.

Han drog på sig ett par säckiga shorts med palmmotiv. Om han hade dem på sig skulle hon sparka honom. Bildligt talat.

Han tog med sig ett ombyte kläder och ett par skor.

Av de fem fordon som stod i garaget verkade en specialbyggd Ford 13

Woodie Wagon ’51 – antracitgrå med paneler i lönnträ – passa bäst för dagen. Hans bräda låg redan i baksätet med fenan uppåt.

I slutet av den stensatta uppfarten svängde han vänster ut på gatan och stannade till för att titta på huset: elegant sluttande tak av rött tegel, kalkvita väggar, fönster med blyinfattade rutor som reflekterade solen som om de vore juveler.

Ett hembiträde i oklanderlig vit uniform öppnade en balkongdörr på andra våning för att vädra ur det stora sovrummet.

En trädgårdsmästare trimmade klängväxterna som klättrade runt huvudingången.

På mindre än tio år hade Ryan tagit sig från en trångbodd lägenhet i Anaheim till kullarna i Newport Coast, långt ovanför Stilla havet.

Samantha kunde ta ledigt när som helst eftersom hon var författare och, trots att det var kämpigt, bestämde över sin egen arbetstid. Ryan kunde ta ledigt för att han var rik.

Intelligens och hårt arbete hade tagit honom från ingenstans till toppen. När han ibland betraktade sitt ursprung från sin nuvarande ställning häpnade han över avståndet.

Medan han körde ut från det muromgärdade området och ner mot Newport Harbor, där tusentals nöjesbåtar låg i det solglittrande vattnet, ringde han några affärssamtal.

Ett år tidigare hade han avsagt sig sin ställning som högste verkställande direktör på Be2Do, företaget som han hade byggt upp till den absolut mest framgångsrika sajten för socialt nätverkande på Internet.

Som den störste aktieägaren satt han kvar i styrelsen men ville inte vara ordförande.

Numera ägnade han sig till största delen åt kreativ utveckling och att ta fram nya tjänster som skulle tillhandahållas av företaget. Dessutom försökte han övertala Samantha att gifta sig med honom.

Han visste att hon älskade honom, men ändå var det något som höll henne tillbaka när det gällde äktenskap. Han misstänkte att det var stolthet.

14

Hans källa till rikedom var mycket djup och hon ville inte drunkna i den även om hon inte hade uttryckt någon oro för det. Han visste att hon hoppades nå framgång som författare, så att hon kunde ta steget in i äktenskapet som en kreativ – om än inte ekonomisk – like.

Ryan var tålmodig. Och envis.

När samtalen var överstökade körde han från Pacific Coast Highway över bron till Balboa Peninsula, som skiljde hamnen från havet. När han körde mot spetsen på halvön, lyssnade han på klassisk doo-wop, musik som var yngre än hans Woodie Wagon men tjugofem år äldre än han själv.

Han parkerade på en trädkantad gata med charmiga hus och bar sin bräda ett halvt kvarter till Newports vidsträckta strand.

Vågorna slog rytmiskt mot stranden.

Hon väntade på ”platsen”, det ställe där de först hade surfat ihop, halvvägs mellan ingången till hamnen och piren.

Hennes lägenhet ovanför ett garage låg tre minuters gångväg där­ifrån. Hon hade med sig sin bräda, en handduk och en liten kylväska.

Trots att han hade bett henne ta på sig den röda bikinin hade Samantha valt den gula. Han hade hoppats på den gula, men om han hade sagt det skulle hon ha tagit den röda eller blå, eller gröna.

Hon var lika perfekt som en hägring, blont hår och läckra former, en gäckande oas på den soldränkta sanden. ”Vad har du för sandaler?” frågade hon. ”Fräcka, va?” ”Är de gjorda av gamla däck?” ”Japp. De har suveränt grepp.” ”Köpte du en hatt gjord av en gammal navkapsel också?” ”Gillar du dem inte?” ”Om du råkar ut för en olycka, får du nya skor av bilfirman då?”

Han sparkade av sig sandalerna och sa: ”Tja, jag gillar dem i alla fall.” ”Hur ofta behöver du byta och balansera dem?”

15

Den heta och mjuka sanden sjönk undan under fötterna, men var kompakt och sval där vågorna slog in.

När de vadade ut i havet sa han: ”Jag slänger sandalerna om du har på dig den röda bikinin nästa gång.” ”Du ville faktiskt att jag skulle ha den här gula.”

Han dolde sin förvåning över hennes skarpsinne. ”Varför bad jag om den röda då?” ”För att du bara tror att du kan läsa mig.” ”Men jag är en öppen bok, va?” ”Winky, jämfört med dig är dr Seuss enklaste berättelse lika komplex som Dostojevskij.

De lade brädorna i vattnet och började paddla ut.

Han höjde rösten för att överrösta vågorna och ropade till henne: ”Var det där med Seuss en förolämpning?”

Hennes klingande skratt fick Ryan att tänka på gamla sagor om sjöjungfrur och havens mysterier.

Hon sa: ”Det var ingen förolämpning, gullet. Det var en trettonordskyss.”

Ryan brydde sig inte om att försöka minnas och räkna hennes ord från Winky till Dostojevskij. Samantha lade märke till allt, glömde aldrig något och kunde minnas hela samtal de haft för flera månader sedan.

Ibland tyckte han att hon var lika skrämmande som tilldragande, vilket nog var bra. Samantha skulle aldrig bli förutsägbar eller tråkig.

Vågorna rullade på som godsvagnar, fyra eller fem åt gången. Mellan dem var det relativt lugnt.

Medan havet tog en paus paddlade Ryan och Samantha ut. Sedan satt de grensle över brädorna och såg vågorna rulla mot brytpunkten.

Ur det här perspektivet var havet inte lika lugnt och blått som det hade sett ut från hans hus uppe bland kullarna, utan utmanande och mörkt som jade. Vågen som närmade sig kunde lika gärna ha varit ryggen på ett fjällklätt havsvidunder, större än tusen hajar, född i djupet men nu uppstigande för att ta för sig av den soldränkta världen.

16

Sam såg på Ryan och log brett. Solen lyste i hennes ögon och fick dem att skifta i himlens alla blå nyanser och havets gröna och avspeglade lyckan över att vara i harmoni med miljontals ton vatten som pressades mot stranden av stormar nästan femhundra mil därifrån och av månen som nu stigit upp på jordens mörka sida.

Sam fångade den andra vågen: på två knän, ett knä … ställde sig upp, snabbt och lätt, iväg … Hon red på vågkammen och dök sedan ner.

När hon gled utom synhåll tänkte Ryan att vågen – mycket större än de tidigare – hade både storlek och energi nog att bilda en tub. Men eftersom Sam var så bra man kunde vara, skulle hon rida ut vågen lika smidigt som olja som flödar genom en pipeline.

Ryan såg ut mot havet och tog tid på nästa våg, ivrig att resa sig och ställa sig på brädan.

Något hände med hans hjärta. Det slog redan snabbare av förväntan, men nu ökade hastigheten plötsligt och det började bulta som om han vore skräckslagen istället för förväntansfull.

Han kände hur pulsen bultade i fotleder, handleder, halsen och tinningarna. Blodets tidvatten verkade öka i styrka med havet som höjde sig mot honom, under honom.

Vattnets väsande ljud ökade i styrka.

Ryan höll fast i brädan och struntade i att försöka resa sig. Han såg hur dagen blev disig och mörknade i periferin. Längs horisonten var himlen fortfarande molnfri men blev ändå grå.

Becksvarta moln speglade sig i det gröna havet, som om Stilla havet snart skulle vara lika svart i morgonljuset som en månlös natt.

Han andades snabbt och ytligt. Själva luften verkade förändras, som om halva syremängden hade försvunnit, vilket kanske kunde förklara den grå himlen.

Han hade aldrig tidigare varit rädd för havet. Men det var han nu.

Vattnet reste sig avsiktligt, som av illvilja. Ryan klängde sig fast vid brädan och gled ner i vågdalen mellan vågorna.

Irrationellt nog oroade han sig för att vågdalen skulle förvandlas till 17

ett dike och diket till en virvel. Han var rädd att han skulle dras ner i djupet och drunkna.

Brädan tippade och dippade och Ryan föll nästan av. Styrkan hade runnit ur honom. Greppet hade förlorat i styrka och han darrade som en gammal man.

Något rörde sig i vattnet och skrämde honom.

När han insåg att de taggiga formerna varken var hajfenor eller slingrande tentakler, utan tång, kände han sig lättad. Om en haj skulle dyka upp nu, skulle Ryan vara helt utlämnad åt den, oförmögen att undkomma den eller kämpa emot den.

18