9789163884306

DEN

SOVANDE OCH

SLÄNDAN

Översättning av Kristoffer Leandoer

et var kungariket som låg närmast drottningens rike om man tog fågelvägen, men det var en väg som inte ens några fåglar tog. Den höga bergskedjan som bildade en naturlig gräns mellan de båda kungarikena avskräckte fåglar och människor i lika hög grad, och ansågs oöverstiglig.

Talrika var de driftiga handelsmän på bägge sidor om berg­ en som gett folk i uppdrag att leta efter ett bergspass som skulle gjort en rik man eller kvinna av den som fick det under sin kont­ roll. Dorimars sidentyger kunde ha nått Kanselaire på veckor eller månader i stället för år. Men det gick inte hitta något sådant pass, och följaktligen reste ingen mellan de båda kungarikena, trots att de hade en gemensam gräns.

Inte ens dvärgarna, som var slitstarka och sega, och bestod lika mycket av trolldom som av kött och blod, kunde ta sig över bergskedjan.

Detta utgjorde inget problem för dvärgarna. De tog sig inte över bergskedjan. De tog sig under den.

Tre dvärgar tog sig fram i de mörka gångarna under bergen, och rörde sig lika kvickt som om de varit en enda: ”Skynda! Skynda!” sa dvärgen som gick sist. ”Vi måste köpa henne det finaste sidentyget i Dorimar. Om vi inte skyndar oss så kanske det hinner säljas, och då blir vi tvungna att köpa henne det näst finaste tyget.” ”Vi vet! Vi vet!” sa dvärgen som gick först. ”Och vi ska köpa en låda att bära hem tyget i, så att det förblir alldeles rent och dammfritt.”

Dvärgen som gick i mitten sa inget alls. Han höll hårt i sin sten, utan att släppa eller tappa den, och ägnade all sin upp­ märksamhet åt detta. Stenen var en rubin, grovt uthuggen ur klippan och stor som ett hönsägg. I slipat och monterat skick var den värd ett kungarike, och det skulle inte vara några problem att byta till sig Dorimars bästa sidentyger för den.

Det skulle aldrig ha fallit dvärgarna in att ge den unga drottning­en en gåva som de själva grävt fram under jorden. Det vore alldeles för enkelt, alldeles för vardagligt. Det är avståndet som gör gåvan magisk, det var vad dvärgarna tänkte.

en morgonen vaknade drottningen tidigt. ”Idag om en vecka”, sa hon högt. ”Idag om en vecka ska jag gifta mig.”

Det verkade på samma gång osannolikt och oerhört slut­ giltigt. Hon undrade hur det skulle kännas att vara en gift kvinna. Det skulle innebära att hennes liv tog slut, avgjorde hon – åtminstone om livet innebar möjligheten att välja. Om en veckas tid skulle möjligheten att välja vara slut. Hon skulle härska över sitt folk. Hon skulle få barn. Kanske skulle hon dö i barnsäng, kanske skulle hon dö som gammal kvinna, eller i strid. Men hjärtslag efter hjärtslag skulle vägen fram till hennes död vara omöjlig att undgå.

Från ängarna nedanför slottet kunde hon höra snickarna som byggde läktare för att hennes folk skulle kunna se på när hon gifte sig. Varje hammarslag lät som ett hjärtslag.

Varje

hammarslag lät som ett

hjärtslag.

e tre dvärgarna kom kravlande ut ur ett hål i flodbank­ en och tog sig upp på ängen, en, två, tre. De klättrade upp på en granitklippa, sträckte på sig, sparkade, hop­ pade och sträckte på sig igen. Sedan sprang de norrut, i rikt­ ning mot gyttret av låga byggnader som utgjorde byn Giff, och i synnerhet i riktning mot byns värdshus.

Värdshusvärden var en vän till dem: de hade med sig en flas­ ka Kanselairevin till honom – mörkrött, sött och fylligt, inte alls som traktens beska och färglösa viner – precis som de brukade.

Han bjöd på mat, såg till att de kom iväg och gav dem goda råd.

Värdshusvärden, med bröstet lika brett som sina öltunnor och skägget lika yvigt och brandgult som en rävsvans, befann sig i skänkrummet. Det var tidigt på morgonen och vid dvär­ garnas tidigare besök hade rummet legat tomt så dags, men nu fanns det säkert trettio personer därinne, och inte en enda av dem såg glad ut.

Dvärgarna, som räknat med att smyga in obemärkt i ett folk­ tomt skänkrum, upptäckte att alla blickar var vända mot dem. ”Gode mäster Brand”, sa den längste dvärgen till värds­ husvärden. ”Pojkar”, sa värdshusvärden som trodde att dvärgarna var ynglingar fastän de var fyra eller rentav fem gånger så gamla som han, ”jag vet att ni tar er genom bergen. Vi måste ta oss härifrån.” ”Vad är det som händer?” undrade den minste av dvär­ gar­na. ”Sömn”, sa fyllbulten vid fönstret. ”Farsot”, sa en välklädd dam. ”Undergång!” utbrast en kopparslagare så kastrullerna skramlade medan han pratade. ”Undergången är nära!” ”Vi är på väg till huvudstaden”, sa den längste dvärgen, som inte var större än ett barn. ”Härjar farsoten i huvudstaden?” ”Det är inte farsot”, sa fyllbulten vid fönstret, vars långa gråa skägg var gulfläckat av vin och öl. ”Det är sömn, säger jag ju.” ”Hur kan sömn vara en farsot?” undrade den minste dvärg­ en, som var skägglös.

den sovande och sländan the sleeper

& the spindle

Berättelsen publicerades ursprungligen 2013 i Rags & Bones: New Twists on Timeless Tales, utgiven av Little, Brown Denna utgåva publicerades första gången av Bloomsbury Publishing Plc, Storbritannien 2014 Text © Neil Gaiman 2013, 2014 Illustrationer © Chris Riddell 2014 Svensk utgåva av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2015 Översättning Kristoffer Leandoer Sättning Bonnier Carlsen isbn

978-91-638-8430-6

Tryckt av Livonia Print, Lettland 2015 www.bonniercarlsen.se