9789163894084

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 1

2017-07-06 11:52

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 2

2017-07-06 11:52

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 3

2017-07-06 11:52

Till Dannah

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 4

2017-07-06 11:52

H E N R I K TA M M

O CH D E FÖ RLO R AD E SÅN G E RN A S K AM MARE

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 5

2017-07-06 11:52

Kapitel 1

M

ör k a, oroliga mol n rörde sig över Elyzandriums virrvarr av skorstenar och tak.

Det var en sån där kväll när man helst vill kura under en filt på soffan. Men för vissa var det en helt vanlig arbetskväll.

Timmy gjorde en volt över till nästa hustak och hukade sig. Han spejade ner genom kvällsmörkret mot gränderna nedanför. Någonstans stod en radio på.

Den spelade en känd sång om en svunnen legend som en gång korsat Kettelhavet och upptäckt länderna i väster. Av någon anledning fick sången Timmy att känna sig avundsjuk.

Han ville egentligen inte vara en hjälte som ingen kände till. Efter allt som han och hans vänner hade gjort borde det väl finnas i alla fall en eller två sånger om dem vid det här laget, tänkte han. Men vad Timmy visste fanns det inte en endaste liten visa om De Magiska Ninjorna.

6

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 6

2017-07-06 11:52

7

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 7

2017-07-06 11:52

Det hade gått mindre än tre månader sedan gänget kommit tillbaka från den gamla ubåtsbasen i Nexor där de hade räddat världen från Administratörens tyranni och fått tillbaka Skriftrullen om alltings ursprung.

Som om inte det vore nog hade de gett sin fiende en chans att rätta till sitt misstag, vilket gjorde deras hjälteinsats ännu större.

Innan dess hade de hävt den hemska förbannelsen som fått kejsar Istradius att göra sitt folk till slavar. Och här hemma i Elyzandrium hade de räddat stadens barn från den Blå Kaninen, som hade försökt stjäla deras skratt för att kunna skapa en själ till sig själv. Ganska fantastiska saker, om man tänkte efter. Var inte de hjältedåden tillräckliga att sjunga sånger om?

Självklart hade Timmy inte blivit en brottsbekämpare för kändisskapets skull. Absolut inte. Men en liten opera om dem och deras äventyr skulle inte vara helt fel. Eller en aria. Eller åtminstone en visa. Till och med en liten sångsnutt skulle få honom att må bättre. Vad som helst som hade en vacker melodi. Bara den beskrev deras hjältedåd så storslaget som de förtjänade.

Men ingen sångare hade hört talas om deras hjältedåd.

Ingen kompositör visste deras namn. De var ju ninjor, och ninjor gjorde sitt jobb i största hemlighet.

Som nu. Det var mitt i natten, och i vanlig ordning patrullerade de högt uppe på hustaken i mörkret i sin stad Elyzandrium. De höll utkik efter något misstänkt på 8

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 8

2017-07-06 11:52

gatorna nedanför. Och i vanlig ordning visste ingen om att de var där. Till råga på allt hade det just börjat regna.

Timmy blundade och önskade så mycket han bara kunde att den där hjältesången skulle skrivas. Men när han önskade som mest intensivt blev han plötsligt yr och tappade nästan balansen. Han var tvungen att skaka på huvudet några gånger för att återfå kontrollen.

Vad sjutton var det som hände? Det var som om något hade kikat in i hans tankar, och nu behövde han tänka efter för att sätta tillbaka dem på rätt plats. Tur att han inte hade halkat av taket i alla fall.

Han tittade efter Flores, den orädda kattpiloten som också var den som skapade alla deras farkoster. Hon satt uppkrupen högst upp på en skorsten på hustaket intill och spejade ner på de smala gränderna på andra sidan. Hennes svans rörde sig sakta fram och tillbaka i regnet, som om den försökte undvika regndropparna.

Den här delen av staden var ganska långt ifrån deras 9

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 9

2017-07-06 11:52

högkvarter, leksaksaffären som ägdes av gamle Alfred.

Alfred var en speciell leksaksmakare som fyllde sina leksaker med den mest fantastiska magi man kunde tänka sig. För att komma hit hade de tagit Flores nybyggda automobil. Att kalla den en automobil var kanske att ta i – den såg mer ut som en skrothög på hjul.

Bara några av karossdelarna passade ihop och de täckte inte ens hälften av maskinerna under. Men motorn var ett tekniskt underverk. Den gick på något så enkelt som ljummet vatten, hackade kottar och en gnutta malen peppar.

Timmy tittade ner på gatorna under sig och kände sig plötsligt rörd. Han mindes den här delen av staden så väl. Det var här, bland de smala gränderna därnere som han hade vuxit upp. Hans minnen från den tiden var inte särskilt lyckliga. Föräldralös och fattig hade han fått klara sig själv bäst han kunde. Både hans pappa och hans mamma hade övergett honom. Han hade alltid grubblat över varför.

Det här var den äldsta – och fattigaste – stadsdelen i hela Elyzandrium. I hans värld hette den Gettot, även om folk fortfarande envisades med att kalla den Gamla stadsdelen. Någonstans hade han läst att vissa delar snart skulle rivas och ersättas av en ny skyskrapa av bambu. En välkommen utveckling, tyckte Timmy. Han skulle inte sakna de där grymma gamla gränderna det minsta. När han höjde blicken såg han flera höga byggkranar. De 10

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 10

2017-07-06 11:52

tornade upp sig över gränderna likt gigantiska monster i duggregnet, som om de var på väg att ta tuggor av kvarteren. Timmy nickade mot dem, som om han ville säga att det var helt okej för hans del.

Plötsligt vände sig Flores om och såg ivrigt på honom.

Sedan pekade hon på något på gatan nedanför dem.

Strax därpå tog hon ett skutt. Timmy visste att hon ville att han skulle komma med. Så han följde efter, med våt päls och tassarna stela av den kalla luften. Det var verkligen inget hjältemodigt över den här kvällen, tänkte han. Åh, vad han längtade efter värmen inne i Alfreds affär!

Men om Timmy hade vetat vad som skulle hända, vad han själv just hade orsakat, skulle han antagligen ha stannat kvar på taket. Kanske hade han då bett någon av de andra i gänget att ta hans plats. Men de var hemma och satt säkert framför brasan med en kopp varmt te.

Gänget hade gjort ett patrullschema och ikväll var det bara han och Flores som var ute.

Så Timmy gled nerför de hala skifferplattorna, hoppade från avsats till avsats mellan byggnaderna och landade i den smala gränden, beredd på att gå till attack. Han hade blivit riktigt bra på det här och ännu en gång tänkte han på att det inte fanns någon där som kunde 11

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 11

2017-07-06 11:52

se det. Än mindre skriva en sång om det.

En kylig dimma hade plötsligt tagit form och gjort det stilla regnet sällskap. Det var den sortens dimma som tog sig in i kläderna och pälsen, in i själva benmärgen. Timmy huttrade till och spejade genom dimman för att hitta Flores, men allt han såg var den mjölkvita dimman. Just när han skulle ropa på henne började det pirra i öronen, precis som det alltid gjorde när något oväntat var på väg att hända.

Plötsligt hördes ljudet av glas som krossades någon-

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 12

2017-07-06 11:52

stans i närheten. Han drog fram sin magiska ninjakäpp från ryggen. Säkerheten främst! Käppen, som Alfred hade gjort, var Timmys absoluta favoritsak. Den var nästan som en förlängning av hans tassar och kunde slå till blixtsnabbt. Ibland kunde han få den att snurra som en propeller, ibland verkade den bli tre gånger längre än den egentligen var. Nu höll han den med båda framtassarna och fortsatte in i dimman.

Dimman var så tät att han knappt kunde se käppen framför sig. Efter några minuter kändes det som om han svävade. Han hade ingen aning om vilket håll han hade kommit ifrån.

Så hördes ett ljud som fick Timmy att rysa: några tafatta toner ekade genom dimman, det lät som en flöjt av något slag. Ljuden påminde honom om ett spädbarn som provar att använda sin egen röst. Sedan blev det plötsligt tyst.

Men ett ögonblick senare kom ett svar!

En vacker röst svävade genom dimman, den sjöng samma toner som flöjten hade spelat, men gjorde om oljudet till något som fyllde Timmy med glädje. Tonerna steg och sjönk och det kändes som en varm soluppgång en kylig höstmorgon. Sången fyllde ett tomrum i Timmy som han inte ens visste att han hade. Känslan var så överväldigande att han började le stort utan att märka det själv. Så underbart, tänkte han. När sången upphörde kände han sig plötsligt alldeles tom inom13

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 13

2017-07-06 11:52

bords, som om någon hade visat honom ett rum fullt med godis och sedan sagt att han inte fick äta av det.

Det blev tyst igen.

Plötsligt stötte något till honom och det fladdrade till i hjärtat.

Förvirrat slog han med käppen för att försvara sig.

Men det var bara Flores som hade tagit tag i honom och hon duckade smidigt. Hon höll ett finger mot läpparna för att han skulle vara tyst och pekade mot någonting framför dem. Där dimman hade klarnat tillräckligt för att de skulle kunna se något anade de silhuetten av en gammal katt. Han satt på en fönsterbräda mindre än tio meter framför dem. Och han hade något i tassarna. ”Ett inbrott”, viskade Flores.

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 14

2017-07-06 11:52

Kapitel 2

B

yggnaden där inbrot tstj u v en satt var en av de absolut äldsta i Elyzandrium. Det var konserthallen Fazoria, uppkallad efter stadens urgamle grundare, kung Fazoria. Timmy visste att den en gång i tiden hade målats i vitt och guld, men nu var den bara ett svartnat, bortglömt skal där de många fönstren var mörka och tomma. Varför skulle någon vilja bryta sig in där? undrade Timmy. Det kunde knappast finnas något av värde att stjäla. De smög sig fram mot tjuven så tyst de kunde. Men i dimman såg inte Timmy soptunnorna som stod uppradade längs väggen.

Bang!

Timmys käpp stötte emot en av plåttunnorna. Katten på fönsterbrädan vred huvudet åt deras håll och kastade sig sedan tillbaka in genom fönstret. ”Attans!” väste Timmy.

Han och Flores rusade fram till fönstret och kikade in i en mörk foajé. Tjuven hade försvunnit. De klättrade in efter honom och hoppade så tyst de kunde ner 15

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 15

2017-07-06 11:52

på stengolvet innanför – Timmy landade med ett svagt plask i en pöl med vatten. ”Sch!” viskade Flores.

Det luktade mögel och ruttet trä. Runt dem reste sig höga travar med trasiga möbler som liknade skelett i dunklet. Mörka dörröppningar ledde åt höger och vänster. De stod blickstilla och vred på öronen. Något droppade längre in. De kunde ana ljudet av springande tassar som rusade bort genom rummen. ”Den här vägen”, sa Flores och pekade in i en av dörröppningarna.

De gick förbi en rad med dörrar, några stängda och några öppna. Genom dem kunde Timmy se en stor sal med rad efter rad av stolar och en vid scen längst bort i andra änden.

Flores stannade så plötsligt att Timmy var nära att krocka med henne. Sedan såg han det, han också.

Bara fyra, fem meter framför dem stod inbrottstjuven med ryggen mot dem framför en väggpanel. Hans rutiga jacka var smutsig och trasig. Pälsen var till och med gråare än Timmys. ”Stanna!” ropade Timmy.

Ordet ekade genom salen och han himlade med ögonen åt sin egen dumhet – katten stod ju redan still.

De gick närmare. Flores drog lite i kattens rutiga jacka. ”Hallå där, är du okej?” sa hon.

Men hon fick inget svar.

16

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 16

2017-07-06 11:52

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 17

2017-07-06 11:52

Så Timmy gick runt för att se honom i ögonen. Den gamle kattens blick var glasartad och ansiktet hade stelnat i en onaturlig grimas. Han tryckte en flöjt mot sitt bröst – det måste ha varit den Timmy hört tidigare. ”Hallå?” sa Timmy.

Men den gamle katten verkade inte höra honom.

Timmy knäppte med fingrarna framför gamlingens ansikte. Slutligen blinkade den äldre katten och såg sig omkring, som om han vaknade ur en djup sömn. ”Vad heter du … hm … min herre?” frågade Timmy.

Den gamle kattens ögon var lika gula som Timmys, och de stirrade nu spänt på honom. ”Vad jag heter? Jag heter … Vincent.”

Hans röst lät raspig, som ett ankare som dras över grus. ”Vincent …”, sa Timmy. ”Varför bröt du dig in här?” ”Var … var är jag?”

Han tryckte flöjten hårdare mot bröstet. ”Den här byggnaden är övergiven”, sa Timmy. ”Du bröt dig in. Vi såg dig när du kom ut på fönsterbrädan.

Den där flöjten som du håller i, hittade du den här?”

Vincent tittade ner på den. Han flackade med blicken som om han var rädd för någon osynlig varelse. ”Får jag titta på den?” sa Timmy.

Vincent räckte honom instrumentet. Flöjten var väldigt lätt och gjord av något slags ben. Ytan var täckt av märkliga inristade mönster.

18

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 18

2017-07-06 11:52

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 19

2017-07-06 11:52

”Var har du fått den här ifrån?” frågade Timmy när han gav tillbaka den. ”Jag minns inte. Jag … jag måste ha hittat den. Den är inte min … inte till mig.” ”Okej.”

Vincent kunde mycket väl tala sanning, och även om han inte gjorde det gick det inte att bevisa att han hade stulit den. Inte från den här gamla soptippen. Timmy såg på Flores, men hon stod tyst och var inte till någon hjälp. ”Flores?”

Hon stirrade undrande på Vincent och mellan ögonen hade det bildats en djup rynka. Vad var det med henne? Timmy var tvungen att vifta med tassen framför ansiktet på henne för att få hennes uppmärksamhet. ”Vad ska vi göra med den här gamle katten?” viskade han till henne.

I vanliga fall brukade gänget lämna över de skurkar de tog till stadens vakter. Men någonting sa Timmy att allt inte var riktigt som det verkade här.

Flores svarade inte. Hon fortsatte bara att stirra på Vincent. Sedan tittade hon på Timmy och öppnade munnen som för att säga något.

Plötsligt spetsade Vincent öronen. Ögonblicket efter satte han fart och på vägen törnade han in i Timmy så hårt att han nästan föll omkull. Timmy kunde ha svurit på att den gamle katten väste något i hans öra innan 20

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 20

2017-07-06 11:52

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 21

2017-07-06 11:52

han fortsatte vidare genom rummet. Men allt han kunde urskilja var orden till din sång.

Gamle Vincent sprang fort genom korridorerna och var utom synhåll innan Timmy hade hunnit reagera. ”Vincent!” ropade Timmy.

Han och Flores rusade efter honom. När de kom tillbaka till foajén fick de syn på den gamle katten precis när han tog ett språng ut genom fönstret. Timmy tog de sista stegen i ett enda skutt, gjorde en volt ut genom fönstret och landade nere på gatan. Men allt han kunde se var dimman som ringlade sig likt vita, beniga fingrar omkring honom.

Vincent var försvunnen. ”Vart tog han …”

Längre än så kom inte Timmy. För plötsligt hördes den där konstiga och underbara rösten från alla håll.

Den här gången skrattade den. Det spöklika ljudet fick Timmys päls att resa sig rakt upp. Hans känsliga öron surrade av kraften i det där skrattet.

Sedan skingrades dimman och han såg henne: silhuetten av en lång och smal kvinna, klädd i en färggrann klänning som gick ända ner till fötterna. Runt den långa halsen låg flera sjalar lindade. Någonting vällde upp från huvudet. Var det hennes hår eller var det en hatt? Det var omöjligt att avgöra. Hon lutade huvudet bakåt och skrattade igen. Det lät som en galen fågels kvitter, lätt och vilt.

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 22

2017-07-06 11:53

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 23

2017-07-06 11:53

Så vände hon sig om och verkade lösas upp i dimman. Ett sista skratt ekade mellan husen.

Timmy vände sig mot Flores med vidöppna ögon. ”Vem var det där? Och vart tog Vincent vägen?” sa han.

Men Flores svarade inte. Hon bara stirrade på honom på ett mycket märkligt sätt.

I_De forlorade sangernas kammare_168sid_ME.indd 24

2017-07-06 11:53