Page 1

1

Albatross_inlaga.indd 9

09-07-02 08.29.50


– Det ligger en hund begraven här, helt klart. Per-Ola, 46, kriminalinspektör

Albatross_inlaga.indd 11

09-07-02 08.29.50


Till en del handlade det förstås om hur han mådde. Inte för att han led av någon diagnostiserad åkomma eller uppvisade några direkt oroande symptom. Enklast vore väl att säga att han vantrivdes. Och ändå: han hade det inte så jävla tokigt, när allt kom omkring. En inte alldeles unik livskänsla, med andra ord. Men det var inget han rådbråkade sin hjärna med nu, när han drog fram sin driver på första tee medan hans två medspelare för dagen, ett äldre golfsemestrande par från Kalmar som han redan glömt namnen på, försökte förstå hålet som låg framför dem. Det var inte mycket att förstå. Det började relativt enkelt. Par 4. 345 m. Dogleg höger. Man kunde se greenen genom den glesa tallskogen. Två bunkrar rakt fram, havrehögt gräs till vänster. Men där skulle han inte hamna. Han skulle slå över de främre tallkronorna, med en lätt fade. Han peggade upp bollen, gjorde en lugn övningssving och tog sedan ut linjen med klubban, såg bollbanan framför sig, innan han ställde upp sig. Trampade med fötterna, öpp[ 13 ]

Albatross_inlaga.indd 13

09-07-02 08.29.50


nade stancen en aning. Såg bort mot tallarna. På bollen. På tallarna igen. Andades in, ut. Lugnt och stilla, tänkte han och fixerade ånyo bollen. Och så klappade han till – ”FAN!” Bollen drog ut långt till höger, för att sedan skruva tillbaka in över fairway och fortsätta ut i det höga gräset till vänster, hitom bunkrarna: en nästan osannolik hook som täckte in allt som kunde täckas in på vägen. ”Det var en redig skruv”, sa gubben från Kalmar. ”Jag tappade den i luften”, sa kärringen och spanade bortåt klubbhuset till. ”Den ligger ute i skiten till vänster”, sa han och försökte ta ut ett riktmärke med blicken. Han skulle ha gott och väl hundrafemti meter kvar till flaggan därifrån, om han överhuvudtaget skulle hitta bollen. ”Jag tar med mig en provisorisk”, sa han och grävde fram en ny boll ur fickan samtidigt som gubben slog ut med en knyckig trekvartssving: en flack, lätt slicad boll som studsade ut mitt på fairway. ”Bra Gösta!” Gösta var det, ja, tänkte han och peggade upp sin provisoriska boll, peggade lägre den här gången och stirrade stint på bollen som för att trycka ner den ytterligare i backen med blicken, innan han klappade iväg den i ett slags [ 14 ]

Albatross_inlaga.indd 14

09-07-02 08.29.50


kontrollerat raseri. Såg den slicka tallkronorna och dimpa ner i gattet, knappt sexti meter från green. ”Herrejisses”, sa Gösta. ”Ja, ibland sitter dom”, sa han och såg upp mot himlen där ett rött sportplan vinkade med vingarna, liksom saluterade hans perfekta drive. Han lyfte på kepsen och drog handryggen över pannan. Solen gassade. Inte ett moln på himlen. Det hade inte kommit en droppe sen midsommar. Han tog fram vattenflaskan. Det skulle bli en krävande runda, han visste inte vilken i ordningen. Och till kvällen skulle de grilla igen.

[ 15 ]

Albatross_inlaga.indd 15

09-07-02 08.29.50


Det var den föregående sommarens tryckande värme i stan, eller snarare deras obeslutsamma rörelser i densamma, som hade fört dem hit. Hon hade helt enkelt fått nog av stenstadssomrar. Det hade väl han också, men mest hon. Av alla dagar utan mål. De hade gått där längs Norr Mälarstrand och hon hade pratat om allt som stod dem till buds, om allt som alla andra tog sig för, sommar efter sommar: det handlade om att fånga dagen och att utnyttja staden, eller snarare dess vackra omgivningar; det handlade om att ta båten ut till Skokloster eller Drottningholm eller ut i skärgården eller bara packa en picknickkorg och parkera sig var som helst, om så bara i Rålambshovsparken. Hon kom med alla möjliga förslag. Alla lika omöjliga i hans öron, han ville inte ens följa med till Åhléns för att inhandla en picknickkorg. Inte för att han var emot själv idén om picknickar. Det var bara hennes val av platser som fick honom att spjärna emot. Det fanns något nästan desperat i hennes vilja att ta ut en ny riktning åt dem, tyckte han. Dessutom för[ 16 ]

Albatross_inlaga.indd 16

09-07-02 08.29.50


stod han inte varför hon inte kunde traska iväg själv och inhandla den där korgen som ju lovade så mycket. Ingenting stod i vägen. Och samtidigt allt. Noga räknat var väl sommaren inte hans årstid, och det visste hon. Han gillade inte att göra en massa saker. Han var en om inte utpräglad inomhusmänniska så åtminstone en mer kontemplerande natur, och han föredrog därför vinterhalvåret. Eller i varje fall hösten. Jag är en höstmänniska, hade han replikerat mer än en gång då hon tjurigt fört hans solskygga initiativlöshet på tal. Det var överhuvudtaget en rätt tjurig stämning mellan dem den där sommaren, låt vara att han gjorde sitt bästa för att hålla hennes humör uppe: ”Det är synd att vi inte är bögar”, sa han plötsligt under en av deras otaliga promenader runt Kungsholmen. Hon hejdade sig, såg oförstående på honom. ”Jaa”, sa han. ”Då hade vi kunnat spela tennis.” Det dröjde en stund innan polletten trillade ner hos henne. ”Fan vad knäpp du är”, sa hon och skakade på huvudet men undslapp sig ändå ett litet leende. De befann sig på hamnplanen på Norr Mälarstrand, mellan bensinmacken och krogpråmarna, och han blev med ens törstig. Men det var för tidigt för en öl – för henne i alla fall – så han kvistade in på macken och köpte en flaska mineralvatten istället, och en glass till henne. [ 17 ]

Albatross_inlaga.indd 17

09-07-02 08.29.50


Efter visst dividerande om riktningen gick de så tillbaka ett stycke och satte sig på en bänk nära vattnet, med den lilla marinan i blickfånget. Solen gassade. Måsarna skrek. Han tog en klunk av mineralvattnet han köpt, tittade skeptiskt på flaskan; han hade förväxlat gurkan på etiketten med en limefrukt. Gurkvatten. Det var ungefär så deras somrar smakade, varken direkt illa eller särskilt angenämt. Han tog en klunk till, tittade på henne. Hon mumsade med halvslutna ögon på sin glass. ”Du ser”, sa han, ”man behöver ingen picknickkorg.” Hon sa inget och han vred tillbaka blicken. Några änder guppade stilla i vattenbrynet. Han iakttog dem ett slag genom sina billiga, alltför mörka solglasögon. Ute på fjärden surrade motorbåtarna. Han tog en klunk till av det gurksmakande mineralvattnet. Ett spädbarn började gråta bakom dem, illskrek. Han ryckte lite i skjortan, kände sig redan besvärad av värmen. ”Fy fan för att trängas på en sån där”, sa han när han fick syn på en återvändande, fullproppad Drottningholmsbåt. ”Vad tycker du vi ska göra då?” sa hon. Hon hade glass på kinden, vilket han gjorde henne uppmärksam på samtidigt som en liten Jack Russell pinnade ner till strandkanten och började skälla på änderna. [ 18 ]

Albatross_inlaga.indd 18

09-07-02 08.29.51


”Va?” sa han. ”Vad tycker du vi ska göra då?” upprepade hon. Han skakade på huvudet, han visste inte. Hunden, Ove hette den om han hörde rätt, återkallades till gångstråket av sin matte och han såg efter dem en stund. Så tog han en klunk vatten till, såg på henne. Hon hade fortfarande lite glass kvar på kinden men han kommenterade inte saken. Han väntade på att hon skulle säga något mer men hon sa inget, fortsatte bara slicka på glassen i ett slags avvisande upptagenhet. Han såg ut över fjärden igen. Ryckte i skjortan. Byxorna brände mot hans lår. Han rev sig i hårbottnen. Det började bli olidligt varmt där de satt. Han såg bort mot Västerbron. Han sa: ”Vi kan ju alltid gå på bio.” Hon svarade inte. ”Kan vi inte det?” sa han. Men det kunde de inte. Och så gick även den sommaren, utan att de kunde skriva så mycket som en ynka båtutflykt på upplevelsekontot. Men det skulle också bli den sista, bestämde hon efter en överilad tillika regnig höstvecka på Kreta. Hon satte ner foten rejält. ”Inte en sommar till i den här förbannade stan!” sa hon och började redan i november söka på nätet efter stugor att hyra. Hon ville känna gräset under fötter[ 19 ]

Albatross_inlaga.indd 19

09-07-02 08.29.51


na. Höra fåglarna, gräshopporna. Ha allt det där som alla andra tycktes ha. Han lät henne styra bäst hon ville. Inte för att han var fullständigt likgiltig. Från och till hängde han över hennes axel, avfärdade den ena stugan efter den andra. Fram till en kväll i slutet av januari då hon visade honom en liten stuga på fyrtifem kvadratmeter utanför X-stad, i en trakt som han aldrig satt sin fot i. Det lät lovande, tyckte han – det tyckte de båda – och redan veckan därpå åkte de för att titta på den. Hon lånade sin mors bil. Det var en gnistrande, rykande vacker vinterdag. Snön låg tjock och vykortsslät över åkrarna. Han agerade kartläsare. Det var inte alldeles lätt att hitta dit. Men efter visst letande på diverse småvägar med delvis oläsliga skyltar kunde de till slut sammanstråla med den lätt överviktige och fryntlige stugägaren Torsten Andersson på avtalad plats, varpå de pulsade genom den halvmeterdjupa snön ett par hundra meter upp i skogen. Det var minus två grader i stugan. Men det såg fint ut, både invändigt och utvändigt. Stugan var röd med vita knutar och låg avskilt på en avstyckad gård, omgärdad av åker- och skogsmark, skymd från öster av en rejäl bergknalle. Någon morgonsol skulle de med andra ord inte kunna räkna med. Och visst, kraftledningen som strök längs tomtgränsen, över bergknallen, kunde man väl ock[ 20 ]

Albatross_inlaga.indd 20

09-07-02 08.29.51


så ha synpunkter på. Men de var nu inga elallergiker, och huvudsaken – i alla fall i hennes ögon – var att de hade naturen inpå knuten och grannarna på avstånd. Det var över trehundra meter till närmsta granne, den enda kåk de kunde skymta. Men efter lövsprickningen skulle även den försvinna för deras ögon, försäkrade Torsten Andersson som på det hela taget gjorde ett pålitligt, rejält intryck. Någon sjö fanns däremot inte att se. Det var drygt tio minuter med bil till närmsta badplats. I själva stugan fanns bara kallvatten, det vill säga när tjälen gick ur marken, men i förrådshuset fanns både dusch och varmvattenberedare samt en så kallad separett, en toa som separerade… ”ja, ni fattar själva”, sa Torsten och avslutade rundvandringen med att visa hur järnkaminen i köket fungerade. Hon var idel öra och kvittrade förtjust och han såg på henne att det hela redan var avgjort för hennes del, att det var här de skulle komma att tillbringa den kommande sommaren, liksom en och annan hösthelg; förutsättningen för att de skulle komma ifråga som hyresgäster var nämligen att de hyrde stugan under hela den beboeliga perioden av året, från mars till och med oktober. Hyran var inte mycket att orda om. ”Ni har inga barn?” undrade Torsten. ”Näe”, sa han. ”Kanske hund”, sa hon. [ 21 ]

Albatross_inlaga.indd 21

09-07-02 08.29.51


”Det är inga problem”, sa Torsten. Själv visste han inte riktigt vad han skulle tycka, han ville inte verka alltför angelägen, så medan hon och Torsten småpratade ute i köket passade han på att se sig om lite på egen hand, för att om möjligt komplettera sina intryck eller finna några invändningar. Han tittade i garderoberna, som alla var tomma, utom den sista han öppnade, den i sovrummet – där stod en golfbag med ett komplett Ping-set, just ett sådant han själv en gång haft, frånsett träklubborna. Det var lite märkligt. ”Spelar du golf?” ropade han. Torsten dök upp på tröskeln. ”Dom där”, sa han och skrattade till. ”Näe, du, det var länge sen. Jag har fan inte tid längre. Men du får gärna låna dom om du vill, vi kan säga att dom ingår i hyran. Golfbanan ligger bara tre kilometer bort.” ”Åh fan.” Han fingrade på klubbhuvudena, drog upp järntrean och greppade det kalla skaftet. Det var över tjugo år sedan han höll i en golfklubba. Men det kändes som igår. Han skulle utan vidare kunna skicka iväg bollen uppemot tvåhundra meter med den klubba han höll i. Så kändes det. Han hade varit nere på handicap 6 när han lade av, samma år som han flyttade från Y-köping. Sedan hade livet [ 22 ]

Albatross_inlaga.indd 22

09-07-02 08.29.51


kommit emellan och det hade aldrig föresvävat honom att ta upp golfen igen. Förrän nu. ”Vad gör du?” sa hon när hon fick syn på honom med klubban i händerna. ”Det ligger en golfbana inte långt härifrån”, sa han och påbörjade en sving i det utkylda sovrummet.

[ 23 ]

Albatross_inlaga.indd 23

09-07-02 08.29.51


”Vad var det du hette nu igen?” ”Lillian.” ”Så var det, ja.” De gjorde sällskap bort till det meterhöga gräset där även Lillian hade hamnat, med sitt andra slag. Han ställde ner bagen i ruffen. Han bar sina klubbor, trots värmen och att vagn ingick i green-feen vilket hörde till ovanligheterna. Men hans förhållande till golfen var inte helt okomplicerat och att bära klubborna var ändå att visa omgivningen att han var karl nog för dem, låt vara att det frestade på ryggen. Lillian däremot hade både vagn och elmotor till hjälp. Det hade även Gösta, som letade efter sin boll bland tallarna på andra sidan av fairway. Vagn eller inte, så såg det ut att bli en ruskigt långsam runda. ”Här!” Lillian hittade även hans boll, den låg bara en halvmeter från hennes egen och han önskade med ens att hon inte hade sett den. Inte för att hennes låg mycket bättre till. Hon slog tre halvhjärtade slag innan hon plockade [ 24 ]

Albatross_inlaga.indd 24

09-07-02 08.29.51


upp bollen, som inte verkade ha rört sig så mycket som en decimeter. ”Det är fan så tjockt”, sa han beklagande och greppade sin sand wedge, stirrade ner på sin boll. Som om det inte var nog med det knähöga gräset, låg den liksom inkapslad i vad som mest påminde om ett fågelbo. Det var bara att hugga ner på den för allt vad han var värd. Vilket han också gjorde – och förflyttade den knappt fyra meter. Ett riktigt bra fyrametersslag som med en dryg meters marginal tog honom ut ur tjockan. I detsamma hördes en ljudlig knack i en tall och han såg Gösta vända sig mot dem med en undrande, uppfordrande gest. De skakade båda på huvudet. Gösta slog en ny boll, gud vet vart. Han kastade en blick bakåt mot ettans tee, där nästa boll stod och stampade lite otåligt. Nej fan, skärpning nu, tänkte han och drog fram järnnian ur bagen. Hundrafyrti meter kvar till flaggan. Det var bara att lägga upp den. Han gjorde en snabb övningssving. Sen slog han – en socket. Nästan nitti grader ut till höger, långt till höger om där Gösta stod. Det var fan obegripligt, förnedrande. Han hade inte slagit en socket sen han var nybörjare. Och han hade inte en tanke på att leta efter bollen. [ 25 ]

Albatross_inlaga.indd 25

09-07-02 08.29.51


”Nej, nu skiter vi i det här”, sa han och krängde på sig bagen och stegade beslutsamt iväg mot green, eller snarare mot nästa tee.

[ 26 ]

Albatross_inlaga.indd 26

09-07-02 08.29.51


Det var den där grillmarinaden som hon gjorde också, med en kraftig bas av Hoi-sinsås, han började bli ordentligt trött på den. Den tog fullständigt överhanden, det spelade ingen roll vad de grillade. Han fick inte ner mer än en och en halv fläskkotlett. För två veckor sedan hade han gladeligen tryckt i sig tre. Men nu tog det tvärstopp. Han skar upp den lämnade halvan i fyra bitar. Reaktionen lät inte vänta på sig. ”Tass”, sa han. ”Tass.” ”Ge honom inte så mycket.” ”Såja. Nu är det bra.” Han torkade av fingrarna mot shortsen, sträckte sig efter bag-in-boxen och fyllde på deras glas. Tände en cigarett och lutade sig tillbaka. Solen hade tillfälligt försvunnit bakom ett ensamt litet moln. Han sköt upp solglasögonen i pannan. Svalorna svirrade högt där uppe. Han sträckte ut blicken över nejden, eller det utsnitt av den som förlänades honom där han satt. ”Här sitter man igen”, sa han. ”Mätt och belåten.” [ 27 ]

Albatross_inlaga.indd 27

09-07-02 08.29.51


”Ja”, sa hon. ”Kväll efter kväll”, sa han. ”Ja”, sa hon. ”Vilken sommar”, sa han. ”Det är helt otroligt.” ”Ja”, sa hon. En ko råmade lite misslynt på avstånd. Han följde en fjärils fladdriga luftfärd med blicken. Hon sa: ”Dom har inte hämtat den idag heller.” ”Vadå?” ”Kartongen.” ”Nähe.” ”Dom kanske inte ser den”, sa hon. ”För den där holken.” ”Det är ju där den ska stå”, sa han. ”Men om dom inte ser den.” ”Det är klart dom gör”, sa han. ”Den kan ju inte bara stå där.” Han sa inget. Hon sa: ”Om dom inte kommer då?” Han askade av cigaretten, tog en klunk vin. ”Vad gör vi då?” sa hon. ”Det är klart dom kommer”, sa han. Han höjde blicken, såg upp mot björktoppen. Inte ett löv rörde sig. Det var helt stilla ute. ”Är det nån deckare ikväll?” sa han. ”Barnaby eller nåt?” [ 28 ]

Albatross_inlaga.indd 28

09-07-02 08.29.51


Hon hade börjat duka av bordet. En lastbil med släp passerade nere på vägen – lät det som i alla fall, de kunde bara höra den. Sedan gled det skuggande molnet bort och han fick solen i ögonen igen. Han sköt ner brillorna. Tog en klunk vin. Tjugofem poäng, tänkte han. Det var vad han skrapat ihop på dagens runda. Fem streckhål. Tio poäng från handicap. Det var den där förbannade hooken som han inte blev av med, vad han än gjorde för korrigeringar. Den kom alltid tillbaka, när han minst behövde den. ”Ska vi det?” sa hon. ”Va?” sa han. ”Åka och bada i morgon?” Han såg på henne genom solglasögonen. ”Bada?” sa han. ”Ja.” Han funderade en stund. ”I morgon?” sa han.

[ 29 ]

Albatross_inlaga.indd 29

09-07-02 08.29.51


2

Albatross_inlaga.indd 31

09-07-02 08.29.52


– Visst, han frågade var jag var medlem och så, men jag trodde aldrig att han var intresserad på allvar. Att han börjat spela igen hade jag ingen aning om. Inte för att vi stod varann särskilt nära, men ändå, man tycker ju att han kunde ha sagt något. Stefan, 41, f.d. kollega

Albatross_inlaga.indd 33

09-07-02 08.29.52


Han hade honnören (som det så chevalereskt hette) på andra hålet; detta sedan han sänkt en chip för birdie på ettan. ”Då så…” Han gjorde en lugn övningssving. Tvåan var ett av banans enklaste hål, index 14. Par 4. 330 m. Spikrakt, fram till en upphöjd green. Två bunkrar till höger, en skogsdunge på vänster hand. Däremellan generöst med fairway. Han kände sidvinden i ryggen och drog ett djupt, darrande andetag och fixerade bollen. Lugn för fan, tänkte han, lugn. Han hade för många tankar i huvudet och det kändes som om det skulle kunna gå hursomhelst när han påbörjade baksvingen. Men det gjorde det inte – den satt som en smäck, en riktig rökare som föll ner från den molnfria himlen med en lätt draw, mitt på fairway. Han skulle inte ha mer än en halv wedge kvar till flaggan. ”Stiligt.” ”Tack”, sa han och fiskade upp peggen. Händerna darrade, han nästan skakade av nervositet. Som om han var [ 35 ]

Albatross_inlaga.indd 35

09-07-02 08.29.52


med i någon teveutsänd stortävling, när det i själva verket rörde sig om en odramatisk sällskapsrunda. Det var löjligt. Den enda han tävlade mot var sig själv. Ändå blev han initialt alltid lika nervös. Det spelade ingen roll hur han förberedde sig. Han hade som vanligt slagit en hink på driving-rangen, där slagen suttit som de skulle. Allt hade känts lugnt och stabilt, som alltid. Så även puttningen. Sen hade han varit nära att kräkas på första tee. Det var helt obegripligt. Hans två medspelare, båda hemmaspelare i hans egen ålder med 3 respektive 4 i handicap, verkade hur oberörda som helst. De ställde bara upp sig och piskade iväg bollen som om det inte rörde sig om allvarligare saker än… ja, golf. Så som han själv hade gjort en gång i tiden. Det var paradoxalt. Han hade ingen som helst yttre press på sig. Likafullt tog det ofta tre, fyra hål innan spänningarna i kroppen började släppa. Och ju sämre han spelade inledningsvis, desto snabbare slappnade han av – det var ändå kört. Men nu hade han börjat riktigt bra, kanske just tack vare medspelarnas uppfordrande spel: ju bättre spelare i bollen, desto bättre golf presterade han själv. Det var en regel med sällsynta undantag. ”Så ni har hyrt stuga här, sa du”, sa den längre av de två när de gick av tee. [ 36 ]

Albatross_inlaga.indd 36

09-07-02 08.29.52


”Ja”, sa han och pekade norrut, mot elvans green. ”Det är snudd på gångavstånd.” ”Din fru, spelar hon också, eller?” Han skrattade till, oväntat högt. ”Näe”, sa han. ”Det är bara jag.”

[ 37 ]

Albatross_inlaga.indd 37

09-07-02 08.29.52


Vid närmare betraktande var det ett rätt oväntat steg han tagit. Under de dryga tjugo år som förflutit sedan han lade klubborna på hyllan hade han knappt ägnat golfen en tanke. Det var överhuvudtaget få människor i hans bekantskapskrets som kände till att han en gång hade spelat. Inte för att han såg det som en belastning, men ändå. Det var kanske inte det sexigaste man kunde ägna sig åt, i alla fall inte att döma av de reaktioner han mött. Vid något tillfälle, när det undsluppit honom att han var gammal golfare, hade han liksom försäkrande sagt att han skulle återuppta golfen först den dag då han bosatte sig invid en golfbana. Vilket var ungefär lika sannolikt som att han skulle flytta tillbaka till sin födelseort. Inte ens när han fått syn på klubborna i det utkylda sovrummet hade det på allvar föresvävat honom att ta upp golfen igen. Visserligen hade tanken infunnit sig, liksom han skämtat om det i bilen på väg hem efter att de på stående fot slagit till och hyrt stugan. Men det var först en sömnlös natt en dryg månad senare som de där klubborna [ 38 ]

Albatross_inlaga.indd 38

09-07-02 08.29.52


kom för honom igen. Han hade suttit och zappat mellan tevekanalerna och plötsligt kommit rakt in i en PGA-tävling i USA. Och allt kom liksom tillbaka till honom med en överraskande, nästan oroande närvaro. Han såg Tiger Woods svepa iväg bollen och återkallade den där obeskrivliga tillfredsställelsen som bara en perfekt drive kan ge. Och i tanken greppade han på nytt den gamla välbekanta järntrean han dragit fram ur bagen i Torsten Anderssons sommarstuga. Om Dylan kan, kan väl också jag, tänkte han två veckor senare, en fredag i början av mars, när han begav sig hemåt efter jobbet. Men istället för att kliva av tunnelbanan vid Fridhemsplan, fortsatte han ut till Bromma. Han skulle bara titta lite, känna sig för lite, kanske slå några bollar om det var möjligt, tänkte han när han gick Drottningholmsvägen fram till den golfbutik som en kollega tipsat honom om.

[ 39 ]

Albatross_inlaga.indd 39

09-07-02 08.29.52


”Vad är det där?” sa hon och rynkade pannan när han senare samma kväll, efter två drinkar i soffan, släpade fram bagen med klubbor ur hallgarderoben. ”Vad har du gjort?” ”Jag har köpt dom.” Hon stirrade oförstående på honom medan han leende, på gränsen till uppspelt, förklarade vart han varit och vad han fått för pengarna. Han hade köpt ett komplett Cleveland-set, från järntre till sand wedge, samt en driver och en träfemma, eller metal-wood som de numera hette; han hade häpnat över volymerna på de drivers han tittat på, somliga stod inte kastruller efter i storleken. Det hade onekligen hänt en hel del på materialfronten sedan hans dagar på golfbanan. Han drog fram drivern och visade henne. ”Det är en likadan som Vijay Sing har”, sa han. ”Vem då?” sa hon. ”Vijay… Skitsamma”, sa han. ”Det är i alla fall jävligt bra grejer.” Inklusive Ping-putter, bärbag och skor hade hela kalaset gått på tiotusen, vilket var flera tusen under [ 40 ]

Albatross_inlaga.indd 40

09-07-02 08.29.52


ordinarie pris, inskärpte han. Dessutom hade butiken bjudit på en handske och ett dussin Titleist-bollar. Hon skakade på huvudet. Hon förstod inte alls. Inte för att hon var upprörd. Bara oförstående. ”Dom där klubborna i stugan då?” sa hon. ”Vad var det för fel på dom? Du fick ju låna dom, sa han ju.” ”Det är ju gamla grejer”, sa han. ”Ska jag ändå börja spela igen så är det ju lika bra att investera i ett nytt set.” ”Jaha”, sa hon. ”Du och Bush.” ”Vafan…” Han petade henne i magen med driverhuvudet. ”Det är inte bara idioter och töntar som spelar golf, om det är det du tror.” ”Jag tror ingenting”, sa hon och föste undan drivern, sträckte sig efter cigaretterna. ”Till och med Dylan spelar golf”, sa han och släppte ner en tom snusdosa på mattan. ”Det visste du kanske inte, men det gör han. Things have changed”, sa han och greppade klubban, putade inlevelsefullt med munnen och påbörjade en baksving. ”Och Lou Reed”, lade han till, innan han sopade till snusdosan. ”Listan kan göras hur lång som helst.” ”Ska du sova med dom också?” sa hon.

[ 41 ]

Albatross_inlaga.indd 41

09-07-02 08.29.52

9789170017735  

1 – Det ligger en hund begraven här, helt klart. Per-Ola, 46, kriminalinspektör [ 13 ] [ 14 ] [ 15 ] [ 16 ] [ 17 ] [ 18 ] [ 19 ] [ 20 ] [ 21...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you