9789163901041

Avtryck Lars Hansare

3

Avtryck

ISBN 978-91-639-0104-1 ©Lars Hansare 2017 Seniorica Pl 6250, 26391 Höganäs 4

Innehåll: Din fot i sanden Hård som sten Hämnden är brun Nyplockade hallon Brödraskap Du sköna nya värld Jaktmiddag Familjen Kråksången Victory Klockan klämtar…

Blåljus Snöbollen

5

Jag hör och jag glömmer. Jag ser och jag kommer ihåg.Jag gör och jag förstår.

Konfucius

Kråksången – Då tar vi det igen, för sista gången. Det finns inga svartvita kråkor, det finns svart-vita skator. Hur ser kråkor ut?

Pappa Olle stod böjd över Niklas, som kröp ihop. Han böjde sig, krummade. Drog ihop sina axlar, som en strykrädd stövare. Intog samma ställning var gång Olle skällde på honom.

– Kråkor är svsvsvsvartgrå, viskade Niklas. Han såg upp på Olle. Vad skulle ske nu? Förra veckan hade Niklas glömt att ställa tillbaka skottkärran bakom boden. Han hade glömt den på gången när Olle kom hem. Då hade Olle blivit lika arg och knuffat Niklas in i den taggiga hagtornshäcken. Olle hade skällt och gormat. Niklas väntade på bestraffningen. Vad skulle komma? Ett slag i någon form brukade alltid komma. De hade kommit allt oftare.

Olle höll sitt salonggevär i vänstra handen och hans hög­ra svajade sakta, som om den förberedde sig för att slå.

– Fick du låna mitt gevär för att skjuta skator?

Niklas molteg.

Olle höjde rösten och tog ett steg närmare Niklas som tittade ner i marken.

110

– Nå ..!?

– Jag skall aaaldrig fråga mer, stammade Niklas.

– Nä du ska komma ihåg!

Då kom första smällen.

– Är det svaret för att du får låna mitt gevär, och tacken för att jag ber dig hålla rent från de där asfåglarna. Du är precis som din mamma, du skiter i vad jag säger, men du har snart skitit färdigt, det har ni snart båda två. Hör du vad jag säger?

Niklas hörde väldigt bra men hade lärt sig att stå stilla, vara tyst och inte säga emot.

– Var vi inte överens om att hjälpa varandra när vi flyttade ut på landet. Jag kunde ana att det skulle bli så här. Du och din morsa skulle gadda ihop er mot mig, lämna mig med allt skitgörat.

Här kommer man hem och hoppas på en lugn stund i trädgården, att få slippa det där jävla kraxandet. Samma kraxande som kärringen på arbetsförmedlingen.

Han gjorde en svepande gest mot de stora lönnarna.

– Men din morsa kommer väl snart hem och då blir det också ett kraxande.

Niklas önskade att han hade hört det välbekanta krasande ljudet från Monicas Micra när hon körde uppför grusvägen mot torpet, men det var tyst, ekande tyst. Det verkade som om också kråkorna hade förstått att hålla tyst.

De satt högt uppe i träden och tittade på varandra och ner på gräsmattan där en överviktig man slog sin pojke.

Olle tog tag om Niklas överarm och släpade honom fram mot förstubron.

På första trappsteget hade Niklas stolt radat upp tre 111

skjutna skator. Olle sparkade ner två på gången och vispade ner den tredje med gevärskolven.

Han tog ett ännu hårdare tag om Niklas nacke och tvingade ner hans ansikte mot de tre döda fåglarna.

– Nu tar du en i taget och går bort till soptunnan, för varje gång du öppnar locket och släpper ner en, så ska du säga högt – kråkor är grå. Förstått, uppfattat!

Olle förvissade sig om att Niklas lydde honom, först den ena och så den andra.

– Så ska det vara, du skall lära dig att lyda. Komma ihåg!

Olle ställde ifrån sig geväret mot trappräcket, vände sig om och gick bort till bersån. Han satte sig i en av de vita trädgårdsstolarna som gungade till av hans tyngd. Han vände Niklas ryggen och stirrade ut över åkern medan han sakta gungade fram och tillbaka.

Niklas tog den tredje skatan och gjorde som Olle sagt, han vågade inget annat. Olle skulle säkert räkna det sista plåtaktiga ljudet när soptunnelocket slog igen.

Han satte sig på första trappsteget, sneglade mot salongsgeväret och sin pappas breda ryggtavla.

Olles kalufs var svartgrå, ovårdad och vildvuxen.

De bägge blev sittande så en stund och så hörde Niklas hur det knastrade i lösgruset ner mot grinden. Monica svängde in på grusvägen. Hon körde lite för fort och sladdade till vid vägkanten. Digitalklockan på instrumentbrädan avslöjade att hon var drygt tjugo minuter sen. Olle satt säkert och väntade, vresig som vanligt. Monica hoppades att Niklas kommit hem från fritids. Hon öppnade dörren, grep efter sin handväska och skulle just kliva ur bilden då hon hörde ett skott – ett skott från ett salongsgevär.

112

* Monica, Niklas och de andra närmast sörjande satt i de främsta bänkarna till höger om gången fram mot altaret.

Olle låg i den brunbetsade kistan. Några spridda kransar stod lutade mot densamma. Till vänster om gången satt Ewa Bergman, socialsekreteraren som tagit hand om fallet, som de krasst kallade ärendet på kommunen. * Om en snart tolvårig pojke skjuter ihjäl sin pappa leder det oftast till en utredning. Monica förbannade utredningen.

Olles lynnighet och elakheter hade startat dagen efter Niklas femårskalas. Det var snart sju år sedan. Monica hade funnit sig i situationen och ville främst hålla ihop familjen. Hon var själv ett skilsmässobarn och hade lovat sig att arbeta för sammanhållning. De första åren i deras äktenskap mindes hon med glädje. Olle var visserligen understundom kärv och bufflig, men det fanns också en värme och en charm som tilltalade henne. En manlighet som hade sina kvaliteter, tyckte hon då.

När spånskivefabriken lades ner blev Olle arbetslös.

Polska tallar var billigare än svenska och tillverkningen flyttade till Poznan. Året innan hade de köpt huset i Visselmåla och hade sett fram mot en lantlig idyll för sig själva och en varm och trygg miljö för Niklas att växa upp i.

För att trygga försörjningen fick Monica då gå upp till heltid, Olles a-kassa räckte inte till alla utgifterna. Huset var visserligen ganska billigt, men det krävdes en del smärre renoveringar för att de skulle få det i det skick de önskade. Banken hade varit njugg beträffande extra lån, så de fick ta det bit för bit. Monica hade svårt att förstå varför 113

hennes inkomst inte var lika mycket värd som hans. Vid något tillfälle, när bakfyllan satt sina klor i honom, hade det undsluppit honom att det var skit med karlar som inte kunde försörja sin familj. Efter stor vånda hade han gått med på att sälja sin gamla 240, det fick räcka med en bil i familjen. * En kväll, någon vecka efter skottet i Visselmåla, som visserligen inte startat något världskrig, men som förpassat hela familjen Pettersson i djup kris och frammanat antipatier, som legat och pyrt i många år, fick Monica obehagliga förnimmelser.

En absurd, surrealistisk känsla kröp på henne.

Niklas hade gjort jobbet som hon i dystra stunder funderat på att göra själv. Bättre om han kom under de sociala myndigheternas försorg än om hon skulle få sitta av några år på Hinseberg. Bara tanken på att hon skulle ha gjort Niklas föräldralös fick henne att rysa. Hon kunde, om än djupt förbjudet, tycka att det var skönt att odågan var förpassad till helvetet, för någon himlafärd var det aldrig tal om, trots prästens mässande vid begravningen.

Tiden efter dådet spelade Elsa Pettersson, Monicas svärmor, upp hela sitt inövade register. Hon, som aldrig kunnat se några brister hos sin son, anklagade helt frankt Monica som anstiftare av mordet. Hon kallade olyckan så.

Några år tidigare, vid kyrkkaffet och smörgåstårtan i församlingshemmet efter begravningen av Nisse, hennes man, hade hon kommenterat Monicas blåslagna ansikte med orden – som man bäddar får man ligga.

114

Ewa Bergman och hennes team som skulle försöka få klarhet i historia och händelse fäste stor vikt vid främst Niklas vittnesmål. Vad Monica tyckte kunde man till följd av jävssituationen inte fästa så stort avseende vid. Då vägde istället två vittnesmål, ett från en klasskamrat och ett annat från Niklas slöjdlärare, tyngre.

Det var ställt utom varje tvivel att Niklas utsatts för upprepad misshandel och kränkning av sin far. Monica ställdes inför frågan om varför hon inte själv ingripit och helt enkelt anmält sin man. Hon valde att tiga. Hon var svarslös. Hon kände bara skam och skuld.

När utredningen var klar, boutredning och annat byråkratiskt var överstökat samt påföljden fastslagen, valde Monica att sälja torpet. Det var otänkbart att bo kvar med alla minnen.

Det blev en dålig affär, men ändå tillräckligt bra för att kunna lösa lånen.

När flyttgubbarna gjort sitt och städpatrullen plockat ihop borstar och hinkar tog Monica Niklas under armen och följde grusgången ner mot sin Micra. Hon sa: – Niklas, nu åker vi.

– Mamma vänta, lyssna.

De båda tittade upp mot den stora lönnen och kunde tydligt höra ett kraxande.

115