Page 1

Prolog kvällen innan ”Tycker du verkligen om pannkakor?” ”Ja, jag har ju redan sagt det”, svarade han. Nikoo hade kunnat bjuda på vidbränt rostbröd, halvruttna fiskbullar eller mögliga jordgubbar. Han hade ändå sagt ja. Karim satt vid köksbordet och såg på hennes ryggtavla medan hon stod vid spisen. Smöret fräste aggressivt i den heta stekpannan innan ljudet med ens försvann när pannkakssmeten hälldes på. Hon var klädd i en tunn marinblå bomullskjol mönstrad med små vita blommor och en matchande ljusblå topp. Det långa, något rufsiga mörka håret föll ledigt över axlarna och ryggen. Karim sneglade på hennes smala vader. Hon var barfota, vacker, och han fick förtränga en impuls att resa sig upp och omfamna henne. Nikoo greppade tag i stekpannan, flippade flinkt och vant upp pannkakan i luften. Den landade uppochner. ”Det där har du gjort förut”, sa han utan dölja sin beundran. Hon ställde tillbaka stekpannan på plattan och vände sig om. 9

Inlaga_Shoo len.indd 9

09-03-30 13.48.13


”Det var bara tur. Det händer att jag missar.” ”Vad händer då?” Nikoo strök en hårslinga ur ansiktet. ”Pannkakan landar på golvet. Ibland halva, i värsta fall hela. Mamma blir jättearg, säger att jag är hopplös på att laga pannkakor. Fast dom brukar smaka bra ändå.” ”Brukar?” ”Dom smakar alltid bra”, svarade hon snabbt och tänkte för sig själv att hon hade kunnat säga exakt detsamma om Karims läppar. Hon småfnissade. ”Vad skrattar du åt?” Nikoo la pannkakan på en tallrik, ställde tillbaka stekpannan och petade i en ny smörklick med en gaffel. ”Jag tänkte på nåt roligt”, svarade hon med ryggen vänd mot honom. ”Få höra då?” Angelägenheten i Karims röst fick Nikoo att skratta till igen. ”Men säg?” ”Eh …” ”Men kom igen …” Kroppens lätta skakningar fick det kastanjebruna håret att fladdra till likt flamman på en tändsticka. ”Skrattar du åt mej?” Hon vred på huvudet. ”Jaaa, jag menar, neeej, så klart inte. Fast …” Nikoo kände sig tillfälligt rådvill. Kinderna hettade till, men hon ville inte säga sanningen. Som en avledningsmanöver försökte hon låta sträng. ”Hallå, kan du inte vara tyst medan jag gör pannkakorna?” Hon vände sig mot stekpannan, lyfte skålen och hällde i smeten. Men det var omöjligt att hålla masken. Kroppen skälvde när hon fnittrade återigen. Karim for upp och tog tag 10

Inlaga_Shoo len.indd 10

09-03-30 13.48.13


i hennes armar. Han höll dem i ett fast grepp. ”Men släpp, snälla”, skrek hon. ”Pannkakan blir ju förstörd.” ”Först måste du berätta vad du skrattar åt!” ”Ingenting. Jag lovar! Släpp”, vädjade hon samtidigt som hon sänkte huvudet. Sakta släppte han greppet. Händerna sökte sig till hennes midja. ”Sluta, Karim.” Skrattande försökte hon åla sig ur greppet, men förgäves. Han höll fast henne, och ju mer hon försökte bryta sig loss desto mer skrattade även han. Med en kraftansträngning lyckades hon vända sig om. Deras blickar möttes under några avgörande, tysta sekunder, innan hans fingrar ilade fjärilslätt över hennes mun. Läpparna sökte varandra, förenades. Det var en lätt kyss. Prövande, viskande, för att sedan tillfälligt skiljas åt. Karim tyckte sig höra ett litet stön innan deras läppar möttes igen, denna gång en aning djärvare. Han lutade sig bakåt, tittade på henne och såg ett rött skimmer som nästan försynt for över hennes ansikte. ”Kände du?” viskade han. Hon nickade. Hon hade upplevt det förra gången också. Som en porlande ström som for genom kroppen när deras läppar rörde varandra, som smekte halsen, fyllde bröstet, kittlade magen, strök längs länderna för att sedan hitta en viloplats vid fötterna. Hon hade aldrig i sina vildaste fantasier kunnat drömma om att en sådan ljuvlig känsla kunde framkallas av en enda kyss. Och inte en kyss fylld av hunger, utan enbart en beröring, fast en beröring fylld av återhållen åtrå, trånande kärlek. ”Det var som förra gången”, viskade han. ”Minns du?” ”Karim, hur skulle jag kunna glömma?” 11

Inlaga_Shoo len.indd 11

09-03-30 13.48.13


”Nå?” ”Vadå, nå?” Hon log menande. ”Var det åt mej du skrattade?” Hon nickade och vände sig om. Från stekpannan steg rök. Hon drog den från spisen och kastade den brända pannkakan i diskhon. ”Den är helt förstörd. Och det är ditt fel!” Karim undersökte de svarta resterna. ”Mitt fel? Hallå. Hade du inte skrattat åt mej så …” ”Kan du inte ta fram glassen ur frysen?” sa hon medan hon la i en ny smörklick. Han tog fram glasspaketet och ställde det på diskbänken. ”Men säg då”, stönade han. Nikoo hällde i pannkakssmeten och tänkte snabbt. ”Jag tänkte på dej, när mamma kom hem den där gången och du gömde dej under sängen. Uttrycket i ditt ansikte. Det var så himla roligt. Du såg ut som om du hade sett ett spöke!” ”Mmm.” ”Kom”, sa hon. Karim hade lagt ett par glasskulor på tallrikarna och några färska hallon som han hittade i kylskåpet. Han tog en banan ur fruktskålen, skalade och skivade sedan några bitar på glassen. Nikoo la två pannkakor på varje tallrik och strödde flinkt över lite socker. Hon plockade fram ett par skedar, pussade honom flyktigt på munnen och fnittrade. ”Kom nu”, sa hon. Karim ruskade på huvudet och log. Han fick en känsla av att de hade känt varandra i åratal, och inte bara några ynka veckor. Fast det var veckor som vibrerade av spänning, av längtan. Han var avgrundsdjupt förälskad i henne, och just i denna stund gjorde det honom barnsligt fnittrig. Han följde med lätta steg efter henne mot hennes rum. 12

Inlaga_Shoo len.indd 12

09-03-30 13.48.13


Glassen på tallriken höll på att smälta och han kunde inte låta bli att tänka att det var som en symbol för hennes tidigare motstånd, det kyliga avståndstagandet, som nu upplöstes. Han var ohjälpligt kär. Han smålog igen medan han bekymmerslöst gick efter henne. Han hade inte den ringaste aning om att inom loppet av ett dygn skulle han döda henne.

13

Inlaga_Shoo len.indd 13

09-03-30 13.48.13


Ett tidigare ”Ey len, ska vi kicka?” Förmiddagssolen sköt sina fingerlika strålar in genom de stora fönstren och fick tusentals dammpartiklar att bekymmerslöst dansa i slow motion längs halva korridoren. Karim såg förundrat på, tänkte att han andades in alla dessa partiklar även när de inte var upplysta av strålarna och han undrade om det påverkade syreupptagningen. ”Slicka?” ”Idiot! Du tänker bara på pussy, jag svär”, sa Metin. ”Kicka len!” ”Fatta nån gång. Jag har lagt av.” ”Inte en cigg. En joint jao.” ”Jag har inget på mej.” ”Fan vad du är trög. Vad är det med dej?” undrade Sebbe. Karim skakade av sig den kvardröjande fascinationen över dammpartiklarna och tittade på Metin. ”Har du?” Metin tittade på Sebastian och skakade på huvudet. ”Vi har håltimme”, sa han och vände blicken mot Karim igen. ”Och biblioteket, jag menar, wåt da fuck.” 14

Inlaga_Shoo len.indd 14

09-03-30 13.48.13


De hade oväntat fått håltimme. Efter tio minuters väntan utanför salen hade klassen sprungit till expeditionen för att fråga var svenskläraren höll hus. De informerades av biträdande rektorn Gunilla att Annette var sjuk. De andra lärarna i arbetslaget var upptagna och kunde inte ta hand om dem. Gunilla föreslog att klassen skulle sitta i skolbiblioteket och plugga. Ett par elever, de tystlåtna och medgörliga, gick dit. Resten upplöstes i intet som ett tunt rökmoln en blåsig dag. ”Men var ska vi tagga?” ”Taket så klart”, svarade Sebbe. ”Tänk dej, solen skiner, det är nästan varmt, utsikten …” ”Man måste ha larmkort för att komma dit”, sa Karim som tyckte sig känna till det mesta om skolan. ”Sant”, svarade Metin finurligt. ”Men lärarna som röker måste upp på taket nu sen dom stängde rökrummet.” ”Det är det jag säger, bre”, suckade Karim. ”Man måste ha ett kort för att komma dit typ.” ”Inte alltid. Jag och Sebbe har kollat. Dörren som går upp till taket är skittrög. Man bara väntar på att nån har varit och rökt. Dom kommer ner, öppnar dörren och går utan att checka att dörren går igen.” ”Och då passar man på att smyga upp”, la Sebbe till och flinade. ”Om nån kommer då?” ”Shit len, du har blivit värsta mes, jag svär”, sa Metin otåligt. ”Kommer nån är det bara att gömma sej.” De tre killarna gick längs korridoren, svängde in genom en dörr som förband skolans två långa korridorer med varandra och bildade ett slags jättelikt H. De stannade upp vid tre stora rödmålade dörrar. Bakom den första fanns skolans förråd med kontorsmaterial. Den andra gick till kopieringsrummet. För båda dessa behövde man ett larmkort. Liksom för 15

Inlaga_Shoo len.indd 15

09-03-30 13.48.13


den tredje och sista, som ledde upp till taket. Metin kände på handtaget. Dörren hade inte gått igen. De slingrade sig in, stängde dörren bakom sig och klättrade uppför den spiralformade ståltrappan. Överst på trappan fanns ett lådliknande förrum med tillhörande dörr. Metin öppnade. Den vette direkt ut på taket. De klev ut och gick några meter åt höger och sedan runt hörnet, där morgonsolen sken som starkast. De satte sig ner på en utskjutande karm. Metin plockade upp tobaken, rizlan och tändsticksasken som innehöll marijuanan ur munkjacksfickan. Han började mecka. ”Brorsan, var är Gabi?” undrade Sebbe. ”Vet inte”, svarade Karim lakoniskt. ”Skolkar säkert.” Han tittade ner mot sjön, bortom radhusen. Solen lyste starkt och han var tvungen att skydda ögonen med handen. Himlen var ljusblå, men vid horisonten täckte ett stort vitt moln en femtedel av himlen, och under det sköt ytterligare ett stort moln fram, fast det var kolsvart. Färgerna kontrasterade så starkt mot varandra att det fångade hela hans uppmärksamhet. ”Förresten”, sa Sebbe till Karim samtidigt som hans blick följde Metins flinka rullande fingrar. ”Var var du igår?” Han tittade upp, såg att Karim var borta i tankarna, knuffade till honom och upprepade frågan. ”Eh, jag var tvungen att skolka”, svarade Karim med ett plötsligt ryck. ”Var uppe halva natten och spelade spel. Jag var så jävla trött sen, ville bara softa.” ”Du missade värsta grejen”, sa Metin. ”Vadå?” Sebbe gav ifrån sig ett pipigt skratt. Metin strödde rikligt med gräs på tobaken, slickade pappret och klistrade ihop den. Sebbe räckte honom tändaren. 16

Inlaga_Shoo len.indd 16

09-03-30 13.48.13


”Värsta knas, jag svär.” Karim var idel öron. Metin tände, sög djupt, blåste ut och räckte jointen till Sebastian. ”Vi hade SO igår, å shit, du vet hur hysterisk Niklas kan bli över ingenting, typ.” ”Mannen är schyst, ju”, sa Karim som hade fått mycket extrahjälp av Niklas. ”Han vill att alla ska lyckas.” ”Säger du len? Som han agerar ibland kan man tro att han har värsta pms.” Karim nickade. Ibland fick Niklas utbrott, och det för till synes obetydliga saker. ”I alla fall”, fortsatte Metin. ”Vi hade honom igår, och han skulle ut till kopieringsrummet en stund. Det var typ tjugo minuter kvar av lektionen.” ”Och då kom vi på att vi skulle låsa ute honom”, sa Sebbe. ”Hela klassen var med”, fortsatte Metin. ”Vi stängde dörren, och sen staplade vi upp alla bord och stolar mot dörren så det var omöjligt för honom att komma in.” ”Fan vad vi asgarvade”, sa Sebbe. ”Vi bara chillar och väntar, typ, och sen tar några av guzzarna alla böcker på hans bord, dom där om förintelsen, och kastar ut dom genom fönstret.” ”Och sen”, sa Metin och räckte jointen till Sebbe. ”Sen hör vi hur han rycker i dörrhandtaget, men han kommer inte in …” Sebbe skrattade till, påverkad lika mycket av jointen som av det nyväckta minnet. Han räckte ciggen till Karim, försökte berätta vidare. ”Och så börjar han … Han börjar skrika.” ”Snubben blir chokvansinnig”, fortsatte Metin. ”Jag svär, no bullshit, han hade dödat nån om han hade kommit in. Och han skriker: Öppna genast, jag ska fan kontakta era för17

Inlaga_Shoo len.indd 17

09-03-30 13.48.13


äldrar, era jävla cp-idioter. Ingen av er kommer att få betyg. Nu räcker det för helvete!” ”Shit vad vi garvar”, sa Sebbe varpå han och Metin började fnittra hejdlöst. Karim smittades och fnittrade till. ”I alla fall”, fortsatte Metin när han lyckades samla sig något. ”Vi hör hur han sparkar på dörren. Chokmånga gånger, jag svär bre. Vi tror den ska gå sönder. Han hotar med än det ena och än det andra, och det är typ tre minuter kvar innan lektionen är slut. Så alla hjälps åt att ta bort möblerna från dörren, och vi ställer i ordning allt skitsnabbt.” ”Och vi sätter oss ner som om ingenting har hänt”, fortsatte Sebbe när han hade tagit ytterligare ett bloss. ”Vi bara chillar och så när han rycker i dörrhandtaget nästa gång så öppnas dörren och han är rasande. Mammas, han har mord i blicken bre.” ”Och han skriker så att det sprutar spott överallt och om man sitter längst fram måste man ha paraply, typ, för annars är risken skitstor att man drunknar.” Karim ser Metin som knappt kan sitta kvar på kanten. Han sitter dubbelvikt och är nära att falla ner på knäna. ”Och sen …” Sebbe ville fortsätta berätta men marijuanan är honom övermäktig. Han fnittrar okontrollerat, och varje gång han försöker ta ny sats skrattar han ännu mer. Karim kan inte längre hålla emot utan fnittrar också oavbrutet. Metin hasar sig upp, vill så gärna berätta klart. ”Och sen, sen upptäcker Niklas att alla böcker som varit på bordet är borta. Han går mot fönstret som är öppet. Han tittar ut och ser böckerna ligga utspridda på skolgården. Han vänder sej om, och vid Gud, han skriker så att han nästan spricker, och så plötsligt är det slut på lektionen. Hela klassen reser sej upp och försvinner ut ur rummet fortare än blixten.” 18

Inlaga_Shoo len.indd 18

09-03-30 13.48.13


”Men det värsta …” Sebbe försökte skärpa sig, men orden fastnade åter i ett fnitteranfall. Karim drog ytterligare ett bloss, höll röken djupt i lungorna några sekunder innan han andades ut. ”Vi kommer ut sist, jag och Sebbe, Nadia och Joana …” Metin var tvungen att anstränga sig för att stå på benen. ”Niklas jagar efter, stannar upp vid klassrumsdörren och smäller igen den.” ”Och då”, tillade Sebbe, ”fick vi syn på alla bord och stolar som ligger uppradade i korridoren.” ”Dom som står där på grund av översvämningen i bildsalen förra veckan?” sa Karim som visste precis vilka de menade. ”Dom ja”, sa Metin. ”Och så föreslår Nadia att vi ska skoja lite till, så hon, Sebbe, Joana och några till, vi hämtar bord och stolar och ställer dom framför klassrumsdörren så att det är omöjligt att komma ut. Vi gör det tyst och choksnabbt för vi vill inte att Niklas ska haja till liksom.” ”Och vi är fler sen som bara väntar på att han ska öppna dörren”, sa Sebbe. ”Och han gör det efter typ nån minut och hela öppningen är blockerad som värsta muren på Västbanken och vi ser honom inte bakom möblerna men han börjar skrika igen.” ”Som värsta pundare, jao”, sa Metin med en närmast gäll röst. ”Typ vad-i-helvete och era-jävla-skitungar och fan-ta-er och ni-ska-få-IG-allihop och vi bara garvar och Nadia och Joana är nära att pinka på sej av skratt. Och sen kommer vaktis och han ser strängt på oss och han börjar plocka undan möblerna. Och när Niklas äntligen kommer ut går han mot oss alldeles röd i ansiktet och vi vänder oss om och springer och snubben skriker att han ska ringa våra föräldrar.” De tre killarna hade svårt att hålla sig upprätta. Tårarna 19

Inlaga_Shoo len.indd 19

09-03-30 13.48.13


rann i tunna rännilar nerför Sebbes ansikte och Karim såg hur solstrålarna speglade sig i dem, glimtade till och det såg ut som om Sebbe grät diamanter. Karim sträckte på sig. Jointen var så pass liten att han kände hur det brände till i fingrarna. Han satte den mellan läpparna och sög med visst besvär på den när skolans rektor Ulla uppenbarade sig likt en vålnad från ingenstans. I den ena handen höll hon en kaffekopp, i den andra ett paket Marlboro light. ”Vad gör ni här?” frågade hon strängt. Killarna blev överraskade. Karim släppte jointen och dödade den omgående med sneakern. ”Vi kollar utsikten”, svarade Metin och svepte med armen över området. ”Den är fettskön ju.” ”Hur kom ni upp hit?” ”Trapporna”, sa Sebbe och fnittrade. ”Dörren hade inte gått igen”, fyllde Karim i. ”Vi bara testade, blev nyfikna och gick upp.” Ulla lät sig inte luras. ”Ni röker ju?” ”Jo, men snälla … ” ”På skolans område dessutom.” ”Vad ska du göra då?” frågade Sebbe samtidigt som han stirrade på paketet i hennes hand. ”Det angår inte dej”, svarade Ulla kort. ”Det är förbjudet att röka här …” ”Men du då?” sa Sebbe och höll blicken på paketet. ”Ser det ut som om jag röker?” ”Det ser ut som om du tänker göra det”, svarade Karim som gjorde sitt yttersta för att låta allvarlig. ”Har jag en cigarett i munnen?” ”Nej, inte i munnen precis, men i … ” Sebbe börjar fnittra 20

Inlaga_Shoo len.indd 20

09-03-30 13.48.13


ohejdat. Anfallet smittade av sig på de andra två och framåtböjda styrde de stegen mot dörren. ”Är det bara cigaretter ni har rökt?” Ulla tittade forskande på killarna medan de smög förbi henne. ”Ameh Ulla, snälla, ser vi ut som pundare?” undrade Karim med oskyldig min. ”Shit, vill du att vi ska lämna ett urinprov till systern också?” ”Fresta mej inte. Gå ner nu på en gång.” Ullas blick dröjde sig kvar på killarna. ”Och jag vill aldrig se er här uppe igen.” ”Vi lovar”, kved Metin och fnissande försvann killarna från taket.

21

Inlaga_Shoo len.indd 21

09-03-30 13.48.13


Två ”Din jävla bög, släpp!” Gabi kände hur knytnävsgreppet hårdnade runt knivhandtaget, som om styrkan i greppet var synkroniserat med röstens tilltagande tonläge. Karim tittade på handen, såg hur knogarna vitnade. Han hade satt sig sist vid bordet och var inte insatt i det som pågick. ”Du måste uppföra dej som folk när du sitter här”, sa läraren med stadig röst samtidigt som han blev varse misstaget. Han lät handen glida bort från Gabis axel. ”Och vem är du då?” ”Jag är lärare och det spelar förresten ingen roll, du ska sluta kasta mat på folk.” ”Ameh, det var inte så farligt”, sa Josefin i ett försök att lätta den spända stämningen samtidigt som hon trivdes med all uppståndelse. Hon kände hur blickarna riktades mot deras bord. Sorlet i matsalen, som i vanliga fall var nära nog öronbedövande, hade tystnat. Läraren tittade uppfordrande på henne. ”Tror ni att hon tycker det är roligt?” frågade han retoriskt och pekade på en flicka vid nästa bord. ”Fråga henne”, svarade Josefin trotsigt. Med båda händerna drog hon ihop det långa håret i en tillfällig hästsvans. Till sin förvåning kände hon en tilltagande rodnad hetta till i ansiktet. Det var hon som hade börjat kasta, tillsammans med Media. Gabi hade haft otur. En enda ärta och han blev haffad. 22

Inlaga_Shoo len.indd 22

09-03-30 13.48.13


”Äter man i matsalen ska man bete sej därefter”, fortsatte läraren. ”Att kasta mat på folk hör inte hemma här.” Gabi kastade en snabb blick runt matsalen. Ett fåtal lärare satt och åt tillsammans med eleverna. Ingen lade sig i. Han fick syn på rektorn, Ulla, som satt med biträdande rektorn Gunilla. Deras blickar möttes tillfälligt. Greppet runt matkniven lättade. Han tittade upp mot läraren. ”Vet du hur jobbig du är? Ingen tycker om dej.” ”Jag är inte ute efter att vinna nåt popularitetspris”, svarade läraren, som hette Per. ”Jag är lärare, och jag vill att eleverna uppför sej hyfsat här i matsalen.” ”Amen, chilla liksom”, stönade Josefin och fäste blicken på Per. ”Det är bra nu. Du kan gå.” Hon viftade avvärjande med handen. Per, någorlunda nöjd med insatsen men missnöjd med det bristande engagemanget från de andra lärarna som satt i matsalen, gick med sin bricka mot ett bord längre ner i salen. ”Vad asjobbig han är”, sa Media. ”Jag svär, en dag ska han få stryk”, sa Gabi. ”Lägg av”, sa Josefin. ”Han är schyst.” ”Fan säger du? Han har blivit varnad av rektorn”, fräste Gabi och tuggade ihärdigt på kebabgrytan. ”Hur vet du det?” undrade Hanan nyfiket. ”För några veckor sen, när jag blev utslängd från hans lektion.” ”Varför blev du utslängd?” undrade Josefin med munnen full av mat. ”Minns du inte?” sa Hanan. ”Renin berättade.” ”Spela roll. Han är rasse”, fortsatte Gabi. ”Jag vägrade gå och bögjäveln tog tag i mej och slängde ut mej. Jag skrek att han skulle släppa.” ”Och?” undrade Josefin. 23

Inlaga_Shoo len.indd 23

09-03-30 13.48.13


”Det blev värsta tjafs. Sen gick han till rektorn. Jag blev kallad dit dagen därpå.” ”Det sa du inget om”, sa Sebbe. ”Vad hände?” ”Jag sa hur det var. Att jag knappt gjorde nåt. Hon sa att hon hade pratat med honom, sagt att han måste vara mer förstående mot eleverna, att hans sätt inte passade ihop med skolans mål om empati eller nåt bullshit i den stilen.” Karim vände på huvudet och tittade mot bordet som stod en bit bort. Den ensamma tjejen reste sig upp. Med brickan i handen gick hon förbi dem. Hon var ny. Karim följde hennes steg. Hon gick i samma klass som Josefin och Media. Huvudet täcktes av en ljusblå slöja som kantades av ett grått centimeterbrett band. Några små myntliknande föremål hängde från kanterna. Det var inget märkligt i sig. Det fanns elever i skolan som bar slöja, men Karim kände hur slöjans färger och utsmyckningar väckte en nyfikenhet som egentligen bottnade i hennes utstrålning. Uttrycket i ansiktet var varken ilsket eller oroligt utan snarare oförstående. Och blicken klar och vacker. Det framkom att Josefin och Hanan tyckte att den nya tjejen verkade snobbig. Hon höll sig för sig själv, sprang hem på varenda rast, sa inte så mycket, men när hon ändå öppnade munnen sa hon märkliga saker. Hon hade nyligen flyttat till området. Varifrån visste ingen. Hon satt ofta ensam. Just i dag råkade hon sitta vid ett bord inte långt från Josefin, som hade tagit några ärtor från salladsbuffén. När Josefin fick syn på den nya tjejen balanserade hon en ärta på knivspetsen och lät den fara genom luften som från en katapult. Och en blev fler. Ärtorna träffade slöjan och ryggen ett par gånger, men antingen kände hon inget eller så brydde hon sig inte. Det stärkte bara Josefins beslutsamhet. Media, Rana och Hanan var inte sena att haka på. Några 24

Inlaga_Shoo len.indd 24

09-03-30 13.48.13


lärare hade sett vad de höll på med, men sa ingenting. Och just när Gabi fyrade av en ärta från sin kniv gick Per förbi. När den nya tjejen passerade dem tittade Josefin upp på henne. Deras blickar möttes. ”Hora”, snäste Josefin mellan sammanpressade käkar. Hon tyckte sig se hur tjejen tappade fattningen, bara för att snabbt samla sig. Hon släppte blicken och fortsatte förbi. Sällskapet runt bordet fnittrade. Karim tittade på tjejens ryggtavla medan hon gick mot utgången och förbi slaskhinken. Hållningen var rak. ”Vad heter den lilla habibin då?” frågade han lojt och tittade på Media. ”Ameh, Karim, är du kåt på henne?” undrade Hanan. ”Du vill säkert ha henne som en av dina bitches”, sa Josefin. ”Vad säger du? Hon har en fin … göt bre. Jag bara undrar.” ”Hon är värsta ful”, sa Josefin. ”Säg sanning, du är sotis för att hon har en finare göt än vad du har”, sa Gabi. ”Vad heter hon då?” frågade Karim igen. ”Tror hon heter Nikoo”, svarade Hanan. Hon tog upp glaset och svalde några klunkar vatten. ”Kurd?” undrade Karim. ”Iranier, tror jag”, sa Media. ”Spelar roll”, sa Josefin. ”Hon ska inte komma hit och tro hon är nåt.” Hon blängde på Gabi. ”Och min göt är …” Men innan hon hann avsluta meningen gick brandlarmet. ”Nej, det kan inte vara sant”, stönade Karim. Han tittade frågande på Gabi. ”Men vad är det?” Gabi ruskade på huvudet. ”Jag har inte gjort något.” 25

Inlaga_Shoo len.indd 25

09-03-30 13.48.13


Alla som satt i matsalen reste sig och ljudet av skramlande stolar blandades med högljudda stönanden. Utanför, i den stora hallen, var eleverna och personalen på väg att utrymma skolan. ”Abri, vad har jag sagt åt dej, din lille åsna?” Gabi hade smugit upp bakom Jamal och Hani. Han hade gett båda en lätt smäll i bakhuvudet. De hade hukat sig, vänt sig om, beredda att förneka allt i fall det var en lärare. ”Men du sa efter lunch ju”, försvarade sig Hani. ”Idioter! När lektionerna är i gång.” ”Det sa du inte!” sa Jamal. ”Hur ska vi veta det?” Karim, Metin och Sebbe hade hunnit ikapp gänget. ”Vad händer?” frågade Sebbe. ”Idioterna här fattar nada. Dom är ett levande bevis på att det går utför med skolan.” Gabi höjde handen, på väg att ge Hani en smäll till. ”Ey, chilla len”, vädjade Hani. Gabi sänkte handen, såg hur Karim frågande skakade på huvudet och började förklara. ”Nästa lektion är matte. Jag ville att dom skulle tända brandbomben då. För att slippa.” ”Du slipper en del i alla fall”, sa Karim. Brandlarmet gick minst två gånger i veckan. Tidigare var det inte ovanligt att det utlöstes ett par gånger om dagen. De flesta klagade, fast inte till en början. Då var det kul att slippa lektionerna. Men som med allt annat i livet infann sig den stund då mättnadsgraden nåddes även för det som var roligt. Flera elever ville ha arbetsro. De fortsatte att trampa fram på den våta asfalten i riktning mot idrottsplatsen. Likt en seg förkylning som inte vill släppa taget helt höll vintern sitt grepp om väderleken. Dagen var 26

Inlaga_Shoo len.indd 26

09-03-30 13.48.13


grådisig, och de få plusgraderna gjorde att stora vattendroppar långsamt silade ner från de nakna grenarna på skolgårdens träd. Karim huttrade. ”Trodde du hade en deal med rektorn?” sa han och tittade flyktigt mot Gabi när denne hade släppt iväg Jamal och Hani. ”Det har jag.” ”Hon har gett dej gratis SL-kort ju.” ”Jag får, varje gång jag vill ha.” ”Fan vad sjukt.” Karim ruskade på huvudet. Han hade aldrig hört talas om något liknande, att en rektor mutade en elev med gratis SL-kort. Han undrade tyst om Gabi var ute efter en större belöning. Han kom ihåg uttrycket han hade plockat upp någonstans om att mycket alltid vill ha mer. ”Vad hände då?” ”Fittan svek.” ”Hur då?” undrade Sebbe. ”Ey, man kan inte berätta allt.” ”Men säg!” vädjade Metin. Gabi suckade, drog upp huvan på sin hoodjacka. ”Hon gav mej kortet för att hålla mej lugn. Och det har jag gjort.” Gabi flinade, kastade sedan den oskyldigaste av blickar mot sina vänner. Det hade gått några veckor utan att brandlarmet tjöt, fast det var långt ifrån alltid som Gabi låg bakom. Även skadegörelsen på skolan, bortsett från graffitin, hade lyst med sin frånvaro. ”Men nu sviker hon.” ”Hur då?” undrade Sebbe och spärrade upp ögonen. ”Värsta hora, jag svär.” ”Jo, men berätta”, sa Karim otåligt. 27

Inlaga_Shoo len.indd 27

09-03-30 13.48.13


”Jag vill till Åland, med miljögruppen.” ”Du, med miljögruppen?” sa Sebbe och skrattade. ”Men skratta inte. Vafan, tack vare mej har dom haft det soft på sistone.” ”Mmm”, muttrade Karim och drog på munnen. ”I alla fall, hon sa att jag inte fick följa med. Hon sviker. Så nu ska hon få veta vad det innebär.” Det började duggregna. Karim höjde blicken medan de närmade sig idrottsplatsen. Han såg den nya tjejen gå fem-sex meter framför. Ensam och med några meters avstånd från Josefin och tjejerna. Han kände igen slöjan. Gångstilen var spänstigt trots vädret. Han lät blicken vila på hennes rygg medan han drömskt funderade över varför hon inte sa något i matsalen.

28

Inlaga_Shoo len.indd 28

09-03-30 13.48.13


Tre Karim tog sikte mot den gröna kulan, lät biljardkön glida mjukt över v:et som bildades av den sammanfogade tummen och pekfingret. Den vita kulan rullade långsamt och tyst mot den gröna som träffades med en köttig duns. Den gröna kulan rullade iväg och försvann ner i det mellersta hålet likt en räv som slinker ner i sitt gryt. Karim sträckte belåtet på sig och vandrade målmedvetet runt bordet. Det var så han föreställde sig kärleksakten, mjuk, dämpad, återhållsam. I alla fall i början, och inte alls lik de p-rullar han hade på datorn. ”Måste tjacka en jacka, brorsan”, sa Gabi avspänt. ”Snacka med Roberto.” ”Sug kuk. Jag vill inte ha hans billiga grejer.” ”Vadå billiga grejer … Han baxar bara märkesgrejor.” ”Dom är piratkopior. Förra gången köpte jag två Calvin Klein-tröjor av honom. Båda gick sönder efter två tvättar. Jag svär, han knullar oss varje gång bre.” Karim tog sikte mot den röda kulan. Han sköt hårt. Bollen studsade vid sidan av hålet och for iväg över bordet som en skållad råtta. Han förebrådde sig själv. Hårda skott gick sällan hem. ”Varför ska du ha en jacka? Du har massor hemma.” ”Våren är här. Man vill känna sej fräsch ju.” Gabi drog in andan och siktade mot den svarta kulan. Han 29

Inlaga_Shoo len.indd 29

09-03-30 13.48.13


satte den, sträckte på sig och log. ”Mannen, du är skyldig mej en cola.” ”Hur ska vi göra?” undrade Hani. ”Det är mörkt”, sa Gabi. ”Men vi är halvblinda.” Hani och Jamal flinade. Gabi stönade, irriterad över pojkarnas oförmåga att fokusera. ”Ni går ner till skolan. På vägen dit plockar ni upp några stenar. Fattar ni?” Hani och Jamal nickade unisont, fast det syntes på deras miner att de inte var helt sålda på idén. Men det var Gabi som förde talan och man sa inte emot honom ostraffat. ”Ni ställer er utanför musiksalen. Sen, när ingen är där kastar ni stenarna. Ni tar så många fönster ni hinner.” ”Om nån ser oss då?” undrade Jamal. ”Idiot, du är halvzingi, ingen kommer att se dej.” ”Nån kanske kommer när vi inte ser”, sa Hani. ”Din åsna, lyssna”, sa Gabi strängt. ”När det är dödstyst så kastar ni stenarna. Är det uppfattat?” ”Larmet kanske går?” sa Jamal. ”Men då ska ni springa därifrån.” ”Ska vi springa hit?” undrade Hani. ”Varför ska ni springa hit?” ”För att du är här”, svarade Jamal. Gabi himlade med ögonen. ”Dom stänger när som helst. Nej, spring till centrum eller hem. Ni ska inte komma hit.” De två killarna nickade. De satte på sig handskar och keps och lämnade Träffpunkten. ”Vad handlade det där om?” undrade Karim när han återvände med colan. Metin slog sig ner bredvid. 30

Inlaga_Shoo len.indd 30

09-03-30 13.48.13


”Jag vill att rektorn ska få sej en överraskning i morgon”, svarade Gabi lugnt. ”Men Åland, vad fan ska du dit för?” undrade Metin. ”Jag vill bara.” ”Åland, så jävla tråkigt bre”, sa Karim. Metin tog upp en cigg, luktade njutningsfyllt på den innan han stoppade tillbaka den i fickan. ”Det är principen”, svarade Gabi. Han öppnade läskburken och drack, torkade läpparna med baksidan av handen. Karim lät blicken glida över lokalen. ”Det är inte många guzzar som kommer hit.” ”Mannen, har du märkt det först nu?” sa Metin. ”Dom får inte för sina föräldrar”, sa Gabi. ”Dom är skraja att deras döttrar ska förlora sin oskuld.” ”Jo, men kolla, där står Carro och Renin”, sa Metin. ”Dom är schysta”, sa Karim. ”Men jag menar guzzar som är snygga. Carro är fettjock och Renin har skägg ju.” Han sneglade på Gabi. ”Förresten, var är Ella?” ”Skit i Ella”, sa Gabi. ”Det är synd om tjejen”, sa Karim. ”För att hon är min?” Gabi flinade. ”Så klart”, sa Karim. ”Hon måste vara blind bre.” Gabi drog på munnen. ”Men det är inte det jag menar”, fortsatte Karim. ”Hennes mamma är alkis och pappan stack med en annan.” ”Vem bryr sej”, sa Gabi samtidigt som han trängde undan bilden av Ella som dök upp i hans huvud. ”Ella lider inte.” Gabi förde colan till läpparna, drack de sista klunkarna och slängde burken mot papperskorgen som stod tre meter längre bort. Han träffade mitt i prick. Han reste sig upp. ”Jalla, vi drar. Dom stänger snart.” ”Vart ska vi?” undrade Karim som tänkte kila hem. Han 31

Inlaga_Shoo len.indd 31

09-03-30 13.48.13


hade matteläxor som skulle in dagen därpå. Hafiz, matteläraren, hade sagt att om han ansträngde sig lite till så kunde han få VG. Och han behövde alla poäng han kunde få. Han hade kommit in på samhälls med medieinriktning. Men det var bara preliminärt. ”Jag behöver tjacka en jacka.” ”Men allt är stängt len”, sa Metin. Ett lömskt leende spred sig över Gabis ansikte. ”För att tjacka måste man ha cash, eller hur?” Metin nickade. ”Fan Gabi, jag pallar inte …”, sa Karim. ”Eyyy, har du blivit mes, som Sebbe?” ”Nej, men …” ”Fan är det då. Är du kompis eller inte?” ”Klart jag är din kompis.” ”Då så. Vi hänger ett tag utanför spärrarna. Ser om det kommer nån. Det är lätt. Shit, vi har gjort det förr.” ”Det var ett tag sen”, sa Karim. Han ville hem, samtidigt som han inte ville svika Gabi. ”Och inte särskilt roligt heller”, sa Metin. ”Jag menar, vad är det för vits med att råna …?” ”Cash, idiot”, avbröt Gabi honom. ”Men vakten då?” undrade Karim. ”Jag tror han har gått, men om han kommer förbi är det ingen fara. Vi har business ihop han och jag.” ”Vadå, brukar du suga av honom?” undrade Karim. Gabi flinade. ”Jag berättar sen. Jalla, vi drar.” Efter att ha stått i en halvtimme under en blinkande takarmatur i gångtunneln vid tunnelbaneingången i den fuktiga kylan, tröttnade Karim. 32

Inlaga_Shoo len.indd 32

09-03-30 13.48.13


”Aydi, vi taggar. Jag fryser arslet av mej.” ”Jag behöver cash”, väste Gabi vars ilska riktades mer mot honom själv än mot Karim. ”Frysa arslet av sej för ett par hundralappar … Shit, det är bara för fuckin losers.” ”Vi gitta”, sa Metin som även han längtade efter värmen. Killarna hade dragit upp huvorna på sina munkjackor och såg ut som tre ninjas. ”Jag vill hem”, vädjade Karim. ”Var inte en fitta”, sa Gabi och fyrade av en spottloska. ”Vi stannar en kvart till”, föreslog Metin. ”Kommer ingen så drar vi. Förresten …” fortsatte han. ”Det är uppsatstävlingen snart.” ”Jiddra inte om skolan”, stönade Gabi. ”Men det är ju kul”, sa Karim. ”Kommer du ihåg förra året. Prisutdelningen på bibblan, och showen. Magdansöserna. Hela skolan dansade. Det var fett.” ”Chokroligt len”, sa Metin. Gabi suckade högt. ”Det är frivilligt. Man behöver inte skriva”, sa Karim. ”Fast alla vill”, sa Metin. ”Okej, det var kul, men nu ska vi spana in nån”, sa Gabi. ”Vi borde skriva tillsammans”, sa Karim. ”Tillsammans? Har du rökt en joint?” undrade Gabi. ”Vi skulle kunna hitta på nån rolig historia. Eller varför inte en hiphoptext, nåt rappigt. Jag kan börja. Jag skickar den till dej, Metin, du fortsätter och skickar sen till Gabi. Vi kan fråga Sebbe om han vill vara med.” ”Jag svär, du har inget liv”, sa Gabi och huttrade. Han grävde i jackan och tog upp en cigg, hittade tändaren och sög med djupa, giriga bloss medan han kisade längs den ogästvänliga tunneln. Karim ångrade att han inte hade sagt ifrån. Han frös och 33

Inlaga_Shoo len.indd 33

09-03-30 13.48.13


ville hem. Han började tröttna på allt strul Gabi hittade på. Det var inte som om Gabi tvingade honom att vara med, men det fanns en diffus lojalitetskänsla som gjorde att han ställde upp. Men de två överfall han hade varit med om lämnade en känsla av tomhet och skuld efter sig. Och det var jobbigt att behöva ljuga för sina föräldrar, om varifrån han fick sina kläder, eller hur det kom sig att han hade fått en ny mobil. Varken hans mor eller far blev särskilt övertygade av hans luddiga förklaringar, och det blev flera hetsiga samtal. Än var han inte tillräckligt modig för att säga ifrån. Och Gabi var schyst, brydde sig verkligen om sina vänner. Den djupa vänskapen hade börjat i åttan. Gabi råkade vara på perrongen en kväll när Karim och Sebbe racade chicken på de gamla tunnelbanetågen. De hoppade på mellan vagnarna, höll i metallstången och åkte fram och tillbaka mellan stationerna. Gabi hälsade, blev nyfiken. De kände varandra, men var inte nära vänner. Gabi ville prova på, och så hade han åkte några gånger med killarna. Det var inledningen till vänskapen. Sedan fick Gabi höra att Karim regelbundet hånades av ett par stöddiga killar i nian. Trots att Karim protesterade sa Gabi att han skulle ta hand om det. Karim var rädd att trakasserierna skulle förvärras om Gabi la sig i. Men Gabi slog dövörat till. Och så hände det. En dag när de gick in i matsalen fick Gabi syn på Karims plågoandar. De två killarna var större än Gabi, fast Gabi var mer muskulös. Han var dessutom orädd. Båda killarna hade tagit mat och gick med varsin bricka i handen. Gabi viskade till Karim att stanna och kolla. Och utan någon som helst tvekan hade Gabi gått fram till den ena killen och lugnt sagt att han skulle sluta trakassera Karim. Varpå killen fick syn på Karim och flinade. Det skulle han 34

Inlaga_Shoo len.indd 34

09-03-30 13.48.14


inte ha gjort. Lika fort som en ödletunga blixtsnabbt fångar sitt byte träffade Gabis näve killens vänstra kind. Brickan for i luften samtidigt som killen stöp som en fura i golvet. Gabi tittade på den andra killen vars ansikte fick något spöklikt över sig. Det blev en del uppståndelse. Killen vaknade till efter några sekunder och Gabi fick förklara sig för rektorn. Men trakasserierna slutade tvärt och vänskapen mellan Gabi och Karim var grundlagd. Ett tåg från stan saktade in på perrongen. Killarna drog åt huvorna, ifall ett lämpligt offer uppenbarade sig. De stod tysta och stilla som stenstoder medan folk strömmade förbi. Det var relativt sent, och Karim förvånades över att det var så mycket folk som klev av. Det var som om antalet boende i området ökade utan att man märkte något. För ett par år sedan tyckte han sig känna de flesta, men det verkade bli färre allt eftersom åren gick. Människorna gick i en klunga, som om det fanns en tyst överenskommelse sinsemellan om att den kroppsliga närheten proportionerligt minskade otryggheten. Det var omöjligt att välja ut ett offer. Karim tänkte på de naturprogram han sett på teven. Framför allt när lejonen sökte ett lämpligt byte. De väntade, tålmodigt. Bytesdjuren verkade inte särskilt rädda. På sin höjd lite på sin vakt. Men sedan fick lejonen syn på ett lämpligt offer. En haltande zebra, en antilopkalv som hade kommit en bit ifrån flocken. Det var då de anföll, när chanserna att fälla bytet var som störst. Det var likadant nu. Deras ögon sökte efter någon som kom på efterkälken, stannade upp, bar på en otymplig väska eller verkade full eller förvirrad. Men inget. 35

Inlaga_Shoo len.indd 35

09-03-30 13.48.14


Metin skakade uppgivet på huvudet medan de såg hur folket närmade sig utgången längst bort i den långa, dragiga gångtunneln. De borde ha följt efter. Ifall någon avlägsnade sig eller vek av åt vänster över den mörka parkeringen. Men de hade stannat kvar, som om kylan hade fryst ner förmågan att tänka. Karim pustade ut. ”Vi gitta bre …” Han spände kroppen och med en ryggknuff frigjorde han sig från den stumma väggen. ”Tyst”, väste Gabi med dämpad röst. ”Nån kommer.” Karim spetsade öronen. Han hörde det klingande ljudet när personen passerade genom spärren. Och sedan fotsteg. Killarna tog ett steg bakåt, gömde sig i skuggorna från den grottliknande väggen. Stegen närmade sig. En ensam person. En kvinna. Omkring fyrtio. Hon bar på en svart kappa med matchande grå sjal. ”Abou, kolla handväskan”, viskade Gabi. Karim och Metin nickade. Tysta, som tre lejonhonor på savannen, följde de efter.

36

Inlaga_Shoo len.indd 36

09-03-30 13.48.14

9789170017506  

kvällen innan 9 10 11 12 Glassen på tallriken höll på att smälta och han kunde inte låta bli att tänka att det var som en symbol för hennes...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you