9789163887017

Silvervinges hemlighet Katarina Genar

KATARINA GENAR

Silvervinges hemlighet

Tidigare utgivet av Katarina Genar: En hemlig vän 2010 Pensionat Vidablicks gåta 2011 Den magiska kappan 2012 Röda spår 2014 Lätt att läsa: Mystiska skolan: Svarta madam 2014 Mystiska skolan: Anden i glaset 2014 Mystiska skolan: Spökhunden 2015

Silvervinges hemlighet Copyright © Katarina Genar 2016 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2016 Omslagsformgivning av Anna Henriksson/PixelPiraya Tryckt av ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-638-8701-7 www.bonniercarlsen.se

Didriks hand darrar när han tänder ljuset. Nu har han äntligen berättat.

Hans far hade blivit arg.

Han hade talat om plikt och lojalitet. Om ansvar.

– Du kan inte bara lämna allt. Man gör inte så!

Sedan hade tårarna kommit.

– Snälla, stanna, du är ju allt jag har …

Till sist hade fadern kopplat Rufus och gått ut i den mörka kvällen. Men innan han gick sa han det värsta: – Jag vill aldrig mera se dig. Du har svikit mig.

Didrik sväljer. Det gör ont inombords. Ändå vet han att han måste göra det här, annars kommer han att förtvina.

Han öppnar fönstret och låter den svala nattluften strömma in. Lågan på stearinljuset fladdrar till. Månen lyser som en blank silverslant på den svarta himlen. Om han lyssnar noga tycker han att han hör svag musik från de röda husen en bit bort.

Kanske sitter de i trädgården och sjunger och spelar, fast timmen är sen? Kanske ser hon inte ljuset han tänt?

Didrik sätter sig på sängkanten. Han har oroat sig så länge för det här samtalet och nu märker han hur det flimrar framför ögonen. Huvudet känns tungt och det spänner i tinningarna.

Han plockar fram en huvudvärkstablett ur nattygsbordet,

sväljer ner den och lägger sig på sängen. Om han bara vilar en stund ska det nog bli bättre. Å, vad han längtar efter henne. Hon med de glada ögonen och det varma leendet. Hon som är värd allt.

Bara en liten stund ska han vila.

En liten, liten stund.

8

Kapitel 1

Erik står vid fönstret i sitt rum och tittar ner på gatan.

Himlen är grå och regnet smattrar lätt mot rutan. Klockan är fem i åtta. Så här dags brukar han behöva gå hemifrån för att hinna till skolan. Men inte i dag. Det är lördag och han är fortfarande i pyjamas. En helt ledig höstlovsvecka ligger framför honom.

Det plingar till i mobilen på sängen. Ett meddelande från Alva.

Spela?

Erik svarar med en smiley.

Så klart att han vill spela. Det skulle han kunna göra hela lovet om han bara fick. Fast det skulle mamma aldrig gå med på. Hon gillar inte när han sitter för mycket 9

vid datorn eller med mobilen. Mamma är fotograf och är ofta ute på olika uppdrag. Men ibland jobbar hon hemma och då brukar hon komma in i hans rum och störa i spelandet och säga att han måste avbryta och vila ögonen. Fast han inte blir ett dugg trött.

Alva skriver tillbaka: Kommer snart J Oftast ses de hos Erik. Din mamma är så himla snäll, det gör inget om hon kommer in och stör ibland, brukar Alva säga.

De har gått i samma klass ända sedan ettan, och blev kompisar redan första dagen i skolan när Alva lånade ut sitt bästa suddgummi till Erik. Han minns fortfarande att det såg ut som en glasspinne och luktade smultron.

Nu går de i femman och bryr sig inte så mycket om luktsuddgummin längre.

Mamma sätter igång vattenkokaren i köket och ropar: – Erik, frukost!

På Eriks skrivbord står ett bleknat fotografi av hans pappa, Fredrik. Han lever inte längre. På fotot skummar havet bakom honom och håret är rufsigt i vinden. Det är från sommaren då mamma och pappa var i Frankrike tillsammans. Pappa är född i Sverige men uppvuxen i Frankrike. Han dog i en bilolycka på väg till en restaurang tillsammans med sin mamma Nelli, alltså Eriks farmor.

10

Det var vid den franska västkusten, dimman låg tät och en av lyktorna på bilen hade gått sönder. Bilen kraschade med en långtradare och förarsätet och platsen bredvid blev totalt intryckta. Både Eriks pappa och farmor hade dött med en gång.

Erik tänker ofta på den där trasiga lyktan. Om den inte hade gått sönder hade saker och ting sett helt annorlunda ut. Då hade han haft både en pappa och en farmor. Men nu har han varken eller. Han har inte ens några minnen av pappa för allt det här hände medan Erik fortfarande låg i magen. Så det har alltid varit bara Erik och mamma.

Pappa ligger begravd i Saint-Malo, en liten stad i Frankrike. Där har Erik aldrig varit. Han minns att mamma åkte till graven några gånger när han var liten men då kom alltid mormor och tog hand om honom.

Hon bor många mil bort så de ses inte så ofta men hon är världens bästa.

Nu ropar mamma igen.

– Eeeriiik!

Han drar på sig ett par jeans och en tröja och släntrar ut i köket.

Där doftar det rostat bröd och mamma har som vanligt tänt värmeljusen i de små röda glaslyktorna som Erik målade när han gick på förskolan.

– God morgon min skatt! Har du sovit gott? undrar 11

hon och ringlar ner honung i sitt te.

Erik nickar och drar luggen åt sidan. Den hänger alltid ner som en gardin över ögonen så fort den blir lite för lång.

Han trycker ner två skivor bröd i brödrosten och vrider knappen från sexan till ettan. Mamma brukar rosta sitt bröd tills det blir knaprigt men Erik tycker att det är godast när det bara är lite ljummet så att smöret smälter.

Bröden poppar upp ur rosten och Erik petar noggrant bort alla små svarta vallmofrön. Han hinner precis ta en tugga och dricka lite apelsinjuice innan det ringer på dörren. Tre korta signaler.

Erik skyndar sig ut i hallen och slår upp dörren. Där står Alva i blå regnjacka och bredvid henne flämtar Lufsen, Alvas hund. Han har samma färg som gräddkola och är den snällaste som finns. Nu skuttar han in i hallen och skakar sin våta päls så att tapeten blir alldeles prickig.

– Vi sprang hit, säger Alva.

Hon ropar hej till mamma i köket, sedan kränger hon av sig ryggsäcken, plockar upp datorn och torkar snabbt av den med ärmen.

– Jag ska visa dig en grej sedan, som jag kollade i går på Youtube.

Erik sätter sig vid köksbordet igen och äter upp sin smörgås. Alva slår sig ner på sin vanliga plats och mamma 12

ställer genast fram en extra tallrik och häller upp varmt vatten i en stor kopp med rosa hjärtan. På bordet står en låda full med mammas teer. Alva väljer länge mellan de olika sorterna och luktar på dem samtidigt som hon berättar för mamma om allt som hände i skolan i går; om den där knäppa filmen de fick se på engelskan bara för att det var sista dagen före höstlovet, och om nyckelringen som hon håller på med i slöjden.

– Det skulle bli en båt men ser ut som en banan!

Mamma skrattar och när Alva till sist väljer jordgubbs­ te fyller hon på sin egen kopp igen bara för att hålla Alva sällskap.

Erik hyvlar en ostskiva till Lufsen. Han slukar den i ett nafs och sedan rullar han ihop sig under bordet. Erik lägger upp fötterna mot den regnvåta pälsen och känner Lufsens lugna andetag mot fotsulorna. Så här brukar det vara. Alva och mamma babblar på medan Erik tycker om att sitta och lyssna och tänka på sitt.

Mamma tittar bekymrat på regnet som slår mot rutan.

– Usch, jag hoppas verkligen att det klarnar upp lite. I eftermiddag ska jag i väg och fotografera på ett slott men det kan bli svårt att få bra bilder i det här vädret.

– Å, ett slott … Är det fint? undrar Alva och rör runt i sin tekopp.

– Jag tror det, säger mamma. Men ingen vet så mycket 13

om det. Det var en ensam greve som bodde där och han höll sig för sig själv. Men nu är han död och länsmuseet har tagit över. Det ska bli spännande att få veta lite mer.

Min journalistkompis Camilla ska skriva texten. Hon hämtar upp mig här så jag hoppas att hon har koll på hur hon ska köra.

Alva nickar.

– Lova att berätta allt när du kommer tillbaka, säger hon.

Mamma ler. Men så ser hon plötsligt lite finurlig ut.

– Ni kan väl följa med, säger hon. Jag vet inte om det är okej att ta med Lufsen in, men det finns säkert en trädgård som ni kan titta runt i.

Hon lutar sig över bordet och sänker rösten.

– Ett mystiskt gammalt stenslott … Vem vet vad som kan finnas där …

Erik tittar på Alva. Han har ingen större lust att åka till det där slottet men Alvas ögon glittrar av förväntan.

– Så klart vi följer med, säger hon.

14

Kapitel 2

Det har slutat regna men himlen är fortfarande blekgrå.

Erik och Alva sitter i baksätet med Lufsen vid fötterna.

Ett svagt dis får vägen att se alldeles mjölkig ut. Förutom en kort sväng till parken med Lufsen så har de varit inne hela dagen. Först spelade de och sedan tittade de på olika klipp med roliga hundtricks och försökte lära Lufsen att göra likadant. Fast det gick inte. Han kan bara ”sitt” och ”ligg” och verkar inte det minsta intresserad av att lära sig något mer.

Camilla kör snabbt som vanligt. Erik och Alva sneglar på varandra och fnissar när Camilla blåser förbi en traktor som kryper fram på vägen. Bonden som kör traktorn hötter med näven men Camilla märker ingenting.

15