9789163884610

Anders Jacobsson herr allvarlig kip jansson

i i r k k S at n ten

Tidigare utgivet av Anders Jacobsson: Skräcken på vinden 2014 De mystiska huggtänderna 2014

herr allvarlig kip jansson: skrik i natten © Anders Jacobsson 2015 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2015 Omslag av Åsa Ekström Sättning av Bonnier Carlsen Typsnitt: Stempel Garamond Tryckt av ScandBook AB, Falun 2015 isbn 978-91-638-8461-0

www.bonniercarlsen.se

Kapitel 1

Jag heter Kip André Jansson. Jag är elva år.

Det var en ganska odramatisk men trivsam födelse­dag den 16 oktober. I skolan sjöng Kevin och Karim falskt med flit. Marjaneh och Jonna blåste slängpussar som jag vägrade att fånga in. Vår lärare, Göran, frågade hur det kändes. Om någonting var annorlunda nu när jag var elva.

– Kanske att jag fick ont i öronen av sången, sa jag. Det fick jag inte när jag var tio.

När vi cyklade hem sa Marjaneh att jag skulle få Örebros bästa present ever.

– Why do you mix with English? frågade jag.

– Va? sa hon.

– Ever? Alltid heter det väl?

– Orka. Vill du ha din present eller ska jag kanske 5

ge den till dragspelaren utanför ICA? Marjaneh försökte cykla surt. Hennes hår såg argt ut när det fladdrade. Jag flinade.

– Firandet börjar klockan sex, sa jag.

– Då kommer jag fem, sa Marjaneh.

Det kanske inte verkar så märkvärdigt att ha levt i elva år. Det beror på vem man frågar. En dagslända skulle se det som ett overkligt mirakel. Jag är ingen insekt. Jag är en homo sapiens sapiens. Medellivslängden i USA för män är 75,6 år. I Sverige är den 80,1. Jag är medborgare i båda länderna. Jag tänker vara pensionär här, på Ringgatan på Väster i Sveriges bästa stad. Örebro. Då vinner jag nästan fem år av livet.

Från noll till sex var jag amerikan. Från sex till tolv kommer jag att vara svensk. Mamma och pappa gjorde upp så innan jag föddes. Om ett år får jag själv bestämma. USA eller Sverige.

Jag hatar förändringar.

Jag vet att livet inte kan vara en sockerbit som man lägger på en hylla. Vit, söt och evig.

6

Till slut vittrar den vita kuben sönder av tiden.

Och allt blir sockerpulver. Då räcker det med en liten vindpust så försvinner det upp i skyn. Jag vet det.

Allt förändras. Om man inte kan hindra det förstås.

Klockan 17:03 knackade det på ytterdörren. Det var Marjaneh Madani. Min bästa vän. Hon kallar mig herr Allvarlig. Jag flamsar inte så mycket som hon gör. Jag har fått ett nytt smeknamn av henne sedan en tid. Barkat.

– Du är min Barkat, Kip Jansson.

– Jag vet inte. Vad gör en bar-katt?

– Barkat, sa hon. Det är farsi. Kan du gissa vad det betyder?

– Förmodligen skitstövel.

– Det betyder välsignelse, knäpphjärna.

Jag är Marjanehs Barkat. Välsignelse.

– Ja, må du leva, ja må du leva. Åtminstone tills du blir pensionär! vrålade hon i hallen.

Hon överlämnade ett stort paket, inslaget i aluminiumfolie.

7

– Oj, tack, sa jag.

– Kan du gissa vad det är? frågade hon.

– Ingen hamster i alla fall, sa jag.

– Sånt vet man inte. Det kan ligga fem stycken platta på rad.

Hon skrattade. Glitter i ögonen som alltid. Jobbigt hår som täckte ansiktet. Ännu jobbigare när hon formade läpparna och blåste bort det.

– Det luktar bageri? sa jag misstänksamt.

– Kanske det.

Det var fyra stora bröd med bokstäver på. Ett P, ett K, ett I och ett hjärta.

– PKI? sa jag. Vad betyder det?

Marjaneh himlade med ögonen. Hon lade dem rätt.

– Jag borde ha bakat två bröd till så hade det räckt till P-U-C-K-O! sa hon trött.

Fyra stora bröd. KIP hjärta.

– Oj, mumlade jag. Vad snällt.

Marjaneh gav mig en kram. Det kändes okej.

Sedan gav hon mig en puss på kinden. Det kändes oroligt.

8

– Vill du ha en på munnen också? frågade hon och skrattade.

– Va? Jag hämtade marmelad och Bregott.

Brödet var gott. Men segt.

– Vad är det för bröd? sa jag.

– Surdegsbröd.

– Jaha, sa jag.

Marjaneh tuggade och tuggade.

– Fast vid närmare eftertanke är det nog segdegsbröd.

Jag sa inget först utan koncentrerade mig på att försöka svälja ner allt.

– Eller?

Jag svarade inte. Jag kollade inte ens upp på Marjaneh. Tuggade.

– Eller? Segdegsbröd?

– Nja. Det var gott, försökte jag.

– Men segt! sa Marjaneh och slängde en brödbit i väggen.

– Man ska tänka positivt.

– Hur då?

9

– Jag slipper köpa tuggummin resten av året, sa jag och fnittrade.

– Kip Jansson! Det där!

Marjaneh flög på mig. Vi brottades vilt. Förr skulle jag ha blivit galen av oredan. Men det är ju så att allt förändras. Till och med en snygg bäddning.

I alla fall när man har Marjaneh på besök.

Efter brottningsmatchen fick jag två biobiljetter av henne.

– Valfri film, sa hon. Men jag vägrar tecknat och romantik.

– Du? Jag kanske tar med mig Samuel istället, sa jag.

Det blev en ny brottningsmatch.

– Har du parfym på dig? frågade jag efter att ha blivit besegrad.

Marjaneh satt på min bröstkorg.

– Javisst. Victoria Secret. Mango Temptation.

Doftar jag underbart?

– Eeh. – Eller jag kanske stinker som segdegsbrödet? sa Marjaneh och höll hårt i mina armar.

10

– Nej. Men blir det inte kladdigt när du smetar in dig med mango?

Marjaneh lipade och sa att nu skulle hon tortera mig med pingpongdöden tills jag bad om nåd.

Så då gjorde hon det.

Alla mina syskon utom Sebastian firade mig.

Hans sambo Estrid ska ha barn i december. Hon har någon form av gravidåkomma.

– Är det farligt? frågade jag. Gravidåkomma?

– Nej. Hon går ungefär som en pingvin och har ont i ryggen.

– Pingvin?

– Foglossning, Kip. Så heter det ju.

Pappa knackade sig i huvudet.

– Får pappan också foglossning? sa jag. Eftersom Sebastian inte kommer?

Pappa tittade på mig.

– Han ringer säkert.

Jag kände tydligt hur märkliga tider närmade sig. Inget av mina syskon har någonsin missat min födelsedag.

11

När jag började femman i augusti var det kul att veta att jag ska bli farbror. Ingen av mina klasskompisar har så gamla bröder och systrar som jag har.

Alla i klassen fick kort berätta om sommaren.

– Jag har jagat vampyrer och badat, sa jag.

– Sånt gör väl alla, fnös Karim.

– Och så ska jag bli farbror. Min storebrorsa ska ha barn i december.

Alla jublade utom Kevin och Karim.

– Kan man bli farbror när man går i femman, Göran? frågade Kevin.

– Självklart.

– Min lillayster är ju tre och ska bli faster, sa jag.

– Det är helt konstigt, tyckte Karim. Jag tycker att det borde vara förbjudet.

Ingen förstod vad han menade.

Det var mäktigt att veta att jag skulle bli farbror ända tills Karim och Kevin började kalla mig farbror Jansson.

– Var har du käppen, farbror Jansson?

– Har du glömt löständerna hemma i dag, farbror Jansson?

12

– Har du vuxenblöja, farbror Jansson? Gubbkeps? Rollator?

Farbror Jansson. Farbror Jansson. Farbror jädra tjat Jansson!

Allt är onormalt med min familj. Pappa har barn med tre mammor. Det skiljer nästan trettio år mellan det äldsta och det yngsta syskonet. Sådant gör man inte. Håller på så. Det är ansvarslöst. Någon kan faktiskt bli retad och kallad för farbror.

Ibland skäller jag på pappa för att han har krånglat till allt.

– Ja, jag har ju de barn jag har. Svårt att ta bort nån, säger han.

– Åh, så menar jag väl inte, stönar jag. Men kunde de inte väntat med att skaffa barn tills jag blir femton åtminstone. Elva år och farbror!

– Det är väl coolt?

– Det tycker inte Karim och Kevin!

Pappa frågar om jag verkligen bryr mig om vad de fåntrattarna tycker. Det gör jag inte. Jag slutar vara arg.

13

– Blir det en tjej eller en kille? säger jag och börjar känna längtan.

– Kille.

– Hur vet de det?

– Ultraljud. De tog reda på det. Det var en liten snopp som viftade framför kameran.

– Äh, säger jag.

Jag fick ett sms från Marjaneh tidigare. Hon klagar på ryggvärk. ”Vad har hänt?” skrev jag. ”Värsta ont. Kom upp och massera!” ”Jag kan ta med en hammare!” ”Du är ond.” ”Varför aj i ryggen?” ”Ma säger jag sitter för mkt vid datorn.” ”Stämmer”, skrev jag och skickade med en sovande gubbe.

November är en riktigt dålig månad. Grå färg blandat med grå färg. Regn, blött, taskig hård vind och oändlig tid kvar till våren. Till och med vinterns 14

kyla och snö känns som en befrielse.

– Äh, tänk på julen och lovet och på att du får fira nyårsafton med lilla mig, brukar Marjaneh säga.

Jag tänker på det. Det hjälper lite. Tänker jag på min brorson som ska komma om en månad hjälper det ännu mer. Jag ska lära honom viktiga saker.

Att man inte ska hänga för mycket på Internet, att kålsoppa luktar kloakrör och att man aldrig ska krångla till det för mycket i livet.

Som bebisens farfar. Även om man har kärlek till alla och har världens bästa blodomlopp som kan förse hjärtat med kraft och syre, behöver man inte bli kär i alla som är snälla mot en. Ja, som bebisens farfar, alltså min pappa.

Han var precis inne i mitt rum.

Han satte sig i sängen med ett osäkert och fånigt flin.

Då vet jag.

Vet att han ska berätta någonting viktigt, sorgligt, dumt eller besvärligt.

Han sa att han och Naomi, alltså hon som håller på med en dokumentär om pappa, är kära i varand­ 15

ra. På riktigt. Som alla normala är. Att han inte tänker på någon annan och absolut inte träffar någon annan.

– Tur, sa jag.

– Det kallas kärlek som du vet, Kip. När två personer är kära kan det inträffa saker.

– Vadå? Ska hon flytta hit? sa jag och kände faktiskt en strimma av hopp.

Kanske kunde livet bli ganska normalt.

– Nja. Ja. Jo. Ibland förstås. Men det är inte det.

Jag tittade på honom. Han sänkte blicken och suckade.

Plötsligt förstod jag vad han försökte säga. Jag drog ett djupt andetag.

– Ska ni ha barn?

Pappa försökte le. Han nickade.

– Ja. Du ska bli storebror igen. Grattis, Kip! Grattis?

Vadå grattis?

16