9789163882678

Katarina Genar

Vinjetter och anfanger av Kristina Digman

Till Ebba och Axel

en h em lig vä n © text: Katarina Genar 2010 © omslag, vinjetter och anfanger: Kristina Digman 2010 Repro: All-Media, Malmö Typsnitt: Bembo Redaktör: Daniela Villa Sättning: Fredrika Siwe/Bonnier Carlsen Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Tryckt av ScandBook AB i Falun, 2010 isbn 978-91-638-6447-6

www.bonniercarlsen.se

enrietta borrar ner hakan i halsduken och skyndar sig hemåt. Andedräkten ryker ur munnen. Hon sparkar till en snökocka.

Precis när hon skulle gå hem från fritis hade mamma ringt.

– Jag kommer hem först vid sjutiden, sa hon. Det är så mycket att göra på jobbet nu. Du har ju nycklar så du kan gå hem själv. Värm pastan som står i kylen.

Det var tredje gången den här veckan som mamma blev försenad. Nog för att hon hade börjat ett nytt jobb, men ändå! Nästan två timmar ensam hemma och fredagskväll dessutom. Kvällen känns lång och tråkig. Först ska hon mata guldfiskarna och värma pastan. Sedan då?

Titta på en film kanske. Fast hon har redan sett alla flera 5

gånger och kan dem nästan utantill. Andra barn sitter väl hemma och äter middag med sina föräldrar så här dags.

Eller har fredagsmys i soffan med chips och godis. Men själv får hon sitta ensam.

Hon sparkar till ännu en snökocka. Den flyger i väg flera meter och hamnar ute på vägen, bland bilarna.

Bilarnas lyktor lyser i mörkret. En buss kör förbi.

Henrietta viker av in på gården. Framme!

De har bott i lägenheten i flera veckor nu, hon och mamma, ändå känns det fortfarande inte riktigt som hemma. Det är så ovant att bo i lägenhet. Bo i stan. När man är van att bo på landet.

Huset är högt. Och väldigt gammalt. Kanske flera hundra år. Porten är alltid låst och det finns ingen portkod.

Det bor bara gamla människor i huset och de vill ha låst omkring sig. Alla grannar håller sig för sig själva, man ser dem nästan aldrig. Bara den äldre damen på bottenvåningen, Ellen, har tittat ut genom sin dörr och hälsat dem välkomna till huset. För övrigt skyndar folk förbi med blicken i marken. Det är tydligt att de inte vill ha kontakt.

Henrietta tittar ut över den lilla gården. Mitt på gården står en gammal ek, det är precis att den får plats. Den sträcker sina kala grenar upp mot den mörka himlen.

Under eken står en gammal sliten gungställning med två svarta däckgungor.

6

Hon stoppar handen i fickan för att ta upp nyckeln till porten. Nu vill hon in. Hon fingrar på en tom tablettask, en hårsnodd och ett suddgummi. Men inga nycklar.

Konstigt, hon brukar alltid stoppa dem i jackfickan. Har de hamnat i ryggsäcken?

Irriterat kränger hon av sig ryggsäcken och rotar runt.

Någonstans måste de ju finnas! Hon söker igenom fack efter fack. Gympakläder, böcker, ett äpple, det är fullt av saker. Men inga nycklar.

Blev de kvar på fritis eller har hon kanske tappat dem på vägen?

Henrietta tittar igenom ryggsäcken en gång till, men nycklarna är borta. Vad ska hon göra nu?

Hon ser sig omkring på marken. Trampar runt lite i snön. Gräver med händerna. Inga nycklar.

Jag kanske fryser ihjäl, tänker Henrietta. Tänk om jag dör!

– Å, snälla, gör så att det kommer någon som kan släppa in mig, mumlar hon ner i halsduken, som är varm och fuktig av hennes andedräkt. Snälla, snälla, snälla!

Sedan sätter hon sig ner bredvid ryggsäcken på det isiga trappsteget framför porten. Nu måste hon verkligen tänka efter. Om hon bara hade haft en mobiltelefon så hade hon ju kunnat ringa mamma på jobbet och tala om att hon var utelåst.

7

I Henriettas nya klass är det många som har egna mobiler. Så var det inte i den förra klassen. Fast det var på landet förstås. Där brydde man sig inte så mycket om sådant. Nu bor de ju i stan. Här har man mobil. Helst en liten rosa. Eller en silvrig. I alla fall en mobil. Det måste man ha. Det förstod Henrietta redan första dagen i den nya skolan. Tyvärr hade mamma svårt att fatta det. Hon sa bestämt nej.

– Jag tycker inte att barn ska springa runt med egna mobiltelefoner.

– Men alla andra har ju!

Henrietta hade verkligen försökt övertala mamma, men det gick bara inte. Hon vet inte, tänker Henrietta, hur ensam man känner sig när alla andra håller på med sina mobiler. När de skickar sms till varandra och provar olika ringsignaler. Eller lyssnar på bra låtar.

Henrietta känner hur det hettar till i ögonen.

– Sluta, sluta! säger hon högt till sig själv och blundar hårt.

Sedan öppnar hon ögonen och reser sig upp. Hon kan höra mammas röst som förmanar henne om hur dumt och farligt det är att sitta ute när det är kallt. Hon fryser faktiskt riktigt ordentligt nu. Fingrarna är stela och fötterna börjar domna i kängorna. Näsan känns stelfrusen.

Hon gör några skutt för att försöka få upp värmen. Så 8

kupar hon händerna och kikar in genom portens glasruta.

Därinne blänker marmorgolvet och en liten kristallkrona glittrar i taket. Å, vad hon önskar att hon kunde komma in!

9

enrietta vet inte hur länge hon har stått där när hon plötsligt hör en röst bakom sig.

– Jaha, här står du.

Hon vänder sig om. Där står en lång man i mörk rock, med promenadkäpp och elegant hatt. Ett par vänliga blå ögon blickar ner på henne och under den tvinnade, gråsprängda mustaschen syns ett roat leende. Det tar en liten stund innan Henrietta känner igen honom som grannen högst upp i huset, Wallgren heter han visst. Som om han kunnat läsa hennes tankar fortsätter han: – Ja, lilla fröken, det är jag som är herr Wallgren, jo just det herr Wallgren var namnet. Du kanske inte känner igen mig, vi ses ju inte så ofta.

Nej, det har han rätt i. Hon har bara sett honom för10

svinna ut ur huset några gånger. Men de har aldrig pratat med varandra.

– Du vet väl att porten är låst både dag och natt, säger herr Wallgren medan han låser upp.

Hon stiger tacksamt in i värmen. Nu vill hon bara hem.

Hungern river i magen och guldfiskarna där hemma är säkert också utsvultna.

Henrietta tvekar en stund, sedan frågar hon: – Snälla, får jag låna din telefon och ringa till min mamma?

Herr Wallgren har redan hunnit upp ett par trappsteg, men vänder sig genast om: – Självklart, lilla fröken, följ mig.

Så fortsätter han uppför trappan med stora kliv.

Det doftar svagt av cigarr inne i herr Wallgrens våning.

Hallen är mörk och trång, men det finns ändå plats för en liten byrå och på byrån står telefonen.

– Varsågod och ring, säger herr Wallgren och lämnar henne.

Henrietta gnuggar händerna mot varandra för att få upp värmen innan hon slår numret. Många signaler går fram och hon har nästan gett upp hoppet när en trött röst svarar: – Ekonomikonsulterna, Malin Fransson, god kväll.

11

– Mamma, utbrister Henrietta, och nu går det inte att hålla tårarna tillbaka.

– Men vad är det som har hänt? frågar mamma oroligt.

Henrietta berättar om nyckelknippan som är försvunnen och om porten som var låst. Hon hör hur mamma drar efter andan i andra änden.

– Men älskade hjärtat, har du stått ute i kylan?

– Jag trodde jag skulle frysa ihjäl, snyftar Henrietta.

Förresten vill jag att allt ska vara som vanligt och att du ska vara hemma när jag kommer från skolan. Jag vill att pappa ska bo hos oss igen.

– Jag förstår det, svarar mamma och låter ledsen hon också. Men det är inget som jag kan göra något åt, det vet du. Nu skyndar jag mig hem så får vi leta efter nycklarna tillsammans.

Henrietta lägger på luren. Hon skäms för att hon sa så där till mamma. Det är ju pappa som helt plötsligt har blivit kär i någon annan. Han vill inte bo med dem längre. Det kan inte mamma rå för.

Men sedan känner hon sig plötsligt lite gladare. Kanske kommer hon kunna övertala mamma att få den där mobilen i alla fall. Nu måste ju mamma förstå hur praktiskt det skulle vara.

Men vart tog herr Wallgren vägen? Förutom en klocka som tickar är det alldeles tyst. Henrietta bestämmer sig 12

för att räkna till hundra, om inte herr Wallgren kommit tillbaka innan dess ska hon gå och leta reda på honom.

Att bara ge sig av utan att säga tack känns inte rätt när herr Wallgren varit så snäll och räddat henne från att frysa ihjäl.

Henrietta börjar räkna. Men när hon kommer till hundra har han fortfarande inte dykt upp.

Hon ser sig omkring. Vilket håll ska hon gå åt? Det är rum både till höger och vänster. Hon går till höger, in i rummet som ligger mot gården. Det är dunkelt, men hon kan ändå se att väggarna är fulla med tavlor i tjocka guldramar. På golvet ligger en matta med snirkligt mönster och i taket hänger en kristallkrona. Herr Wallgren syns inte till.

Henrietta fortsätter med långsamma steg in i nästa rum. Här finns ett stort bord och massor av stolar. Det hänger mörka gardiner för fönstren, men lite längre fram fladdrar ett svagt ljus. Fler rum ligger på rad, hon går mot ljuset och kommer till ett rum som nästan är helt tomt.

På ett litet bord lyser ett ensamt stearinljus. Bredvid ljuset står ett fotografi i silverram. Henrietta ser att det är ett litet barn på kortet. Längst bort i rummet står herr Wallgren och tittar ut genom ett fönster. Han verkar vara djupt försjunken i tankar.

Henrietta hostar till lite.

13

– Kom hit och se, säger herr Wallgren och slår ut med handen, se vilken vidunderligt vacker stjärnhimmel.

På den mörka himlen glittrar massor av stjärnor.

– Jag brukar stå här vid fönstret och prata med stjärnorna, förstår du, säger herr Wallgren och hans röst låter sorgsen. Men det är sällan man kan se dem så här tydligt.

Människorna jagar i väg stjärnorna med alla gatlyktor och neonskyltar.

Herr Wallgren är tyst en lång stund. Så ler han plötsligt och pekar på en stjärna.

– Titta, den blinkar mot oss.

Henrietta lutar sig fram och försöker se vilken stjärna han menade. Mycket riktigt, det är en liten, liten stjärna mitt i myllret av alla andra som faktiskt blinkar.

– Så är det, säger herr Wallgren utan att ta ögonen från stjärnan, att när saknaden blir för stor, skänker stjärnorna tröst.

Henrietta undrar vad det är han saknar, men vågar inte fråga, i stället säger hon: – Jag måste gå nu, min mamma kommer snart. Tack för att jag fick låna telefonen.

Herr Wallgren svarar inte, han är fortfarande djupt försjunken i sin stjärnhimmel och antagligen hör han inte när Henrietta lämnar lägenheten.

14