9789163892790

Sara Kadefors

DU ÄAR BAST

1. jag kan inte vara en person som går ut genom dör-

ren samma tid varje morgon. Det är som om det är en omöjlighet. Jag måste tänka klart några tankar medan jag sitter på toa först. Jag måste lyssna färdigt på en låt. Jag måste plocka ihop mina saker, i min takt. Om inte morgonen blir på olika sätt olika dagar så dör jag.

Petra knackar försiktigt på toadörren för att jag ska fatta att det är dags. Men hon vill inte låta för sträng, eftersom jag inte är hennes riktiga barn. Jag torkar händerna länge med den ljusgula handduken, inte för att reta henne utan för att jag måste göra klart. När jag äntligen kommer ut ser hon gråtfärdig ut. Hur det kan vara så viktigt att komma i tid? I jämförelse med allt annat, menar jag. I jämförelse med att människor får sina hem sönderbombade eller att man slutar prata om att ett barn i familjen har dött?

–7–

Alvar har stuckit för länge sedan. Han går alltid tjugo minuter innan vi börjar fast det bara tar tio minuter att cykla dit. Han stoppar ner sin tallrik i diskmaskinen kvart i, går in i badrummet fjorton i, sitter på toaletten till högst åtta i (jag hör spolningen) och borstar tänderna till fem i. Sedan har han några minuter på sig att packa det sista i ryggsäcken, ta på sig jackan och gå.

Jag snubblar ut genom dörren utan att ha knutit klart gympadojorna. Vinkar mot fönstret där Petra står och oroligt fingrar på halskedjan. Jag fnissar till när jag kommer att tänka på att min egen mamma aldrig ens har vetat vilken tid skolan börjar. För Petras skull kastar jag mig upp på cykeln och trampar snabbt iväg. När jag svängt av från vår gata slår jag av på takten. Jag försöker minnas texten till en låt jag hörde igår, och så måste jag hinna tänka klart på en sak som jag började fundera på förut: vad alla i Bokarp gör hemma på söndagar när det är helt tomt ute på gatorna.

I höjd med församlingshemmet får jag syn på någon som cyklar i kringelikrok framför mig. Han verkar inte heller ha så bråttom. Jag sätter lite fart på pedalerna och glider upp vid hans sida. Han kastar en slö blick på mig, säger inte fuck you i alla fall. Sedan fortsätter han att cykla i kringelikrok. Hela tiden är han på väg att åka in i mig, så jag måste vara på min vakt.

–8–

”Har du försovit dig?” frågar jag Douglas. ”Har jag?” ”Lektionen har väl börjat?” ”Och?” Vi fortsätter att cykla bredvid varandra, som om vi hade sällskap. Jag tänker inte ge upp när det gäller att få reda på vissa saker. ”Så din pappa är Petras bror?” ”Är folk så smarta i Stockholm?” ”Det betyder att vi nästan är släkt”, säger jag och ler inställsamt. ”Du är min plastkusin.”

Han ser på mig. Taggluggen har lagt sig ner och blivit en vanlig lugg. ”Varför ville inte din mamma ha dig?” ”Så var det inte.” Jag försöker att inte tänka att jag vill slå honom. ”Varför bor du inte hos henne i så fall?” ”För att hon är sjuk.”

Han gör en min. ”Hur sjuk kan man bli?”

Det bubblar upp ilska. ”Så sjuk att man har ms och knappt kan gå! Så sjuk att man bara ligger i sängen och nästan är blind!” Jag cyklar närmare så att mitt hjul åker in i hans och han vinglar till. ”Din mamma då? Tycker hon ens om dig? Vem vill ha ett barn som säger taskiga saker och beter sig som en idiot? Om jag hade varit din morsa skulle jag ha tröttnat för länge sen!”

–9–

Det märkliga är att det inte kommer något kaxigt tillbaka. Jag tycker mig se att hans ansikte har skiftat färg. ”Förlåt”, säger jag.

Han lutar sig över styret och far iväg. Jag får också fart. Kommer fram till skolan bara några sekunder efter honom. Småskyndar över skolgården, genom korridorer. Utanför klassrummet är jag ikapp. Vi kliver in tillsammans, lika försenade. Douglas daskar nonchalant ner matteboken på bänken. Alvar blänger på mig som om jag hade gjort något fult. Roya säger att vi kommer att få sitta kvar efter skolan om vi kommer för sent mer än tre gånger på en vecka. Det funkar inte att vara som vi är. ”Jag vet att jag måste skärpa mig”, säger jag med en suck, ”men det är så himla svåååårt!”

Folk skrattar. Evin glittrar med sina ekorrögon.

Douglas petar på Salim med en penna, som om han inte hört mig. Men när alla slagit upp sina böcker vänder han på huvudet och tittar på mig. Vill han prata ut eller döda mig? Det är omöjligt att veta.

I Bokarp gör tjejer och killar nästan allting var för sig.

Tjejerna verkar kunna bli kära i en kille, men de är nästan aldrig kompis med någon. Det är nog därför som Mange bestämmer att det ska vara blandade lag på idrotten. Några ska spela badminton, men jag och – 10 –

Alvar hamnar i basketgruppen. Alvar ser helt lost ut på planen medan de andra killarna plöjer fram utan att bry sig om någon står i vägen. Jag tänker att det är synd om Alvar som måste vara kille i Bokarp där alla är så mycket killar.

Tyvärr har han råkat hamna i samma lag som Doug­las. Eftersom Alvar inte vill titta på sitt hatobjekt åker passningarna hela tiden in i famnen på någon i motståndarlaget. Till slut blir Douglas trött på att Alvar passar en halvmeter bredvid. ”Pucko!” fräser han. ”Kom igen nu, Alvar!” ropar Mange.

Efter en stund får Alvar oväntat något kaxigt i blicken. Han rycker till sig bollen från Max och springer på vingliga pinnben mot korgen. Det syns på långt håll hur mycket han ser fram emot att göra poäng och visa Douglas och alla andra att han inte suger jämt. ”Men vad fan gööör du? Idiot!”

Douglas gör en ful grimas. Grejen är att Alvar glömde bort att studsa medan han sprang. Jag tittar på Mange för att han ska fatta att han måste reagera på Douglas diss. Men Mange säger inget. Kanske vill han inte ta Alvar i försvar, för att det kan verka som att han favoriserar sitt eget barn. Säkert har det också hänt saker mellan Alvar och Douglas som jag inte får veta, eller mellan Petra och Douglas pappa, känsliga saker.

– 11 –

Evin gör flera mål och är bäst på plan. Jag gör ett, vilket känns bra. Några minuter innan lektionen är slut blir Alvar fri igen. Men precis när han ska hoppa upp mot korgen kommer Douglas flygande och rycker bollen ur händerna på honom. Alvar står bara och gapar medan Douglas gör två poäng. ”Douglas …”, säger Mange lamt. Men sedan är det som om han kommer på något annat. ”Gå och duscha nu! Allihop!” ”Säg till honom!” säger jag.

Mange börjar plocka ner badmintonnäten. Jag går fram till honom. ”Hör du inte? Han är asjobbig mot Alvar. Hela tiden!” ”Precis!” säger Evin, som står tätt bakom. ”Så farligt var det väl inte?” säger Mange. ”Jo”, säger jag. ”Ska man inte säga till när nån behandlas orättvist?” ”Eller?” säger Evin.

Mange kastar en förvirrad blick efter Alvar som är på väg ut. Flera nyfikna har dröjt sig kvar i salen. Douglas står med basketbollen i famnen och tittar intresserat på, som om han inte alls var den som samtalet handlar om. Mange ser på mig, och på Alvar igen. Så suckar han och går mot Douglas med dröjande steg. ”Det kanske var lite onödig … Du måste tänka på att du kan göra folk ledsna.”

– 12 –

”Överdrivet känsliga människor”, säger Douglas.

Mange ler ett kompisleende. ”Men lite känslig måste man väl få vara, va?” ”Alvar är inte känslig”, säger jag. ”Det är helt normalt att bli sur när nån jävlas.” ”Han kan inte spela!” Douglas snurrar proffsigt bollen på ena pekfingret. ”Han förstör.” ”Det är du som förstör”, säger jag. ”Ja”, säger Evin. ”Ja”, säger Wilma. ”Precis”, säger Larisa.

Rasmus nickar instämmande. Jag ser att Douglas ser. Han kastar ilsket bollen i väggen så att den studsar tillbaka, mot mig. Jag måste flytta mig åt sidan för att inte bli träffad. Vad är hans problem?

Evin kommer efter när jag står i duschen. Hennes blick scannar av min kropp, ramlar ner över brösten och mellan mina ben. Jag skäms inte över hur jag ser ut, men det är ändå en konstig känsla när folk tittar. ”Vet du hur cool du är?” säger hon. ”Såklart!”

Jag vänder duschmunstycket mot henne. Hon skrattskriker. Alla samlas snabbt och har vattenkrig.

Ingen bryr sig ett dugg om att de blir blöta i håret.

Här duschar alla efter gympan. Knappt någon verkar ha fattat att det är pinsamt att vara naken. På min – 13 –

gamla skola tog alla på sig kläderna över den svettiga kroppen.

Jag tittar i smyg på de andra. Filippa har inga bröst alls medan Evin nästan ser ut som en vuxen. Om jag inte har helt fel har det blivit några fler strån mellan mina ben sedan jag kom till Bokarp.

Nadine är den enda som står vänd mot kaklet när hon duschar. Hennes långa, bruna hår ligger som en välkammad man på den vita ryggen. Jag ser revbenen genom den tunna huden. Nadine är skör och full av hemligheter. Det är som om hon känner på sig att jag tittar, för plötsligt vänder hon sig om. I nästa sekund får hon något retsamt i blicken och riktar sin dusch mot mig. Jag rusar fram och försöker stänga av. Nadine håller för knappen. Sådan här har jag aldrig sett henne förut, inte med någon.

På vägen hem har jag sällskap med Alvar. Jag leder cykeln eftersom hans står hemma med punka. Mange säger att han måste laga den själv och har visat tusen gånger hur man gör. Han tjatar och tjatar om att man måste lära sig. Det spelar ingen roll att jag säger att jag aldrig har hört talas om någon som lagar en punka själv.

Allvarliga Alvar. Luggen över ögonen. Hopknipen mun. Vad är det nu då? ”Det blev bara jobbigt när du kom hit”, säger han.

– 14 –

Jag vet att han inte menar det. Han kan säga vilka idiotgrejor som helst. ”Men vad ska jag göra då? Bara hålla käften när han är en idiot?” ”Ja tack.” Han sätter foten i en vattenpöl med vilje, så att det skvätter lite. ”Inget blir bättre av att du håller på!”

Jag tittar bort mot torget där ett gäng tjejer från Teas klass står vid statyn och äter glass. Teas kompis Fatima gestikulerar vilt. Alvars steg blir långsammare. Till slut står han helt stilla och stirrar ner i den våta asfalten. Hans lugg har fastnat i ögonfransarna. ”Jag känner att jag vill slå honom hela tiden”, säger han så lågt att jag knappt hör. ”Va?” Alvar tittar upp. Han ser rädd ut. ”Jag vill slå honom i ansiktet, och i magen, och överallt. Jag kan inte sluta tänka på att jag inte träffade ordentligt i pingishallen.” ”Är det inte jobbigt att känna så?” ”Kanske det är.”

Han fortsätter att gå. Jag får inte ihop det. ”Men … hur kan man vara så arg på nån?”

Inget svar. Jag visste det. ”Vad är det som har hänt mellan er egentligen? Kan du inte bara berätta?”

Han går fortare. Jag kliver upp på cykeln och cyk– 15 –

lar bredvid för att kunna hålla hans tempo. Jag börjar sjunga: ”Don’t wanna see no blood, don’t be a macho man. You wanna be tough, just do what you can, so beat it …” Jag sjunger högre än jag brukar, bara för att retas. Säkert skäms han som en galning inför Bokarpsborna, men han får faktiskt skylla sig själv som ingenting säger!

– 16 –

2.

Idag står det ”trädgårdsdag” på schemat. Det

innebär mest att man ska räfsa löv, verkar det som.

Att säga att man ska gå till en kompis finns bara inte en sådan här dag. Inte att ligga inne och kolla på tvserier heller. Trädgårdsdagen var egentligen planerad till i söndags, men då började det regna och familjen gick till biblioteket istället. Jag tyckte väl inte att det var jättekul att gå på rad genom byn i regnkläder, men Tea och Alvar led på riktigt. Det gjorde nästan ont att se dem huka under sina huvor. Inte ens i Bokarp är det riktigt normalt att göra allting i grupp. Och inte ens i Bokarp måste alla ta på sig gummistövlar så fort det blir lite fuktigt ute.

Himlen är täckt av mörkgråa moln. Luften har ingenting snällt i sig. Men jag är först ute i trädgården. Nästan allt som man gör för första gången känns – 17 –

spännande. Jag kan ju faktiskt inte veta till hundra procent att räfsa inte är min grej. ”Vet du verkligen inte vad en räfsa är?” frågar Mange med huvudet inne i redskapsboden. ”Nej.” ”En kratta då?” ”Typ.” Mange skrattar överdrivet stort. ”Hur har det gått till, Billie? Jag menar, det finns väl löv i Stockholm också? Det finns väl folk som har hus?” ”Jag känner ingen som har hus”, säger jag. ”Och absolut ingen som har en räfsa.”

Han kommer ut med några trästänger med långa piggar i plast på. Jag och Mange ser på varandra och tänker samma sak. I nästa sekund förvandlas räfsorna till självlysande stavar och vi börjar strida med dem som i ”Sagan om ringen”. Granntanten stirrar förfärat på oss mellan grenarna i häcken. Petra kliver ut genom altandörren i en friluftsaktig jacka. Hon blir stående en bit ifrån, nervöst fingrande på sitt guldkors. ”När som helst får hon den i ögat, Mange.” ”Nej då”, säger han och trycker upp mig mot den skrovliga husväggen. ”Aaah!” skriker jag. ”I swear to god I’m gonna kill you!” ”I’m gonna kill you first!” säger Mange. ”If you fuck with me I’ll fuck with you!” säger jag och skjuter bort honom.

– 18 –

”Die!” ”Sluta! Sluta nu!”

Vi sänker stavarna. Hon ser ut som om vi har sagt vidriga saker på allvar. Vad är hennes problem? Tänker hon på riktig död så fort någon säger die? Hur överkänslig får man bli? ”Det är tillräckligt med dödande i världen”, mumlar hon och drar åt sig en räfsa. ”Kom igen”, säger Mange. ”Vi skojade bara.” ”Kom igen”, säger jag.

Men Petra verkar inte höra.

Mange visar hur man drar räfsan mot gräset så att löven fastnar mellan piggarna. Jag får snits på det nästan direkt. I ögonvrån ser jag hur Petra närmar sig det lilla trädet som planterades efter att sonen Casper dog i en olycka för snart två år sedan. Hans foto hänger på väggen i vardagsrummet numera. Ibland säger jag hans namn bara för att det ska höras. Ingen annan tar någonsin upp ämnet, men de kan numera prata om honom när jag frågar. Ibland blir det till och med riktig fart på berättandet. Men det är som om de vill tro att pratet är för min skull och inte frivilligt. Petra står blickstilla bredvid trädet, sedan börjar hon långsamt räfsa ihop de kantarellgula löven som har lagt sig under grenarna. Samtidigt sticker Alvar ut sitt bleka ansikte. Han tar ett försiktigt kliv ut på altanen, kurar ihop sig i täckjackan. Efter honom – 19 –

kommer Tea ut i blank väst och gummistövlar.

Det är inte så lätt att räfsa som jag först trodde. De våtaste löven fastnar hela tiden mellan piggarna och geggar ihop sig till en våt klump. Ibland måste man böja sig ner och ta bort gegget med handen. Men jag sliter hårt och har snart fått ihop en dubbelt så stor hög som alla andra. Mange ber mig hämta skottkärran i redskapsboden att samla ihop löven i. ”Om du nu vet vad en skottkärra är?”

Han blinkar åt mig. Petra slutar att räfsa. ”Billie kan säkert en massa saker som vi inte kan.

Hon ska inte behöva bli kritiserad för allting.” ”Det gör inget”, säger jag och rullar bort skottkärran mot lövhögen. ”Mamma skulle skratta ihjäl sig om hon såg mig. Hon har aldrig varit i närheten av några trädgårdssaker. Hennes föräldrar käkade typ tabletter och lyssnade på jazz.”

Tea ser intresserat på mig. ”Vadå för tabletter?” ”Såna man tar för att orka leva”, säger jag och samlar ihop en massa löv. ”Mamma tar också såna.” ”Räfsa nu”, säger Petra. ”Hur gör tabletterna att man orkar leva?” frågar Tea. ”Jag vet inte”, säger jag och fyller på med ännu mer löv i skottkärran. ”Men om mamma inte tar dem orkar hon inte ens prata med mig. Allting känns – 20 –

meningslöst, säger hon. Och om hon inte tar tabletterna hatar hon samhället och alla människor jättemycket, och vill stoppa i sig andra tabletter, och ännu mer mat, och dricka sprit och …” ”Billie! Nu måste vi jobba på för att det ska bli klart.”

Jag kastar några löv på Tea. Hon skiner upp och tar ett helt fång från skottkärran och släpper över mitt huvud. Alvar joinar. Vi börjar brottas och landar mjukt i en av lövhögarna. Tea hoppar upp på min rygg. Jag kittlar Alvar så att det kommer ljud när han skrattar. Det känns för en sekund som om solen kommit fram. Som om jag har syskon på riktigt. Petra och Mange står på varsitt håll i trädgården och ser på. Kanske skulle de också vilja vara med, i alla fall Mange.

Till slut säger Petra förstås att det räcker. Mange frågar Alvar om han kan hjälpa honom att spika fast några plankor i altanen. Alvar reser sig ovilligt och borstar bort löven som har fastnat på jeansen. Han går med Mange mot huset. Jag ser efter dem. ”Varför frågar du inte mig om jag vill spika?”

Mange vänder sig om. ”Va? Vill du det?” ”Klart jag vill.” ”Kom då!”

När han visar hur man gör försvinner Alvar iväg med blicken. Och när han väl får hammaren i handen vågar han knappt slå med någon kraft alls. Jag tar så – 21 –

gärna över. Drämmer till allt vad jag kan, men träffar vid sidan om. Jag säger på skämt att jag ska bli snickare när jag blir stor eftersom jag säkert har talangen.

Mange tycker att Alvar ska försöka igen, men han vill inte. Mange slår ner spiken med ett enda slag. Han blinkar mot mig. ”Så där ska det se ut, Billie.”

Han sneglar mot Petra, men hon är helt uppe i löven.

Då hörs ett bullrigt ljud från en motor långt borta.

Ljudet kommer närmare och stannar bakom granhäcken. Petra stelnar till. Mange tar ett djupt andetag och går ut på gatan. Jag anar något intressant och följer efter. Utanför har en limegrön gammal bil stannat till. Två luddiga tärningar dinglar i ett snöre från backspegeln. Motorn låter verkligen som det fulaste man hört. Mange lutar sig fram och försöker prata med någon genom den nervevade rutan. Det går inte att höra vad de säger. Ett par grova händer vilar på ratten. Innan jag vet ordet av rätar Mange på ryggen och bilen fortsätter framåt.

Petra står kvar där vi lämnade henne. ”Han skulle bara hälsa på Artur borta på Lindås­ vägen”, säger Mange.­ ”Åker han den här vägen då?” ”Tydligen.” ”Vem var det?” frågar jag.

Alvar och Tea försvinner in genom altandörren.

– 22 –

Petra och Mange samlar ihop räfsorna. Nu är det något man inte pratar om igen. ”Vem var han i bilen?” säger jag, högre. ”Jens”, säger Mange. ”Vem är det?”

Petra mumlar något ner i gräsmattan. ”Vad sa du?” nästan ropar jag.

Hon lyfter på huvudet. ”Min bror. Douglas pappa.” Äntligen får man veta något intressant.

– 23 –

3.

När jag cyklar till skolan får jag hela tiden nya

melodier i huvudet. Jag tänker inte ens på att jag sjunger förrän jag ser hur folk tittar. De verkar inte ta illa upp. Ibland ler de till och med. Jag börjar känna igen människorna i Bokarp. Där är han med de små, små stegen, tänker jag. Och där är paret som går hand i hand när de är sams och annars inte. Någon enstaka gång ser jag tanten med de prickiga strumpbyxorna, men inte lika ofta längre. Kanske har hon annat att göra. Kanske har hennes syster kommit på besök från ett annat land och bosatt sig i hennes lägenhet. Eller något, vad som helst. Jag är i alla fall noga med att ingen får känna sig bortvald, så jag hejar på alla jag möter.

På lektionen berättar Roya att de har bestämt att utse en kamratstödjare i varje klass, eftersom det tyd– 24 –