9789163882708

Böcker utgivna på Bonnier Carlsen av Inger Frimansson: Kärlek trohet vänskap hat 1995 Elden 1999 Svept i rosa papper 2002 Inga livstecken 2004 De starkare 2009 Kona-klubben: Rida på Golden 2011 Rädda Rabalder 2011 Kan man älska Misja? 2012 Tröst hos Pinto 2013 Lita på Dunder 2014 Full galopp på Flinga 2015

KONA-KLUBBEN: FULL GALOPP PÅ FLINGA © Inger Frimansson 2015 Svensk utgåva enligt avtal med Grand Agency Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2015 Omslag: Åsa Ekström Sättning: Bonnier Carlsen Bokförlag Typsnitt: Bembo Tryckt av ScandBook AB, Falun, 2015 isbn 978-91-638-8270-8 www.bonniercarlsen.se

1 Klockan var över tio på söndagskvällen när hon upptäckte det. Något så sjukt äckligt! Något som man inte ens kunde skriva om i sin dagbok. För då skulle ORDET stanna kvar. Så fort hon öppnade dagboken skulle det lysa emot henne och påminna henne. LÖSS. Hela dagen hade det kliat. Egentligen i flera dagar, när Frossan tänkte efter. Värst var det i nacken. Och kring öronen. Frossan rev så att små fuktiga hudflagor fastnade under naglarna. Hon hade gått och lagt sig. Det var skoldag imorgon.

Men kliandet gjorde att hon inte kunde somna.

Mamma tittade in för att säga att det verkligen 7

var dags att släcka. För länge sedan! Hon gav Frossan en orolig blick. ”Men vad är det med dej? Vad håller du på med?” ”Det kliar ju!” fräste Frossan. ”Jag kan inte hjälpa det!” ”Tvättade du inte håret och duschade när du kom från stallet?” ”Jo!” Frossan såg hur mamma plötsligt stelnade till.

Hur hon vred på sänglampan och riktade den mot Frossans huvud. Mamma drog efter andan. Med pekfingret och tummen plockade hon upp något.

Hon höll det mot ljuset. ”Frossan”, sa hon trött. ”Jag tror banne mej att du har fått löss.”

Frossan for upp ur sängen. Hon gav till ett tjut som ekade genom hela huset. ”Neeeej!”

Mamma sträckte fram handflatan där något litet, grågult rörde sig. Något som hade ben. ”Jo, tyvärr.” ”Men gör nåt!” Frossan slog armarna hårt om 8

sig själv. Hon darrade i hela kroppen. Mamma suckade. ”Vi måste väl … ja, vi får åka till apoteket.”

Hon gick ut i hallen. ”Johan!” ropade hon.

Pappa stod i dörren klädd i pyjamas och med tandborsten i högsta hugg. ”Vad är det?” ”Du får ta bilen till Nygatan. Apoteket där är nattöppet. Vi har fått objudna gäster i familjen.”

Pappa stod med gapande mun. ”Vadå? Vad pratar du om?” ”Löss.” ”Nej.” Pappas hand for automatiskt upp mot huvudet. ”Jo!” Mamma höjde rösten. ”Jag hittade just en i Frossans hår. Kolla här!”

Pappa lutade sig fram över mammas hand. ”Nej … men det där …” ”Inget att diskutera!” sa mamma. ”Vi måste behandla oss. Nu!” ”Fast jag förstår inte”, protesterade pappa. ”Vi 9

är väl inga snuskpellar. Vi duschar ju så gott som varje dag.” ”Det har inget med renlighet att göra”, sa mamma. ”Det är som en förkylning. Det bara kommer.”

Taklampan tändes. Frossans storebror Albert klev in med en handduk om höfterna. Det var inte ofta han var i Frossans rum, men nu stod han där, mitt på den ulliga vita mattan. ”Vad är det för snack om löss?” ”Inget!” skrek Frossan. Rösten bröts och tårarna kom.

Albert lutade sig fram mot mammas hand. Han rös. ”Fy fan.” Han ruskade på sig och drog med fingrarna genom sin platta våta lugg. På dagarna brukade den stå rakt upp eftersom han vräkte en massa vax i den. Nu kom han precis från duschen. ”Pappa är på väg till apoteket”, sa mamma. ”Vi får köpa nåt medel. Jag tror att vi alla måste behandlas. Annars smittar vi ner varandra.” ”Inte jag!” Albert slog ut med händerna och tog ett steg mot hallen.

10

”Alla!” upprepade mamma. ”Utom möjligen pappa.”

Förra sommaren hade pappa rakat av sig det lilla hår han hade. Hans skalle var kal och glänsande. ”Jag har i alla fall inga!” sa Albert ilsket. ”Löss kan man ha utan att veta om det.”

Albert lutade sig mot dörrkarmen. Han stirrade med smala ögon på Frossan. ”Jaha, och var kommer de ifrån då? I såna fall. Är det från dina gamla lusiga hästar, eller?”

Hon kastade sin kudde mot honom. Han hoppade undan. ”Men lägg av!” röt han. ”Det kan vara löss på den.”

Mamma lyfte upp kudden och la den på sängen. ”Nu lugnar vi ner oss allihop och slutar bete oss som småbarn!”

Det tog över en timme innan pappa kom tillbaka.

Under tiden blev Frossan allt mer uppjagad. Hon tyckte att det kröp och kliade över hela kroppen, inte bara i hårbotten. När hon tänkte på de små 11

äckliga djuren kunde hon inte sitta stilla. De bodde alltså i hennes hår och sög i sig hennes blod! Hon måste springa runt, runt i rummet tills hon blev alldeles yr. Hon skickade ett mess till Bojan, sin allra bästa vän. Hon tänkte på Bojans stora lockiga hår. Trots att det var så sent ringde Bojan direkt. ”Vadå? Har du fått löss?” ”Ja.” Frossan svalde för att pressa ner gråten. ”Lova att inte säga det till nån!” ”Äh, jag har också haft löss”, förkunnade Bojan med en röst som nästan lät stolt. ”I Jönköping. Det gick i skolan, en epidemi. Alla i klassen fick behandla sej.” ”Yäck!” ”Det är väl inget särskilt med det heller. Det finns det som är värre. ” Bojan kunde ibland vara så överdrivet präktig.

Det retade Frossan. ”Du har säkert fått det du också”, sa hon argt. ”Igen.” ”Mm. Kanske. Men jag har i alla fall inte känt nåt.” ”De andra då?” Hon mindes plötsligt att Fiona 12

hade provat hennes ridhjälm. Den var lite för stor, men Fiona hade haft den på sig i flera minuter.

Kanske var det från Fiona som lössen kom.

Hon sa det till Bojan. ”Spelar roll”, sa Bojan. ”Det går aldrig att veta vem de satt på allra först.”

Så berättade Bojan att när hon fick löss förra gången fick Clara förstås det också. Clara som var hennes bästa kompis i Jönköping.

Hon fnissade. ”Vet du, vi tänkte att vi skulle försöka tämja dem. Typ ha tävlingar med dem. Kapplöpning och sånt. Kanske lära dem att dra små vagnar till och med. Som loppor. Loppor är skitduktiga på att lära sej. Förr fanns det ju till och med loppcirkusar.

Loppor är klart begåvade.”

Frossan rös. ”Lärde ni dem nåt då?” ”Näe, löss är nog de dummaste djur som finns.”

Långt senare, när pappa var hemma igen och de alla hade tvättat håret med det speciella schampot 13

och kammat igenom det med en tät liten kam av stål, tänkte Frossan på Hercules. Nu var det nästan tur att han hade flyttat tillbaka till Frankrike. Tänk om han fått veta att hon, Frossan, hade huvudet fullt av små levande kryp. Skulle han vilja ha med henne att göra då?

14

2 Först hade hon inte tänkt berätta för någon annan.

Bara för Bojan. Men Bojan sa att de måste berätta.

Både i skolan och i stallet. ”Det är inget skämmigt med det”, sa hon. ”Det är inte ditt fel! Ingen annans heller.”

Mamma hade mejlat Marianne som var deras lärare. Och Marianne pratade om det redan första lektionen. Som väl var sa hon inte vem det kom från. Bara att det gick löss i skolan och att sådant hände då och då och att alla måste skaffa en sådan där kam och kamma igenom sitt hår ordentligt.

Det var en dag i mars med vallar av snö längs trottoarerna. Golvet i skolkorridorerna knastrade 15

av grus. Dagarna var inte lika mörka längre. Men kallt var det, så att ögonen tårades.

I garderoben hade Frossan hittat en ful gammal luva som tillhört pappa. Sin egen stickade mössa vägrade hon använda trots att mamma försäkrade att det var okej. Lössen kunde nämligen inte överleva särskilt länge utanför håret. Och kyla tålde de absolut inte. Då dog de. Mamma hade googlat på löss och läst att varje hona kunde lägga 300 ägg.

Så sjukt äckligt! Hur många skulle man då inte ha i håret till slut? När alla de där 300 nya hade fått barn! Frossan orkade inte ens tänka på det.

Sin egen mössa hade hon lagt i en plastpåse och stoppat in i frysen. Ridhjälmen fick ligga ute hela natten. ”Tur att det är kallt ute”, sa hon till Bojan när de satt på bussen till stallet. ”Vår frys är proppfull, jag skulle inte ha fått in hjälmen där.”

Hon tänkte på vad Albert hade sagt om lusiga hästar. Inte var det väl så? Hennes stora vackra Rabalder. Eller hennes och hennes? Men ändå.

Inte fanns det väl löss i hans man?

16

De kom fram till stallet tidigt. Susanna vinkade åt dem. Hon hoppade just in i sin bil. ”Jag måste bara åka och köpa lite mjölk. Frossan, du kan ta Rabalder idag om du vill. Han är i hagen.”

Om du vill. Det fanns inget som Frossan hellre ville än att hämta Rabalder, göra honom i ordning, sitta upp på honom och rida. Det visste Susanna. ”Ja”, ropade hon tillbaka. Tyst pep hon fram ett tack. Hon plockade åt sig grimma och grimskaft och gick mot hagen. Man fick gå försiktigt. Där folk och hästar hade gått var stigen full av hårdpackad is. Flera gånger var hon nära att halka.

Det snöade lätt. Små torra flingor la sig på hennes ridhjälm och smälte direkt. Vintern hade varit lång och kall. Och ännu var den inte över.

Hästarna stod i en klunga, tätt, tätt, som om de ville värma varandra. De hängde med huvudena, såg dystra ut. ”Rabalder!” lockade hon. ”Ska vi ut på äventyr, du och jag?”

Det var ju inte riktigt sant det där med äventyr.

17

De skulle rida ute i paddocken som vanligt. Och hur kul var det för en häst? Hon själv tyckte förstås att det var kul. Men hon behövde ju inte springa runt, runt i spåret. Bara sitta i sadeln och njuta.

Känna värmen från Rabalders breda rygg gå rakt in i kroppen på henne. Ännu roligare var det när de fick rida ute i skogen. Pulsa genom snön. Eller en isgalopp på sjön.

Men efter det som hände med Miranda tidigare i vintras ville inte Susanna att de skulle rida på isen längre. Sent en natt hade Miranda och några andra hästar lyckats rymma från hagen. Miranda hade trippat rakt ut på isen som var på tok för tunn för en häst. Så den brast och Miranda gled ner i det iskalla svarta vattnet. Brandkåren kom och lyckades till slut få upp henne. I allra sista minuten.

Stackars Miranda hade varit fullkomligt nerkyld och nära att dö. Frossan skulle aldrig glömma den synen. Mirandas stora blöta hästmage med blodet som sipprade från alla skärsåren. Det otäcka rosslandet. Och skräcken i Susannas ansikte.

Rabalder stod kvar och väntade på henne. Med 18

stela fingrar krånglade hon på honom grimman.

Hon började gå mot grinden och han lunkade efter. Några av de andra hästarna följde med, de gick på ett led som en karavan i öknen. En av dem, Pinto, försökte tränga sig ut när Frossan skulle stänga grinden. ”Nehej du, Pinto!” skrattade hon. ”Du får vänta, jag vet inte vem som ska ha dej. Jag tror det var Malin förresten. Hon kommer nog snart.”

Han buffade mot hennes ficka och fnös. Det rök ur hans näsborrar. Han var så söt med sin gräddvita bläs som gick ner över mulen och tonade ut i rosa.

Frossan ledde in Rabalder i hans spilta. Hon sneglade mot manen. Snabbt förde hon undan en slinga så hon kunde se rakt ner i det luddiga hårfästet. ”Hm, inte har väl du löss?” mumlade hon. Hon hämtade hans ryktgrejer och började borsta, extra noga den här dagen. Några löss syntes tack och lov inte till. För säkerhets skull ryckte hon loss ett av hans grova tagelstrån och tog med det in på toaletten. Hon höll upp det mot ljuset. Det såg helt nor19

malt ut. Ingenting som kröp. Inga ägg. Ett alldeles vanligt tagelstrå.

Susanna var tillbaka. Konstigt nog verkade hon inte alls särskilt chockad när Frossan berättade om lössen. ”Ja, ja”, sa hon lugnande. ”Så blir det ibland.” ”Kan hästar också få det?” viskade Frossan. ”Visst. Absolut. Men det finns bra medel.” ”Vet du om det är nån av dem som … eh … har det just nu?”

Susanna skrattade sitt glada, klingande skratt som alltid gjorde att man fick lust att skratta med. ”Nej. Men vänta nu! Jag förstår.” Hon sänkte rösten. ”Du tror kanske att det är från hästarna du har fått det?”

Frossan kände hur hon rodnade. ”Vet inte …” ”Då kan jag lugna dej med att hästlöss inte går på människor. De gillar bara hästar. Och tvärtom också för den delen. Så du behöver inte vara rädd att dina små lusrackare skulle smitta Rabalder eller nån annan häst.”

20

Frossan drog en suck av lättnad. Hon klappade Rabalder. Hans päls var tjock och tät. Så blev det på vintern. Inte så mycket som på islandshästarna.

Men ganska ulligt ändå.

Hon tryckte ansiktet mot hans hals. Åh, vad hon älskade den här hästen. OM hon ändå haft råd att köpa honom! Så att han blev BARA HENNES! Men hur mycket hon än sparade skulle pengarna ändå aldrig räcka. Att prata med mamma och pappa om det var ingen idé. De hade inte råd. Om inte farmor hjälpt till att betala för Frossans ridning skulle hon kanske bara ha fått rida en gång i veckan. Nu red hon tre gånger. Farmor var så snäll.

Hon hade vunnit en massa pengar på en trisslott.

Och dem delade hon med sig av. Både till Albert och Frossan. Men en häst räckte de förstås inte till. ”Jag ska ha honom efter dej!” Som om hon läst Frossans tankar stod Amanda plötsligt i gången.

Hon var röd om näsan och gned sina frusna fingrar. ”Jaha”, sa Frossan. För vad fanns det annars att svara?

Amanda hade för sig att Rabalder var ”hen21

nes” häst. Bara för att hon hade ridit lite längre än Frossan. Men nu red de faktiskt ungefär lika bra.

Amanda kom in i spiltan, på Rabalders andra sida.

Frossan avskydde när hon gjorde så. Hon ville vara ifred och göra i ordning Rabalder själv. Det här var deras fina egna stund tillsammans.

Amanda sträckte fram handen. På naglarna satt svart avskavt nagellack. ”Ge mej borsten!” Hennes spetsiga ansikte kikade fram under Rabalders hals. Det ljusa långa håret hängde över axlarna och ner över bröstet. Frossan kunde inte låta bli att titta. Var det något som kröp och rörde sig där? ”Va?” sa hon. ”Du har glömt att borsta här.”

Ilskan hettade till i Frossan. ”Jag är faktiskt inte färdig ännu”, sa hon, men inte lika högt och argt som hon hade velat.

Amanda var tyst en stund. ”Man måste vara skitnoga när man ryktar”, sa hon sedan. ”Det är jag också!”

22

”Verkar inte så.”

Staffan Stalledräng kom gående med en skottkärra. Självklart hette han inte Stalledräng på riktigt. Bara Staffan. Men eftersom han jobbade i ett stall tyckte han att det var ett passande namn. ”Hejsan, töser!”

Staffan var från Småland. Han använde lite ovanliga ord. Gammaldags. ”Hej”, sa Frossan. ”Amanda, har du lust att hjälpa mej att sopa?” ”Okej då.”

Frossan tittade upp och mötte Staffans blick.

Hon tyckte att han blinkade åt henne. ”Jag hörde det där om lössen”, sa han.

Frossan blev svettig över ryggen. Varför måste han prata om det just nu!

Amanda tog ett skutt ut i stallgången. ”Vadå löss?” utbrast hon. ”Har du löss, eller?

Har du det?” ”Nej!” sa Frossan ilsket. För det hade hon ju inte heller. Inte nu längre. ”Löss är väl ingenting”, sa Staffan. ”Men jag ska 23

berätta för er hur det var i Sydafrika. Jag jobbade där på en hästgård en gång. Och då, ni!” ”Va, har du jobbat i Sydafrika?” sa Amanda. ”Japp. Ett helt år. Willy som ägde gården tog hand om vanskötta hästar. Såna som annars skulle ha gått till slakt. Han gav dem ordentligt med mat och lät dem vila upp sej. Han fick dem i fin form igen.”

Staffan Stalledräng tog sin mobil och bläddrade fram ett foto av en grupp hästar som betade på en äng. Det såg fridfullt ut. Nästan som i Sverige. ”Är det där Afrika?” sa Amanda.

Staffan nickade. ”Fast fanns det inte lejon och sånt där?” frågade Frossan. ”Nja, det värsta hotet, vet ni vad det var?”

Frossan och Amanda skakade på huvudet. ”Fästingar.” ”Va?” ”Jo då. Afrikanska hästfästingar. De är riktigt stora och hemska. De älskar att sitta under hästarnas svansar och suga bloood. Varje morgon fick vi plocka bort dem och bränna dem.”

24

”Vadå … svansarna?” Amanda såg förvirrad ut. ”Nej. Fästingarna förstås.”

Amanda blev knallröd långt ner över halsen.

Staffan fortsatte. ”Hästarna blev sjuka av dem. Ett litet föl hade fått sitt ena öra förstört av en fästing. Det bara hängde.

Rakt ner så här.” Han gjorde en gest. ”Stackars!” sa Frossan. ”Jo, minsann.”

Amanda rynkade pannan. ”Men hallå! Var ni inte rädda för att de skulle sätta sej på er?” ”Det gjorde de inte. De gillar inte människoblod. Precis som hästlöss. Åt dem duger bara hästblod.”

Han klappade Rabalder på baken. ”Glöm inte att kolla broddarna”, sa han. ”Det är glashalt på vissa ställen.”

25