9789163884535

illa S ticka yck a i la n de t L

Martin Widmark Emilia Dziubak

N

– u måste du sova, säger Julia och puffar till kudden under Daniels huvud.

Daniels mamma och pappa jobbar sent på sjuk­ huset och då brukar Julia komma. Det tycker Daniel om, för ingen i hela världen kan berätta så spännande sagor som hon.

– Snälla . . ., ber han. Bara en till.

Julia tittar på honom. Så ler hon.

– Men sedan lovar du att sova?

Daniel nickar och drar täcket längre upp under hakan.

Julia sätter sig på sängkanten och tittar fundersamt på sina händer. På ett finger sitter en ring med en stor pärla.

– För länge sedan, när jag var liten, försvann min storebror, Tomek, börjar hon.

Tomek var min bästa vän. Han var alltid så snäll mot mig. En gång gjorde han varsin flöjt åt oss.

Men så försvann han plötsligt. Vi letade i flera dagar utan att finna honom. På nätterna grät jag mig till sömns och mina föräldrar visste inte hur de skulle trösta mig. Dagarna blev till veckor och veckorna till månader och jag började förstå att jag nog aldrig mer skulle få träffa min bror.

En kväll stod det ett stort paket på matbordet.

Min mamma och pappa tittade på mig. ”Öppna det”, sa pappa.

I paketet fanns det en ny, röd kälke. Om Tomek fortfarande hade funnits skulle vi genast ha gått ut och provat den fina kälken. Men nu ville jag inte.

Jag tittade på mina föräldrar och såg hur ledsna de blev. Ingenting de gjorde kunde göra mig glad igen.

Suckande tog jag på mig min jacka och mössa och gick ut med kälken.

Jag stod högst uppe på en kulle. Jag mindes mina föräldrars ledsna ansikten. En gång skulle jag åka nerför backen, för deras skull. I fickan kände jag flöjten som jag fått av Tomek. Jag satte mig på kälken och tittade på de fallande snöflingorna.

Så tog jag försiktigt fart med fötterna.

Men plötsligt fick kälken sådan fart så det kittlade i magen. Jag flög över en liten kulle och in bland några träd. Så styrde kälken in under en gran och jag åkte rakt ner i en tunnel av is. Det gick snabbare och snabbare och till slut visste jag inte vad som var upp eller ner. Så slog jag i huvudet och allt blev svart.

”Vakna lilla Sticka! Vakna!”

Långsamt öppnade jag mina ögon. Var i hela världen hade jag hamnat? Jag låg på en sandstrand och överallt skojade och skrattade människor. Eller?

Nej, det var inte människor. Det var insekter! Jag var tvungen att gnugga mig i ögonen. Jo, det var faktiskt sant! Myror och spindlar plaskade i vattnet och lekte i sanden och högt över mitt huvud flög trollsländor sjungande fram och tillbaka. ”Nu är lilla Stickan vaken!” jublade någon bakom mig.

Jag vände mig om och jag blev så överraskad att jag skrattade rakt ut.