9789163894497

Näckrosdammen Annika Thor

1 Ångbåten öppnar sin ventil och släpper ut ett

klagande tjut tillsammans med ett moln av svart rök. Förtöjningarna är lossade och landgången indragen. I en vid sväng lämnar båten kajen och styr ut ur hamnen.

Steffi står i aktern och vinkar. Från kajen vinkar de tillbaka till henne: Nelli, tant Alma, småbarnen och Vera. Till farbror Evert sa hon adjö redan i går kväll innan han gav sig ut på fiske. När han landar fångsten på ön om ett par dagar kommer hon inte att vara där.

Människorna på kajen blir mindre och mindre.

Snart kan hon inte urskilja dem längre. Det sista hon ser är Veras kopparröda hår som blänker i solen.

– Kom in och sätt dig, säger tant Märta. Kolröken smutsar ner kläderna.

–5–

Hon borstar bort några osynliga smutskorn från ärmen på sin ljusa sommarkappa och går före Steffi in i båtsalongen. Hennes lilla stråhatt sitter ordentligt nertryckt över den grå hårknuten i nacken.

Tant Märta har klätt sig fin för att följa Steffi till Göteborg, till doktorsfamiljen där hon ska bo inackorderad medan hon går i läroverket. En helg i månaden och på loven ska hon vara hos tant Märta och farbror Evert på ön. Så är det bestämt.

Luften står stilla inne i salongen. Det är mycket varmt. Steffi fläktar sig med en gammal tidning som någon har glömt kvar på bänken. Men tant Märta sitter rak och oberörd med alla kappknapparna knäppta och schalsnibbarna prydligt korsade i halsen.

Bredvid Steffi står hennes resväska. Den innehåller nästan allt hon äger: kläderna, böckerna, dagboken, fotografierna av mamma och pappa. Bara sin gamla nallebjörn lämnade hon kvar i gavelrummet i tant Märtas och farbror Everts hus. Hon är ju stor nu, tretton år fyllda.

I läroverket ska hon kalla sig Stephanie. Det låter vuxet och romantiskt, inte barnsligt som hennes gamla smeknamn. Sven kallar henne Stephanie.

Snart ska hon få träffa honom igen.

– Jag heter Stephanie, mumlar hon tyst för sig själv.

–6–

– Vad sa du?

– Ingenting.

– Du ska inte vara ängslig, säger tant Märta. Du är inte sämre än någon annan, kom ihåg det. Tvärtom, rentav.

Tant Märta är inte den som slösar med beröm, eller smicker som hon själv kallar det. För att komma från henne är detta något mycket ovanligt.

– Tant Märta, börjar Steffi.

– Ja? – Har tant Märta någonsin ångrat att tant Märta tog emot mig?

Tant Märta ser förvånad ut.

– Ångrat? Det var det rätta. Sånt ångrar man inte.

– Men har tant Märta aldrig önskat att ni hade fått ett annat barn? Ett snällare?

Då händer något ännu ovanligare. Tant Märta skrattar.

– Du har då de underligaste idéer i huvudet, tös.

Det har jag aldrig ens tänkt på. Nog för att du gjort en del dumheter, men inte värre än att både Gud och jag har kunnat förlåta dig.

Vem är strängast? undrar Steffi för sig själv. Tant Märta eller hennes Gud? Eller tycker Gud alltid som tant Märta, och tvärtom? Ångbåten stävar fram mellan kala kobbar och –7–

skär. Långt bakom dem kan man fortfarande ana horisonten.

För ett år sedan reste Steffi och hennes lillasyster Nelli i motsatt riktning, från Göteborg ut till ön i havet. Det var sista etappen av deras långa resa hemifrån. Kvar i Wien lämnade de mamma och pappa. Judiska flyktingbarn tar man emot i Sverige, men inte vuxna. Det har den svenska regeringen bestämt.

Den gången reste Steffi bort från allt hon kände till och tyckte om, till främmande människor i ett främmande land med ett främmande språk. ”Här finns bara hav och sten”, skrev hon i sitt första brev hem, brevet som hon aldrig skickade. ”Här kan jag inte leva.”

Den här gången tvingar ingen henne att resa.

Hon vill det själv. Hon vill gå i läroverket, ta studenten, läsa vid universitetet och bli läkare som pappa. Det har hon velat så länge hon kan minnas.

Men då trodde hon förstås att hon skulle göra det hemma, i Wien.

Nu bryter hon upp igen, från tant Märta och farbror Evert, från Vera som till slut blev hennes vän, från Nelli som ska stanna på ön hos tant Alma och hennes familj. Ska hon aldrig mer få känna sig riktigt hemma någonstans? Ska hon alltid vara på väg?

–8–

Båten närmar sig Göteborg och styr in i Göta älv.

– Kan vi inte gå ut på däck? ber Steffi. Så vi kan se stan från vattnet?

– Nåja, säger tant Märta. Om du så gärna vill.

De ställer sig vid relingen på båtens högra sida.

På den stranden ligger själva staden, på den vänstra finns Hisingen som är en stor ö med varv och verkstäder.

– Där är Sjömanshustrun, säger tant Märta och pekar på en kvinnostaty uppe på en hög pelare. Se, så hon tittar ut över havet och väntar på sin man.

Steffi kan inte se Sjömanshustruns ansikte, men hon tänker sig henne med tant Märtas drag och med den där bekymrade rynkan i pannan som hon alltid har när farbror Evert är ute på sjön. Det är krig, fiskevattnen är minerade och det händer att svenska fiskebåtar och handelsfartyg sprängs, fast Sverige inte är med i kriget.

Båten lägger till vid Träpiren, som sticker rakt ut i älven, bred inne vid kajen och avsmalnande utåt.

På båda sidor ligger rader av skärgårdsbåtar förtöjda. Piren myllrar av folk som är på väg ombord eller iland, eller bara väntar på bekanta. Män i blåställ lastar tunnor och lådor från lastbilar vid kajkanten ombord på båtarna.

Steffi blir nästan yr i huvudet. Det var länge –9–

sedan hon såg så många människor på en gång.

Försiktigt, med väskan i handen, går hon över landgången. Tillsammans med tant Märta tränger hon sig fram mot kajen där en ström av illaluktande bilar far förbi.

Från pirens träplankor tar hon klivet över till stenläggningen. Det är första gången på ett år som hon sätter foten på en stadsgata.

– 10 –

2 De tar den vita vagnen mot centrum. Åtmins-

tone kallar tant Märta den så. Steffi kan inte se annat än att den är ljusblå, precis som alla de andra spårvagn­arna som slamrar fram längs huvudgatan.

Genom spårvagnsfönstret ser Steffi de höga husen av sten och tegel, affärernas skyltfönster, de blänkande bilarna som rullar förbi. Minnena av staden vaknar i henne. Hon minns hur det känns att springa på regnvåt gatsten för att komma i tid till skolan, utan att krocka med alla de andra som är på väg i morgonrusningen. Eller att långsamt strosa längs en affärsgata och titta på de eleganta klänningarna i skyltfönstren.

När de var små brukade Steffi och Evi, hennes bästa vän, stå utanför affärerna och hitta på långa berättelser om de vackra skyltdocksdamerna där inne.

– 11 –

Göteborg liknar inte Wien, men det är en stad med stadens ljud och rytmer. Saknaden och osäkerheten som Steffi kände för en stund sedan sjunker undan. I stället fylls hon av förväntan. Här, i staden, kan allting hända.

Till sin förvåning märker hon att tant Märta i gengäld verkar ängslig. Hemma på ön vet hon alltid, utan minsta tvivel, vad som ska göras och vad som är det rätta. Nu ser hon sig oroligt omkring och vrider sina vita sommarvantar mellan fingrarna. Hon läser gång på gång adressen på lappen hon fått av doktorinnan. Strax före en hållplats rycker hon i snöret och klockan framme hos föraren pinglar. Spårvagnen stannar, men tant Märta har ryckt för tidigt. Folk stirrar på dem medan tant Märta förklarar för konduktören att de ska åka en hållplats till.

När de står på spårvagnsrefugen tittar tant Märta omständligt åt höger, vänster och höger igen innan de går över gatan. De tar av från den breda avenyn med sina rader av planterade träd in på en tvärgata.

Efter ett par kvarter svänger de runt ett hörn.

– Här är det, säger tant Märta.

Det är ett fyravåningshus byggt i gulbrunt tegel med inlagda mönster kring de höga fönstren och kring balkongerna med sina smidda räcken. Fasa– 12 –

den vetter mot en park på andra sidan gatan, en liten höjd som lämnats kvar när marken jämnades för husbyggena i kvarteret. Smala stigar leder upp bland träden mot böljande grässlänter som skymtar genom lövkronorna.

För länge sedan, innan tyskarna kom, bodde Steffi vid en park i Wien. En park med ett pariserhjul.

– Här är det.

Men i stället för att gå fram till porten börjar tant Märta backa mot hörnet. Steffi ställer ifrån sig väskan och väntar.

– Kom, säger tant Märta.

– Men …

Tant Märta lyssnar inte. Hon rundar hörnet och går genom en öppen portgång in på en bakgård.

Det luktar unket från soptunnorna som står framför ett skjul i ett hörn.

Från gården leder flera låga dörrar in i olika trappuppgångar. Tant Märta ser sig omkring och väljer en av dem. Steffi följer efter henne.

Uppför fyra trappor i den trånga uppgången släpar Steffi sin väska. Hon förstår ingenting, men hon känner på sig att det är säkrast att inte fråga.

Till slut står de utanför en hög, smal dörr. Söderberg, står det på en emaljerad dörrskylt, och under det: Köksingång.

– 13 –

Tant Märta trycker på ringklockan. Efter några ögonblick öppnas dörren av en kvinna i förkläde.

Det är Elna, doktorsfamiljens hembiträde, som var med dem på sommarnöjet och sov i soffan i tant Märtas kök.

– Goddag på er, säger hon. Kom in, ska jag säga till doktorinnan.

De väntar i köket som är stort och högt i tak. Högt upp på väggen intill dörren sitter en ringklocka och en liten tavla med nio luckor. I en av dem kan man läsa siffran fem. De andra är stängda. När Elna går förbi dörren trycker hon på en knapp och femman försvinner.

Steffi får lust att gå fram och trycka på knappen för att se vad som händer, men hon vågar inte. Förresten vore det barnsligt. Bara småbarn måste peta på allt de ser.

Doktorinnan står i köksdörren med ett stort leende.

– Nej men fru Jansson, utbrister hon. Inte skulle väl fru Jansson ta köksingången! Och uppför alla trapporna, alldeles i onödan. När det finns hiss!

Tant Märta svarar inte på doktorinnans beklaganden, utan sträcker fram handen och hälsar ganska stelt.

– Och lilla Steffi, fortsätter doktorinnan i samma – 14 –

översvallande ton. Välkommen hit till oss.

Steffi niger och tar i hand.

– Jag ska visa er rummet, säger doktorinnan. Kom med!

Köksdörren leder ut i en korridor, som på mitten smalnar av så att bara en person i taget kan gå igenom den. I slutet av korridoren öppnar doktorinnan en dörr med glasruta och de står i en hall med vackra mattor på golvet.

På ena sidan hallen står ett par dubbeldörrar uppslagna mot ett stort rum med antika möbler. Mitt emot dubbeldörrarna finns en vanlig dörr och ett par meter längre bort en likadan, fast spegelvänd.

Doktorinnan öppnar den första av de båda dörrarna.

– Här är det!

Det är ett underbart rum, rymligt och ljust med ett stort fönster som går från midjehöjd ända upp till taket. Under fönstret står ett vitmålat skrivbord.

Alla möbler är vita: byrån, stolarna, bokhyllan, det lilla toalettbordet med spegel, sängen med rosa, ryschigt överkast. Tapeterna har ett mönster av skära rosenknoppar på ljust grå botten. Gardinerna är vita med volang och omtag. På toalettbordet står en lampa med rosa skärm.

– Ett riktigt flickrum, eller hur? säger doktorin– 15 –

nan. Vi lät det vara precis som när Karin bodde här.

Karin är doktorinnans dotter och Svens storasyster.

– Karin och Olle är på bröllopsresa till Båstad, säger doktorinnan. Att resa utomlands är ju tyvärr inte möjligt i dessa tider. Kriget drabbar oss alla, var och en på sitt sätt. Fru Jansson skulle bara veta vilket besvär jag hade med maten till bröllopsmiddagen. Denna ransonering! Den sätter verkligen oss husmödrar på prov, eller hur fru Jansson?

Tant Märta mumlar något instämmande. Hon verkar illa till mods.

– Men ni ser det kanske annorlunda, fortsätter doktorinnan. Jag hörde just att fiskarna aldrig har haft så goda inkomster som nu?

Då ser tant Märta henne rätt i ögonen.

– Med risk för livet, ja, säger hon. Havet är fullt av minor.

Nu är det doktorinnans tur att mumla något ursäktande. Men snart är hon igång igen och visar Steffi garderoben i ena hörnet och den lilla skrubben med tvättställ i det andra.

– Så kan du vara alldeles ostörd med dina toalettbestyr, säger hon. Annars finns badrum och WC längst bort i korridoren, närmast köket.

Rummet har ytterligare en dörr förutom den som leder till hallen.

– 16 –

– Vart går dörren? kan Steffi inte låta bli att fråga.

– Till Svens rum, säger doktorinnan. Nu, fortsätter hon vänd till tant Märta, tycker jag att vi låter lilla Steffi installera sig här, medan vi pratas vid en stund inne i biblioteket.

Steffi blir ensam i rummet. Hennes rum, vägg i vägg med Svens. Så nära att hon kommer att kunna höra honom stiga upp på morgonen, tvätta sig och ta en ren skjorta i garderoben, kanske vissla för sig själv.

Men nu är det tyst på andra sidan väggen. Han är säkert inte hemma. Annars skulle han väl ha kommit för att hälsa på henne.

Steffi öppnar sin resväska och börjar ordna sina saker. Hennes klänningar fyller inte på långa vägar den rymliga garderoben. Karin måste ha haft mycket mera kläder, tänker hon. Byrån blir inte heller mer än halvfull. I bokhyllan står några böcker kvar, men hennes egna får gott och väl plats.

Smyckeskrinet med den lilla snurrande ballerinan i locket ställer hon på toalettbordet framför spegeln. När hon drar ut lådan för att lägga ner kam, borste och hårspännen hittar hon en lapp.

Hej Stephanie, står det. Välkommen hit, och hoppas du ska trivas bland allt Karins ryschpysch. Jag är på fjällvandring och kommer hem på söndag. Hälsningar, Sven.

– 17 –

Steffi läser det korta meddelandet flera gånger.

Sedan viker hon försiktigt ihop lappen och stoppar in den i sin dagbok.

Det är dags för tant Märta att gå. Steffi följer henne till ytterdörren.

– Sköt om dig, säger tant Märta. Se till att dina kläder är hela och rena. Glöm inte att ta med dig smutstvätten varje gång du kommer hem. Gör ditt bästa i skolan och försök att inte vara till besvär för doktorn och doktorinnan.

– Hälsa farbror Evert, säger Steffi.

I dörren vänder tant Märta sig om och ser på henne.

– Adjö, lilla barn, säger hon, och för ett ögonblick är hennes röst mjuk. Sedan öppnar hon hissgrinden.

Det sista Steffi ser av henne är stråhatten som försvinner ner i hisschaktet.

– 18 –

3 Vad hade hon inbillat sig, egentligen? Att hon

skulle vara som barn i huset hos doktorsfamiljen?

Att doktor Söderberg skulle ta henne med in i sitt arbetsrum efter middagen för att läsa högt eller spela schack med henne, som pappa brukade göra förr?

Att doktorinnan skulle komma in och stoppa om henne på kvällen, som mamma?

Om hon hade väntat sig något sådant, hade hon tagit alldeles fel. Här är hon en inackordering, inte en familjemedlem.

Första kvällen äter hon middag med doktorn och doktorinnan i matsalen. Doktorn ställer några förströdda frågor om Steffis familj i Wien och om hennes pappas arbete. Steffi berättar att tyskarna tvingade pappa att stänga sin privatpraktik för två – 19 –