9789164081070

Översättning Susanne Mickelsson Sparv

Svensk copyright © HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2015.

It’s Not Me It’s You © Mhairi McFarlane, 2014 Översättning: Susanne Mickelsson Sparv.

Omslagsdesign © HarperCollinsPublishers Ltd 2014 Omslagsillustration © Gianmarco Magnani Formgivning: Jenny Liljegren.

Serieillustration © Chris King All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.

This edition is published by arrangement with HarperCollins Publishers Limited, UK. This is a work of fiction. Names, characters, places, and incidents are either the product of the author’s imagination or are used fictitiously, and any resemblance to actual persons, living or dead, business establishments, events, or locales is entirely coincidental.

Sättning: Type-it AS, Trondheim.

Tryckning: UAB PRINT-IT, Gargždai, Lithuania.

ISBN 978-91-640-8107-0 (Bokhandel) ISBN 978-91-509-1539-6 (Webb)

1 Ann klampade över rummet i sina King Kong-tofflor med en yoghurt, en sked och ett väldigt irriterat uttryck. ”Är det där i Tupperwarelådan med det blåa locket ditt?”

Delia blinkade förvånat. ”I kylen”, förtydligade Ann. ”Ja.” ”Det stinker. Vad är det?” ”Chiliräkor. Det är ett marockanskt recept. Rester av det jag lagade till middag igår.” ”Min grekiska yoghurt har dragit åt sig av lukten. Kan du sluta ta med dig sådan aggressiv mat till jobbet?” ”Jag trodde att den bara var självsäker.” ”Samma sak gäller äggsmörgåsar, man får inte ta med sådana på tåg. Och inte hamburgare på bussar heller.” ”Får man inte?”

Det var en aning surrealistiskt att bli mellanmålsuppläxad av en kvinna som var en sjundedels påhittad apa. Ann hade på sig tofflorna på grund av stora hallux valgus-knölar. Det såg ut som om hennes fötter inte gillade varandra. ”Nej. Och Roger vill prata med dig”, avslutade Ann. Hon gick tillbaka till sin plats, ställde ner den förorenade yoghurten och började skriva på tangentbordet med hamrande pekfingrar. Det fick hennes färgade svartlila hår att skaka. Nyansen fick Delia att tänka på friterad aubergine.

Anns övervakning av kontorets kylskåp var skrämmande. Trots att hon passerat övergångsåldern hällde hon över sin mellanmjölk i en flaska märkt med ”bröstmjölk” för att avskräcka tjuvar.

11

M h ai r i M c Fa r la n e Hon var en av de kvinnor som på något sätt kombinerade överdriven känslosamhet med extrem brutalitet. Ann hade ett inramat stramaljbroderi på sitt skrivbord med citatet om kärlek från Första Korintierbrevet bredvid en lista över exakta siffror på vem som var skyldig vad till kontorets kaffekassa. I förra årets julklappsutbyte gav hon Delia ett våldtäktslarm.

Delia reste sig och gick bort till Rogers skrivbord. Jobbet som presssekreterarehos Newcastleskommunfullmäktigebjöd inte på någon särskilt inspirerande arbetsmiljö. Den trevliga utsikten doldes av noppiga lamellgardiner i en grötliknande nyans, som fick dem att se smutsiga ut innan de var smutsiga, allt för att spara in på städkostnader. Ampelliljor med bruna spetsar såg ut som om de försökt krypa ner från hyllorna, men dött mitt under flykten. De skarpa gula lamporna som var inbyggda i de mjuka takplattorna fick allt att se ut som om det utspelades 1972.

Delia kom bra överens med resten av sina lågmälda arbetskamrater som mestadels bestod av fyrtioplussare, men hon satt tillsammans med Ann, som tog över alla samtal med sitt klagande.

Delia korsade kontoret och kom fram till Rogers skrivbord i andra änden av rummet. ”Ah, Delia! Som vår expert på sociala medier och husets detektiv har jag en katt-och-råtta-lek åt dig”, sa han och sköt över några A4-utskrifter till henne.

Hon tyckte inte riktigt att hon kunde kallas ”husets detektiv” bara för att hon hade upptäckt att den ihållande stanken på damtoaletten uppkommit efter att en manlig praktikant, som troligtvis hade en djupt problematisk kvinnosyn, hade gjort nummer två i en av vattencisternerna. Det var en omvälvande upptäckt som Delia hade klarat sig bra utan.

Roger satte fingertopparna mot varandra och drog dramatiskt efter andan. ”Det verkar som om vi har en goblin på kontoret.”

Delia var tyst ett ögonblick. ”Menar du en mullvad?” ”Vad kallar man en person som går ut på internet bara för att försöka reta upp folk?” ”Ett arsel?” sa Delia.

12

Det ä r i n te j ag, d et ä r d u Roger ryckte till. Han tyckte inte om svordomar. ”Nej, jag menar en avsiktligt irriterande person av cyborgnatur.” ”En robot?” frågade Delia osäkert. ”Nej! Sa jag cyborg? Cyberrymden.” ”Någon som är otrevlig på nätet … Ett troll?” ”Troll! Så heter det!”

Delia studerade utskrifterna. Det var artiklar från lokaltidningen om sådant som stod i kommunfullmäktiges protokoll. Med andra ord inte speciell intressant för någon annan än dem som bodde i trakten. Det var inget uppseendeväckande, som sådana artiklar så sällan brukade vara. ”Den här personen kallar sig Peshwari Naan och skapar problem i diskussionerna under Chronicles artiklar på nätet”, berättade Roger.

Delia tittade på papprena igen. ”Kan vi inte ignorera det? Jag menar, det finns massor av troll på nätet.” ”I vanliga fall skulle vi göra det”, sa Roger och höll en penna i luften framför sig som om han var Mycroft Holmes i färd med att informera MI6.

Han tog sitt jobb på blodigt allvar. Eller, rättare sagt, Roger tog inte lätt på något alls. ”Men det här är av särskilt förarglig art. Han har hittat på ett citat och påstår att det kommer från fullmäktiges ledamöter. Det förlöjligar personerna, skadar deras rykten och får hela debatten att spåra ur – på grund av en lögn. Aningslösa människor sugs in i hans nät av lögner.

Titta på det här, till exempel.”

Han knackade med fingret på ett papper på skrivbordet, en nyligen publicerad artikel i Newcastle Chronicle.

Kommunfullmäktige vill ge grönt ljus till strippklubb, löd rubriken som Delia läste högt.

Roger plockade upp pappret och tog på sig glasögonen. ”Om du tittar på kommentarerna nedanför artikeln ser du att vår vän, den mänskliga indiska maträtten, skriver: Jag är inte förvånad över den här utvecklingen, eftersom fullmäktigeledamot John Grocock meddelade på planeringsmötet den 4 november förra året att ’Jag kommer att stå först i kön för att få lägga mina håriga labbar på de där dallrande tuttarna.’”

Delia tappade hakan. ”Sa fullmäktigeledamot Grocock det?” ”Nej!” sa Roger irriterat och tog av sig glasögonen. ”Men lögnen har 13

M h ai r i M c Fa r la n e satt igång en lång diskussion om hans sexuella preferenser, som du ser. Fullmäktigeledamot Grocock blev inte alls glad när han såg det här. Hans fru är medlem i Rotary.”

Delia försökte att inte skratta, men misslyckades när Roger tillade: ”Och naturligtvis var det fullmäktigeledamot Grocock som valdes ut för att skapa ännu mer barnsligt fnissande med tanke på hans namn.”

Hennes hjälplösa skakande möttes av en ogillande blick från Roger. ”Ditt uppdrag är att hitta den här typen, och bestämt meddela honom att han måste sluta.”

Delia försökte återfå fattningen. ”Är allt vi har att gå på hans kommentarer på Chronicles webbsida? Vet vi ens att det är en ’han’?” ”Jag känner igen grabbhumor när jag ser den.”

Delia var inte säker på att Roger såg skillnad på humor och en sko, eller en gurka, eller en luftrenare för den delen. ”Utnyttja alla kontakter du har, använd ditt inflytande”, lade Roger till. ”Sky inga medel, varken ärliga eller oärliga. Vi måste få stopp på det här.” ”Har vi rätt att säga till honom att sluta?” ”Hota med stämning för ärekränkning. Jag menar, försök att tala förstånd med honom först. Huvudsaken är att få igång en dialog.”

Delia tog det som ett ”nej, de hade ingen rätt att säga åt honom att sluta” och sa ett artigt hej då innan hon gick tillbaka till sin plats.

Trolljakt var en betydligt intressantare uppgift än att skriva ett pressmeddelande om den nya vattenskulpturen vid Haymarkets tunnelbanestation. Hon bläddrade igenom fler exempel på Peshwari Naans verk. Mr Naan verkade ha en väldigt ingående vetskap om kommunfullmäktige och en fixering vid vad de gjorde.

Hon fingrade på telefonen. Hon kunde åtminstone göra ett försök med Stephen Treadaway. Stephen var en reporter som var tjugonågonting och jobbade för Chronicle. Han såg ut att vara runt tolv i sina säckiga kostymer, och uppförde sig med en lustig gammalmodig sexism som Delia gissade att han hade tagit efter sin pappa. ”Delia, stumpan! Vad kan jag göra för dig?” frågade han när växeln hade kopplat henne vidare. ”Jag undrar om jag skulle kunna få be dig om en tjänst”, sa Delia med sin allra vänligaste, mest insmickrande röst. Pressavdelningsarbete utsatte verkligen värdigheten för prövningar ibland.

14

Det ä r i n te j ag, d et ä r d u ”En tjänst. Se där. Det beror på vad du kan göra för mig i gengäld.”

Stephen Treadaway var verkligen en speciell typ. Han var kanske till och med vad Roger skulle kalla ”en redig karl”. ”Haha”, sa Delia med ett neutralt tonfall. ”Nej, det handlar om att vi har problem med någon som kallar sig Peshwari Naan i era kommentarsfält.” ”Det ligger inte på vårt ansvarsområde, förstår du.” ”Det gör det faktiskt. Det pågår på er sajt.”

Det uppstod en paus. ”Den här personen postar en massa lögner om kommunfullmäktige. Vi har inget otalt med er och skulle vilja få en e-postadress till användaren så att vi kan få klarhet i det här.” ”Ah, det går inte. Det är konfidentiellt.” ”Kan du inte bara säga vilken e-postadress han har registrerat sig med? Det är antagligen pilaff snabel-a hotmail, eller något liknande anonymt.” ”Tyvärr, Delia, sötnos. Dataskyddslagen och allt det där.” ”Är inte det vad folk ska säga till er?” ”Haha! Tio poäng till Gryffindor! Det kan nog bli en journalist av dig också.”

Delia pressade fram ytterligare några vänliga kommentarer mellan sammanbitna tänder och lade på. Han hade rätt, de kunde inte ge ut uppgifterna. Hon tyckte inte om att ha fel när hon tampades med Stephen Treadaway.

Hon försökte googla ”PeshwariNaan” utan mellanslag, men fick upp en massa recept. Hon försökte med olika kombinationer av Peshwari Naan och Newcastles kommunfullmäktige, men hittade bara arga omdömen på TripAdvisor och en märklig oförståelig blogg.

Delia hade välkomnat en utmaning, men det här verkade plötsligt vara en snudd på omöjlig uppgift. Hon kunde ge sig ut i kommentarsfälten och öppet be honom kontakta henne, men det var inte ett särskilt osynligt försök till krishantering.

Och var det verkligen en kris? Peshwari var aktiv, men inte direkt elak. När hon kollade igenom Chronicles nyhetsartiklar var det tydligt att de flesta förstod att han skämtade och svaren var lika skojfriska.

Under en artikel om ”Ilska över att sophämtning bidrar till råttor” 15

M h ai r i M c Fa r la n e påstod Peshwari att fullmäktigeledamot Benton hade börjat sjunga Rat in Mi Kitchen av UB40.

Delia fnissade. ”Något roar dig”, sa Ann misstänksamt. ”Det är en bråkmakare på Chronicles webbsida. Roger har bett mig kolla upp det.” ”Ny klänning?” frågade Ann, ointresserad av Delias svar.

Hennes ögon gled ogillande över Delias trollsländemönstrade skapelse från Topshop.

Ann tyckte uppenbarligen att Delias kläder var oprofessionellt glättiga. Förutom skämtsamma tofflor, av hälsoskäl, trodde Ann på en enkel, diskret stil. Delia hade på sig färgglada böljande klänningar, mönstrade strumpbyxor, ballerinaskor och en hallonrosa kappa. Ann hade enfärgade basplagg från Next. Och gorillor på fötterna.

Folk sa att Delia hade en väldigt utpräglad feminin stil. Hon blev glad och överraskad av det, eftersom den mest berodde på nödvändighet. Jeans och androgyna kläder passade inte bra på hennes kvinnliga figur med stor byst och kurviga höfter.

Flera år innan hon kom in i puberteten insåg Delia att hon, med sitt kopparröda hår, inte hade något val när det gällde att sticka ut. Det var inte i en mild rödblond nyans utan flammande rostrött. Hon brukade ha sitt långa hår uppsatt och den tjocka luggen framme. Ögonen målade hon med svart eyeliner á la femtiotal – det fick hennes ljusa hy att se mindre blek ut.

Med sina stora ögon och flickaktiga klädstil togs Delia ofta för en student från det närliggande universitetet – speciellt när hon tog sig till jobbet på sin röda cykel. Vid trettiotre års ålder var hon rätt nöjd med den missen.

Delia trummade med fingrarna på skrivbordet. Hon hade en stark känsla av att den där Peshwari var man, uttråkad och runt trettio.

Han anspelade på låtar och teveprogram som hon också kände till.

Hmmm. Var kunde han mer finnas på internet? Utifrån hennes erfarenhet hade personer som krigade i kommentarsfält alltid övat någon annanstans. Twitter? Hon började skriva. Vänta. VÄNTA. Ja! Det fanns en användare som kallade sig Peshwari, som dessutom hade en spräcklig brödbit som profilbild. I sin presentation skrev han att han kom från Newcastletrakten.

16

Det ä r i n te j ag, d et ä r d u Hon klickade på tweeternas GPS-koordinater, och bad till Gud att vara välvillig. De hade skickats från en dator, och inte bara det – PANG! – från Brewz and Beanz, ett kafé mitt i staden. Delia hade alltid tyckt att det var ett beklämmande namn för alla som uppskattade korrekt stavning och god smak. Hon kände till stället – hennes pojkvän Paul kallade det Blow Your Beans.

När Delia bläddrade ner längs Naans tidslinje såg hon att inläggen oftast postades vid lunchtid och på helger. Det här var någon på ett kontor, instängd, irriterad och uttråkad. Hon kände med honom. Projekt Naan höll henne sysselsatt i två timmar, tills klockan slog helg.

Fredagseftermiddagarnas produktivitet på hennes kontor var aldrig särskilt hög.

Hur som helst, målet för måndagens lunch var bestämt: Ett spaningsuppdrag som var betydligt mer spännande än det hon brukade göra.

Delia tänkte inte berätta något för Roger ännu. Det var ingen poäng med att skryta för att sedan inse att hon hittat ett annat talande naanbröd.

Delia gick in på toaletten för att göra sig klar inför sin utekväll.

Idag hade hon lämnat cykeln hemma och tagit bussen till jobbet. Hon bytte om till skor med smala klackar och en underkjol i femtiotalsaktig rock’n’roll-stil som hon hade tagit med sig i en plastpåse. Hon skakade ut kjolen och tog på sig den under klänningen som hon valt med tanke på kvällens dejt. Den veckade taften gick i en mörk lavendelton som stack ut ett par centimeter nedanför fållen och hade samma ton som mönstret i tyget. Delia kände sig besvärad när hon kom tillbaka bland sina kollegor och skyndade sig att ta på sig sin kappa. Men hon var inte tillräckligt snabb för att undkomma Anns genomborrande blick. ”Vad har du på dig?” skrockade hon. ”Den är från Attica. Vintagebutiken”, svarade Delia med blossande kinder. ”Du ser ut som en lampskärm på en spansk bordell”, sa Ann. Delia suckade och muttrade ”tack så mycket” med en grimas. Trots allt spelade inget mellan klockan nio och fem någon större roll idag.

Det var kvällen hon väntade på, då livet skulle ta en liten sväng i helt ny riktning. En riktning mot en ny, bred väg.

17

2 ”Om han hittar på något om kommunfullmäktige som är värt att läsa borde de belöna honom, inte straffa honom”, sa Paul och torkade av sina paratha-kladdiga händer med en pappersservett. ”Ja”, sa Delia med munnen full av kryddstark potatis. ”Men när en fullmäktigeledamot blir upprörd måste det märkas att vi gör något.

Många av de äldre förstår inte internet. En gång var det en av dem som sa till oss: ’Radera det bara. Sudda ut det!’ och vi fick förklara att det inte är en stor skrivtavla.” ”Jag är trettiofem och jag förstår inte internet. Griz visade mig Tinder på sin telefon härom dagen. Dejtingappen. Man drar fingret åt vänster eller höger för att säga ja eller nej till någons foto. Det är allt.

En bild. Ja eller nej – pang. Det är brutalt därute.” ”Tack och lov att vi träffades på det gammeldags sättet”, sa Delia. ”Genom en cocktailkurs.”

De log. Gammal historia och lyckligt minne. Den första gången de möttes hade hon svept in i hans bar på ett moln av Calvin Kleins Eternity tillsammans med sina vänner och bett om en Cherry Amaretto Sour. Paul hade inte vetat hur man blandade den drinken. Delia hade erbjudit sig att klättra över bardisken och visa honom.

Delia mindes hans häpna men roade uttryck när hon svingade över benen. ”Snygga skor”, hade Paul sagt om hennes Stålmannenröda kilklackar med rundade tår och ankelrem. Han hade erbjudit henne ett jobb, och när hon sa nej tack frågade han om de skulle gå på dejt istället. ”I det rådande klimatet skulle vi vara marginaliserade och konstiga och behöva hålla till på en specialsajt för rödhåriga. Brinnder.”

Delia skrattade. ”Tala för dig själv.”

18

Det ä r i n te j ag, d et ä r d u ”Om det inte finns någon hona från samma art som jag på Brinnder, vem ska jag då dejta? Rävdockan Basil Brush?” ”Oj, vad du fiskar efter komplimanger”, sa Delia. ”Du borde testa ditt spö i en fisketävling, Paul Rafferty.”

Hon fnissade och tog en stor klunk av sin öl.

Delia var partisk, men Paul saknade inte dragningskraft.

Han hade mörkrött hår, några nyanser mindre flammande än Delias tizianröda. Han körde med den bekväma, modernt slitna stilen, som om han hade spelat poker hela natten, med skäggstubb och slitna jeans som släpade mot ölfläckiga golv. De hade hört alla skämt som fanns om att båda var rödhåriga – det värsta var när de togs för bror och syster.

Paul fick ögonkontakt med servitören. ”Två Kingfisher till när du har tid, tack.”

Pauls uppförande mot servicepersonal var oklanderligt, och han gav alltid generöst med dricks eftersom han själv drev en bar. Pub, brukade han alltid rätta Delia. ”Barer för tankarna till tonåringar som precis börjat dricka.”

Delia tyckte att det var mest exakt att säga att Pauls ställe balanserade på gränsen mellan pub och bar. Det fanns synligt murverk, hängande lampor med stora skärmar och surdegsbröd på menyn. Men den hade också riktig ale, nolltolerans mot skitstövlar och musik som spelades med en volym som inte var högre än att man kunde höra sin egen röst.

Stället låg mellan Tyne-brons stolpar, fanns med i guideboken Good Pub Guide och var Pauls skötebarn. ”Det börjar ta stopp för mig”, sa Delia och studerade ruinerna av sin dhosa. ”Jag är fortfarande igång. Jag är en maskin. En curryälskande maskin”, sa Paul och stack gaffeln i en bit av hennes pannkaka.

De hade övervägt dyra linneduksrestauranger för firandet av sitt tioårsjubileum och sedan kommit fram till att de föredrog sin sydindiska favoritrestaurang, Rasa. Det var underbart att gå ut med Paul på en fredagskväll.

Kanske var det fånigt, men Delia ryste fortfarande av välbehag när hon såg Paul i sitt rätta element bakom bardisken. Med en diskhandduk över axeln styrde han servicen med samma självförtroende som en trafikpolis, snodde runt och stängde kylskåpsdörrar med foten samtidigt som han höll tre flaskor i varje hand.

19

M h ai r i M c Fa r la n e När han fick syn på Delia brukade han hälsa med en liten tvåfingershonnör och en gest som visade att han skulle komma med hennes dricka om ett ögonblick, efter att han hade serverat gästerna, och hon kände det välbekanta pirret i bröstet. ”Hur går Griz sökande efter kärleken?”

Paul var alltid rätt faderlig mot sin personal. Deras gästrum hade använts som vilrum för berusade ungdomar mer än en gång. ”Hm. Jag tror inte det är kärlek. I sådana fall är han inne på fel spår.

Allvarligt, Dee”, fortsatte Paul. ”Det är en märklig generation som kommer efter oss. Både killar och tjejer vaxar bort könshåret och ingen av dem lyssnar på musik.”

Delia log brett. Hon var van vid det här snacket. Det roade henne och Paul hade en tendens att bete sig som äldre än han faktiskt var.

Under den första svallande och passionerade tiden hade Delia fått reda på Pauls förflutna: han och hans bror Michael hade blivit föräldralösa i mitten av tonåren. En lastbilschaufför somnade vid ratten och körde in i deras föräldrars bil på A1. Bröderna reagerade olika på händelsen, och på arvet. Michael försvann till Nya Zeeland när han var tjugo och återvände aldrig. Paul rotade sig så mycket han kunde i Newcastle – köpte ett hus i Heaton, och senare baren. Han sökte stabilitet.

Delias ömsinta natur kunde inte ha blivit mer rörd. När han berättade om sin barndom höll hon redan på att bli förälskad, men det här fick henne att falla pladask med huvudet före. Han hade varit med om något otroligt hemskt och var ändå så vänlig och rolig? Hon visste direkt att hon ville ägna sitt liv åt att befria honom från smärta – hon ville vara den enda familj som Paul behövde. ”Åh, det var skitjobbigt. Verkligen”, sa Paul alltid när ämnet kom upp, gned sig i ögonen och sänkte blicken. Han var generad över Delias svallande känslosamhet, men också över att behöva spela rollen som den sårade hjälten. ”Vem har skrivit låttexter som Joy Divisions Love Will Tear Us Apart under de senaste tio åren?” fortsatte Paul, fortfarande inne på ämnet modern musik i samtiden. ”Vad är det den där låten, ’jag heter inte så’, handlar om? ’Na na na, they call me DYE-ANNE, that’s not my name …’” Paul gjorde en sorgsen min och visade servitören med en gest att han ville ha notan.

20

Det ä r i n te j ag, d et ä r d u ”Du älskar att spela gammal gubbstrutt, trots att du är det största barnet jag vet”, sa Delia och Paul himlade med ögonen och klappade henne på handen över bordet.

Barn. Hon föreställde sig Paul som pappa och hennes hjärta pressades samman en aning.

De betalade och gick ut i den svala försommarkvällen. ”Sängfösare?” frågade Paul och erbjöd henne sin arm. ”Kan vi ta en promenad först?” bad Delia och tog den. ”En promenad?” sa Paul. ”Vi är inte med i en av de där filmerna du gillar, med parasoller och folk som petar i elden. Vi går till puben.” ”Kom igen! Det är vår tioårsdag. Bara upp på bron och tillbaka.” ”Nej, snälla. Det är för sent. En annan gång.” ”Det tar inte någon lång stund”, sa hon och tvingade Paul framåt medan han suckade ljudligt.

De gick tysta bredvid varandra – eventuellt var Paul irriterad och Delia undrade nervöst om den här överraskningen verkligen var en bra idé trots allt.

21

3 ”Vad ska vi göra när vi kommer dit?” frågade Paul med både humor och irritation i rösten. ”Ha en fin stund ihop.” ”Jag skulle kunna ha en fin stund på en varm pub med en god öl.”

Paul var inte mycket för romantiska gester eller att säga ”jag älskar dig”. (Delia hade fått lov att fråga honom några månader in i deras förhållande. Han hade sett oförstående ut. ”Varför skulle jag annars ha bett dig flytta in?” Eftersom hyreskontraktet på min lägenhet gick ut? hade Delia tänkt.)

Enkel, självklar och okomplicerad tillgivenhet var allt Delia vanligtvis behövde. Stabilitet och kamratskap var mycket viktigare för henne än blombuketter och smycken. Paul var hennes bästa vän, och det var mer romantiskt än något annat.

Och hon älskade den här staden, med dess ståtliga sandstenshus, låga himmel, djupa röster och vänliga atmosfär. När hon stapplade ner längs den branta gatan mot kajområdet, andades in den friskare luften närmare floden med ett hårt tag om Pauls arm som stöd, visste hon att hon var på rätt plats med rätt person.

Det orange och gula skenet från stadens natriumlampor skapade tigerränder i Tynes oljesvarta vatten när de kom fram till Millenniumbron. Den smala bågen som pulserade av olikfärgade ljus över bron lyste röd.

Det kändes som ett tecken. Röda skor, rött hår, röd cykel. Av någon anledning kom hon att tänka på frasen ”en dejt med ödet”, vilket lät som en roman av Agatha Christie. Det var inte mycket folk ute, men tillräckligt för att de inte skulle vara ensamma. Tusan också, varför hade Delia inte tänkt på det? Allt som krävdes var någon som envist 22

Det ä r i n te j ag, d et ä r d u hängde sig kvar för att planen skulle gå i stöpet. Men i den här temperaturen var det inte en särskilt populär sysselsättning att hänga på broar klockan nio på kvällen.

Hon kände sina hjärtslag i halsen när de närmade sig mitten av bron. Ögonblicket var snart här. ”Måste vi gå hela vägen eller räcker det nu?” undrade Paul. ”Det här räcker”, sa Delia och lösgjorde sig från hans arm. ”Visst ser staden vacker ut härifrån?”

Paul betraktade utsikten och log. ”Hur full är du? Vänta, det är väl inte den tiden i månaden? Du tänker väl inte börja gråta över den där halta tiggarfiskmåsen med bara ett öga och ett ben igen? Jag sa ju att alla fiskmåsar är tiggare.”

Delia skrattade. ”Han fejkade säkert.” Paul knep ihop ett öga, böjde upp ena benet bakom sig och talade med gäll röst. ”Snälla, ge massol av stlips till en handikappad fiskmås, sköna damen. Min situation äl fölskläcklig.”

Delia skrattade ännu mer. ”Vad var det för röst?” ”En bedragarfiskmåsröst.” ”En japansk bedragarfiskmås?” ”Rasist.”

Båda två skrattade. Okej, han hade blivit gladare. Djupt andetag. Kör.

Det var dumt av henne att vara nervös, tänkte Delia. Hon och Paul hade diskuterat framtiden. De hade bott tillsammans i nio år. Det var inte som att hon balanserade på en svajig lina med en opålitlig relationsfobiker som hon bara haft en flyktig romans med.

Paul började mumla något om temperaturen som gjorde att man frös röven av sig, och Delia var tvungen att avbryta honom. ”Paul”, sa hon och vände sig helt mot honom. ”Det är ju vår tioårsdag.” ”Ja …?” sa Paul, och märkte för första gången att hon hade något viktigt att säga. ”Jag älskar dig. Och du älskar mig, hoppas jag. Vi är ett jättebra team …” ”Jo?” Nu såg han rent av vaksam ut. ”Vi har sagt att vi vill tillbringa våra liv tillsammans. Så. Vill du gifta dig med mig?”

23

M h ai r i M c Fa r la n e Det uppstod en paus. Paul hade händerna i fickorna och tittade misstänksamt över sin jackkrage. ”Skojar du?”

Dålig start. ”Nej. Jag, Delia Moss, frågar dig, Paul Rafferty, om du vill gifta dig med mig. Officiellt och formellt.”

Paul verkade … ställd. Det var det enda sättet att beskriva hans uttryck. ”Är det inte meningen att jag ska fråga dig?” ”Traditionellt sett. Men vi är inte särskilt traditionella, och vi lever på tjugohundratalet. Vi är jämställda. Vem är det som har skapat reglerna? Varför kan inte jag fråga dig?” ”Borde du inte ha en ring?”

Delia såg över Pauls axel att en grupp som hade svensexa närmade sig, klädda som Guantanamofångar i orange overaller. De skulle inte förbli ostörda länge till. ”Jag vet att du inte gillar att ha på dig ringar, så jag tänkte att du skulle få slippa den delen. Men jag tänker skaffa en ring. Jag kanske redan har valt ut en. Vi kan vara så moderna att jag betalar för den.”

En kort tystnad följde, och Delia visste redan att det här inte var som hon hade hoppats eller önskat att det skulle bli.

Paul stirrade ut över floden. ”Det här är en underbar gest, såklart.

Det är bara …”

Han ryckte på axlarna. ”Vad?” ”Jag trodde att jag skulle fråga dig.”

Hmmm. Delia trodde inte att hans plötsliga vilja att bete sig som en gentleman var helt ärligt menad.

Det var snarare så att han inte tyckte om att bli tagen på sängen.

Hon stod emot lusten att säga: Förlåt om det här kom för tidigt för dig.

Men vi har blivit smålulliga vid högtider och pratat om att det kanske är dags nästa år under de senaste fem åren. Jag är trettiotre. Tanken är att vi ska försöka bilda familj direkt efter. Förhoppningsvis redan på smekmånaden. Det här är vår tioårsdag. Vad har du väntat på? När är ett bra tillfälle egentligen?

Hon skakade av sig irritationen. Stämningen var redan spänd och hon ville inte förstöra den helt med anklagelser eller klagomål.

24

Det ä r i n te j ag, d et ä r d u ”Du har inte svarat än”, sa hon med vad hon hoppades var ett lekfullt tonfall. ”Just det. Ja. Naturligtvis vill jag gifta mig med dig”, sa Paul. ”Förlåt, jag förväntade mig inte alls det här.” ”Så vi ska gifta oss?” sa Delia leende. ”Det verkar så”, svarade Paul.

Han himlade med ögonen och besvarade motsträvigt hennes leende, och Delia tog tag i honom. Deras läppar möttes i en snabb och hård kyss. Delia stod helt stilla för att inte missa stunden som hon för evigt ville minnas.

När de drog sig från varandra sa hon: ”Och jag har champagne!”

Hon ställde sig på knä och rotade runt i sin stora handväska efter flaskan och plastglasen. ”Här?” frågade Paul. ”Japp!” sa Delia och tittade upp med kinder rosiga av upprymdhet, öl och kyla. ”Nej, men kom igen. Vi kommer att se ut som ett par fyllon.” ”Eller som ett par som precis förlovat sig.”

Ett uttryck for över Pauls ansikte, Delia stretade emot – hon vägrade att släppa in besvikelsen.

Kanske märkte Paul det, för han drog henne till sig, pussade hennes hjässa och sa med munnen mot hennes hår: ”Vi kan gå till något ställe som serverar champagne och har centralvärme. Det är mitt förslag.”

Delia stannade upp. Du kan inte försöka styra allt. Låt honom få som han vill. Hon tog hans hand och följde honom ner för bron, återigen arm i arm. De gick snabbare och tankarna i Delias huvud snurrade.

Förlovade.

En gång när Paul hade pratat om sina föräldrars död hade han sagt: ”Man kan ändå välja om man ska vara olycklig eller inte.”

Trots den hemska upplevelsen sa han att han hade börjat må bättre när insikten att man kunde välja att vara glad slagit honom. ”Men tänk om det är många hemska saker som hänt. Saker du inte kan påverka. Då kanske du inte kan hjälpa att du är olycklig.”

Paul svarade: 25

M h ai r i M c Fa r la n e ”Hur många människor känner du som är i den situationen? De har valt dysterheten, helt enkelt. Varje dag kan man välja.”

Delia insåg två saker under det samtalet. 1) En anledning till att hon älskade Paul var hans positiva attityd. 2) Från det ögonblicket kunde hon känna igen dysterhetsväljare. Det fanns en eller ett par på hennes kontor.

Så ikväll, tänkte Delia, kunde hon antingen älta det faktum att hon aldrig hade blivit friad till, och att hennes frieri hade mötts av viss tvekan. Att Paul aldrig skulle vara en man som såg henne djupt i ögonen och berättade att hon satte hans värld i brand.

Eller också kunde hon koncentrera sig på det faktum att hon gick hand i hand med sin nyblivne fästman till en pub i deras underbara hemstad för att dricka champagne och diskutera bröllopsplaner med magen full av kokoscurry.

Hon valde att vara lycklig.

26

4 ”De säljer bara champagne på flaska”, sa Paul sedan de hade ramlat in på Crown Posada.

Paul drack inte på ställen som inte hade fått CAMRA-utmärkelser.

De gnuggade sina händer och studerade den laminerade drinklistan som om de hade varit på The Ritz. ”Måste vi verkligen ha skumpa? Alkohol som alkohol”, tyckte Paul.

Delia insåg att kvällen inte skulle bli riktigt som hon hade föreställt sig, men sa åt sig själv att inte försöka tvinga fram något. Hon hade bröllopsplaneringen att se fram emot. (Bröllopsplanering! Det var möjligt att Delia hade en hemlig anslagstavla på Pinterest fylld av vita långärmade spetsklänningar och originella vigselplatser i Newcastletrakten, och handbundna buketter med pioner, tazetter och rosor i pastellfärger. Äntligen kunde hon börja vara öppen med det.)

Hon höll med honom med ett leende på läpparna och Paul armbågade sig fram bland gästerna till baren för att beställa deras vanliga favoriter: en flaska Brooklyn Lager till sig själv och Liefmans hallonöl till Delia. Ibland oroade sig Paul för att de var åldrande hipsters.

Han vinkade åt Delia att ta ett bord och hon gick över rummet och såg honom vänta på sin tur vid baren med ett öga på det som hände där samtidigt som han fingrade på sin telefon. Nat King Coles These Foolish Things (Remind Me of You) knastrade fram ur Posadas uråldriga grammofon och försökte överrösta ett rum fyllt av berusad konversation.

Pauls snygga ruffiga stil blev ännu snyggare när han hade på sig något stiligt, som jackan han hade ikväll. Hon hade funderat på en kostym från Paul Smith åt honom, och slips och brogues (det hände mycket på Pinteresttavlan), men hon var tvungen att närma sig ämnet 27

M h ai r i M c Fa r la n e försiktigt så att han inte kände sig överkörd. Hon ville att han skulle vara delaktig i planeringen.

Delia hade en plan för hur hon skulle få Paul involverad. Först intressera honom för drinkarna, sedan musiken och slutligen maten.

Tänk på det som en middagsbjudning hemma hos oss, men i större skala, skulle hon säga. Paul och Delia hade ofta middagsgäster. När Delia flyttade in i huset i Heaton hade hon fått fria händer att tillfredsställa sina inredningslustar. Paul hade köpt huset utan någon egentlig idé om vad han skulle göra med det. Han uppskattade att hon tyckte om att inreda och de hade hittat ett perfekt samarbete.

När andra människor i hennes ålder spenderade pengar på kläder, nattklubbar och partydroger sparade Delia till en fruktplockarstege som hon kunde måla i den perfekta segelbåtsblå nyansen, eller finkammade auktioner i jakt på klädskåp som låstes med tofsprydda nycklar.

Hon visste att hon betedde sig som en pensionär, men hon var lycklig och brydde sig inte om det.

Delia var också en entusiastisk amatörkock och Paul hade ett barskåp, proppfullt med alkohol som han tog från baren. Därför blev de först i sin umgängeskrets med ett välkomnande vuxet hus.

Många lördagskvällar slutade med högljudd och skränig allsång ihop med deras bästa vänner Aled och Gina, med Paul som DJ. Faktum var att Delia hade funderat på att ordna en förlovningsfest.

Hon hade nyligen beställt några kokböcker från 70-talet och roade sig med att laga retromat: scampi med tartarsås och Schwarzwaldtårta.

Hon fantiserade om en kitschig buffé inspirerad av 70-talspjäsen Abigail’s Party.

Skulle hennes familj komma på en sådan tillställning? Delia tänkte vänta till morgondagen med att ringa sina föräldrar. Hon skulle gärna berätta nyheten för dem redan nu, för att göra det mer verkligt. Men hon stod inte ut med tanken på att Paul inte hade ett motsvarande samtal att ringa. Inte ens till sin bror, med tanke på tidsskillnaden.

Hennes telefon vibrerade av ett sms. Paul. Hon tittade överraskat upp. Han såg oberörd ut och stoppade telefonen i fickan medan han beställde öl.

Delia log brett och fånigt, och kände en pil av glädje fara genom kroppen. Han hade behövt lite tid att vänja sig vid tanken, det var allt.

Det fanns en romantiker inom honom. Hon drog med fingret och låste 28

Det ä r i n te j ag, d et ä r d u upp telefonen, skrev in sin kod (hennes födelsedag, Pauls födelsedag) och läste orden.

C. Det har hänt en grej med D och jag vill inte att du ska höra det från någon annan. Hon har friat. Vet inte vad jag ska göra. Ses imorgon? P Xx

Delia satt orörlig, och telefonen blev tung i hennes hand. Plötsligt var det inget som stämde. Hon var tvungen att bearbeta den motsägelsefulla informationen, rad för rad, medan det kändes som om hennes mage åkte berg-och-dalbana. ”Vet inte vad jag ska göra” var som ett knytnävsslag i hjärtat.

Sedan var det kyssarna i slutet av meddelandet. Paul var inte en elektronisk kyssare. Delia var lyckligt lottad som fick en liten. Och hon var hans närmaste familj.

Men det som var så skrämmande var den intima tonen i meddelandet.

Det ljöd av en röst som inte var Pauls, eller inte den Paul som hon kände.

Hon sa strängt till sig själv: Delia. Sluta göra dig dum. Läs vad det står.

Det här är uppenbarligen avsett för en annan kvinnas ögon. Den Andra Kvinnan. ”Jag vill inte att du ska höra det från någon annan.” Hade deras liv så stor betydelse för en ansiktslös, namnlös främling? Delia var illamående.

Paul ställde ner deras öl på bordet och drog ut stolen mitt emot henne. ”Jag gillar alen på det här stället men de måste ordna snabbare service. De gör sig ingen brådska.” Paul tystnade när han såg Delia stirra tomt på honom. ”Är du okej?”

Hon ville säga något smart, kärnfullt, sårande. Något som skulle klyva luften mitt itu på samma sätt som Pauls meddelande precis hade delat upp hennes liv i före och efter med ett karateslag.

Med blicken på sin telefon frågade hon: ”Vem är C?” Paul såg på mobilen, och sedan på Delias uttryck igen. Han blev likblek och röd på samma gång. En gång hade Delia suttit på bussen bredvid en man som fick samma ansiktsfärg innan han drabbades av en hjärtinfarkt.

29