KAPITEL 1
Södra Florida: västra Everglades Träskbåten närmade sig utkanten av Everglades via en slingrig väg genom kärrmarkerna. Torrperioden hade varit ovanligt sträng, och delar av träsket där Tony i vanliga fall kunde flyga över vassen med full gas var nu grunda labyrinter mellan öar av starrgräs och uttorkad kalklera. Träskbåten, köpt begagnad från en lokal firma som anordnade rund turer och sedan förstärkt med en kraftfull Chevrolet-motor, hade ett platt skrov som kunde glida genom även de grundaste sumpmarkerna. Tony satt högt uppe vid spaken, framför säkerhetsgallret som omgav den vrålande propellern med en diameter på närmare två meter. Det gick trögt. Att köra träskbåt var alltid knepigt – med spaken kontrollerade han de två vertikala rodren, men det gick inte att sakta in eller backa, och ju långsammare man körde, desto svårare blev det att styra. Med sex passagerare närmade sig båten gränsen för vad den orkade med. Smith var chef för dagen, Bentas hans närmaste underlydande och Tony stod vid rodret. Och Brodie hade skickat med Tarver – denna böld på mänsklighetens röv. Och så hade de lasten, de båda mexikanska fångarna, som var själva skälet till att de gjorde den här turen. Smith kisade mot den sjunkande solen, flyttade hagelgeväret till vänster hand, såg missnöjd ut och gjorde en skärande gest mot sin styrman. Tony drog ner på gasen och gjorde ett snabbt ryck framåt med spaken så att båten girade åt vänster och undvek en rutten trädgren. Mexikanerna satt på främsta bänken. Över huvudena hade de varsin vit säck med texten delfinens spädgrisfoder i rött, och den kraftigare man7