9789163888717

1

Vi letar efter vi vet inte vad Vi stod vid banvallen som vanligt vid den här tiden, Amy och jag.

Himlen var blå som pappas bästa halsduk. Den som han hade fått av mig när han var förkyld i vintras. Samma blå som Amys skor förresten.

– Hör du? sa jag. Nu kommer det.

Vi hörde det bägge två: det sjöng av förväntan i skenorna.

– Vilket tåg? sa Amy, för det gjorde hon alltid.

Och jag svarade som vanligt: – Önsketåget! Vad önskar du dej?

7

– Fred på jorden. Och en svart katt. Och du, Aron?

– Att det är pappa som kör.

Det var vad jag önskade. Men jag visste att det inte var han. För i sådana fall skulle han redan ha tutat tre gånger innan han dök upp i kurvan bakom björkarna. Sedan skulle han saktat ner farten fast det var mot reglementet och singlat ut en present eller en slant.

8

Men det här tåget svischade bara förbi. Jag stod med kepsen i handen. Den hade ingen att vinka åt.

– Vi får hoppas på katten och freden, sa jag.

– Ja, sa hon. Hoppas kan man ju alltid.

Jag visste vad ”fred på jorden” egentligen betydde. Det betydde att Sture och hans kompi­ sar skulle lämna henne ifred. Dom som retade henne för att hon haltade. Hon haltade inte mycket. Men det räckte.

– Kolla på ankan, skrek Sture efter henne på gymnastiken.

Och så vaggade han fram som en anka.

Då hade Amy tagit av sig gymnastikskon och kastat den i ansiktet på honom så att han fick näsblod.

Sedan dess gjorde han sitt bästa för att vara så taskig som möjligt.

Amy hade sluppit honom och hans gäng hela sommaren. Men nu började snart skolan igen.

Det oroade hon sig för.

– Vi gör nåt annat, sa jag. Vad ska vi göra?

– Vi leker Vi letar efter vi vet inte vad, föreslog Amy. – Ja, det gör vi.

Det var en av våra bästa lekar. Och Amy och jag var dom bästa på att leka den. Och bästa platsen att göra det på var Skroten.

Där fanns miljoner saker som folk hade kastat: buckliga bildelar, spisar, rostiga

kylskåp, klockor som inte gick, kranar, damm­ sugare och saker man inte visste vad det var.

Det fanns en gammal husvagn utan hjul också.

Där brukade Amy och jag hålla till när det var oväder eller när vi ville vara ifred. Jag hade målat en skylt med en dödskalle på. När vi hängde upp den på dörrhandtaget visste alla att dom inte fick komma in.

11

Inte ens Amys pappa. Och det var ändå hans skrot.

Nu satt han i en helt felfri solstol utanför skju­ let som var hans kontor och lyssnade på jazz. Han hade knutit en näsduk om huvudet och såg ut som om någon tippat av honom där.

– Vart ska ni ta vägen? undrade han när vi gick förbi.

– Vi ska leta efter sånt som vi inte vet att vi letar efter, sa Amy. – Jaha, men ursäkta en enfaldig själ. Hur vet ni då när ni hittat det.

– Det känner vi på oss, sa jag.

– Det är klart. Det var så jag hittade min fru, log han och kliade sin orakade haka. Kila iväg då.

Och var försiktiga så att ni inte ramlar och skär er på nåt vasst. Och när ni kommer tillbaka så gril­ lar vi korv, för jag letade fram en fullt användbar klotgrill igår.

Han lutade sig tillbaka i solstolen och blundade när vi strövade iväg, för han sa att man lyssnar bäst på musik om man blundar. Men jag visste att om jag vände mig om efter ett tag så skulle han titta efter Amy med den där tycka-synd-omblicken som hon hatade.

Vi strosade omkring bland prylarna. Amy lin­ kade först. För jag ville gå efter och se hur hennes mörka hår svajade. Jag tyckte det var snyggt.

13

Vi andades in lukterna av olja, konsistensfett och gummi. Och den fräna lukten från renfanan som växte mellan metalldelarna.

– Ska vi ta oss en biltur, sa Amy. Jag kör.

Vi klättrade in i ett bilvrak utan motor. Amy satte sig vid ratten. Vi tog en tur till havet efter­ som det var varmt ute. Sedan åkte vi tillbaks igen. För det var inte vad vi inte visste att vi letade efter. Det kände vi.

14

Plötsligt blev Amy stående fram­ för något ljusblått som såg ut som en jättelik hockeyhjälm fastsatt på en golv­ lampa.

– Vad säger du om den här då?

– Snygg, sa jag. Men vad är det?

– En torkhuv, sa Amy. En sån där som damfrisörer har.

– Tänk om det inte är det då? sa jag. Tänk om det är en tänkar­ hjälm … Vi sticker in våra huvuden och prövar. Kanske surrar det som en bikupa av roliga tankar där inne.

Vi stoppade in våra skallar i huven. Först Amy och sedan jag.

Men vi hörde inget speciellt.

Bara lite sus. Och skrapandet från en grävskopa i fjärran. Inga särskilt roliga tankar dök upp.

15

– Nä, sa jag. Här hörs ingenting.

– Men lyssna då, sa Amy. Hör du inte?

– Lägg av, sa jag. Här hörs inte ett dugg.

Men när jag lyssnade riktigt, riktigt noga så hördes det något som lät som ett gny. Något ynk­ ligt, som om en fågelunge hade fastnat någon­ stans. Men det kom inte från torkhuven, utan från något under min fot, en rostbrun, bucklig oljekanna av plåt med skruvlock och en liten pip.

– Aj! Trampa på ni bara och ha roligt! Bry er inte om mej. Det är det aldrig nån som gör i alla fall, stönade en pipig, ilsken röst.

– Är det nån här inne? sa Amy, och knackade lite på plåthöljet.

– Det är klart att det inte är, pep rösten. Det är INGENTING som pratar, era dum­skallar. Och jag tänker inte komma ut!

Jag tog kannan och skakade lite på den.

– Lägg av! väste rösten. Vad tror ni att jag är?

En maracas? Lägg tillbaka mej igen. Och stick härifrån.

– Never, sa Amy. Hon skruvade av locket och tittade in i det lilla hålet. Sedan gav hon kannan till mig.

– Ser du nåt? undrade hon.

– Nä, ingenting, sa jag.

– Jag sa ju det, mörthjärnor. Jag är ingenting.

Glöm mej.

Men det gjorde vi inte.

17

Amy, Aron och anden

© Text: Ulf Stark 2017 © Illustrationer: Per Gustavsson 2017 En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Grafisk form: Caroline Linhult/Bonnier Carlsen Repro: Italgraf Media AB, Stockholm Typsnitt: Futura, Emmascript och Indigo Antiqua Tryckt i Lettland av Livonia Print 2017 ISBN 978-91-638-8871- 7 www.bonniercarlsen.se Amy, Aron och anden finns även som ljudbok,

inläst av Ulf Stark.