9789164098900

EN PSYKOLOGISK THRILLER

CATRINE TOLLSTRÖM

”En oerhört spännande bok som tagit mig med storm.”

– P4 VÄSTMANLAND

Crime

Catrine Tollstrรถm

Experimentet

HarperCollins Nordic AB, 2015 Copyright © Catrine Tollström, 2015 Tidigare utgiven av Hoi Förlag under namnet BFO. Detta är en omarbetad version av originalutgåvan.

Omslagsdesign: Intergrafika UAB. Omslagsfoto: Shutterstock.

Författarfoto: Armand Dommer.

Sättning: Type-it AS, Trondheim.

Tryckning: UAB PRINT-IT, Gargždai, Lithuania.

ISBN 978-91-640-9890-0 (Bokhandel) ISBN 978-91-640-9922-8 (Webb) harpercollins.se info@harpercollins.se

TV-TEAMET Åse Nordenskiöld: Projektledare för dokusåpan. Jobbar i vanliga fall som undersökande reporter. Är även kampsportare och överlevnadsexpert.

Sebbe Rhodin: Förtroendeingivande bildproducent. Stor, varm och sävlig påminner han om en brunbjörn.

Wanna Ängladottir: Produktionsassistent med en personlighet svår att hejda. Distanslös, energisk och sexuell.

Roland Torstensson: Whiskyälskande ljudtekniker med pondus. Grabbig och självsäker.

Josefine Sanneborn: Kökspraktikant som tar matlagning till helt nya nivåer. Hennes skönhet ger inte samma fördelar på ön som hemma på Stureplan i Stockholm.

Har svårt att dölja vad hon tänker.

Tim Nordin: Kameraman med humor och integritet. Sportlig kille med känsla för djur och natur.

Tobias Pascal: Serviceingenjör som ogillar social samvaro. Tyr sig till sin gitarr.

SÅPADELTAGARNA Juhani Pekkala: Tystlåten raggarkung som valts ut på grund av sin potential att genomgå en total makeover. Fysik som en brottare. I bild ger han ett skrämmande intryck, den levande versionen är värre.

Rut Emdén: Arg vänsteraktivist som pratar snabbt och mycket.

Mario Nemec: Frispråkig förortsgrabb som ser sig själv som den ultimata gåvan till mänskligheten.

Cristell Hansson: Inget mer än en blåst bimbo … eller?

Samhörighet

Åse söker av omgivningen med blicken. Allt är stilla i hettan. Hon slappnar av och låter vandringen återta hennes uppmärksamhet.

Det finns ingenting hotfullt omkring henne. Bara grönska, fågelkvitter, sol och en man som på något lågmält, svårdefinierbart vis ger henne en extra dos energi. ”Berätta om fågellivet på ön”, ber hon eftersom det verkar vara något som intresserar kollegan.

Han vänder sig om och ler. ”Känner du till Malaysias väldiga örnar?” Åse ruskar på huvudet.

Tim berättar att örnarna kan bli mycket gamla. ”I fyraårsåldern börjar hanen söka efter en lämplig hona. När han finner just den rätta börjar han uppvakta henne. Det är något som kan ta flera veckor, eftersom honan vill försäkra sig om att han är tillräckligt stark och uthållig.” Åse känner sin puls dunka mot halsen. ”Örnarna gifter sig genom att flyga till hög höjd. Där hakar de i varandra med klorna”, förklarar han. ”Sedan faller de i spinn ner mot havet. Just innan de ska till att nå ytan formar de sina vingar till ett hjärta. Sedan släpper de taget.”

Han tystnar. ”Och sedan?” frågar Åse andlöst. ”Sedan stannar de hos varandra resten av livet. Om en av dem skulle dö så dör den andra inom ett par veckor.”

De stannar för en vattenpaus. Vegetationen har glesnat och solen gassar nästan lodrätt från himlen. Åse slår sig ner i skuggan och plockar fram sin mobiltelefon ur ryggsäcken. ”Inget nät”, står det på displayen. Som väntat. De befinner sig fortfarande på fel sida om berget.

Tim sätter sig på en sten mittemot, nära nog för att deras knän skulle kunna nudda vid varandra om någon av dem rörde sig det minsta. Hon uppfattar energin från hans hud.

Kameramannen verkar oberörd. Han böjer huvudet bakåt och halsar 70

Experimentet

det sista ur en vattenflaska. Adamsäpplet på halsen rör sig och en sena framträder på underarmen. Åse sneglar bara hastigt när han kränger av sig packningen och drar det genomfuktiga linnet över huvudet. Hon hinner notera att hans överkropp är blank av svett och att håret nedanför naveln klibbar mot huden, innan hon övergår till att fokusera på sin telefon. Åse är fullt medveten om att hon inte reagerar särskilt professionellt.

Tim tar på sig en torr T-tröja och smörjer ett tjockt lager solskydd över armar och nacke. Sedan lyfter han sin ryggsäck igen och de fortsätter längs den allt brantare sluttningen. Efter en stund stannar han upp och pekar in mellan lövträden. ”En solfågel”, viskar han.

Långsamt, för att inte skrämma fågeln, plockar Tim fram sin kamera. Åses blick söker sig till de ljusa hårstråna på hans brunbrända arm. Hon lägger märke till hur lugnt hans pekfinger trycker av fotot. Fågeln burrar upp sig lite och vickar på huvudet. ”Mattias Klum-wannabe?” viskar hon. ”Absolut.” ”Jag med.”

Hastig ögonkontakt och en sekund av samförstånd.

Tim gör henne glad. Hon vill egentligen säga det till honom, men den typen av kommentar kan så lätt missförstås.

Tim rör sig utan ansträngning, trots att det har blivit rejält brant. Hans vadmuskler är nu i Åses ögonhöjd. ”Vad tränar du?” frågar hon. ”Triathlon, multisport … Gillar det mesta som är utomhus. Själv då?” ”Mest MMA, fast multisport har vi gemensamt, även om det var länge sedan jag tävlade.”

De forcerar ett stenigt parti och Tim tittar mot marken igen. Vaksamheten återkommer i samma stund som hon förlorar kontakten med hans ansikte. En vag känsla av att vara iakttagen. Hon tvingar sig att fokusera på terrängen, men en oro långt inifrån försöker mana till att speja uppåt.

Känslan eskalerar och liknar den beredskap som skärper hennes sinnen när hon tränar Wing Tsun med förbundna ögon. En insikt om att hon måste vara redo för attacken som kommer, som kanske redan är på väg.

Slingrande rötter reser sig över marken och hindrar deras väg. Klarröda blommor växer i tuvor omkring dem och av någon anledning associerar hon deras färg till färskt blod. Åse känner att hon börjar få yrsel. Det är svårt att urskilja detaljer i virrvarret av blad och stammar. Hon kisar upp mot bergshöjderna istäl71

Catrine Tollström

let. Nu är hon helt säker. Någon iakttar dem. Det blir isande kallt över pannan.

Tim hör att hon stannar och vänder sig om. ”Djungeln har tusen ögon”, säger han som om han förstod hennes olust. Åse nickar. Hon vet att apor och fåglar vakar över dem i skydd av växtligheten. Men det här är annorlunda. En närmast djurisk inre drift får kroppen att skrika åt henne att vända om.

Solen steker. Fåglarna kvittrar utan varningsrop. Stigen framför dem är orörd. Oroskänslorna hon bär är inte logiska, hon måste fortsätta, måste ringa till hotellet. Hon måste få veta varför de inte har hört av sig.

Plötsligt dånar en kraftig knall. Ljudet är öronbedövande. Åse slänger sig reflexmässigt åt sidan och rullar in bland växtligheten.

Hon registrerar i ögonvrån hur Tims kropp dunsar neråt längs sluttningen de just kom ifrån.

Fåglar flaxar upp. Deras läten dröjer som spöklika ekon över djungeln.

Han får inte dö

Åse ligger på mage med kinden mot lerjord. Hon ålar bakåt, in under några buskar. Vassa taggar rispar upp sår längs benen. Djungeln är stilla och tyst, som om skottet aldrig ägt rum.

Kvickt glider hon ur ryggsäcken för att bli mer rörlig, greppar sin bowiekniv och avvaktar. Något hemskt har hänt med Tim. Blicken söker längs sluttningen. Helst av allt vill hon korsa stigen och rusa till honom, men det kan innebära öppet läge för den som vill skjuta. Några sekunders förflyttning som kan bli det sista hon gör.

Utan större förhoppning plockar hon upp sin mobiltelefon ur ryggsäckens ytterfack i väntan på skyttens nästa drag. Displayen visar att det fortfarande inte finns något nät.

Fingrarna är varma och hala när hon knappar in ett sms till Marcus: ”Man skjuten sydsluttningen hjälp.” Som väntat går det inte att skicka. Åse stoppar tillbaka telefonen. Ur ett annat fack trevar hon fram ett paket med första förband och puttar sedan in ryggsäcken under snåren. Lugnet är olycksbådande, men ändå är det omöjligt att vänta längre. Hon rusar genom terrängen, korsar stigen och fortsätter neråt, hjälpligt dold av lövträd och spridda klippblock.

Det första som syns av Tim är hans fötter. Kroppen ligger på sidan med huvudet intill en sten. Bröstkorgen höjer sig i lugna andetag, men ögonen är slutna. T-tröjan har mättats av ljusrött blod över höger axel. Tyget är söndertrasat, liksom axelremmarna till ryggsäcken och till kameraväskan. Det röda växer långsamt och blir bredare. Åse ställer sig bakom Tim och tar ett grepp runt hans överkropp. Hennes kropp ger stöd för hans nacke. Adrenalinet ger kraft att släpa den långe mannen in i grönskan.

Hon lägger ner honom på en bädd av torra löv och skär sedan av remmarna till kameraväskan och ryggsäcken, sliter upp plasten kring förbandspåsen, får fram en kompress och lägger den mot såret.

Avsaknaden av utgångshål betyder att kulan måste vara kvar inne i Tims kropp. Skrubbsår i hans panna vittnar om att han troligen slog huvudet i stenen när han föll. Det syns inga ytterligare ska73

Catrine Tollström

dor. Hon lyfter på hans ögonlock och noterar att pupillerna verkar okej.

Med två fingrar mot hans hals känner hon att pulsen är normal. Blödningen är inte så kraftig att flödet behöver snöras av, men det är för tidigt att veta hur allvarlig skadan är.

Med den stickande lukten av sterilt sjukvårdsmaterial i näsborrarna lindar hon gasbinda runt Tims axel och täcker honom därefter så tyst som möjligt med torra löv och kvistar. Är det här lugnet innan nästa attack? Eller kan det ha skett ett misstag?

Ett vådaskott från en lokal jägare? Magkänslan motsäger den teorin.

Hon tar ett nytt grepp om skaftet på sin kniv och smyger tillbaka i riktning mot stigen. Konstigt att inga fler skott har avlossats. Vill någon döda dem har han alla chanser. Hukande springer hon framåt, kryper ihop bakom ett träd och kisar upp mot sluttningen. Stigen ligger öde.

Handen håller stadigt om knivskaftet. Med slutna ögon koncentrerar hon sig på att känna, på att höra. Inga grenar som knäcks, inget prassel från någon som trampar på torra löv. Bara djungelns vanliga ljud. Som om skottet aldrig fyrats av.

En enda tanke ekar i huvudet: Han får inte dö.

Hon inser det meningslösa i att ge sig av för att spåra skytten. Allt som gäller nu är att se till att Tim får läkarvård. Hettan är kvävande. En infektion kan bli förödande i värmen.

Till slut smyger hon tillbaka till Tim. Han ligger precis som hon lämnat honom. Bröstkorgen rör sig, bekräftar att han lever. Det provisoriska bandaget är rött men inte helt genomdränkt av blod. Hon fuktar hans panna med vatten. Tim öppnar ögonen och ser på henne med en blank slöja över det isblå. Hon tecknar åt honom att vara tyst och böjer sig fram. ”Jag tänker lämna dig för att hämta hjälp”, viskar hon intill hans öra. ”Du har blivit skjuten i axeln och kanske fått en hjärnskakning när du föll, men läget är under kontroll.”

Tim reagerar inte.

Hon ställer en vattenflaska i hans armhåla och skruvar av korken nästan helt. Sedan lägger hon sin kniv i hans hand. ”Ta den här och ligg alldeles stilla. Jag kommer tillbaka.”

Tims blick riktas rakt mot henne, men han verkar vara någon annanstans. Hon bättrar på hans täcke av kvistar och löv. Gör honom osynlig i vegetationen så gott det går.

Helst vill hon stanna hos Tim, vill hålla honom vid liv med all sin vilja. Det är förnuftet som får benen att springa, att snubblande rusa 74

Experimentet

neråt längs den väg de nyss vandrat. Rädslan som kramar i bröstet påminner om en vanmakt så långt borta i tiden att hon nästan trott att den börjat blekna. Minnesfragment av hennes far seglar förbi lika tydligt som om hon nyss hade sett honom. Ljud och dofter återkallas med märklig klarhet. Hon minns hur hon förlorat honom, hur hon kanske svikit honom men framförallt hur djupt hon fortfarande älskar honom.

Löpstegen blir som trans. Bilder av blodet på Tims axel sveper förbi hennes inre. Fläcken som långsamt växte och sögs upp av tyget i hans T-tröja vägrar släppa näthinnan. Han får inte dö. För varje dunsande steg mot marken ekar den frasen om och om igen. Han får inte dö. Han får inte dö.

Knappt en kilometer från deltagarlägret gungar det till i grenverket och en gestalt kliver fram ur grönskan. Åse stannar tvärt. ”Vad gör du här?”

Den anklagande tonen i hennes röst överraskar både henne och Roland. ”Ordnar kokosnötter till genuint tropiska drinkar”, ler ljudteknikern.

Sedan förblir han tyst i väntan på hennes egen förklaring. Åse andas stötvis och måste böja sig framåt ett par sekunder innan hon är redo att prata. Mellan klunkar ur vattenflaskan redogör hon för vad som hänt, men hinner inte berätta färdigt förrän en gren knäcks bakom dem. Båda stelnar automatiskt till innan de uppfattar Marios blanksvarta hår mellan djungelträden. Han vaggar fram med en machete i näven och famnen full av palmhjärta.

Nu gäller det att handla snabbt. Åse ber dem springa till Tim och bygga en bår i väntan, därefter rusar hon vidare nerför sluttningen.

Löpningen känns lättare med vetskapen att Tim inte kommer att behöva vara ensam. Mario och Roland kan vakta honom, och de kan snöra av blodflödet om det behövs. Trädkronorna börjar tätna och ge skugga.

Nu är det inte långt kvar till sydstranden.

Hon passerar deltagarnas läger, ser ingen av dem i vindskyddet.

Till slut skymtar havet mellan stammar och blad. Hon har sand under fötterna. Josefine står och skrubbar bordet nere vid eldplatsen, men inga andra syns till. ”Är någon på den här sidan av ön sjukvårdsutbildad?” flåsar hon.

Praktikanten skakar på huvudet. Frågan får det perfekt skulpterade ansiktet att blekna bakom solbrännan. Åse springer in i förrådet. Sjukvårdslådorna är välfyllda men rymmer inga receptbelagda mediciner.

75

Catrine Tollström

Josefine berättar att läkaren håller sådant inlåst på sin mottagning på hotellet. ”Nödraketer?” ”Hade”, svarar Josefine skräckslaget. ”Det låg ett par i båten.” Åse river bland hyllorna. Hon hittar en del användbart material och några handdukar. Får med sig en synål från städskrubben, vräker ut en verktygslåda och rafsar åt sig en tång. Sedan rusar hon vidare till sin bungalow för att hämta en ny ryggsäck. Till sist river hon med sig en förpackning tandtråd från badrummet.

På trappan möter Josefine upp med nötter, frukt och flera små flaskor vatten.

Ryggsäcken blir tung mot hennes svettiga rygg, men det kan inte hjälpas. Åse har en klar bild av vad hon måste göra. Och det kommer inte att bli lätt.

Skottskadan

Roland och Mario är färdiga med båren och har just lyft på Tim när Åse kommer springande. Mängden blod är oroväckande, men kameramannen ser ut att vara vid medvetande. Färskt blod sipprar fram när det genomdränkta bandaget tas bort och en sötaktig lukt växer sig kväljande i värmen. ”Vi måste stoppa blödningen. Kulan verkar sitta nära ett stort kärl, så den behöver tas bort”, säger Åse.

Trots att hon är andfådd har rösten en styrka som får männen vid hennes sida att hålla inne med eventuella invändningar. Mario häller först vatten och sedan sårtvätt över Åses händer medan hon skrubbar dem.

Roland öppnar en förpackning med plasthandskar. Sedan pratar Åse lugnt till Tim och börjar göra rent det skadade området. ”Ledsen att behöva använda något så simpelt som sårsprit. För att slå vakt om din machoimage borde jag väl snarare tömma en whisky i såret.”

Det går att ana en antydan till leende i Tims svettiga ansikte. ”Om du tänker operera så hade jag hellre svept den flaskan”, flämtar han med en blick mot den pincett som Åse lirkar fram ur en steril förpackning.

Hon ler för att lugna både honom och sig själv innan hon lägger pincetten åt sidan med spetsen kvar i förpackningen. Mario klipper hål i mitten av en handduk och lägger den över såret. Tim lyckas treva med handen efter en pinne som han stoppar i munnen. ”Bra. Vi vill ju inte att du svär åt mig”, säger Åse.

Hon gör en uppmanande rörelse med huvudet mot Mario och Roland.

De makar sig närmare. Roland tar ett stadigt tag på var sida om såret.

Mario lägger sina händer mot Tims bröstkorg, med armbågarna redo att trycka ner överkroppen om han inte ligger stilla. Hon noterar att Mario har den typ av runda muskler som hon associerar med boxare. Bra. Det kommer att krävas styrka för att hålla Tim stilla. ”Vår narkosläkare har semester i dag så det blir klen service på den smärtstillande fronten”, säger Åse. ”Äh, bedövning är för amatörer”, andas Tim med ansträngd röst.

77

Catrine Tollström

”Hade du nämnt att vi skulle leka doktor så skulle jag ha duschat åtminstone.”

Hans ord dör ut i en förvriden grimas när Åse petar isär sårkanterna och börjar söka efter kulan med lillfingret. Det börjar blöda ymnigt. Hon förbannar att det inte finns fler kompresser. De som finns kommer snart att vara genomdränkta. Blodet flödar i jämn takt och gör det svårt att se in i skotthålet. Hon får helt enkelt känna sig fram. Det är varmt och kladdigt. Roland trycker försiktigt med en kompress där han kommer åt. Tim biter krampaktigt kring träbiten. Koncentration. Hon måste hitta kulan snabbt, för snart är det blod överallt.

Hon nuddar något hårt med fingret, men såret är halt och hon tappar kontakten igen. Smärtan får droppar av svett att tränga fram på Tims överläpp. ”Pincetten tack”, ber hon Roland och förvånas över att höra sin egen röst låta så lugn. Åse drar in luft genom näsan och viftar undan en fluga. Den kraftiga blodlukten skulle göra henne yr om hon tillät det. Hon sticker ner pincetten i såret. Avlägset hör hon plågade flämtningar från Tim, men håller dem ifrån sig. Nu ska kulan ut och det ska gå fort. Så är det bara.

Flera gånger får hon grepp om kulan men känner hur den glider undan igen. Som om den sitter på snedden i muskeln, inborrad i köttet. Hon måste orka, måste vara mer bestämd. Tim skriker. Så länge hon undviker hans blick har hon kraft att möta hans smärta.

Hon vet inte hur det gick till men plötsligt håller hon pincetten i ögonhöjd framför sig med ammunitionen i ett stadigt grepp, avlång och mässingsfärgad bakom kladdet av blod.

Lättnaden är dock kortvarig. Hon kostar på sig ett ögonkast mot Roland och Mario. Ljudteknikerns ansikte är blekt, men Mario verkar oberörd.

Han rör sig lugnt när han tar emot handsken som hon vänder ut och in med kulan och pincetten inuti. Sedan räcker han över en ny förpackning handskar och sträcker sig efter en tändare för att sterilisera tången och nålen. Den grabben, tänker Åse. Hon kan inte undgå att förvånas över honom.

Blodflödet är allt kraftigare. Tim har slutit ögonen och andas tungt.

Roland torkar fukt från hans panna, men ny svett tränger fram vid hårfästet. Åse arbetar snabbt och koncentrerat. Först hettar hon upp sin kniv och låter den bränna i såret för att få kärlen att sluta sig. Det går på en sekund. Tims kropp rycker till och han ger ifrån sig ett kort skrik. Hon böjer nålen med tången, förbereder tandtråden och börjar sy i mitten av 78

Experimentet

öppningen. Tycker själv att hon gör det klumpigt. Hon vågar inte dra åt tråden så hårt, eftersom cirkulationen i sårkanterna kan försämras.

Kompressen klibbar fast i stygnen när hon försöker torka rent. Knutarna hamnar mitt i sömmen istället för vid sidan av. Det krävs sex stygn för att vävnaden ska hålla ihop och för att blödningen ska upphöra. Avslutningsvis fuktar hon med sårtvätt och slappnar sedan av. Blytung trötthet rullar in och hon fumlar när hon drar av sig handskarna. ”Ge honom smärtstillande och bär honom till lägret. Gör rent såret när ni kommer fram. Jag ska söka upp täckning och ringa efter hjälp. Han måste få antibiotika snabbt.”

Mario tvekar. ”Vi måste ta reda på vad det är som händer. Jag kommer tillbaka och hjälper dig.” ”Nej, jag ska bara ringa. Om det blir mörkt innan jag får kontakt så övernattar jag i djungeln.”

Mario nickar stumt. Också Roland sväljer sina protester. För ett ögonblick betraktar han Åse. Sedan vänder han sig om och börjar packa ihop deras saker. Åse stryker försiktigt med handen längs kameramannens kind. Just när hon ska gå öppnar han ögonen och ser ut att vilja säga något. ”Du får inte ramla ner, det vet du va?”

Hans röst är låg och blicken riktas förbi henne, upp längs den kala bergväggen några hundra meter längre fram. ”Äsch då. Min plan som gick ut på att jag skulle ramla och slå mig”, viskar hon tillbaka med ett snett leende.

Tim verkar förstå att hon inte kommer fortsätta längs stigen, och han vet att hon är en van bergsklättrare. Han är också smart nog att tala lågt så att inte Roland och Mario kan höra. Av någon anledning vill Åse behålla för sig själv att hon kommer ta en snabbare väg till toppen av berget.

De skiljs åt och Åse påbörjar sin vandring uppför slänten. Vid buskarna där hon lämnade packningen efter skottet kastar hon en blick över axeln.

Männen har hunnit en bra bit åt andra hållet. Hon släpar fram ryggsäcken och drar ner dragkedjan till ytterfacket för att plocka fram sin mobiltelefon.

Handen blir stilla i facket. Det är tomt.

Sår

Åse är helt säker på att hon stoppade tillbaka mobilen efter att ha försökt sms:a till Marcus. Trots det vänder hon ryggsäcken upp och ner, sliter ut innehållet och letar på marken. Men förgäves. Telefonen är borta.

Hon lutar pannan i händerna.

Skytten måste ha sett att hon kom ut ur buskaget utan sin ryggsäck.

Han kunde ha dödat henne. Han kunde ha dödat Tim, men valde att låta bli. Kanske handlar det om en simpel tjuv, någon som är ute efter värdesaker. Svårt att veta vad hon ska tro, men utan mobilen blir allt betydligt svårare. Nu måste hon ta sig hela vägen till hotellet för att hämta läkaren och ringa till fastlandet. Och det kommer att ta tid. Hon biter ihop käkarna. För Tims del kan varje minut vara avgörande.

Hjärnan målar upp bilder av kollegan, feberhet och plågad. Risken att han förblöder finns. Konstigt att tankarna är så envisa. Hon som är tränad att tåla påfrestningar, att överleva, att aldrig ge näring åt hjärnspöken. Känslorna påminner om år, månader och dagar i ovisshet om vad som skett med hennes far. Natten då allt hände verkar aldrig släppa taget.

Kanske borde hon ha stannat hos Tim. Omöjligt att veta vad som är det rätta. Precis som då, när hon var tretton år …

Terrängen sluttar brant och marken är stenig. Det verkar bli mindre syre i luften. Demonerna från det förflutna väntar ständigt under ytan.

Hon för händerna till huvudet och pressar fingertopparna mot tinningarna. Att hämta hjälp räcker inte. Tanken upprepas gång på gång. Att hämta hjälp räcker inte. Ett mantra som hon trodde var begravt.

Benmusklerna pressas till sitt yttersta, steg efter steg över lera, grus och rötter. Tempot blir allt hårdare. Små öar av grönska i det karga landskapet.

Snart borde hon nå den plats där skytten stått. Hon tar djupa klunkar av vattnet som är ljummet och smakar plast. I tankarna radas den senaste tidens händelser upp: telefonen som gått sönder, båten som är borta och elförsörjningen som inte fungerar. Någon sabbar inspelningen, men vem skulle gå så långt som att skjuta mot personal?

Ljuset sticker i ögonen när hon kisar uppåt längs berget. Platsen där skytten måste ha stått är inte särskilt svår att hitta. Gräs har trampats 80

Experimentet

ner vid ett buskage alldeles stigen. Hon ställer sig i det platta gräset och spanar neråt. Sikten är god över stigen där hon och Tim gick.

Solen bränner i nacken när hon böjer sig fram. Inga rester av cigarettaska, inte heller några godispapper, hårstrån eller trådar som fastnat i buskarna. Hon granskar varje litet avtryck i gräset. ”Du har suttit ner”, tänker hon högt. ”Du har suttit här ensam och du visste att vi skulle komma, eller hur?”

Hon tittar upp och söker med blicken över omgivningen. Soldränkt klipplandskap i alla riktningar. Inga tecken på mänsklig närvaro. Ändå saknar platsen frid. Förekomsten av något ondskefullt har lämnat spår i luften. Värmen gör det tungt att andas och fågelkvittret känns inte längre lika vänligt. ”Du har suttit här med ett vapen i handen och väntat”, mumlar hon. ”Vem är du? Vad tänkte du medan du satt här?”

Minnesbilder av hennes far flyter åter fram genom lager av tid. Bakom en tunn barriär väntar förtvivlan, lika kraftfull som om den inte åldrats alls. Tänk om Tim dör. Hans ögon var så blanka. Ett sår kan infekteras snabbt i det här klimatet.

Hon fortsätter längs stigen. Det är inte långt kvar till den gräns där sluttningen upphör och en vägg av kalt berg höjer sig mot himlen. Lågt gräs i brända toner utgör sporadiska rester av den nyss så frodiga vegetationen. Hon andas in sin egen lukt av damm, svett och varm hud. Ryggen är dyngsur, men det är bäst att behålla linnet på som skydd mot solen.

Stigen kommer snart att vika av österut för att fortsätta runt öns svårframkomliga delar, men hon lutar nacken bakåt och studerar linjerna i berget. Ögonen följer olika sprickor och väger alternativ mot varandra.

De viktigaste besluten vid en förstagångsbestigning fattas från marken, men utan kikare är det svårt.

Om fem timmar kommer solen att gå ner och efter ytterligare en halvtimme blir det svart. Innan dess måste hon hämta läkaren och åka med helikoptern tillbaka till Tim. Skor och krita är med i packningen. Övrig utrustning ligger kvar i förrådet, men som läget är nu måste klättringen gå fort och ske utan linor.

Just som Åse ska lämna stigen hejdar hon sig.

Något ligger i gruset.

Hon stryker luggen åt sidan och går närmare. Huden börjar sakta knottra sig längs armarna och fortsätter som en rysning ända upp till hårfästet.

Först kan hon inte ta in vad det är hon ser.

81

Berget

Trots hettan kan Åse känna ett stråk av kyla röra sig längs nacken. Hon går sakta närmare. Sedan blir hon stående. Utspritt i gruset ligger spillrorna av det som varit hennes mobiltelefon. Skärmen är krossad och delar av innanmätet glittrar i solen. Mitt på stigen ligger en sten, stor som en knytnäve. Efter att ha kisat över omgivningen sätter hon sig på huk. Som hon anade. Skottet mot Tim var inget misstag. ”Du placerade stenen synligt”, mumlar hon lågt. ”Vem är du? Vad finns på norra sidan som är så viktigt för dig att dölja?”

Hon forcerar resten av terrängen fram till bergväggen. Händerna rör sig utan minsta tvekan när hon rensar innehållet i ryggsäcken. Kvar blir en liten ficklampa, frukt, tvål, strumpor, plåster och fyra flaskor vatten.

Hon smetar ett kladdigt lager solskydd över axlarna, knyter på sig friktionsskor och hakar fast en påse krita i bältet.

Sedan lägger hon kinden mot berget, sluter ögonen och låter andningen finna sitt lugn. Där, stående alldeles stilla med den hårda ytan mot huden vet hon att det inte finns några alternativ. Skrovlig struktur av sten hälsar henne välkommen.

Den första timmen av klättring flyter på utan missöden. Hon följer en djup sprickbildning och flyter in i en rytm där inget annat existerar än hennes kropp, sinne och berget. Hettan stör inte förrän salta droppar börjar rinna från hårfästet, ner över pannan och in i ögonen. Inget får gå snett. Det gäller att hitta flow och att vara ödmjuk. Alla berg har sin egen karaktär och kalkstenen här känns vass. Den faller lätt sönder och hon måste pressa hårt med fingertopparna för att pröva varje nytt grepp.

Ett överhäng närmar sig i form av en klipphylla. På båda sidor om den utskjutande delen är bergväggen i det närmaste helt slät. Hon spänner loss ryggsäcken och svingar upp den på avsatsen. Sedan agerar hon snabbt. Att vara stilla för länge kan störa rytmen. Högerhanden finner grepp om en smal list. Högerbenet följer efter och foten lyckas runda en lätt utbuktning i väggen. Kroppen böjs inåt medan vänsterhanden trevar uppåt tills den når en trång hålighet i berget.

Hon pressar höfterna mot den ojämna ytan och känner hur under82

Experimentet

armarna börjar skälva. Fingertopparna får, nästan utan stöd från fötterna, bära hela hennes tyngd.

Det knakar dovt från väggen. Sekunden efter sker det som inte får ske.

Berget skiktar sig. En liten bit av stenen lossnar och studsar dovt mot bergväggen på sin väg ner mot avgrunden under henne.

Hon förlorar greppet med högerhanden. En hisnande känsla fortplantas från magen och upp genom halsen.

En förlorad värld

Åses hand trevar sig fram till nytt fäste, men det är inte mer än en svag bula i bergväggen. Fingrarna börjar långsamt, millimeter för millimeter, glida längs den lilla utbuktningen. Armarna skakar rejält, mjölksyran är på väg att ta över. Hon trycker ifrån med högerbenet och svingar det vänstra över kanten, hör hur det knakar till i vänstra handens långfinger när hon, med all kvarvarande kraft, häver sig upp i säkerhet.

Flämtande rullar hon över på rygg och blickar rakt in i den blå himlen.

Ilande smärta från långfingret skjuter upp genom armen. Ett ögonkast räcker för att förstå att fingret är ur led. Båda händerna darrar och blöder från skrubbsår. Hon stoppar remmen till ryggsäcken mellan tänderna och biter hårt om det dammiga tyget. Ett stadigt grepp med höger hand får vänsterhanden att sluta skaka. Det knakar i fingret när hon drar det rätt med ett kraftigt ryck. Kallsvett bryter fram i nacken.

Hon tillåter sig att vila och vägrar känna smärta, törst eller solens stekande hetta. När pulsen gått ner lirkar hon fram en vattenflaska, en banan och några skivor melon. Inte förrän hon ätit färdigt vrider hon huvudet och betraktar klippväggen bakom ryggen. Den är praktiskt taget slät. Det enda möjliga greppet är en smal list ganska långt till vänster. Efter den rundar sig berget och gör det omöjligt att bedöma hur det ser ut.

Huvudet sjunker bakåt igen och blir tungt mot ryggsäcken. En sjöfågel seglar långsamt och ljudlöst högt uppe på himlen. Hon kisar och följer den med blicken medan bilder av hennes far strömmar fram i huvudet.

Som vanligt dyker minnena upp utan förvarning. Triviala saker kan utlösa dem: en doft, ett par toner ur en melodi eller vårsolens blänk i en vattenpöl.

Den oändliga himlen tonar bort när hon sluter ögonen. Istället ser hon sin fars vänliga ansikte, känner barndomens längtan att krypa upp i hans famn, få vara trygg och bli omhändertagen en liten stund. Skottet mot Tim verkar ha öppnat porten till en förlorad värld.

Hon måste fokusera och klättra vidare. Långfingret lyder inte när hon gräver i midjepåsen efter krita. Svett sipprar fram i pannan och rinner som salta tårar längs kinderna.

84

Experimentet

Åse masserar sina ben och sträcker på dem, försöker bedöma sitt fysiska skick. Gissningsvis krävs ett hopp på nästan en meter för att nå listen. Hon tänker på Tim och minns den söta doften av blod. Kanske kommer han att dö på grund av henne. Kanske borde hon ha låtit kulan sitta kvar. Om Marcus vore här hade han sagt åt henne att fokusera på det hon måste göra, att inte fundera i onödan.

Bestämt lyfter hon ryggsäcken, sätter den på sig och kritar händerna, hela tiden med blicken låst vid bergväggen. Hon fyller lungorna med så mycket syre hon kan.

Så tar hon språnget.

Fingertopparna når sina fästen och får för ett ögonblick bära hela hennes tyngd. Strax därefter hittar vänsterfoten en liten utbuktning att vila mot. Efter ett par evighetslånga sekunder finner hon stöd även med höger fot.

Benen skakar. Knäskålarna är rejält skrubbade och höger vad är kladdig av blod från ett jack strax under knät.

Sista biten mot topplatån blir allt flackare. Som belöning att hon kommit upp dricker hon en flaska vatten och intar en stunds ryggläge.

Kroppen är stum och tom, helt dränerad på energi. Doften från den egna rödbrända huden blandas med lukten av bergsdamm.

Hon befriar fötterna från de trånga klättringsskorna, sköljer sina sår med vatten och plåstrar om dem. Sedan reser hon sig på skakiga ben och andas in eftermiddagsluften.

Vyn överrumplar henne. Utsikten får allt annat att blekna. På håll ser de böljande kullarna ut som småsten, klädda i mjuk och fuktig mossa.

Landskapet består av klippor och berg som gissningsvis avslutas i lodräta stup mot havet. Stigen måste kryssa genom kilometer av detta ogästvänliga landskap innan den når hotellet.

Hon vrider sig mot norr och går mot kanten av topplatån. Solen har sjunkit. Inom ett par timmar kommer den att försvinna, men nu glittrar vattnet som tusentals prismor av glas långt där nere.

I varmgult solljus, på botten av en brant ravin, skymtar hotellets tegelröda tak. Huvudbyggnaden är magnifik i vitt. På sidorna om den står flyglar, båda lägre än huvudskeppet. På östra flygelns tak syns en landningsplatta. Avståndet får helikoptern som står där att likna en leksak.

En stor, färjeliknande båt ligger för ankar en bit från land. Själva stranden är lika vit som den på sydsidan. Hon kisar men lyckas inte urskilja några människor. Ravinens höga sidväggar liknar två långa armar som sträcker sig mot norr. Närmare dalgångens botten ser sluttningarna ut att 85

Catrine Tollström

vara täckta av tät djungel. Det är utan tvekan bäst att fortsätta neråt från den plats där hon befinner sig. Den här sidan är flackt lutande och det kommer att handla mer om vandring än om att klättra. Troligtvis slingrar sig stigen från sydsidan fram vid foten av berget.

Plötsligt får hon en olustkänsla av att det är något viktigt hon har glömt.

Känslan är så stark att hon nästan får svårt att andas.

Det är något konstigt med hotellet.

EN MODERN FLUGORNAS HERRE Det ska bli den största svenska satsningen inom reality-tv någonsin. Ett antal extrema personligheter anländer till den isolerade paradisön Palawu, och Åse Nordenskiöld ska styra upp produktionen. När kontakten med fastlandet oförklarligt bryts blir det psykologiska spelet mellan deltagarna allt tydligare. En skrämmande händelseutveckling tar sin början.

Snart går sanningen upp för alla: i detta dödliga spel kan man inte lita på någon annan än sig själv.

”En av de bästa böckerna jag läst”

12415047

– GOTLANDS TIDNINGAR

facebook.com/harpercollinsnordic