9789163887574

Ola Lindholm

drömfångaren: odjuret vaknar © Ola Lindholm 2016 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2016 Omslagsillustration och illustrationer i inlagan av Jonas Åkerlund Omslagstypografi och sättning av Caroline Linhult, Bonnier Carlsen Typsnitt: Indigo, Amatic och Lobster hand Tryckt av GGP Media GMbH, Pössneck, Tyskland 2016

ISBN 978-91-638-8757-4

drรถm!

Det är lika bra att säga det på en gång.

Den här historien börjar väldigt otäckt och sorgligt.

Så är det ibland. Någonting hemskt måste ske för att något annat ska hända. Något fantastiskt.

Något man inte ens kunde drömma.

Ola Lindholm

prolog pojken var bara tre år när det hemska hände. Han satt i baksätet och tittade ut genom bilrutan. Det snöade så vackert i mörkret. Mamma och pappa sjöng som vanligt. De skrattade och sjöng. Det gjorde de alltid när de åkte bil.

Pojken skrattade också. Han visste att de var på väg till stugan vid sjön. Där skulle de åka pulka och mysa framför brasan, och pappa skulle hitta på nya god natt-sagor varje kväll. Mamma skulle klappa honom på ryggen när han somnade och sedan skulle de ligga nära, nära hela nätterna. De tre. Tillsammans.

Genom skratten och sången hördes plötsligt det skarpa ljudet från lastbilens tuta. Pojken såg framlyktorna. Ljuset kom rakt emot dem. Det såg ut som ögon som lyste i mörkret. Pojken blundade så hårt han bara kunde. Sången tystnade. Och när han öppnade ögonen var allt bara mörker.

Pojken, som inte hade några andra släktingar som kunde ta hand om honom, fick nya föräldrar. De skrat9

tade inte alls, och de sjöng inte heller.

De nya föräldrarna fick betalt för att ta hand om pojken och pengarna var det enda de var intresserade av. De var hemska människor.

Pojken bodde i ett rum i källaren med bara ett litet fönster uppe vid taket. Sängen var hård, han hade inga leksaker och ingen som kramade honom. Det enda pojken hade, som han tyckte om, var en bild på sin mamma och pappa som någon ramat in och hängt på väggen.

Varje kväll innan han somnade tittade han på bilden, och sedan drömde han om hur han flydde till dem, fast de var döda. År ut och år in. Samma dröm.

Så en kväll, när pojken snart var elva år, hände något hemskt. Igen.

Den nya pappan hade blivit arg för att pojken hade tappat en tallrik med mat i golvet. Pappan hade skrikit och svurit och rusat ner i källaren och slitit ner bilden på pojkens föräldrar från väggen. Han hade sagt att de hade skämts för sin son om de hade levat. Sedan hade han kastat bilden i soptunnan ute vid vägen.

När han kom in hade han skrikit att pojken skulle sluta gråta som en barnunge, och sedan hade han höjt handen.

10

Pojken hade blundat så hårt han kunde, sedan hade han med den svidande kinden sprungit till sitt rum.

Det var då han bestämde sig för att fly. I gryningen, när alla sov. Han la sig på sängen och kröp ihop. Å, vad han hatade den nya pappan, och den nya mamman som aldrig skyddade honom.

När han somnade bultade hjärtat fortfarande hårt.

Och det var då det hände.

Han sitter i baksätet igen. Mamma och pappa sjunger och skrattar. Snön faller så vackert genom mörkret.

Plötsligt ser han två ögon framför bilen. De lyser som eld i mörkret. De kommer närmare och närmare. Så ser han gapet med de tusen tänderna. Odjuret ryter i mörkret och reser sig på bakbenen.

Odjuret är svart, med klor stora som knivar. I käften finns tusen vassa tänder som blänker som stål. Mamma och pappa fortsätter att sjunga och skratta. De ser inte odjuret.

Han skriker som han aldrig skrikit förut.

Pojken vaknar skrikande. Det är beckmörkt. Han har sparkat av sig täcket. Svetten rinner längs hans panna och han fryser. Plötsligt hör han ett vrål utanför huset.

Han ställer sig med darrande ben upp på sängen för 11

att kunna titta ut genom det lilla fönstret.

I månens sken ser han ett odjur med eld i ögonen och klor stora som knivar. En jättelik man med en träklubba skriker och slår mot odjuret.

Allt är suddigt och pojken torkar bort svetten ur ögonen, men när han tittar igen har odjuret och mannen slukats av mörkret. Det var bara en mardröm, tänker han. Fast han är klarvaken.

Pojken tar sin ryggsäck och smyger ut från sitt källar­rum och ut ur huset. Han öppnar locket till soptunnan och tar upp bilden på sin mamma och pappa.

Han vänder sig om och tittar på det mörka huset en sista gång. Så börjar han springa.

12

kapitel 1

från det höga trädet hade Andy bra utsikt mot huset och trädgården. Han såg genast att mannen som bodde där hade mycket pengar och förmodligen inga barn.

En glänsande grill stod mitt på altanen, men inte en enda leksak syntes till i trädgården. Det var det viktigaste: om man var tvungen att stjäla skulle man göra det från någon som inte led av det. Aldrig från fattiga.

Aldrig från barn.

Han skulle bara göra det här och sedan hitta någonstans att sova. Han var trött, och i morgon skulle han bada i någon sjö. Det var länge sedan han hade badat.

Trädgården låg på baksidan av huset. Perfekt. Mannen skulle inte ha en chans att få tag på honom. Han skulle nog inte ens märka att han blivit bestulen.

Andy svingade sig ner från trädet och landade mjukt

15

i gräset. Ljudlöst smög han sig genom buskarna och ut på gatan framför huset. Ingen hade sett honom. Det gjorde de aldrig. Han hade blivit en mästare på att smyga, och nu i skymningen gick det ännu lättare.

Nu gick han lugnt på trottoaren, som en helt vanlig pojke med sin ryggsäck. Ja, kanske inte helt vanlig.

Hans hår var tovigt och långt, hans byxor var smutsiga och hade hål på båda knäna. I ryggsäcken låg en fiskelina, ett rep, den rostiga kniven han hittat i en lada och kläderna han tagit från en insamlingslåda.

Allt som behövdes för att klara sig här i världen. Och så ramen med bilden på mamma och pappa. Det viktigaste han ägde.

Innan han satte fingret på ringklockan tog han tre djupa andetag. Nu gällde det. Allt handlade om tajming. Så fort han hörde steg inne i huset var det dags.

Han höll andan och lyssnade. Om mannen hade mjuka tofflor eller var barfota kunde det vara svårt att höra.

Då skulle han plötsligt öppna och Andy skulle få dra lögnen om att han kommit bort och behövde låna en telefon. Det var alltid riskabelt. Örat mot dörren. Sekunderna gick. Där! Han hörde steg närma sig.

Andy hoppade över räcket till farstukvisten och ner 16

i rabatten. Han satte fart och smet runt hörnet samtidigt som han hörde dörren öppnas. Blixtsnabbt sprang han längs kortsidan på huset och dök igenom häcken på baksidan. Genom de öppna altandörrarna hörde han mannen muttra och stänga ytterdörren.

Han satte högsta fart och hoppade över solsängen som stod i vägen innan han nådde fram till altanen.

Med ena handen högg han tag i sitt byte på det vita plastbordet och skulle precis springa vidare när han tvärstannade. På grillen låg en saftig biff. Han kände hur hungrig han var och kunde inte låta bli. Han tog biffen med bara handen. Det var som att hålla i glödande kol. Han skrek till. Det var ett misstag. ”Vad i! Vem där?” Mannen kom utrusande på altanen samtidigt som Andy nådde häcken.

Han tog sig igenom buskarna, men rev sig ordentligt på armen så att det började blöda. Bakom honom skrek och gormade mannen. Andy hörde hans steg och förstod att han var jagad.

Inte för att mannen skulle ha en chans att fånga honom, för ingen fångade Andy. Han var snabbare, listigare och starkare än någon annan elvaåring. Från den natten då han rymde från sitt fosterhem hade han klarat sig själv. Det hade gått tre månader nu, och han 17

hade blivit duktig på att överleva i naturen. Men eftersom han nu blivit upptäckt var han tvungen att ta sig till ett nytt ställe. Så han sprang genom skogen tills han inte längre hörde den svärande, arga mannen.

Han saktade in och tittade upp mot trädkronorna.

När han hittat ett bra träd klättrade han hela vägen upp till toppklykan och satte sig tillrätta.

Armen gjorde inte lika ont längre, men istället kände han hur magen skrek av hunger.

Han tuggade i sig biffen så fort han kunde, och när han var klar tog han fram plånboken han stulit. Det fanns 127 kronor i den. Det skulle räcka några dagar.

Men när han såg bilden på två barn som mannen hade i plånboken fick han ont i magen. Kanske var han en morfar eller farfar. Och sådana bilder var viktiga. Det visste Andy. Han skulle vara tvungen att smyga tillbaka i morgon och kasta tillbaka plånboken över häcken.

Fast pengarna tänkte han behålla.

Vant halade han upp repet ur ryggsäcken och surrade fast sig själv runt trädstammen. Sedan tog han fram bilden, så som han gjorde varje kväll, och sa god natt till sina föräldrar. Och sedan kom drömmen.

18

kapitel 2

andy drömde om sin mamma och pappa och om o­djuret som tog dem. Han visste att det egentligen var en lastbil, fosterföräldrarna hade berättat om olyckan, men i drömmen såg den ut som ett odjur med lysande ögon och tusen tänder. Han drömde om fosterhemmet och den hemska fosterpappan som både skrek och slog.

Han drömde om hur han flydde och till slut hittade sin riktiga mamma och pappa i stugan vid sjön ovan molnen.

Varje natt drömde Andy samma sak. Han var så van vid det att han till och med i drömmen visste att han drömde. Varje natt berättade han det för sina föräldrar där de satt på bryggan och metade. ”Jag vet att ni är döda, men jag kan väl få stanna tills i morgon den här gången.”

20