9789163890925

och

Snรถmannens t hemlighe

Martin Widmark Christina Alvner

”En monsteragent är alltså en person som bekämpar monster och spöken.

Ha, ha! skrattar du. Vad är det för rövar­­historier? Det finns väl inga monster heller. Och spöken – det är ju bara dagisbarn som tror på sånt!

Jag förstår om du säger så, för så trodde jag också – tidigare.

I dag tror jag inte – jag vet att de finns.”

ra re

hy

ik

kan

ut

k tö re

i n, h otel l- d

e T

ns

so

B ör y

Fra

r

”Pst! I den här boken får du hänga med mig och London till hotell Fjällvidden – och bland annat träffa de här personerna.”

d en, ski

Kapitel 1

På hotell Fjällvidden

– Nej, sa mamma.

– Jo, sa pappa.

– Nej, sa mamma. Du är finare utan.

– Det blir som jag har sagt, sa pappa.

Det är jag som bestämmer.

– Men det är ju jag som ska titta på dig, suckade mamma.

– Det spelar ingen roll, sa pappa. En man bestämmer över sitt eget skägg.

Punkt slut!

Vi var på hotell Fjällvidden. Jag satt på sängen och knöt mina snören i pjäxorna.

London låg med huvudet på tassarna och tittade på mig. Vi var på väg ut.

9

Pappa kom ut från badrummet.

Mamma gick strax bakom.

– Ta den här, Nelly, sa han.

Han räckte mig sin rakapparat.

– Men …, sa jag. Vad ska jag ha den till?

– Jag behöver den inte längre, sa pappa. Nu ska jag ha skägg.

– Nelly, sa mamma. Tycker inte du också att pappa är finare utan skägg?

– Jag vet inte, sa jag. Jag går ut med London en stund.

– Jag tycker ändå …, fortsatte mamma.

Pappa slank in i badrummet igen och mamma skyndade efter. Jag hörde hur diskussionen fortsatte där inne. Jag titta­ de en stund på pappas rakapparat. Vad ska jag göra med den? tänkte jag.

Vid mina fötter gnydde London. Han ville verkligen ut.

10

Jag stoppade rakapparaten i fickan och drog upp dragkedjan i jackan.

– Glöm inte mössan, Nelly, ropade pappa från badrummet.

När jag kom ut i korridoren utanför hotellrummet satte jag mig på knä framför London. Jag knäppte kopplet och kliade honom i den där lilla gropen han har i nacken.

– Mössa, sa jag. Jag behöver väl ingen mössa. Det är ju nästan plusgrader ute.

När vi gick runt hörnet i korridoren såg vi en man i blå overall. Han bar på en stor verktygslåda.

– Nu fungerar frysrummet igen, ropade han in i ett rum. Nyckeln hänger utanför dörren. Minus arton grader – dag som natt. Jag skickar räkningen på måndag.

11

Jag hörde hur någon mumlade något till svar inifrån rummet. Mannen i overallen gick i väg och jag kikade in i rummet.

Där inne satt en man bakom ett stort skrivbord. Han pratade i telefon och var alldeles röd i ansiktet.

På skylten in till rummet stod det: FRANSSON: HOTELL-DIREKTÖR.

– Vad i hela världen säger du? vrålade direktören i telefonen.

Han blev faktiskt ännu rödare i an­siktet och han bankade sin knutna näve i bordet.

– Har du brutit benet? fortsatte han.

Men du är ju den enda skidlärare jag har. Vem ska nu lära mina gäster att åka skidor?

Hotelldirektören lyssnade en stund till vad skidläraren hade att säga i andra änden av telefonen. Sedan suckade han djupt och sa: – Och du är säker på att du inte kan jobba?

Jag skrattade till i dörren. Vad trodde han? Att skidläraren kunde åka skidor med gips.

Hotell-direktören fick syn på mig.

Hans ögon smalnade till springor.

– Vad står du där för? frågade han och reste sig häftigt från sin stol.

14

Kapitel 2

LENA-SLEVAS varning

Hotell-direktören kom emot mig.

Jag förstod att det hade varit dumt av mig att skratta tidigare.

– Förlåt, sa jag, och tog ett steg bakåt.

– Varför står du här och tjuvlyssnar? fräste han.

London morrade dovt vid mina fötter.

Hotell-direktören stannade då han upptäckte min hund.

Duktiga, modiga London tänkte jag.

Han försvarar mig i alla lägen.

– Det var inte meningen att skratta, sa jag. Men det lät så roligt! Det där med skidläraren …

Hotell-direktören fnyste.

15