9789163883729

John Green Efter Alaska

JOHN GREEN

EFter ALASKA Översättning av Maggie Andersson

Tidigare utgivet av John Green: Förr eller senare exploderar jag 2013 Pappersstäder 2014 Katherine-teorin 2015

Sidorna 34 och 211: Utdrag ur Generalen i sin labyrint av Gabriel García ­Márquez, fritt översatt av Maggie Andersson. Sidan 122: Citat ur dikten ”Jag gick mig ut en afton” av W. H. Auden i översättning av Sven Collberg.

Ur diktsamlingen Sir, ingens fiende. Lund: Ellerströms. Sidan 126: Citat ur dikten ”Not So Far as the Forest” av Edna St. Vincent Millay, fritt översatt av Maggie Andersson.

EFTER ALASKA LOOKING FOR ALASKA Copyright © 2005 by John Green All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. This edition published by arrangement with Dutton Children’s Books, a division of Penguin Young Readers Group, a member of Penguin Group (USA) LLC, A Penguin Random House Company.

Utgiven enligt överenskommelse med Ia Atterholm Agency Utgiven i Sverige av Bonnier Carlsen Bokförlag 2015 Originalets titel: Looking for Alaska Översättning av Maggie Andersson Omslag av Sofia Scheutz Sättning av Bonnier Carlsen Tryck av ScandBook AB, Falun 2015 ISBN 978-91-638-8372-9 www.bonniercarlsen.se

Till min familj: Sydney Green, Mike Green och Hank Green ”Jag har verkligen försökt att göra rätt.” (president Grover Clevelands sista ord)

tack Eftersom jag använder litet typsnitt som inte visar graden av min tacksamhet måste jag här få visa min uppskattning genom att uppmärksamma några saker: För det första att den här boken skulle ha varit totalt omöjlig att skriva om det inte hade varit för min fantastiskt underbara vän, kvasiagent och mentor Ilene Cooper. Ilene är som en älvlik gudmor fast hon är verklig och bättre klädd.

För det andra att jag är otroligt lyckligt lottad som har Julie StraussGabel som min förläggare på Dutton, och ännu mer lyckligt lottad över att jag har blivit hennes vän. Julie är varje författares drömförläggare: omtänksam, passionerad och oemotsägligt superbegåvad. Det som står här om henne är det enda i hela boken som hon inte har fått redigera, och jag tror att vi kan enas om att det märks.

För det tredje att Donna Brooks trodde på den här berättelsen från början och gjorde mycket för att få fason på den. Jag står också i tacksamhetsskuld till Margaret Woollatt på Dutton, vars namn innehåller alldeles för många konsonanter men som är en toppenbra person. Och tack också till den begåvade Sarah Shumway, vars noggranna läsning och skarpsinniga kommentarer var en välsignelse för mig.

För det fjärde att jag är väldigt tacksam mot min agent, Rosemary Sandberg, som är en outtröttlig företrädare för sina författare. Dess-

~7~

JOHN GREEN utom är hon från Storbritannien. Hon säger ”Cheers” (”skål”) när hon menar ”Later” (”vi ses senare”). Hur fantastiskt är inte det?

För det femte att kommentarerna från mina två bästa vänner i världen, Dean Simakis och Will Hickman, var nödvändiga för skrivandet och revideringarna av den här berättelsen, och att jag, öh, ni vet, älskar dem.

För det sjätte att jag står i tacksamhetsskuld till, bland många andra, Shannon James (rumskompis), Katie Else (jag lovade), Hassan Arawas (vän), Braxton Goodrich (kusin), Mike Goodrich (advokat och kusin han också), Daniel Biss (matematiker till yrket), Giordana Segneri (vän), Jenny Lawton (lång historia), David Rojas och Molly Hammond (vänner), Bill Ott (förebild), Amy Krouse Rosenthal (fick ut mig i etern), Stephanie Zvirin (gav mig mitt första riktiga jobb), P. F. Kluge (lärare), Diane Martin (lärare), Perry Lentz (lärare), Don Rogan (lärare), Paul MacAdam (lärare – jag gillar verkligen lärare), Ben Segedin (chef och vän) och den underbara Sarah Urist.

För det sjunde att jag gick på high school tillsammans med ett fantastiskt gäng. Jag skulle särskilt vilja tacka den outtröttlige Todd Cartee och också Olga Charny, Sean Titone, Emmett Cloud, Daniel Alarcon, Jennifer Jenkins, Chip Dunkin och MLS.

~8~

fรถr e

etthundratrettiosex dagar före Veckan innan jag åkte ifrån min familj och Florida och resten av mitt obetydliga liv för att börja på internatskola i Alabama ville mamma prompt ordna en avskedsfest för mig.

Att säga att jag hade låga förväntningar vore en rejäl underdrift. Även om jag var mer eller mindre tvingad att bjuda alla mina ”klasskompisar”, alltså packet med dramafolk och engelsknördar som jag av social nödvändighet satt tillsammans med i den grottlika matsalen i min kommunala skola, visste jag att ingen av dem skulle komma. Men, mamma var envis och totalt övertygad om att jag hade hållit min popularitet hemlig för henne under alla dessa år. Hon lagade till ett smärre berg av kronärtskocksdip. Hon pyntade vårt vardagsrum med gröna och gula serpentiner – min nya skolas färger. Hon köpte ett tjugotal champagnesmällare och la dem på soffbordet.

Och när till slut den där fredagen kom, då nästan alla mina saker var nerpackade, satt hon tillsammans med pappa och mig i vardagsrumssoffan klockan 16.56 och väntade tålmodigt på att ”Hej då Miles”-kavalleriet skulle ramla in.

Detta kavalleri bestod av ganska precis två personer: Marie Lawson, en liten blond tjej med fyrkantiga glasögon, och

~ 13 ~

JOHN GREEN

hennes bastante (om man ska uttrycka sig snällt) pojkvän, Will. ”Hej Miles”, sa Marie och satte sig ner. ”Hej”, sa jag. ”Hur har din sommar varit?” undrade Will. ”Okej. Och din?” ”Bra. Vi gjorde Jesus Christ Superstar. Jag hjälpte till med dekoren. Marie gjorde ljuset”, sa Will. ”Coolt.” Jag nickade som om jag visste precis, och sedan hade vi i princip slut på samtalsämnen. Jag kunde ha frågat lite om Jesus Christ Superstar men 1. jag visste inte vad det var för något, och 2. jag brydde mig inte, och 3. jag var inte direkt någon mästare på att småprata. Men mamma däremot kan småprata i timmar, så hon förlängde den pinsamma stunden genom att fråga dem om deras repschema, hur föreställningen hade gått och om det var en succé. ”Jag antar det”, sa Marie. ”Det kom väl rätt mycket folk, antar jag.” Marie var den typen som antog ganska mycket.

Till slut sa Will: ”Jaha, men vi tittade bara förbi för att säga hej då. Marie måste vara hemma vid sex. Ha det så kul på internatskolan då, Miles.” ”Tack”, svarade jag lättad. Det enda som är värre än att ha en fest som inga kommer till är att ha en fest som bara två oerhört och totalt ointressanta personer kommer till.

De gick och där satt jag med mina föräldrar och tittade på den avstängda tv:n. Jag ville sätta på den men visste att jag inte borde det. Jag kunde känna hur de båda två satt och tittade på mig som om de väntade sig att jag skulle börja

~ 14 ~

EFTER ALASKA

gråta eller något, precis som om jag inte hade vetat hela tiden att det skulle bli så här. Men jag hade vetat. Jag kunde känna deras medömkan när de stoppade i sig en massa chips med kronärtskocksdip som var tänkta åt de vänner jag inte hade, men det var mer synd om dem än om mig.

Jag var inte besviken. Det hade blivit som jag trodde att det skulle bli. ”Är det därför du vill åka härifrån, Miles?” frågade mamma.

Jag funderade på det en stund och var noga med att inte titta på henne. ”Öh, nej”, sa jag. ”Nehej, men varför, då?” frågade hon. Det var inte första gången hon ställde den frågan. Mamma var inte särskilt förtjust i att låta mig gå på internatskola och hon hade inte direkt gjort någon hemlighet av det. ”Är det på grund av mig?” undrade pappa. Han hade gått på Culver Creek, samma internatskola som jag var på väg till, precis som hans två bröder och alla deras barn. Jag tror att han gillade tanken på att jag gick i hans fotspår. Mina farbröder hade berättat historier om hur känd min pappa hade blivit på skolan för att han ställde till ett himla liv samtidigt som han fick högsta betyg i alla ämnen. Det lät absolut som ett bättre liv än det jag hade i Florida, men nej, det var inte på grund av pappa. Inte direkt. ”Vänta ett tag”, sa jag och reste mig upp. Jag gick till pappas arbetsrum och hittade biografin över François Rabelais. Jag gillade att läsa författarbiografier trots att jag (som i fallet med monsieur Rabelais) aldrig hade läst någon av

~ 15 ~

JOHN GREEN

deras böcker. Jag bläddrade till slutet av boken och hittade det citat som jag hade markerat med överstrykningspenna (”ANVÄND ALDRIG ÖVERSTRYKNINGSPENNA I MINA BÖCKER”, hade pappa sagt till mig tusentals gånger. Men hur skulle man annars hitta det man letade efter?). ”Den här killen”, sa jag när jag stod i dörröppningen till vardagsrummet. ”François Rabelais. Han var poet. Och hans sista ord var ’Jag ska söka efter ett Stort Kanske’. Det är därför jag åker. Så att jag inte ska behöva vänta tills jag dör innan jag börjar söka efter ett Stort Kanske.”

Och det fick tyst på dem. Det var ett Stort Kanske jag var på jakt efter, och de visste lika väl som jag att jag inte skulle hitta det tillsammans med sådana som Will och Marie.

Jag satte mig i soffan igen, mellan mamma och pappa, och pappa la armen om mig, och vi satt så en lång stund, tysta tillsammans i soffan, ända tills det kändes okej att sätta på tv:n. Och vi åt kronärtskocksdip till middag och såg på History Channel, och för att vara en avskedsfest kunde det verkligen ha varit värre.

etthundratjugoåtta dagar före Det var ordentligt varmt, och fuktigt, i Florida. Ingen tvekan om den saken. Så varmt att kläderna brukade klibba fast mot kroppen som tejp och svetten rann från pannan ner i ögonen. Men det var bara varmt utomhus, och jag brukade mest bara ta mig från en luftkonditionerad plats till en annan.

~ 16 ~

EFTER ALASKA

Detta gjorde att jag inte alls var beredd på den väldigt speciella värmen som slog emot mig två och en halv mil söder om Birmingham, Alabama, på Culver Creek Preparatory School. Mina föräldrars SUV stod parkerad på gräset precis utanför det rum jag skulle bo i, nummer 43. Men trots att vi bara behövde gå några få steg mellan bilen och rummet när vi packade ur det som nu verkade vara alldeles för många saker, brände solen så våldsamt och intensivt genom kläderna och in på huden att jag på allvar trodde att jag var i helvetet.

Det gick ändå ganska fort att packa ur och snart nog kunde vi fly från hettan utomhus in i rummet. Men mitt icke-luftkonditionerade elevrum var bara en aning svalare, även om det som tur var inte låg mot solen. När jag såg mig om i rummet blev jag rätt förvånad över hur det såg ut. Jag hade föreställt mig lyxiga mattor, träpaneler på väggarna och viktorianska möbler. Förutom lyxen av att ha ett eget badrum skulle jag bo i en låda. Betongväggar som var målade med tjocka lager vit färg och ett grönt- och vitrutigt linoleumgolv gjorde att det mer såg ut som ett sjukhusrum än det elevrum jag hade drömt om. En våningssäng i obehandlat trä stod intryckt mot fönstret och madrasserna som låg i den hade galonöverdrag. Skrivbord, byråar och bokhyllor satt allihop fast i väggen så att man inte skulle kunna möblera om alls efter eget huvud. Och så fanns det ingen luftkonditionering.

Jag satte mig på underslafen medan mamma öppnade väskan, fick tag i en hög med biografier som min pappa gått

~ 17 ~