9789163882807

Jonna bjรถrnstjerna

Till en underbar mormor, Anna-Lisa Vahlne (1919 –2013), och till alla hennes barn och barnbarn.

Ett speciellt tack till er som gjorde somrarna på Ellesbo mer spännande än något jag själv kunnat hitta på: morbror Sven, moster Lena, Ebba, Andrea, Marianne, Kjell, Dockan och Ida, världens bästa syster.

många svarar nog nej på den frågan. Är du en av dem? Tycker du kanske att det är lika fånigt att tro på spöken som att tro på tomten eller älvor i trädgården?

Eller säger du bara att du inte tror på spöken, fastän du egentligen gör det, innerst inne? Inte när du sitter och skojar med dina vänner på skolgården kanske, men sedan. På kvällen. När du ligger ensam i mörkret och ska sova. Visst är det inte lika lätt att mota bort den där rädslan då. Man kan ju aldrig vara riktigt säker. Och ser det inte ut som om det faktiskt står någon där borta i hörnet?

Så fort tanken dyker upp i huvudet slår den rot.

Hjärtat slår fortare och en obehaglig värme sprider sig i magen. Det är kanske någon här, i rummet, med dig. Du vågar inte röra dig, vågar inte ens dra

täcket över huvudet av rädsla för att dra uppmärksamheten till dig, att det där som står där borta i hörnet ska se dig, och sedan … ja, vadå?

En sak kan vi vara överens om: Rädslan är verklig.

Men spöken då?

Jag frågar igen: Tror du på spöken?

Oavsett vilket så ber jag dig att vara försiktig.

Underskatta inte kraften i saker som du inte vet någonting om. Sov inte med lyset släckt om det känns som om du inte är ensam i rummet, för det kanske du inte är.

Historien jag nu ska berätta handlar om ett riktigt spöke. Jag kan inte tvinga dig att tro på den.

Men jag vet att den inte är helt osann.

UNDERVÅNING

ÖVERVÅNING

Planritning över Ellesbo herrgård

”är vi inte framme snart?”

Jag satt inklämd mellan resväskorna i baksä­ tet på vår gamla bil. Där hade jag suttit i minst en halv evighet redan, och det pirrade i hela krop­ pen av rastlöshet. Jag hade glömt min bok på macken där vi stannat för att äta, och alla mina andra böcker låg nedpackade. Mamma och pap­ pa tyckte att det var för krångligt att stanna igen för att plocka fram dem. ”Då måste vi ju dra ut all packning”, hade pappa sagt. Han skulle alltid överdriva. ”Jag trodde inte att du ville komma fram?” sa han nu, retsamt. ”Det vill jag inte heller”, sa jag och lipade mot hans bakhuvud. ”Jag såg det där, Elsa.”

•7•

Äsch. Jag hade glömt bort att han kunde se mig i backspegeln. Han var snäll egentligen, mamma också, men just nu var jag arg på dem.

Jag ville inte flytta, för jag trivdes bra hemma i stan med min bästis Ingrid, mitt rum, min sko­ la, och allt annat jag växt upp med och tyckte om. Huset som vi skulle flytta till, Ellesbo herr­ gård, låg långt bort från stan. Så långt bort att man var tvungen att sitta i en bil och ha lång­ tråkigt i flera timmar. Det skulle vara jättesvårt att åka hem och hälsa på. Vi åkte genom djupa granskogar, bilen krängde fram och tillbaka på den slingriga landsvägen. ”Jag mår illa!” upplyste jag mina föräldrar om. ”Titta på vägen så mår du bättre”, sa pappa, fast det var precis det jag gjorde.

Mamma och pappa ville gärna flytta. Det var ju kul för dem! Huset hade de fått köpa billigt, och de skulle äntligen kunna förverkliga sin dröm om att starta ett pensionat. Jag förstod inte varför de så gärna ville göra det, de hade aldrig verkat speciellt intresserade av pensionärer. De hade inte jobbat på ålderdomshem, eller ens ringt mormor •9•

och morfar eller farmor och farfar särskilt ofta.

Pappa hade jobbat som chef på en restaurang, och mamma hade jobbat på en reklambyrå. Och nu skulle de alltså öppna ett hem för pensionärer.

Vuxna var konstiga.

Dessutom lät de jätteglada där de satt i fram­ sätet och pratade om allt de skulle hitta på med huset när vi kom fram, trots att det lät urjobbigt.

Det skulle städas och möbleras om, och jag visste att de skulle tvinga mig att hjälpa till, trots att det är förbjudet med barnarbete. Men jag konstaterade nöjt att himlen mörknade snabbt utanför. De skulle i alla fall inte kunna be mig hjälpa till ikväll, för det skulle vara läggdags när vi kom fram.

De höga granarna svajade i den tilltagande vinden därutanför, och mörka ovädersmoln var på väg in över skogen. Snart landade de första regndropparna på bilrutorna och jagades bak­ åt av fartvinden. En stund senare började det knattra dovt mot biltaket. Vi susade förbi en skylt som jag nätt och jämnt kunde läsa i mörk­ ret: Välkommen till Österby. ”Nu är vi faktiskt snart framme”, sa mam­ ma, som om hon hade ljugit alla tidigare gånger • 10 •

under resan som hon sagt det. ”Huset ligger i utkanten av Österby.”

Hon lät förväntansfull. Själv fick jag en klump i magen. När vi väl parkerade bilen skulle det inte finnas någon återvändo. Inte för att jag kunde ha fått mamma och pappa att vända om medan vi var på väg heller, tro mig – jag hade försökt. Men på något sätt kändes det ändå extra jobbigt att fak­ tiskt vara framme på riktigt.

Det hade nästan blivit helt mörkt när vi svängde av mot herrgården. Nu öste regnet ner och trum­ made så hårt mot bilen att jag tyckte att det borde bli bucklor i taket. Vi åkte upp genom en allé som kantades av svarta ekar. De såg ut som kusliga knotiga gestalter i mörkret. ”Här står alla pensionärerna och väntar på att få komma in”, sa jag. ”Vad menar du, gumman?” sa pappa. ”Alla pensionärer. Som ska bo på pensiona­ tet.”

Det fick mamma och pappa att skratta högt.

Så roligt hade det väl inte varit? ”Lilla hjärtat”, sa mamma. ”Det borde vi ha förklarat bättre. När jag tänker på det låter det • 11 •

ju verkligen som att det bara är pensionärer som bor på ett pensionat.” ”Ja? Är det inte det, då?” sa jag. ”Nä, det är folk i alla möjliga olika åldrar”, sa pappa. ”Barn också.”

Vi körde in på en stor grusplan med en fon­ tän i mitten. Gruset knastrade under bildäcken.

Huset reste sig högt över oss med sina tinnar och torn. En blixt lyste upp himlen, och för ett ögonblick fick jag en skymt av rader av mörka fönster och en sliten, grå fasad. I nästa ögonblick hördes ett dovt muller. ”Hoppas huset har åskledare”, sa mamma och bet oroligt på pekfingernageln. Hon tyckte inte om åskväder. ”Det har det säkert”, sa pappa. ”Och om det inte har någon så får vi väl installera en. Kom nu!”

Pappa och mamma fällde upp huvorna på sina jackor och joggade fram till den stora träporten.

Jag som inte alls ville vara framme, satt kvar i bilen i några minuter. Men jag började snart frysa, så jag knäppte upp säkerhetsbältet, krav­ lade mig över resväskorna och sprang efter • 12 •

mamma och pappa, in genom porten till Elles­ bo herrgård.

En kristallkrona klirrade svagt i vinddraget från den öppna dörren. Jag såg mig omkring. En bred trappa vred sig långsamt upp till övervåningen, och rakt fram stod ett par höga dubbeldörrar på glänt. Jag flämtade till. Ett vitt ansikte stirrade på mig. I nästa ögonblick upptäckte jag att det var mitt eget, som tittade tillbaka på mig från en spegel på väggen. Mitt hår och tröjan smälte in i mörkret bakom mig och fick mitt ansikte att se ut som om det svävade fritt i luften. Jag kom att tän­ ka på det där ansiktet i spegeln i Snövit. Det som svarar den onda drottningen på frågan om vem som vackrast i landet är. Inte var det jag i alla fall.

Jag ryckte till när ytterdörren bakom mig slog igen med ett högt brak. ”Elsa?” hörde jag mammas röst inifrån ett rum bakom de höga dubbeldörrarna. ”Du mås­ te stänga dörren efter dig, annars slår den igen sådär och kan gå sönder.”

Rummet visade sig vara en matsal. Där stod mamma och pappa vid det längsta bord jag någonsin sett i hela mitt liv.

• 14 •

”Vart tog du vägen? undrade mamma. ”Vi väntade på dig.” ”Vi måste ju gå husesyn tillsammans!” sa pappa. Hans ögon lyste som om det var julafton eller något.

Vi fortsatte runt i huset. Jag tappade räkning­ en på hur många rum som fanns. Det var salong­ er och sovrum och korridorer som vindlade sig runt så att jag blev alldeles snurrig. Där fanns ett bibliotek med böcker från golv till tak och ett långsmalt kök. På väggarna hängde djurhu­ vuden som stirrade tomt ut i mörkret, och port­ rätt på sura gubbar som såg ut att följa mig med blicken.

Rummen var fulla med dammiga och slitna möbler. Det var precis som att resa tillbaka i tiden. Och överallt var det mörkt och dunkelt, trots att pappa tände alla lampor. Jag fick käns­ lan av att väggarna med sina mörka snirkliga tapeter sög i sig ljuset.

Ovanför trappan på övervåningen stod en soffa och ett par fåtöljer framför en uråldrig teve.

Allt var tydligen gammalt i det här huset. Två korridorer kantade med sovrum sträckte sig åt varsitt håll in i mörkret. Och bakom ett par till • 16 •

höga dubbeldörrar, rakt över matsalen räkna­ de jag ut, låg ännu en salong. Den hade en bal­ kong med utsikt över trädgården. Jag såg mig omkring. Där stod några prydnadssoffor runt ett lågt bord. Ett högt skåp tornade upp sig i ena hörnet. Väggarna kläddes av mörkröda siden­ tapeter.

Mina ögon fastnade på en tavla med tjock guldram, som föreställde en flicka i svart klän­ ning. Hon såg ut att vara i min ålder. ”Vad lik hon är dig!” utbrast mamma. Hon och pappa hade dykt upp bakom mig. Jag höll inte med henne. Den här flickan var söt. Hon hade ljust, lockigt hår som inramade ett ovalt ansikte med en fin liten pussmun.

Men det mest slående med henne var hennes ögon, och det var kanske de som gjorde att mam­ ma tyckte att hon var lik mig. De var stora och såg ledsna ut. Men medan mina bara såg lite ledsna ut eftersom de var formade så, och eftersom jag hade tunga ögonlock, såg den här flickans ögon ledsna ut på riktigt. Jätte-jätte-ledsna. De såg ut som om hon skulle brista i gråt vilken sekund som helst.

Mungiporna på hennes lilla pussmun pekade ner­ åt, och hon var så blek att hon nästan såg sjuk ut.

• 17 •

Jag tyckte synd om henne. Hon var kanske sjuk. Det var ju folk ofta förr i tiden. Själv var jag bara blek för att jag inte tyckte om att vara utomhus. I tavlans ena hörn fanns en liten kru­ melur som konstnären signerat den med och årtalet: 1885. ”Den är över hundra år gammal!” sa pappa. ”Det är väl häftigt!”

Då är hon död nu, tänkte jag. Om hon inte är typ 120 år gammal. Men det blir ju nästan ingen.

Förutom japaner. ”Tycker du inte att hon är lik Elsa?” sa mam­ ma till pappa. ”Nä”, sa pappa. ”Den där flickan är ju blond.”

Vi bestämde att den vänstra korridoren skulle vara vår del av huset. Den hade nämligen en dörr som man kunde stänga mot den övre hallen, så att vi kunde få vara lite ifred från gästerna. Jag fick välja mellan två rum, ett som var lite större och ett som var mindre. Till pappas förvåning valde jag det mindre. ”Är du säker?” frågade han. ”Du kan ta det större rummet om du vill, så gör jag det mindre rummet till vårt kontor.”

• 19 •

Men jag var säker. Det lilla rummet såg myck­ et mysigare ut. Det hade bruna vävtapeter som var riktigt fula, men just därför tyckte jag om dem. De kändes inte lika malliga som alla de andra vackert mönstrade tapeterna i huset. Säng­ en var så hög att jag fick klättra upp i den, som prinsessan på ärten. Bredvid den stod ett vitmå­ lat nattduksbord med ett skåp som man kunde lägga hemliga saker i. Kärleksbrev till exempel, om jag någonsin skulle få några. I ett hörn stod ett vackert sminkbord med en stor oval spegel.

Jag tittade på min spegelbild. ”Jag bor här nu”, sa jag till den.

Men jag såg så allvarlig och konstig ut att jag var tvungen att lipa åt mig själv innan jag gick ut till mamma och pappa igen. Vi bar vår packning uppför en smal kökstrappa som låg precis utan­ för mitt rum. ”Jag ska lägga alla mina böcker på mitt nya nattduksbord”, sa jag när mamma hjälpte mig att kånka in min resväska på mitt rum. ”I en jätte­­hög stapel!” ”Ja, men packa inte upp förrän vi har städat”, sa mamma. ”De blir bara dammiga, och jag torkade ju av allting innan vi packade ner det.”

• 20 •

Det var så typiskt mamma. Hon skulle alltid hålla på och städa och torka rent. Det var som om det var hennes hobby.

Jag bytte om till pyjamas och kröp ner i sängen.

Madrassen var knölig, och lakanen som legat i bilen var iskalla. Jag drog huttrande det tunga duntäcket över mig.

Trots att jag var sur över flytten kunde jag inte låta bli att tycka att det var lite mysigt att ligga här i den höga gamla sängen, i mitt nya rum. Det var lite som om jag var med i en saga och ute på ett spännande äventyr. Jag låtsades att jag var en ensam herrgårdsflicka som bott här för hundra år sedan, och som spelat piano och broderat hela dagarna, för det hade jag sett att de gjorde i de där gamla filmerna som pappa älskade att titta på.

När jag tänkte på mig själv sådär, som en herrgårdsflicka, kom jag att tänka på den ledsna flickan på tavlan i salongen. Hon hade varit just en sådan. Jag undrade vad hon hette och när hon hade bott här. Och framför allt undrade jag var­ för hon såg så ledsen ut. Men mer hann jag inte undra, för sedan somnade jag.

• 21 •

det första jag gjorde när jag vaknade nästa morgon var att titta ut. Jag ville se utsikten från mina nya sovrumsfönster. Jag hade två, det ena vette mot husets kortsida och det andra mot träd­ gården. Utanför det första stod en gammal ek.

Bakom den såg jag allén som vi kört igenom kväll­ en innan. Träden såg inte ut som otäcka pensio­ närer i dagsljus, utan bara som helt vanliga träd.

Det hade slutat regna, men det var fortfaran­ de mulet och disigt. Jag gick fram till det andra fönstret, och där blev jag så glad att jag nästan klappade händerna. Trädgården var helt fantas­ tisk, som hämtad ur en saga! Övervuxen och vild bredde den ut sig nedanför mig, med mil­ joners miljarders hemliga gömställen och små krypin. Men det allra bästa med den var att den • 22 •

hade en riktig trädgårdslabyrint. Vit dimma flöt fram mellan häckarna och träden.

Jag var så ivrig att komma ut i trädgården att jag sprang ner till hallen i bara pyjamasen.

Jag tog på mig jackan och skorna och fortsatte ut genom ytterdörren. Det var tur att mamma och pappa fortfarande sov, för jag ville inte att de skulle se mig så här glad. När de var i närhe­ ten skulle jag anstränga mig allt jag kunde för att tjura så att de förstod att de verkligen varit grymma som tvingat mig att flytta.

Jag tänkte på Ingrid och önskade att hon varit med mig nu. Det hade varit så himla mycket roligare att upptäcka trädgården tillsammans med henne.

På baksidan av huset fanns en gammal järn­ grind som ledde in i trädgården. Murgröna ring­ lade sig in och ut genom de rostiga järnspiror­ na, och höll liksom fast grinden så att den var svår att öppna. När jag väl fick loss den, knirra­ de den högt som om den inte tyckte om att bli öppnad. Grusgångarna ringlade sig i olika rikt­ ningar in i trädgården. Vilken skulle jag ta? Jag ville till labyrinten och den hade legat under mitt fönster. Jag borde alltså gå åt vänster.

• 23 •

Grusgången jag valde delade snart upp sig i flera, och när jag hamnade i den första åter­ vändsgränden förstod jag att jag kommit in i labyrinten.

Vad spännande! Jag vände och fortsatte på en annan gång, letade mig längre in. Jag gick förbi mossiga stenbänkar och söndervittrade statyer.

De såg lemlästade ut, en arm hade trillat av här, en hand där, och vissa hade inte ens några huvuden.

Murgrönan ringlade sig kors och tvärs över dem.

Här och där stod torra fontäner i något slags metall som blivit missfärgad med åren. Vilken märklig och fantastisk trädgård det här var!

Jag mindes en bok som hette Den hemliga trädgården. Den handlade om en sjuk poj­ ke som bodde i ett hus som hade just en hemlig trädgård. Och här gick jag nu, på upptäcktsfärd i min egen hemliga trädgård. Jag försökte viss­ la lite, men det gick som vanligt inte så bra. Jag lyckades bara väsa lite genom tänderna.

Har ni någon gång varit med om att det låter som om det går någon bakom er, fast det inte gör det?

Man är säker på att någon när som helst ska gå om en, men när man till slut vänder sig om för • 24 •

att titta så är det ingen där. Och man inser att det måste ha varit ekot av ens egna steg man hörde.

Precis det hände mig nu.

Jag hörde liksom ett svagt krasande i gruset en bit bakom mig. Jag hörde det så tydligt att jag inte tyckte att det kunde vara inbillning, men när jag vände mig om låg grusgången tom. Eller, det stod en staty där.

Det var en kvinna insvept i någon sorts lakan, och hon höll en stenros i den ena handen. Den andra handen hade trillat av. Hon tittade allvar­ ligt på mig. Hade hon stått där hela tiden? Jag mindes inte, det fanns så många statyer i laby­ rinten. Men jag fick en otäck tanke. Tänk om statyerna rörde på sig när jag inte såg! Tänk om de följde efter mig, som otäcka stenvarelser!

Plötsligt kändes det inte alls spännande och roligt att vara i den här labyrinten längre. Det kändes otäckt. Och jag märkte att jag frös. Jag ville tillbaka till huset, och det genast. Jag börja­ de springa tillbaka samma väg som jag kommit, men jag kände inte alls igen mig. Vägen som jag varit säker på skulle leda mig tillbaka till grin­ den ledde istället in i en ny återvändsgränd, och sedan ännu en.

• 26 •

Trädgården ville inte att jag någonsin skulle komma ut. Jag skulle svälta ihjäl härinne, och när mamma och pappa äntligen hittade mig skulle det bara vara ett skelett kvar av mig.

Jag sprang panikslagen genom de vindlande gångarna, men jag blev bara ännu mer vilse. Och nu knastrade det sådär i gruset bakom mig igen.

Jag vågade inte vända mig om den här gången för jag var så rädd att se en av statyerna där. Alldeles bakom mig. Med ett ondskefullt ansiktsutryck i det hemska stenansiktet.

Men plötsligt hörde jag ett litet jamande. Jag tvärstannande. På grusgången framför mig satt en liten svart katt. Var det den som hade rasslat i gruset? Så måste det vara! Jag kunde inte låta bli att skratta. Vad lättskrämd jag var!

Katten var mager och pälsen var alldeles tovig. Den tittade på mig med sina stora ögon.

De var vackert gröna som smaragder, men hade smala avlånga pupiller som en reptil. ”Hej kissen!” sa jag, för det säger jag alltid när jag träffar en katt. ”Kiss, kiss!”

Jag försökte komma åt att klappa den, men den kilade undan och satte sig en bit bort. Den tittade på mig och jamade igen.

• 27 •

”Kom då, lilla kissen, jag är inte farlig!” sa jag.

Katten väntade tills jag kommit närmare igen, men sedan försvann den in i en gång som jag var säker på att jag inte sett förut, och jag följde efter. Det kändes nästan som om katten visade vägen för mig. Den sprang till höger och vänster genom gångarna och snart låg den där, grinden som jag kommit in genom. Jag gick fram och kramade de rostiga spirorna. ”Åh, vad jag har letat efter dig!” sa jag till grinden och pussade den. Det smakade järn.

Jag följde katten till framsidan av huset. Där fick jag äntligen komma fram och klappa den. ”Tack för att du ledde mig ut, lilla vän”, sa jag och tog upp den i famnen.

Den började spinna, och det gjorde mig glad för det är inte alla katter som tycker om att man bär dem. Men när jag kom till ytterdörren fräste den och krånglade sig ur min famn. Den ville tydligen inte följa med in. ”Var har du varit?” undrade mamma när jag kom in i köket.

Hon hade klätt på sig och satt med en ryk­ ande kopp kaffe vid köksbordet. En inköpslista • 29 •

och bilnycklarna låg där också. ”Jag gick vilse i trädgården!” sa jag, och spär­ ra­de upp ögonen så att hon verkligen skulle för­­stå hur dramatiskt det hela varit. ”Det är en jätte­­stor labyrint där, och jag tror gångarna änd­ rar på sig för att man ska gå vilse.” ”Du pratar”, skrattade mamma. ”Det är sant! Men som tur var träffade jag en liten katt som visade vägen ut”, sa jag.

Mamma såg förfärad ut. ”Du klappade den väl inte? Den kan ha sjuk­ domar. Eller ännu värre, löss!” ”Nädå”, ljög jag. ”Bra. För får vi löss härinne vet jag inte vad jag gör. Det är rent ut sagt ett helvete att bli av med.”

Hon tittade på mina randiga pyjamasbyxor som stack ut under jackan. ”Gå och klä på dig nu, slarvmaja”, sa hon. ”Så får du följa med mig och handla frukost.”

Vi tog bilen in till byn. Jag tyckte om att åka med bara mamma eller pappa, för då fick jag sit­ ta fram. Vi svängde av mot Österby. Det var en gullig liten by, som en medeltidsby nästan, med kullerstensgator och gamla fina hus.

• 30 •

Men den breda gågatan var tom på människor.

Jag undrade om det bodde någon mer här, eller om det bara var jag och mamma och pappa. Vad konstigt det vore. Overkligt, som en dröm.

Jag fick en ännu mer svindlande tanke. Tänk om det faktiskt inte fanns någon människa kvar i hela världen? Tänk om alla försvunnit över nat­ ten! Det trodde jag ju såklart egentligen inte, men det var spännande att tänka så. Vad skulle vi göra då? Då kunde vi ta precis vad vi ville ha på Ica, utan att betala. Men i samma ögonblick fick jag se en framåtböjd tant komma gående med en liten hund, och dagdrömmen skingrades.

Ica såg ut som hemma, fast mindre. Det var lite tråkigt tyckte jag. Allting annat här var så annor­ lunda och liksom sagolikt. Men inte Ica. Det var iskallt vid kyldisken även här, och jag fick inte köpa godis eftersom det inte var lördag här heller.

Inte ens någon Nutella att ha på mackan fick jag. ”Men du kan få ett tuggummi”, sa mamma, som om det var någon tröst.

Jag valde ett med fruktsmak och tänkte att om det var jag som fick bestämma vilka som fick vara kvar på jorden eller inte, skulle jag säga åt • 31 •

mamma att hon måste ge mig godis oftare om hon ville vara kvar. ”Vi tar den här vägen, så vi får se lite mer av byn”, sa mamma när vi var på väg tillbaka till bilen.

Hon svängde upp på en mycket tråkigare gata, med asfaltsväg och fula grå hus. Jag tyckte det var dumt, när vi hade kunnat gå på den fina kullerstensgatan. Men så fick jag syn på ett bib­ liotek som låg en bit längre bort. ”Åh, kan vi inte gå in här?” bad jag. ”Nej, inte nu. Vi åker hem”, sa mamma. ”Jag är hungrig.”

Men bara några meter senare kom vi till ett skyltfönster som jag inte kunde låta bli att stan­ na vid. Det var verkligen ett alldeles underbart skyltfönster. Där låg massor av vackra stenar och halsband och ringar och kortlekar med mystiska bilder. Stenarna såg ut som diamanter, rubiner och smaragder, och andra ädelstenar som jag inte kunde namnet på. Där hängde fina drömfångare med fjädrar och pärlor på också, ja, massor av spännande saker fanns där. ”Men här då? Kan vi inte gå in här?” bad jag. ”Nej, men Elsa. Vi har ju tunga matkassar, • 32 •