9789163882760

JOHN GREEN Katherine-teorin Översättning av Kristoffer Leandoer

Tidigare utgivet av John Green: Förr eller senare exploderar jag 2013 Pappersstäder 2014

KATHERINE-TEORIN AN ABUNDANCE OF KATHERINES Copyright © 2006 by John Green All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. First published by Dutton Children’s Books, a member of Penguin Group (USA) Inc. 2006 Utgiven i Sverige enligt överenskommelse med Ia Atterholm Agency Utgiven i Sverige av Bonnier Carlsen Bokförlag 2015 Originalets titel: An Abundance of Katherines Översättning av Kristoffer Leandoer Omslag av Sofia Scheutz Sättning av Bonnier Carlsen Tryck av ScandBook AB, Falun 2015 isbn 978-91-638-8276-0 www.bonniercarlsen.se

Till min fru Sarah Urist Green, anagrammatiskt: Her great Russian Grin has treasure – A great risen rush.

She is a rut-ranger; Anguish arrester; Sister; haranguer; Treasure-sharing, Heart-reassuring Signature Sharer Easing rare hurts.

”Men nöjet är inte att äga personen. Nöjet är följande.

Att ha sällskap av en medtävlande i rummet.”

Philip Roth: Skamfläcken

(ett)

Morgonen efter att det erkända underbarnet Colin Singleton gått ut gymnasiet och för nittonde gången blivit dumpad av en flicka vid namn Katherine tog han ett bad.

Colin föredrog att bada, en av hans allmänna principer här i livet var att aldrig göra något stående som gick lika bra att göra liggande. Han klev i badkaret så fort vattnet var varmt och så satt han med ett underligt tomt ansiktsuttryck och såg på hur vattnet täckte hans kropp. Vattnet steg gradvis upp över hans korslagda ben. Han insåg att han var för lång och kraftig för just det här badkaret – han såg ut som en närmast fullvuxen människa som leker barn.

När vattnet skvalpade in över hans magra men otränade mage kom han att tänka på Arkimedes. I fyraårsåldern hade Colin läst en bok om Arkimedes, den grekiske filosofen som kommit på att man kunde mäta volym genom hur mycket vatten som trängdes undan när han satte sig i

~5~

JOHN GREEN

badkaret. Det påstods att Arkimedes ropat ”Heureka!”1 vid sin upptäckt och därpå rusat naken längs gatorna. I boken stod det att många viktiga upptäckter innehöll ett ”Heureka-ögonblick”. Och redan på den tiden ville Colin väldigt gärna göra några viktiga upptäckter, så han frågade mamma om det när hon kom hem på kvällen. ”Mamma, kommer jag nånsin att ha ett Heureka-ögonblick?” ”Å, raring”, sa hon och fattade hans hand. ”Vad står på?” ”Jag vill ha ett Heureka-ögonblick”, sa han på samma sätt som en annan unge kunde ha uttryckt sin längtan efter en Teenage Mutant Ninja Turtle.

Hon strök med handryggen mot hans kind och log med ansiktet så nära honom att han kunde känna doften av kaffe och smink. ”Självklart, älsklings-Colin. Självklart kommer du det.”

Fast mammor ljuger. Det ingår i jobbet.

Colin tog ett djupt andetag och gled ner med huvudet under vattnet. Jag gråter, tänkte han och öppnade ögonen för att försöka stirra genom det löddriga, svidande vattnet.

Det känns som om jag gråter, så då gråter jag väl, fast det är omöjligt att avgöra eftersom jag är under vattnet. Men han grät inte.

Konstigt nog var han alltför deprimerad för att gråta. Alltför sårad. Det kändes som om hon tagit ifrån honom den del som kunde gråta.

Han drog ur proppen och reste sig upp, torkade av sig 1 Grekiska: ”Jag har upptäckt det!”

~6~

KATHERINE-TEORIN

och klädde på sig. När han kom ut från badrummet satt hans föräldrar bredvid varann på hans säng. Det var aldrig ett gott tecken när bägge hans föräldrar besökte hans rum samtidigt. Genom åren hade det betytt: 1. Din farmor/farfar/moster Suzie-som-du-aldrig-träffatmen-lita-på-att-hon-var-trevlig-och-det-är-verkligen-trist har dött.

2. Du låter en flicka vid namn Katherine störa din koncentration på skolarbetet.

3. Barn blir till genom att man gör nåt som du så småningom kommer att fascineras av men just nu bara tycker verkar läskigt, och dessutom gör folk ibland sånt som barn blir till av fast utan att det faktiskt ingår det som barn blir till av, till exempel pussar varann på ställen som inte är i ansiktet.

Det hade aldrig betytt: 4. En flicka vid namn Katherine ringde medan du låg i badet. Hon är jätteledsen. Hon älskar dig fortfarande och hon har gjort ett jättelikt misstag och nu sitter hon och väntar här nere. * Fast Colin kunde ändå inte låta bli att hoppas att hans föräldrar hade slagit sig ner i hans rum för att de hade nyheter av typ 4. I det stora hela var han en pessimistiskt lagd person, men han brukade nog göra undantag för Katherinor: han trodde alltid att de skulle komma tillbaka till honom.

Känslan av att älska henne och vara älskad tillbaka vällde

~7~

JOHN GREEN

upp i honom och han kände smaken av adrenalin längst ner i halsen, så kanske var det inte över, och kanske skulle han få hålla hennes hand i sin igen och höra hur hennes höga påstridiga röst förvreds till en viskning som sa Jag-älskardig på det där skyndsamma tysta sättet som hon alltid sagt det på. Hon sa Jag älskar dig som om det var en hemlis, och ingen liten hemlis heller.

Pappa reste sig för att möta honom. ”Katherine ringde på min mobil”, sa han. ”Hon är orolig för dig.” Colin kände pappas hand på axeln, och så tog de bägge ett steg mot varann, och så kramades de. ”Vi är mycket bekymrade”, sa mamma. Hon var en liten brunlockig kvinna med en enda vit lock i pannan. ”Och chockade”, tillade hon. ”Vad var det som hände?” ”Vet inte”, sa Colin lågt mot pappas axel. ”Hon bara – hon bara tröttnade på mig. Hon fick nog. Det var vad hon sa.”

Och så ställde sig mamma upp och så var det en massa kramar och armar överallt och så började mamma gråta. Colin lösgjorde sig från kramandet och satte sig ner på sängen.

Han kände ett överväldigande behov att ögonblickligen få dem att lämna rummet, som om han skulle sprängas i bitar ifall de inte gav sig av. Bokstavligt talat. Tarmar på väggarna, hans underbarnshjärna utspilld på sängöverkastet. ”Tja, nån gång måste vi sätta oss ner och utvärdera dina möjligheter”, sa pappa. Pappa var mycket för att utvärdera. ”Inte för att skönmåla, men det verkar som om du kommer att ha en hel del fritid i sommar. Vad sägs om en sommarkurs på Northwestern?”

~8~

KATHERINE-TEORIN

”Jag skulle verkligen behöva vara ifred, åtminstone idag”, svarade Colin och ansträngde sig att förmedla en känsla av lugn så att de bara skulle gå och han slapp sprängas i bitar. ”Vi kanske kan utvärdera imorgon?” ”Självklart, raring”, sa mamma. ”Vi är hemma hela dan.

Bara kom ner när du vill och vi älskar dig och du är så speciell, Colin, och du kan faktiskt inte låta den här flickan få dig att känna nånting annat för du är den mest enastående, lysande pojken –” Och precis då störtade den mest specielle, enastående och lysande pojken till sitt badrum och spydde tarmarna ur sig. Rena explosionen, kan man säga. ”Å, Colin!” utbrast mamma. ”Behöver bara vara ifred”, framhärdade Colin inifrån badrummet. ”Snälla.”

När han kom ut igen var de borta.

Utan avbrott för att äta eller dricka eller spy igen ägnade Colin de följande fjorton timmarna åt att läsa skolans årsbok, som han fått bara fyra dagar tidigare, om och om igen.

Bortsett från det vanliga årsboksskräpet så innehöll den sjuttiotvå namnteckningar. Tolv var bara namnteckningar, femtiosex nämnde hans intelligens, tjugofem sa sig önska att de lärt känna honom bättre, elva hävdade att han var en kul klasskamrat på engelsklektionerna, sju innehöll orden ”pupillär ringmuskel”2 och ett förbluffande antal av sjutton slutade: ”Fortsätt Vara Cool!” Colin Singleton kunde lika lite fortsätta vara cool som en blåval kan fortsätta vara mager eller Bangladesh kan fortsätta vara ett rikt land. Han 2 Mer om det senare.

~9~

JOHN GREEN

begrundade detta – och undrade hur det var möjligt att tjugofem av hans skolkamrater, däribland vissa som gått i skolan med honom i tolv år, kunde vilja ”lära känna honom bättre”. Som om de inte haft chansen.

Men större delen av dessa fjorton timmar ägnade han åt att läsa vad Katherine XIX skrivit: Col, Till alla platser vi besökte. Till alla vi kommer att besöka. Till dig vill jag viska igen och igen och igen och igen jag-älskar-dig. evigt din, K-a-t-h-e-r-i-n-e Till slut var sängen alldeles för bekväm för att passa med hans sinnestillstånd, så han la sig på rygg på golvet och sträckte ut benen på mattan. Han gjorde anagram på ”evigt din” tills han hittade ett som han gillade: inte vigd. Och så låg han där alldeles ovig av sorg och repeterade hälsningen som han nu kunde utantill och han ville gråta men i stället kände han bara hur det värkte bakom solar plexus. Att gråta lägger till nånting: att gråta är en själv plus tårar. Men det Colin kände var nån förfärlig motsats till att gråta. Det var han själv, minus nånting. Han fortsatte tänka på ett enda ord – evigt – och kände den svidande värken precis under revbenen.

Det gjorde lika ont som den värsta omgång stryk han nånsin fått. Och han hade fått sin beskärda del.

~ 10 ~

(två)

Det fortsatte att göra ont ända till strax före tio på kvällen när en rätt tjock och lurvig kille av libanesiskt ursprung dundrade in i Colins rum utan att knacka. Colin vred på nacken och kisade upp mot honom. ”Vad i helvete är det som pågår?” nästan skrek Hassan. ”Hon dumpade mig”, svarade Colin. ”Jag hörde det. Hör på här, sitzpinkler3, jag vill inget hellre än att trösta dig, men jag skulle kunna släcka en eldsvåda med innehållet i min blåsa just nu.” Hassan svepte förbi sängen och öppnade dörren till badrummet. ”Herregud, Singleton, vad i hela världen har du käkat? Det luktar som – ÅÅÅ! SPYA! SPYA! BLÄÄ!” Och Hassans skrik fick Colin att tänka: Visst, ja. Toaletten. Borde nog ha spolat. ”Ursäkta om jag missade”, sa Hassan när han kom tillbaka. Han satte sig på sängkanten och sparkade till Colins utsträckta ben. ”Jag var tvungen att hålla för näsan med 3 Tyskt slangord för ”mes”, som ordagrant översatt betyder: ”en man som sitter ner och pinkar”. De där knasiga tyskarna har då ord för allt.

~ 11 ~

JOHN GREEN

båda jädra händerna, så Åskkäppen fick hänga och dingla.

Ingen dålig pendel, den jäkeln.” Colin skrattade inte. ”Herregud, du måste verkligen må riktigt kass, för a) Åskkäppen-skämten är mitt bästa material, och b) hur kan man glömma att spola bort sin egen uppkastning?” ”Jag vill bara krypa ner i ett hål och dö.” Colin talade rätt ner i den gräddfärgade mattan utan nån märkbar känsla. ”Jösses”, sa Hassan och pustade sakta ut. ”Det enda jag nånsin velat var att hon skulle älska mig och att jag skulle göra nåt meningsfullt med mitt liv. Och titta nu. Jag menar, titta bara”, sa han. ”Jag tittar. Och jag försäkrar dig, kafir4 , att jag inte alls gillar vad jag ser. Eller luktar, för den delen.” Hassan la sig på sängen och lät Colins elände förbli svävande i rummet. ”Jag är bara – jag är bara ett fiasko. Tänk om det här är allt? Tänk om jag sitter i ett jädra kontorsbås om tio år och knaprar i mig siffror och memorerar basebollstatistik så jag kan mosa allt motstånd i min låtsasliga och jag har inte henne och jag gör aldrig nåt meningsfullt och jag är helt och hållet rena sopan?”

Hassan satte sig upp och la händerna på knäet. ”Det här är liksom skälet till att du behöver Gud. Fatta att jag inte ens räknar med nåt kontorsbås, och jag är gladare än en gris i en dynghög.”

Colin suckade. Även om Hassan själv inte var så värst religiös, försökte han ofta frälsa Colin på skämt. ”Okej. Guds4 ”Kafir” är ett mindre trevligt arabiskt ord som betyder ”icke-muslim” och i allmänhet översätts med ”otrogen”.

~ 12 ~

KATHERINE-TEORIN

tro. Ingen dum idé. Jag skulle också gärna tro på att jag kan sväva ut i yttre rymden på den mjuka ryggen av en jättepingvin och ligga med Katherine XIX i tyngdlöst tillstånd.” ”Singleton, du är i större behov av gudstro än nån annan jag träffat.” ”Visst, och du behöver gå i skolan”, muttrade Colin. Hassan stönade. Han gick ett år över Colin, men hade ”tagit ett sabbatsår” fastän han hade kommit in på Loyolauniversitetet i Chicago. Eftersom han inte hade skrivit in sig på några kurser inför hösten så verkade det som om hans sabbatsår höll på att bli två. ”Det här handlar inte om mig”, sa Hassan med ett leende. ”Det är inte jag som är för jädra illa däran för att ta mig upp från mattan eller spola ner mina egna spyor, kompis. Och vet du varför? Jag är uppkopplad till Gud.” ”Lägg av med att försöka frälsa mig”, stönade Colin, inte det minsta road. Hassan hoppade upp, satte sig gränsle över Colin, höll fast hans armar mot golvet och började vråla: ”Det finns ingen Gud förutom Gud och Mohammed är Hans profet! Säg efter mig, sitzpinkler. La ilaha illa-llah!5” Colin började skratta andfått under tyngden av Hassan, och Hassan stämde in i skrattet. ”Jag försöker bara rädda din ynkliga röv från helveteselden.” ”Om du inte kliver av mig så hamnar jag där rätt snart”, rosslade Colin.

Hassan reste sig upp och gick utan förvarning över till att 5 Den muslimska trosbekännelsen i transkription från arabiskan: Det finns ingen Gud förutom Gud.

~ 13 ~

JOHN GREEN

vara allvarlig. ”Så vad exakt är det som är problemet?” ”Det exakta problemet är att hon dumpade mig. Att jag är ensam. Å herregud, jag är ensam igen. Och inte nog med det, jag är dessutom ett totalt fiasko ifall du inte märkt det. Jag är begagnad, jag är före detta. Före detta Katherine XIX:s pojkvän. Före detta underbarn. Före detta löftesrik.

För närvarande rik på skit.” För precis som Colin förklarat otaliga gånger för Hassan finns det en absolut gräns mellan underbarn och geni.

Underbarn kan blixtsnabbt lära sig sånt som andra redan räknat ut, genier upptäcker sånt som ingen nånsin upptäckt förut. Underbarn lär sig, genier gör. En överväldigande majoritet underbarn blir inte genier som vuxna. Colin var nästan säker på att han tillhörde denna olyckliga majoritet.

Hassan satte sig på sängen och drog i sin orakade dubbelhaka. ”Är det genigrejen eller Katherinegrejen som är det egentliga problemet här?” ”Jag älskar henne bara så mycket”, löd Colins svar. Men sanningen var att problemen hängde ihop för honom. Problemet var att denne så specielle, enastående och lysande kille var – tja, inte det. Själva problemet var att han inte spelade nån roll. Det erkända underbarnet, den erkända veteranen från Katherinekonflikter, den erkända nörden och sitzpinklern Colin Singleton spelade ingen roll för Katherine XIX och han spelade ingen roll för världen. Helt plötsligt var han ingens pojkvän längre och ingens geni. Och det – för att använda precis den sortens komplicerade ord man väntar sig av ett underbarn – sög.

~ 14 ~

KATHERINE-TEORIN

”För den där genigrejen”, fortsatte Hassan som om Colin inte precis betygat sin kärlek, ”betyder inget alls. Det handlar bara om att vilja bli känd.” ”Nej, det gör det inte alls. Jag vill spela nån roll.” ”Visst. Precis som jag sa, du vill vara känd. Känd är det nya populära. Och du lär inte bli Amerikas nästa jädra Toppmodell, det är ett som är förbannat säkert. Så då vill du bli Amerikas nästa Toppgeni i stället och nu håller du på – ta inte det här personligt – och gnäller för att det inte har blivit så än.” ”Du är inte till nån hjälp”, mumlade Colin ner i mattan.

Colin vände på sig för att titta på Hassan. ”Res på dig”, sa Hassan och räckte honom handen. Colin tog tag i den, hävde sig upp och försökte sen släppa taget om Hassans hand. Men Hassan höll fast hårdare i stället. ”Kafir, du har ett mycket komplicerat problem med en mycket enkel lösning.”

~ 15 ~

(tre)

”en långresa”, sa Colin. Han hade en överfull sportväska vid fötterna och en ryggsäck som var utspänd till bristningsgränsen utan att innehålla nåt annat än böcker.

Han och Hassan satt i en svart skinnsoffa. Mittemot dem satt Colins föräldrar i en precis likadan.

Colins mamma skakade på huvudet lika rytmiskt som en ogillande metronom. ”Vart då?” frågade hon. ”Och varför?” ”Med all respekt, mrs Singleton”, sa Hassan och la upp fötterna på soffbordet (vilket man inte fick), ”men ni missar liksom poängen. Det finns inget vart eller varför.” ”Colin, tänk på allt du skulle kunna göra i sommar. Du skulle kunna lära dig sanskrit”, sa hans pappa. ”Jag vet hur gärna du velat lära dig sanskrit6. Blir du verkligen lycklig av att köra runt utan mål? Det låter inte alls som du. Ärligt talat låter det som att ge upp.” ”Ge upp vadå, pappa?”

6 Vilket patetiskt nog var sant. Colin hade verkligen velat lära sig sanskrit. Det är ett slags motsvarighet till Mount Everest bland utdöda språk.

~ 16 ~

KATHERINE-TEORIN

Pappa gjorde en konstpaus. Han brukade göra det när han fick en fråga, och när han sen svarade var det med fullständiga meningar utan hummanden eller liksom eller öh – som om han lärt sig svaret utantill. ”Det gör mig ont att behöva säga det här, Colin, men om du vill fortsätta växa intellektuellt så måste du arbeta hårdare just nu än du nånsin gjort förut. Annars riskerar du att slösa bort dina möjligheter.” ”Tekniskt sett”, svarade Colin, ”så tror jag att jag redan slösat bort dem.”

Kanske var det för att Colin i hela sitt liv aldrig hade gjort sina föräldrar besvikna: han varken drack eller knarkade eller rökte eller hade svart kajal eller kom hem sent eller fick dåliga betyg eller piercade tungan eller tatuerade KATHERINE FÖR EVIGT på ryggen. Eller kanske kände de sig skyldiga, som om de på nåt sätt misslyckats och bar ansvaret för hans nuvarande tillstånd. Eller så kanske de bara ville ha ett par veckor för sig själva för att tända den romantiska gnistan igen. Fem minuter efter att han erkänt sina bortslösade möjligheter satt Colin Singleton hur som helst bakom ratten på sin långa gråa Oldsmobile, populärt kallad Satans likvagn.

I bilen sa Hassan: ”Okej, nu behöver vi bara åka hem till mig, rafsa ihop lite kläder och på nåt mirakulöst sätt övertala mina föräldrar att låta mig dra iväg på en långresa.” ”Du kan alltid säga att du fått ett sommarjobb. På typ ett sommarläger eller nåt”, föreslog Colin. ”Visst, fast jag tänker ju inte ljuga för mamma, för vad är

~ 17 ~

JOHN GREEN

det för en fähund som ljuger för sin egen mor?” ”Hmmm.” ”Fast å andra sidan skulle nån annan kunna ljuga för henne. Det skulle jag kunna leva med.” ”Toppen”, sa Colin. Fem minuter senare dubbelparkerade de på en gata i Ravenswood, Chicago och störtade ut ur bilen tillsammans. Hassan stormade in i huset med Colin i släptåg. I det välinredda vardagsrummet satt Hassans mamma och sov i en länstol. ”Mamma, hallå”, sa Hassan. ”Vakna.” Hon vaknade med ett ryck, log och hälsade på båda killarna på arabiska. Colin svarade på arabiska och sa: ”Jag är ohyggligt deprimerad eftersom min flickvän har dumpat mig, så Hassan och jag ska åka på en, öh, semester där man åker bil. Jag vet inte vad det heter på arabiska.”

Mrs Harbish skakade på huvudet och knep ihop läpparna. ”Har jag inte sagt åt dig”, sa hon på bruten engelska, ”att inte hålla på att trassla med flickor. Hassan är en ordentlig pojke som inte håller på med sånt där ’dejtande’. Och titta bara hur lycklig han är. Du borde lära dig av honom.” ”Det är precis vad han ska lära mig på den här resan”, sa Colin fast inget kunde ha varit mindre sant. Hassan kilade tillbaka in i rummet med en halvöppen sportväska proppfull med kläder. ”Ohiboke7, mamma”, sa han och böjde sig ner för att ge henne en kindpuss.

Plötsligt dök en pyjamasklädd mr Harbish upp i vardagsrummet och sa på engelska: ”Du ska inte ge dig av nånstans.”

7 Arabiska: Jag älskar dig.

~ 18 ~

KATHERINE-TEORIN

”Å, pappa. Vi måste. Titta på honom. Han är helt förstörd.” Colin stirrade på mr Harbish och försökte se så förstörd ut som möjligt. ”Han ger sig av vare sig jag följer med eller inte, men om jag följer med kan jag åtminstone hålla ett öga på honom.” ”Colin är en bra pojke”, sa mrs Harbish till sin man. ”Jag ska ringa varenda dag”, la Hassan till. ”Vi är inte ens borta särskilt länge. Bara tills han är på bättringsvägen igen.”

Colin hade helt och hållet gått över till att improvisera och fick en idé. ”Jag ska fixa ett jobb åt Hassan”, sa han till mr Harbish. ”Jag tror vi båda behöver lära oss att inse värdet av hårt arbete.”

Mr Harbish grymtade instämmande och vände sig till Hassan: ”Du borde inse värdet av att inte titta på det där förfärliga Judys domstol till att börja med. Om du ringer om en vecka och har fått ett jobb, kan du stanna borta var du vill och hur länge du vill, vad mig anbelangar.”

Hassan gav inte sken av att märka förolämpningarna utan mumlade bara ett ödmjukt ”Tack, pappa”. Han kysste sin mamma på kinderna och skyndade ut genom dörren. ”Vilket praktarsle”, sa Hassan så fort de var tryggt förskansade i Likvagnen. ”Det är en sak att anklaga mig för att vara lat. Men att tala illa om Amerikas främsta tevedomare – det är ett slag under bältet.”

Framåt ettiden somnade Hassan medan Colin, som var smått hög på bensinmackskaffe med mycket mjölk och

~ 19 ~

JOHN GREEN

den berusande ensamheten på motorvägen nattetid, körde söderut på I-65 genom Indianapolis. Natten var varm för att vara början av juni, och eftersom luftkonditioneringen i Satans likvagn inte funkat på den här sidan millennieskiftet så var rutorna nerrullade. Och det fina med att köra var att det krävde precis lagom mycket uppmärksamhet – står en bil parkerad vid sidan av vägen, kanske snuten, sakta ner till hastighetsgränsen, dags att köra om den här långtradaren, blinka, kolla backspegeln, vrid på nacken för att kolla döda vinkeln, okej, kör, ut i vänster körfält – för att hålla tankarna från det gnagande hålet i magen.

För att hålla hjärnan igång tänkte han på andra hål i andra magar. Han tänkte på ärkehertig Franz Ferdinand som mördades 1914. När ärkehertigen tittade ner på det blodiga hålet i sin mage sa han: ”Det där är ingenting.”

Han hade fel. Det råder inget tvivel om att ärkehertig Franz Ferdinand spelade nån roll, även om han varken var nåt underbarn eller geni: mordet på honom var gnistan till första världskriget – så hans död ledde till 8 528 831 andra.

Colin saknade henne. Saknaden efter henne höll honom mer vaken än kaffet, och när Hassan bett att få köra för en timme sen hade Colin sagt nej eftersom körandet höll honom igång – ligg kvar under hundra; herregud, hjärtat rusar, jag hatar verkligen kaffesmaken, fast jag är verkligen på högvarv; okej, och så har vi lastbilen bakom oss; okej, klart; höger körfält; och nu är det bara mitt eget strålkastarljus i mörkret. Det gjorde tyngdlöshetens ensamhet lite mindre tyngande. Att köra var ett sätt att tänka, det enda som han stod ut med just då.

~ 20 ~

KATHERINE-TEORIN

Men tanken lurade ändå där ute nånstans, strax utom strålkastarnas räckhåll; han hade blivit dumpad. Av en tjej som hette Katherine. För nittonde gången.

När det gällde tjejer (och det gjorde det rätt ofta i Colins fall) så har alla en typ. Colin Singletons typ var inte av fysisk utan lingvistisk art: han gillade Katherinor. Och inte Katies eller Kattor eller Kitties eller Cathys eller Rinnor eller Trinor eller Kays eller Kates eller – Gud förbjude – Catherinor. K-A-T-H-E-R-I-N-E. Han hade varit ihop med nitton tjejer. Alla hade hetat Katherine. Och alla – varendaste en av dem – hade dumpat honom.

Colin var övertygad om att världen var indelad i exakt två sorters människor: Dumpare och Dumpade. Många skulle nog hävda att de tillhör båda kategorierna, men då missar man själva poängen. Man är förutbestämd för det ena ödet eller det andra. Dumpare kanske inte alltid är hjärtekrossarna, och de Dumpade är kanske inte alltid de krossade. Men alla har en fallenhet8.

8 Det kanske hjälper att tänka på det grafiskt. Colin såg Dumpare/Dumpade-motsättningen som en klockkurva. Majoriteten är ihopklumpad nånstans i mitten, dvs. de är antingen en aning Dumpare eller en aning Dumpade. Och så har vi Katherinor och Colins.

En aning Dumpare

En aning Dumpade

Katherinor

Colins

~ 21 ~

JOHN GREEN

Så Colin kanske borde ha vant sig vid alltsammans, vid förhållandens uppgång och fall. När allt kommer omkring så kan dejtande bara sluta på ett sätt: illa. Tänker man på saken, vilket Colin ofta gjorde, slutar alla romantiska förhållanden antingen med 1) brytning, 2) skilsmässa eller 3) döden. Men det var annorlunda med Katherine XIX – åtminstone hade det verkat annorlunda. Hon älskade honom, och han älskade henne våldsamt tillbaka. Och det gjorde han fortfarande – han upptäckte att han sa orden inombords medan han körde: Jag älskar dig, Katherine. Namnet lät annorlunda när han sa det till henne, det blev nåt annat än namnet som han varit besatt av så länge, det blev ett ord som beskrev bara henne, ett ord som doftade som liljor, som fångade hennes blå ögonfärg och långa ögonfransar.

Medan vinden fläktade in genom fönstren tänkte Colin på Dumpare och Dumpade och ärkehertigen. I baksätet grymtade och sniffade Hassan som om han drömde att han var en schäferhund, och Colin kände den ständiga värken i mellangärdet och tänkte: Allt det här är så BARNSLIGT. PATETISKT. DU ÄR PINSAM. KOM ÖVER DET. KOM ÖVER DET. KOM ÖVER DET. Fast han var inte riktigt säker på vad ”det” var för nåt.

Katherine I: Själva början (av själva början) Fram till en morgon i juni såg Colins föräldrar honom aldrig som nåt annat än normal. Den två år och en månad gamle Colin satt i en barnstol och åt en frukost av obestämt vegetabiliskt ursprung medan pappa satt mittemot vid det

~ 22 ~

KATHERINE-TEORIN

lilla köksbordet och läste Chicago Tribune. Colin var smal men lång för sin ålder, med tjockt lockigt brunt hår som stack ut från huvudet med Einsteinsk oförutsägbarhet. ”Tre dög på West Side”, sa Colin när han svalt en tugga. ”Inte mer grönis”, la han till och syftade på maten. ”Vad sa du, kompis?” ”Tre dög på West Side. Kan jag snälla få pommes frites tack.”9 Colins pappa vände på tidningen och stirrade på den stora svarta rubriken tvärs över förstasidan. Detta blev Colins första minne: pappa som långsamt sänker tidningen och ler mot honom. Pappas ögon uppspärrade av den glada överraskningen, och han kan inte hålla inne sitt leende. ”CINDY! POJKEN LÄSER TIDNINGEN!” ropade han.

Hans föräldrar var den sorten som verkligen gillar att läsa. Mamma undervisade på den välansedda och dyra Kalmanskolan inne i stan, och pappa var sociologiprofessor vid Northwesternuniversitetet strax norr om stan. När det visat sig att tre dog på West Side började hans föräldrar läsa tillsammans med honom, alltid och överallt – främst på engelska men även i franskspråkiga bilderböcker.

Fyra månader senare skickade föräldrarna Colin till en förskola för särskilt begåvade barn. Förskolan sa att Colin var alldeles för avancerad för dem, och dessutom tog de inte emot barn som inte var klara med sin potträning än. De skickade Colin till en psykolog vid Chicagouniversitetet.

9 Liksom en intelligent apa var Colin i besittning av ett digert ordförråd men ytterst lite grammatik. Dessutom kunde han inte skilja på uttalet av ”ö” och ”o”. Ursäkta honom.

Han var bara två.

~ 23 ~

JOHN GREEN

Och så hamnade det med jämna mellanrum inkontinenta underbarnet inne på ett litet kontor utan fönster på södra sidan av stan, för att prata med en kvinna med hornbågade glasögon som bad Colin att hitta mönster i långa serier av bokstäver och siffror. Hon bad honom att vika ihop månghörningar. Hon frågade vilken bild som inte passade ihop med de andra. Hon ställde en ändlös rad av underbara frågor till honom, och Colin älskade henne för det. Fram till dess hade de flesta frågor som Colin fått rört sig om huruvida han kissat på sig eller ej, eller om han inte kunde vara snäll att ta en tugga till av de eländiga grönsakerna.

Efter en timmes utfrågning sa kvinnan: ”Jag ber att få tacka för ditt enastående tålamod, Colin. Du är en väldigt speciell person.”

Du är en väldigt speciell person. Det skulle Colin få höra rätt ofta, och ändå – på nåt sätt var det som om han inte fick höra det ofta nog.

Kvinnan med de hornbågade glasögonen bad mamma komma in på kontoret. Medan professorn berättade för mrs Singleton att Colin var lysande, en mycket speciell pojke, lekte Colin med bokstavsklossar av trä. Han fick en sticka i fingret när han flyttade om p-o-s-t till s-t-o-p, det första anagram han minns att han gjorde.

Professorn sa till mrs Singleton att uppmuntra Colins begåvning men inte driva på den, och hon kom med en varning: ”Ni får inte ha orimliga förväntningar. Barn som Colin behandlar information oerhört snabbt. De visar en anmärkningsvärd förmåga att koncentrera sig på uppgifter.

~ 24 ~

KATHERINE-TEORIN

Men han har inte större chans att vinna ett Nobelpris än vilket annat hyggligt begåvat barn som helst.”

Samma kväll hade pappa med sig en bok hem till honom – Pusselbiten av Shel Silverstein. Colin satte sig ner i soffan bredvid pappa och hans små händer bläddrade igenom de stora sidorna medan han snabbt läste den färdigt och bara hejdade sig för att fråga om ”leta” betydde det samma som ”letade”. Colin slog igen boken med en bestämd smäll när han var klar. ”Gillade du den?” frågade pappa. ”Visst”, sa Colin. Han gillade alla böcker, eftersom han gillade själva läsakten, den magiska omvandlingen av klotter på en boksida till ord i hans huvud. ”Vad handlade den om?” frågade pappa.

Colin la boken i pappas knä och sa: ”Det är den här cirkeln som saknar en bit. Biten som saknas ser ut som en pizza.” ”Som en pizza eller en pizzabit?” Pappa log och la sina stora händer på Colins huvud. ”Det stämmer, pappa. En bit. Så cirkeln ger sig ut för att leta efter sin bit. Han hittar en massa bitar som inte passar.

Så hittar han rätt bit. Fast så lämnar han kvar den. Och så är boken slut.” ”Känner du dig ibland som en cirkel där en bit fattas?” undrade pappa. ”Pappa, jag är ju ingen cirkel. Jag är en pojke.”

Och då dog pappas leende bort en aning – underbarnet kunde kanske läsa, men han fattade inte. Och om Colin

~ 25 ~

JOHN GREEN

bara fattat att han saknade en bit, att hans oförmåga att känna igen sig själv i historien om en cirkel var ett olösligt problem, då skulle han också ha fattat att resten av världen skulle komma ikapp honom med tiden. För att låna från en annan historia som han lärde sig utantill men inte riktigt fattade poängen med: om han bara insett att berättelsen om haren och sköldpaddan handlar om mer än en hare och en sköldpadda så skulle han ha sluppit en hel del motgångar.

Tre år senare började han i första klass – gratis, eftersom mamma arbetade där – på Kalmanskolan, bara ett år yngre än flertalet klasskamrater. Pappa pressade honom att plugga mer och hårdare, men han var inte den sortens underbarn som går ut gymnasiet vid elva. Colins båda föräldrar trodde på att hålla honom på en halvnormal studiebana för vad de kallade hans ”sociologiska välbefinnandes” skull.

Men sociologiskt befann han sig aldrig särskilt väl. Colin utmärkte sig inte när det gällde att få vänner. Han och hans klasskamrater roades helt enkelt inte av samma saker. Hans favoritsysselsättning under rasten var till exempel att låtsas att han var en robot. Colin kunde gå fram till Robert Caseman med stelbent gång och raka svängande armar, och säga med monoton röst: ”JAG ÄR EN ROBOT. JAG KAN BESVARA VILKEN FRÅGA SOM HELST. VILL DU VETA VAD DEN FJORTONDE PRESIDENTEN HETTE?” ”Okej”, sa Robert. ”Det här är min fråga: Varför är du ett sånt pucko, Kolikungen?” Fastän Colins namn egentligen uttalades så att det lät som kollin var Robert Casemans älsk-

~ 26 ~

KATHERINE-TEORIN

lingslek i första klass att kalla Colin ”Kolikungen” tills Colin började gråta, vilket för det mesta inte tog särskilt lång tid eftersom Colin var vad hans mamma kallade ”känslig”. Herregud, han ville ju bara leka robot. Hur kunde det vara så fel?

I andra klass mognade Robert Caseman och de andra av hans kaliber en smula. Eftersom de till slut insett att ”dina ord inte når mig, men du kan faktiskt klå mig och slå mig”, så hittade de på den Försträckliga Snömannen.10 De beordrade honom att lägga sig ner på marken (vilket han av nån anledning gick med på) och så tog fyra killar tag i varsin lem och drog. Det var ett slags sönderdelning och kvartering, men med sjuåringar som drog blev utgången inte dödlig, utan det var bara pinsamt och korkat. Det fick honom att känna sig ensam och inte omtyckt av alla, vilket han faktiskt också var. Hans enda tröst var att han en dag skulle spela roll. Han skulle bli berömd. Vilket ingen av dem nånsin skulle bli. Det var därför de retade honom till att börja med, enligt mamma. ”De är bara avundsjuka”, sa hon. Men Colin visste bättre. De var inte avundsjuka. De bara gillade honom inte. Så enkelt är det ibland.

Så både Colin och hans föräldrar blev ytterst glada och lättade när Colin Singleton, precis när han börjat i trean, bevisade sitt sociologiska välbefinnande genom att (kortvarigt) vinna hjärtat hos den sötaste åttaåriga flickan i hela Chicago.

10 Till protokollet: det var faktiskt Colin som kom på namnet. De andra kallade det ”Strecket” ända tills den dagen då de just skulle utsätta honom för det och Colin skrek: ”Ge mig inte en försträcklig snöman!” Och namnet var så smart att det fäste.

~ 27 ~