9789163884528

책 m s e d h c o under jorden

Martin Widmark Christina Alvner

Kapitel 1

– Om de bara vattnade och hackade lite

Valle och jag satt på bussen. Vi skulle hälsa på hans gammelfarfar som hade fyllt år. Bussen körde på en smal sling­ rande väg ute på landet.

– Etthundraett år, sa Valle.

– Respekt, svarade jag.

– Han heter Gunnar, berättade Valle och tittade ut genom fönstret. Han har varit fotograf.

Det var en varm sommardag i augusti.

Himlen var klarblå och de gyllengula sädesfälten skulle snart skördas. Om några dagar skulle skolan börja igen.

– Fotograferar din gammelfarfar fort­ farande? frågade jag.

– Inte så mycket, svarade Valle. Nu kollar han mest på fåglar.

– På fåglar? sa jag förvånat.

– Han är ornitolog. Fågelskådare.

Valle tryckte på stoppknappen och bussen stannade och öppnade sina dörrar med ett pysande läte.

En lång grusväg som gick mellan fälten ledde upp till ett jättefint gammalt hus.

Kulturgården, stod det på en blå skylt som pekade mot huset.

17

Valle nickade mot skylten och vi började gå längs grusvägen. Över våra huvuden drillade en lärka. Det doftade gott från blommorna i diket.

– Här ute trivs väl din gammelfarfar? sa jag.

– Jodå, svarade Valle. Det finns tyd­ ligen en hackspett i närheten av huset som han brukar spana på.

Valle pekade på några höga träd en bit bort från hemmet för de gamla.

KULT

URGÅ RDEN

– Men, fortsatte Valle, han säger att han har blivit så trött på sistone. Så jag tänkte att vi kunde åka ut och liva upp honom lite.

Valle log och skakade på en påse som han höll i. Vi hade köpt bullar som vi skulle bjuda på.

Vi klev åt sidan då en bil kom körande bakom oss. Extra Dagbladet, stod det på bilens sida och kvinnan som körde vinkade till oss.

– Har det hänt något? sa jag och tittade på Valle. Jag menar, varför är tidningen här?

Valle skakade ovetande på huvudet.

När grusvägen tog slut kom vi fram till en stor trädgård. Det var varmt och jag torkade svetten ur pannan.

– Här kunde det ju ha varit riktigt 20

fint, sa Valle och tittade sig omkring i trädgården. Om de bara vattnade och hackade lite ogräs.

Jag såg att blommorna och buskarna slokade i värmen. Ute på en gräsmatta under ett högt träd stod krocketbågar uppsatta. Fyra klubbor stod lutade mot trädets stam. På gräset låg tre färgglada klot. Ett grönt, ett gult och ett blått.

Det såg trevligt och inbjudande ut, men ingen var ute och spelade. Det är väl för varmt, tänkte jag.

– Det verkar saknas ett klot, konsta­ terade Valle. Det röda.

Journalisten från Extra Dagbladet hade parkerat sin bil på grusgången utanför hemmet där de gamla bodde.

När vi gick närmare öppnades dörren till det stora huset och en kvinna i vit rock kom ut på trappan.

21

– Välkommen, sa hon och log mot journalisten. Jag heter Gunvor och jag är föreståndare här på Kulturgården.

Journalisten stängde dörren till sin bil, rättade till sin kamera som hon hade hängande över axeln och tog föreståndaren i hand.

– Sofia Larsson. Reporter på Extra Dagbladet, svarade journalisten.

Valle och jag hade nu kommit fram till trappan.

– Vi skulle hälsa på min gammelfarfar, började Valle.

Gunvor vände sig emot oss. Hon var blek och hennes ögon var röda. Hon såg mycket trött ut.

– Han heter Gunnar, förklarade Valle.

– Och vilka är ni? frågade föreståndar­ en kort.

Det hördes på hennes röst att hon var stressad.

– Jag heter Valle, sa Valle och det här är min kompis Nelly Rapp.

– Gunnar sitter i samlingssalen, sa Gunvor.

Sedan vände hon åter sin uppmärk­ samhet mot journalisten och log igen.

Journalisten log tillbaka, pekade på sin kamera och sa: – Ja, min tidning vill göra ett reportage här ifrån Kulturgården.

Sofia räckte över ett visitkort.

– Så trevligt, sa Gunvor ansträngt.

24

Det hördes att föreståndaren inte menade vad hon sa.

– Välkommen till Värdig Vård AB:s hem för gamla – Kulturgården.

Gunvor och Sofia Larsson gick uppför trappan och Valle och jag följde efter.

När vi kom in i svalkan i hallen såg vi att Gunvor la Sofias visitkort på ett bord bredvid dörren.

Valle och jag tittade oss omkring.

Hallen var stor och solens strålar föll vackert in genom de höga fönstren.

Valle hade fått en rynka i pannan.

– De kanske borde putsa fönstren, viskade han till mig.

Jag nickade och såg att det faktiskt hängde spindelväv i ett av dem.

Så hörde vi plötsligt ett skrik bakom en dörr!

25

Kapitel 2

– Nu har de tagit en apelsin igen!

Dörren flög upp och en liten gråhårig tant kom utfarande bakom sin rollator.

– Nu har de gjort det igen! skrek hon.

Journalisten, Sofia Larsson, tittade ny­fiket på den gamla tanten som verkade så upprörd.

– Vilka har gjort vad? frågade Sofia.

– Vättarna förstås! fräste tanten.

Sofia Larsson tog fram ett antecknings­ block ur sin ficka.

– Vättarna? sa hon och tittade på den upprörda tanten framför sig.

– De tjyvar och ställer till det! Nu har de tagit en apelsin igen. Och i förra veck­ an stal de en glödlampa i mitt badrum.

De försvinner sedan ner i källaren. Kom, ska jag visa!

Tanten pekade på en dörr. Gunvor log mot henne och sa: – Så, nu ska Elsa ta det lite lugnt. Elsa måste tänka på hjärtat, förstår hon. Jag ska nog hitta både apelsinen och glöd­ lampan.

Gunvor hjälpte Elsa att vända rollatorn och gav henne skrattande en liten puff i baken. Elsa rullade muttrande iväg.

27