9789163894121

k apitel

1

Jag heter Wursten och är tolv år. Just nu springer jag i en skog. Hälsosamt och nyttigt kan man tänka. Om det inte vore för att klockan är två på natten och jag möjligen är förföljd av en satanist som målar blodiga kors på träd. Det blir så här när man tror att man ska dö, att hela livet passerar, eller åtminstone de senaste tre veckornas händelser.

Egentligen heter jag Bodil, men alla kallar mig Wursten för att jag en gång i tiden tyckte mycket om korv och Wursten är det tyska ordet för korv. Det gör jag inte längre. Det händer en del saker den här sommaren och att jag får en stark avsmak för korv är en av dem. Det tar slut mellan mig och min bästis Veronika. Och då menar jag inte att vi långsamt glider isär utan att någon av oss egentligen förstår vad som händer, utan jag menar pang-bom-brak-finito.

5

Det börjar en eftermiddag hos Veronika i hennes stora vita rum. Det är jag, Veronika och Emmy. Vi tycker inte om varandra, Emmy och jag, så är det bara. Om vi anstränger oss kan vi vara tillsammans alla tre, men aldrig att jag och Emmy skulle göra något bara vi två, och på senare tid har jag haft svårare och svårare att anstränga mig. Emmy är en sådan där tjej som har stringtrosor, nagellack och kille. Jag har veckodagstrosor, biter på naglarna och … ja, ni fattar.

Emmy sitter nedsjunken i Veronikas röda sittsäck.

Hennes blonda hår hänger ned över axlarna och runt handleden har hon ett rosa hårband som är fullt med hårstrån. Då och då tar hon fram ett läppglans ur fickan och bättrar på sina glittrande läppar. Hon vänder sig mot mig. ”Har du hört om Veronika och Elias?” Hela ansiktet strålar när hon säger det. Hon väntar inte på att jag ska svara. ”Aston frågade mig om jag trodde att Veronika gillade Elias och jag bara eeh … varför undrar du?”

Veronika ler. Jag sitter vid skrivbordet och gungar på stolen samtidigt som jag plockar små bitar från ett suddgummi. Emmy drar i hårbandet runt handleden och fortsätter: ”Vad skrev Elias när han sms:ade dig?”

6

Som om hon inte vet det, som om de inte har analyserat varje bokstav i det sms:et i timmar, tänker jag och river loss en extra stor bit från suddgummit.

Veronika begraver ansiktet i händerna, och när hon tar bort dem igen så kastar hon huvudet bakåt och skrattar högt. Hennes plötsliga skratt gör att jag tappar koncentrationen och stolen vickar till så att jag är tvungen att gripa tag i bordskanten för att inte slå runt. ”Han undrade bara om vi skulle ses på fredag”, säger hon när hon har slutat skratta.

Jag tar en tidning och låtsas läsa. I bakgrunden hör jag hur Veronika och Emmy fortsätter att fnissa och säga ”åååå”. ”Wursten, har du varit ihop med någon?” utropar Emmy plötsligt. Jag tittar inte upp, rycker bara på axlarna och fortsätter att låtsasläsa. ”Har du det?” envisas hon.

Med en suck sänker jag tidningen och spänner blicken i henne. ”Någon har jag väl varit ihop med.” Jag himlar med ögonen och lyfter tidningen.

Veronika sitter tyst på sängen. Hon vet såklart att jag ljuger men säger ingenting. Hon vet allt om mig och jag vet allt om henne. Det har vi gjort sedan vi var fyra år och träffades första gången när hon kom 7

gående med sin lilla pudel Ponny längs gatan där jag bor. Min familj hade precis flyttat in och jag stod med min röda cykel på vår uppfart. Hon såg ut som en prinsessa med runda kinder och en liten spetsig näsa.

Själv hade jag rufsiga tofsar som hölls ihop av piprensare eftersom alla hårband hade försvunnit i flytten.

Sedan kom hennes mamma och sa att hon inte fick vara ute med hunden ensam och att hon skulle säga hej då till pojken.

Vi lekte varje dag resten av den sommaren. Och sedan har det liksom bara fortsatt så. Tills nu, vill säga. ”Jaså?” säger Emmy intresserat. ”Har du haft en kille? Varför har du aldrig berättat det?” ”Va? Kille? Jorå.” Jag sänker tidningen. ”Japp, så-atteee.” Så slår jag upp tidningen och håller den framför ansiktet.

Tidningen rycks bort och jag möter Emmys gröna ögon. Våra näsor är några millimeter från att nudda varandra. ”Berätta. Jag vill veta allt. Precis allt”, säger hon medan hon sakta backar mot sittsäcken och sjunker ned med ett nöjt flin på läpparna. ”Tja, finns inte mycket att säga. Vi var på olika platser i livet helt enkelt.” Jag pausar. ”Alltså bokstavligt talat, han bor i Alingsås.” ”I Alingsås?” säger Emmy. ”Var träffades ni?”

8

”På en campingplats på Bornholm.” Jag kastar huvudet bakåt och härmar Veronikas skratt. Så tystnar jag och ser sorgset på dem. ”Vi var så olika.” ”Vad menar du?” Emmy försöker se ointresserad ut. ”När han ville spela krocket ville jag spela kubb.

Det går inte att bygga ett förhållande då. Vi bråkade hela tiden, så jag gjorde slut. Han var knäckt såklart.”

Jag slänger tidningen över ena axeln. Veronika fnissar, men Emmy blänger surt. ”Hur träffades ni då?” envisas hon.

Jag lutar mig fram. ”Jag kom gående runt ett hörn med en massa shoppingkassar”, jag visar med fingrarna. ”Han kom från det andra hållet med en mugg apelsinjuice, och när vi svängde runt hörnet så krockade vi och jag fick juice över hela tröjan.” Jag slår ihop handflatorna. ”Det är ju precis som i den där filmen med Julia Roberts”, protesterar Emmy. ”Jag vet!” skriker jag förtjust. ”Visst är det konstigt!” ”Men palla! Allvarligt, du har inte varit ihop med någon, va?” Hon lägger huvudet på sned. ”Nej”, svarar jag med en suck och plockar upp tidningen igen. ”Det är inget att skämmas över”, säger hon mjukt. ”Jag har bara varit ihop med …” Hon tystnar som om hon måste tänka efter.

9

Tre, tänker jag: Fabian, Markus och Aston. Det kan väl inte ta så lång tid att räkna till tre? ”Fyra stycken”, säger hon till slut. ”Eller … det med Tobias räknas inte för vi var bara ihop i två dagar.

Så … tre, kan man säga.”

Sedan fortsätter de att prata om Elias och vad de ska göra till helgen och jag fortsätter att låtsasläsa min tidning. Det är som om en osynlig vägg skjuter upp ur golvet framför mig och jag hör inte riktigt vad de säger längre. Det enda jag kan tänka på är att Veronika har en kille, hon är en sådan där tjej som har kille och det är inte jag. När man väl har blivit ihop med någon rullar det bara på och allt kretsar kring att ha kvar sin kille eller skaffa en ny.

Det är bara början på sommaren och innan den är slut kommer jag att göra inbrott, begrava korvar och nästan döda en iller. Men det vet jag inte när jag sitter i Veronikas rum. Jag vet bara att inget kommer att vara sig likt.

10

k apitel

2

Jag står vid byrån i mitt rum och rotar efter ett linne. När jag tittar upp fastnar blicken på korten som sitter fastkilade under ramen till spegeln. Bilderna som jag och Veronika tog i fotoautomaten som var uppställd bakom karusellerna på gatufesten förra sommaren. ”Föreviga er vänskap som man gjorde förr i tiden!” ropade tjejen och jag och Veronika sprang utan att tveka dit. Veronika stirrar rakt in i kameran och jag klänger mig fast på hennes axel. Jag har två rutor och Veronika har de andra två, fast jag vet inte var. De sitter inte på väggen i hennes rum i alla fall.

Blicken vandrar vidare och fastnar på min spegelbild.

Min stora, oformliga haka och mina små gråblå ögon, det bruna tunna håret. Jag hör steg ute i hallen och handtaget trycks ned. Det är mamma. Hon lutar sig mot dörrkarmen. ”Skönt med sommarlov, va?” Hon ler.

11

”Antar det.” Jag drar av mig t-shirten och slänger den i tvättkorgen. ”Tänk förra sommaren när du och Veronika hade den där klubben … vad hette den nu igen?” ”FNATT”, säger jag samtidigt som jag kränger linnet över huvudet. ”Faunans och Naturens Armé Till er Tjänst. Och det var två somrar sedan.”

Mamma fnissar förtjust medan jag grymtar för jag hör själv hur barnsligt det låter. ”Ja, just det! Som ni höll på. Ska ni ha en klubb den här sommaren också?” Hon nickar uppmuntrande. ”Nä”, säger jag och rättar till håret som har blivit helt rufsigt. ”Nähä, så synd. Det som verkade så roligt, ni var så engagerade och …” ”Men vi är inte fyra år längre, eller hur?” avbryter jag. ”Det är sant.” Hon skrattar till. ”Fast jag och min kompis hade en naturklubb ända tills vi gick i åttonde klass. Men vi var kanske ovanligt barnsliga.” ”Kanske”, muttrar jag.

Ingvars och Majgulls iller har rymt. Eller blivit utsläppt. Pappa berättar det när vi sitter och äter.

Majgull och Ingvar är våra grannar. ”Jag tänkte att vi ska åka en sväng till morfar idag.

12

Det var länge sedan du var där”, säger mamma medan hon dukar av. ”Va? Varför? Fyller han år, eller? Och Mårten? Ska inte han följa med?” Jag har överhuvudtaget inte lust att följa med, och absolut aldrig i livet om inte Mårten ska dit. ”Han jobbar i kiosken ikväll.” Mamma vänder sig om. ”Du kan väl? Det skulle vara så mysigt. Eller du kanske har andra planer?” Hon trycker igång diskmaskinen. ”Nä, jag har väl inte det”, säger jag mest för mig själv. ”Åh, vad gulligt av dig! Han har sina ljusa stunder och vi vet inte hur länge till han lever.”

Som om det skulle få det hela att kännas mer lockande. Jag har inte hälsat på morfar på ganska länge.

Det är inte långt dit och egentligen kan jag cykla själv för det är cykelväg hela vägen. Men mamma säger att jag inte behöver eftersom morfar inte vet vem jag är längre. Han kommer inte ihåg.

Alla som bor på vårdhemmet är inte lika sjuka som morfar. Eller i alla fall inte lika tråkiga. Tant Bertil är rolig. Min storebror Mårten och jag kallar honom så eftersom han har inneskor med rosa dunbollar på.

Och general Jönsson som sköterskorna är tvungna att kommendera för att hon ska göra som de säger. Hon tror att hon är soldat i finska kriget 1808. Hon kan 13

dyka upp precis när som helst och börja vråla som en tokig, men så kommer det en sköterska och säger: ”Raka vägen in på rummet, Jönsson! Det är en order!” och då går hon snällt iväg. På morfars avdelning luktar det kiss. Man vänjer sig vid det.

När vi kommer in på avdelningen går mamma till köket för att hämta en vas och jag fortsätter in på morfars rum. Han ligger i sängen och sover. Eller så är han död.

Mamma ställer vasen med blommor på bordet bredvid hans säng. Morfar skruvar på sig och hon hjälper honom upp så att han blir sittande på sängkanten. Hans gråa, tunna hår är rufsigt och mamma klappar honom över huvudet för att rätta till det. ”Ge mig glasögonen!” säger han.

Hon placerar dem försiktigt på hans näsa. ”Äh, det är bättre att jag gör det själv. Vem är du förresten?” ”Men det ser du väl, pappa?” Mamma talar högt och långsamt. ”Det är ju jag, Petra. Din dotter.”

Morfar börjar skratta. ”Åh, prat, jag har väl ingen dotter heller.” Sedan vänder han sig mot mig. ”Vad är du för en jänta?” Morfar lutar sig fram. Han använder sådana gamla ord som ”jänta” och ”skvabbpäring” och liknande.

14

”Det är jag, Wursten.” ”Vill du ha kaffe, pappa? Det skulle väl vara gott?” ”Jaa, kanske det?” Morfar tittar på henne som om han undrar vad kaffe är för något. ”Kan du hämta, Wursten?” säger hon och jag rycker på axlarna och säger ”visst”.

Jag går ut i korridoren och fortsätter mot bordet med koppar och termosar som står uppställt inne i teverummet. På väggarna hänger två inramade affischer. Den ena föreställer en sandstrand med vågor och den andra en blå dörr omgiven av röda rosor. Motiv som ska få gamlingarna att känna sig lugna och harmoniska antar jag. Och det fungerar väl ifall man inte har varit nära att drunkna i sin ungdom eller trillat in i en rosenhäck och fått taggar över hela kroppen när man var barn. Sådant kan man inte veta. De flesta som bor här är alldeles för virriga för att kunna berätta någonting om vad de varit med om i livet.

Jag hör ett fnitter. Det kommer från stolen borta vid fönstret och jag ser att det sitter någon där, dold bakom en yuccapalm. Kanske är det general Jönsson eller någon annan vimsig gamling, tänker jag och låtsas som ingenting. Jag tar tre koppar och ställer på en plastbricka. Fnittret hörs igen, den här gången lite högre. Försiktigt kikar jag fram och ser att det är en tjej i min ålder och hon är djupt försjunken i en bok.

15

Hennes svarta hår hänger ned i två flätor. ”Är det något som är roligt?” säger jag. ”Va?” Hon tittar förvirrat upp. Runt ögonen har hon svarta streck av kajal och det får hennes hy att se nästan vit ut. ”Det är boken. Den är rolig.” ”Okej.” Jag går bort mot serveringsbordet igen. ”Ditt namn är märkligt.” Hennes röst hörs närmare nu och när jag vänder mig om står hon precis bakom mig. ”Hur vet du –”, börjar jag. ”Jag råkade höra det tidigare. Jag heter Diana Wozniak. Jag är vegan”, fortsätter hon.

Jag nickar som om jag vet vad en vegan är. ”Alltså jag äter ingenting som har ett ansikte. Eller något som kommer från något som har ett ansikte.

Typ hallongrottor.” Hon pekar på en rutig papplåda med några smuliga kakor på botten. ”Eh, hallongrottor har väl typ inget ansikte?” säger jag och tar tre och lägger på ett fat, fast jag egentligen inte är särskilt sugen. ”Kakor med sylt. Smör från kor, ägg från hönor och gelatin i sylten bestående av huvudsakligen mosade gristrynen. Äter. Inte.” ”Okej. Jag heter Wursten som du vet och det är tyska och betyder korv så …” Jag lyfter brickan och börjar gå ut mot korridoren.

16

”Snarare en försvenskning.” Hon står kvar vid kaffe­ bordet med boken under armen. ”Det tyska ordet är Wurst.” ”Okej”, nickar jag och fortsätter mot morfars rum.

Längst bort i raden av dörrar står någon mitt i gången. Figuren närmar sig i överraskande fart och en tunn morgonrock sveper som en blommig mantel kring benen. Det är general Jönsson. ”Fäll bajonett, höger om marrrsch!” vrålar Jönsson och jag ökar takten för att hinna in på rummet innan hon kommer fram till mig. Hon tar två stora kliv och ett knotigt finger börjar gripa efter kakorna på min bricka. Hennes mun är röd av utsmetat läppstift och hon stirrar på mig med mjölkaktig blick. ”Reträtt, Jönsson. Tillbaka till logementet. Det är en order!” ropar någon bakom mig. Jag vänder mig om och ser en sköterska närma sig och jag smiter samtidigt in på morfars rum.

17

k apitel

3

Det är söndag och strålande solsken. Veronika ska till badet. Hon ringer och frågar om jag vill följa med.

Det går inte riktigt att förklara, men jag hör på hennes röst att hon vill att jag ska säga nej. Hon vet att jag inte gillar att vara vid badet. Förra året fick jag ett plåster i munnen när jag dök. Jag har hört att ju mer klor det luktar desto mer kiss är det i vattnet. Jag vet inte om det är sant, men det skulle inte förvåna mig, alla vet att folk kissar i vattnet. Åtminstone småbarnen. Så jag svarar: ”Absolut! Vad roligt! Är det bara du eller … är det hela gänget?” ”Vi ses vid cykelvägen om en halvtimme”, svarar hon bara. ”Toppelitopp!”

Min baddräkt är solblekt och lös i resåren, det knakar när jag drar den på mig.

18

”Ska ni till sjön eller bassängen?” ropar mamma från frukostbordet. Pappa sticker in huvudet på toaletten. ”Vilken tar du?” Han tittar på flaskan i min hand. ”Tio?! Det är för lite, du måste ha den med den högsta faktorn. Solen bränner förstår du.” ”Men jag vill bli brun!” protesterar jag. ”Kolla!

Mina ben är helt kritvita.”

Pappa tittar på mitt utsträckta ben och sätter sig på toalettstolen. ”Låt mig berätta en historia.” Han har kopplat på sin lärarröst och korsar armarna över den svarta t-shirten som spänner över magen. ”När jag hade sommarlov efter femman så var jag en hel dag på stranden utan att smörja in mig. När jag kom hem svimmade jag på dörrmattan av smärta och sedan var jag tvungen att dricka äppeljuice med salt för att jag var så uttorkad. Och detta var tidigt åttiotal, när det fortfarande fanns ett ozonlager. Faktor trettio, varsågod.” Han ger mig flaskan. Jag suckar. ”Jag har solfaktor trettio på armarna och i ansiktet från maj månad till sent i augusti. Vi har samma hudtyp du och jag.” Han ler mot mig.

Veronika och Emmy står i sina bikiniöverdelar och shorts och väntar på mig vid cykelvägen. Helt norma19

la kläder för en dag vid badet. Själv har jag långärmad skjorta och ett par tunna byxor som fastnar i kedjan hela tiden så jag är tvungen att kavla upp dem. ”Fryser du, Wursten?” frågar Emmy. ”Nä, jag vill bara inte få typ … solsting och cancer”, svarar jag och vänder mig snabbt till Veronika, men jag hinner uppfatta hur Emmy himlar med ögonen. ”Kolla där.” Veronika pekar in mot träden vid sidan om cykelvägen. Först förstår jag inte vad hon menar, men sedan ser jag. Fem döda fåglar, halvt uppätna. ”Illern, säkert.” Veronika tittar med avsmak på fjäderhögarna som ligger utspridda över det torra gräset. ”Eller djävulsdyrkaren”, säger Emmy. ”Djävulsdyrkaren?” frågar jag medan jag tittar på de gråa dunen som virvlar upp fast det nästan är vindstilla. ”Vadå? Har du inte hört? Alla pratar om det”, säger Emmy. ”Näe …” ”Astons storebrorsas kompis har sett uppochnedvända kors målade med blod på en trädstam inne i skogen.” Hon kisar dramatiskt med ögonen. ”Hur vet han att det var blod?” säger jag. ”Ööh, det var rött? Vad skulle det annars vara?”

Emmy slår ut med armarna. ”Målarfärg kanske?” försöker jag.

20

”Alla vet att satanister målar grejer med blod.” Hon pausar och tittar in mot skogen igen. ”Innan de offrar.”

Veronika trampar otåligt. ”Vi måste dra nu. Elias och Aston väntar vid kiosken.” Så sätter hon sig på sadeln och börjar cykla och Emmy snubblar nästan när hon skyndar sig för att hänga på. Men jag står kvar en stund i den stekheta solen. Klockan är nästan tolv och det är så hett att luften vibrerar strax ovanför asfalten vilket får det att se ut som om de halvätna fågelkropparna rör på sig där de ligger precis invid skogskanten.

21