9789163882012

HUSET MITTEMOT Copyright © Alex Haridi 2015 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2015 Omslagsformgivning av Anna Henriksson/Pixelpiraya Tryckt av Livonia Print, Lettland, 2015 isBN 978-91-638- 8201-2 www.bonniercarlsen.se

Till Bjรถrn. Till Clara.

Prolog

Det fiNNs Historier som berättas om och om igen

trots att alla redan har hört dem. Historien om Jonathan Andersson var en av dessa. Det fanns inte en elev på Uddviksskolan som inte kunde den utantill och ändå slutade den aldrig att fascinera. Det var ingen lång historia och den var inte särskilt komplicerad.

Den gick så här: ”Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal.”

Det här var de fakta alla var överens om, dessa saker hade hänt och de hade hänt i den ordningen.

Utöver detta verkade det finnas lika många versioner av historien som det fanns folk som berättade den.

Vissa påstod att Jonathan hade rullat in cykeln i garaget medan andra hävdade att han hade slängt den på gräsmattan.

Beroende på vem man lyssnade till hade Jonathans mellanmål bestått av allt från knäckebrödsmackor till havregrynsgröt, nyponsoppa eller våfflor.

Någon visste utan tvivel att Jonathan hade diskat undan efter sig medan någon annan var lika tvärsäker på att han hade lämnat smutsdisken på bordet och att köket hade sett ut som ett bombnedslag när man hittade honom hängande från ett rep två våningar upp.

9

alex haridi

Även vilken läxa Jonathan hade gjort hade stundtals lett till hätska diskussioner på skolgården, men numera var alla eniga om att det var matteläxan.

Eller som Kalle brukade säga till Joel när Jonathan Andersson kom på tal: ”Finns det nåt ämne som skulle få mig att ta livet av mig så är det matte.”

Att Jonathan Andersson kom på tal oftare när Joel var i närheten berodde på att Joel bodde tvärs över gatan från det hus som hade varit Jonathans hem. Från sovrumsfönstret på andra våningen såg han rätt ut över patriciervillan från sent artonhundratal i rött tegel med vita stuckaturer. Tre trappsteg ledde upp till en veranda med två romerska kolonner och på den vita ytterdörren satt en förgylld lejontass som portklapp.

Det hade varit det största och det vackraste av alla husen i Uddviken före den nittonde oktober 1992. Nu var det en ruin. Ett tomt skal i en vildvuxen djungel till trädgård. Gräset hade växt så högt att det la sig platt mot marken vid minsta vindpust och fasadens röda tegel syntes knappt längre under de intorkade lager av lervatten som vällde ut över stuprännans kanter varje gång det regnade.

Ingen bodde där. Ingen hade bott där på väldigt länge. Ödehuset kallades det och alla på Uddviksskolan visste att det vilade en förbannelse över platsen.

De flesta barnen vågade inte mer än att stryka 10

prolog

längs med utsidan av gjutjärnsstaketet. En handfull av de äldre – nio, tio år gamla – vågade springa fram, lägga handen på teglet och springa därifrån. Nästan ingen vågade slå i portklappen.

Joel var sju år första gången han gjorde det.

Det var på Kalles initiativ förstås, det var alltid Kalle som hade sådana idéer. En dag på morgonrasten hade han sagt att det var dags – och när Kalle sa att det var dags, då var det dags. *** ”Det här var din idé”, sa Kristoffer med stigande frustration, men Kalle var oberörd. ”Och?” sa han bara. ”OCH DÅ BORDE DU GÅ FÖRST!” Det hade tagit Joel, Kalle och tre av deras klasskompisar – Kristoffer, Sam och Thomas – tjugo minuter att gå från skolan till Ödehuset och minst lika länge hade de stått i buskarna och bråkat.

När de lämnade skolgården hade alla trott att Kalle skulle börja (eftersom det mycket riktigt var hans idé), sedan Joel (eftersom han var Kalles vapendragare), sedan Sam och Thomas (eftersom de gjorde allt tillsammans), och sist Kristoffer (om han inte lyckades slingra sig); men väl framme hade Kalle vägrat.

Han verkade inte ens särskilt rädd, snarare var han road – som om det varken gjorde honom till eller från 11

alex haridi

vilken plats i turordningen han hade, han hade bara ingen lust att vara till lags. Och ingen blev så provocerad av detta som Kristoffer. ”Är du feg eller?” fräste han. ”Är du?” svarade Kalle och log mot Kristoffer som nu var så arg att han hyperventilerade. ”Jag går alltid först, den här gången kan nån annan göra det.” ”Joel!” sa Kristoffer och pekade på Joel som inte hade sagt ett ord sedan de lämnat skolan.

Till skillnad från Kalle var Joel rädd; inte för Ödehuset utan för vad hans mamma skulle säga. Han hatade att göra någon besviken och det var precis vad hon skulle bli om hon fick höra talas om det här. Men eftersom Kalle skulle ha blivit besviken om han inte följde med hade han intalat sig själv att hans mamma aldrig behövde få reda på det. Rädslan försvann dock aldrig helt och den blev värre ju längre de stod här och tjafsade.

Det här var trots allt hans egen gata. Det var hans grannar som rörde sig i trädgårdarna omkring dem.

Det var från fönstren i hans hus man kunde se dem.

Och om ingen gjorde något snart skulle han bli påkommen. Han. Inte någon av de andra. ”Nä”, sa Kalle och skakade på huvudet. ”Inte Joel.

Du ska börja.” ”Ska vi inte lotta om det”, föreslog Sam som inte var bra på att hantera konflikter.

12

prolog

”Sten, sax och påse”, föreslog Thomas som alltid höll med Sam. Kristoffer blev ursinnig. ”VI SKA INTE LOTTA OM DET!!! DET HÄR VAR KALLES IDÉ OCH OM INTE KALLE GÅR FÖRST SÅ GÅR JAG HEM!” Joel önskade av hela sitt hjärta att Kristoffer skulle storma därifrån. Då kanske allting skulle ställas in.

Och då behövde ingen bli besviken. Inte på honom i alla fall.

Kristoffer gick inte. ”Jag tänker säga till ALLA hur feg du är”, väste han men Kalle var lika oberörd som tidigare och positionerna var låsta.

Knappt medveten om vad han gjorde greppade Joel gjutjärnspinnarna, svingade benen över stängslet och landade i det höga ogräset på insidan. Han vände sig om och tittade på de andra. Det enda han hade velat var att få tyst på dem och det hade han lyckats med, men i deras ansikten såg han mer än så – han såg att han skulle dö.

Om han hade kunnat springa därifrån hade han gjort det, men det var försent. I så fall skulle han för alltid vara den som hade fegat ur.

Han tittade på Kalle igen och Kalle log mot honom.

Inte retsamt eller hånfullt som mot Kristoffer, utan uppmuntrande. Joel tog ett djupt andetag. Och började röra sig.

13

alex haridi

Benen var blytunga men de andra pojkarnas blickar brände i nacken och han beordrade fötterna framåt. Först den högra. Sedan den vänstra. Sedan den högra igen. Huset kom allt närmare. Där inne, bakom smutsiga fönster och nerfällda persienner, väntade en död trettonåring.

För sitt inre föreställde sig Joel hur hela huset skulle skälva när han slog i lejontassen. Det skulle bli en jordbävning som fick hans skakande knän att vika sig. Jordskorpan skulle spricka och sluka honom och han skulle försvinna. Och det var bara hans eget fel.

Ingen hade tvingat honom.

Han försökte dra ut på stegen men dörren närmade sig med samma hastighet oavsett hur fort han gick.

Det var som om den färdades mot honom och inte tvärtom. Han kände metall mot handflatan och förstod att han var framme. Portklappen var varmare än han hade trott att den skulle vara. Det var inget kallt, dött föremål. Den pulserade. För inte var det väl hans eget blod som dunkade under de knutna fingrarna?

Inte kunde väl hans eget hjärta bulta så hårt?

En kort stund trodde han att den skulle slå av sig själv men det gjorde den inte. Han sneglade tillbaka mot de andra i hopp om att de skulle säga att det räckte, att han inte hade något mer att bevisa.

De sa ingenting – så han slog.

Ett. Två. Tre. 14

prolog

Det var det högsta ljud Joel hade hört. Sedan hörde han tystnaden som följde och den var ännu högre.

Den omslöt honom och fick honom att glömma att det hade funnits något annat. Nu fanns inga hummande motorer eller kvittrande fåglar. Vinden hade mojnat och löven slutat prassla. Det fanns inte ens några andetag.

Han förstod att andetagen han saknade var de egna och han släppte ut den gamla luften och fyllde lungorna med nytt syre, men vad skulle han göra efter det?

Skulle det komma ett tecken?

Kalles läppar rörde sig stumt. ”Spring” tycktes de säga, men Joel sprang inte. Han förstod inte hur det här kunde vara slutet. Var fanns jordbävningen och den döda trettonåringen?

Att alla farhågor hade varit i onödan var en tanke så främmande att det tog flera sekunder att vänja sig vid den. Förvirringen ersattes av lättnad. Och sedan upprymdhet: Han hade gjort det – han hade slagit i portklappen och inget hemskt hade hänt.

Allt detta hann han tänka innan dörren öppnades och kvinnan sprang ut. Det var inte dörren till Ödehuset utan dörren till hans eget hus. Kvinnan var hans egen mamma. Hon korsade gatan i tre kliv och slet tag i honom.

Hon sa allt det som han hade varit rädd att hon skulle säga. Att han aldrig fick göra om det här. Att 15

alex haridi

hon trodde att han visste bättre men att hon uppenbarligen hade haft för höga tankar om honom. Att hon var besviken.

När hon släpade honom tillbaka hem såg han i ögonvrån Kristoffer, Sam och Thomas springa därifrån.

Men inte Kalle.

Kalle stod kvar och spanade mot honom långt efter att ytterdörren hade smällt igen. *** Han hade fått en månads utegångsförbud och en månads teveförbud, veckopengen hade dragits in och lördagsgodiset likaså. Det var en kombination av förbud jämförbar med dödsstraff för en sjuåring och det hade varit den längsta månaden i Joels liv.

Det hela hade mildrats lite av att han var kung på skolgården i flera veckor därefter. Till och med äldre elever hade hojtat beundrande tillrop när de passerade i korridorerna.

Den enda som inte hade varit imponerad var Kristoffer, men efter att Kalle hade hotat att slå honom om han inte höll käften hade Kristoffer nöjt sig med att vara oimponerad i tysthet.

Efter ett tag mattades uppståndelsen av. Joel fick återigen se på teve och äta godis, och alla i skolan glömde att en pojke i första klass hade gjort något som inte ens de flesta fyror och femmor vågade.

16

prolog

Alla utom Joel; han gick inte i närheten av Ödehuset igen. Inte förrän sex år senare. Inte förrän han var lika gammal som Jonathan hade varit när han dog. Och det var efter detta, efter allt det som hände i september månad av Joels trettonde levnadsår, som han inte längre förstod varför alla fortsatte att upprepa historien om Jonathan Andersson när den var så provocerande intetsägande.

Men kanske var det inte trots bristen på svar utan just därför. Kanske tänkte de att om man bara gick igenom hela förloppet en gång till skulle saker och ting falla på plats.

Ibland åt Jonathan ett annat mellanmål och ibland gjorde han en annan läxa, var det verkligen så otroligt att det nästa gång skulle finnas ett annat slut – ett slut som förklarade allting.

Och kanske var det även därför den inte längre intresserade Joel. Han visste ju det ingen annan visste. Han visste hur historien egentligen slutade.

17

Del 1

En stad byggd på konservburkar

”Joel?”

”Sch”, sa Joel utan att höja blicken från bänkboken. ”Jag är uttråkad”, viskade Kalle, men detta gjorde inget intryck på hans vän i bänken bredvid – Kalle var alltid uttråkad. Ibland ignorerade Joel honom (på svenskan) och ibland inte (på alla andra lektioner).

Nu var det svenska och då fick Kalle vrida sig i stolen bäst han ville.

Joel tyckte om svenska. Eva var yngre än de andra lärarna och till skillnad från dem brydde hon sig fortfarande om sina elever. Ibland tänkte han att hon till och med brydde sig lite mer om just honom, men han försökte att inte tänka så eftersom det fick hans öron att bränna röda. Och eftersom hans hy var genomskinlig kunde man nästan se honom från rymden när han rodnade.

Kalle gav sig inte. Han sneglade mot katedern där Eva hade tagit upp sin egen bok och trygg i vissheten om att hon inte såg började han nypa Joel i sidan.

21

alex haridi

Joel vred sig undan. Han försökte att inte skratta – lyckades; han försökte att inte le – lyckades; han försökte att inte ge ifrån sig några ljud över huvud taget och lyckades de tre första gångerna, men när Kalle fintade högt innan han kittlade lågt ryckte Joel till så häftigt att stolen skrapade mot golvet. ”Sluta”, mimade han och tittade mot Eva som var uppslukad av sin roman och inte märkte någonting.

Istället var det Molly Wiktorin i bänkraden framför som vände sig om. Hon blängde. ”Ärligt talat”, sa hon. ”Vissa försöker faktiskt läsa.”

Kalle skrattade. Att Molly Wiktorin bad någon vara tyst var som om en avfallsarbetare sa att någon annan luktade sopor. Han tryckte ner tungan mot underläppen och härmade med mongoröst: ”Vissa försöker faktiskt läsa.” ”Jag skulle ta illa upp om du inte alltid såg ut så där”, sa Molly. ”Jag skulle ta illa upp om du inte alltid såg ut så där”, härmade Kalle. ”Meh! Jävla mupp!” ”Meh! Jävla mupp!” ”Du fattar ju inte ens själv hur störd du är!” ”Du fattar ju inte ens själv –” Längre än så kom han inte förrän Eva sa: ”Lägg av med det där.”

Kalle tystnade och Molly kastade en sista föraktfull 22

eN staD ByggD på koNservBurkar

blick mot honom innan hon vände sig framåt igen.

På vardera sidan om henne gjorde enäggstvillingarna Jennifer och Nathalie likadant.

Eva återgick inte till sitt läsande. När hon var säker på att Kalle kände sig tillräckligt iakttagen för att inte försöka något mer kollade hon klockan och noterade att sista lektionen för veckan nästan var slut. ”Ni kan lägga undan era böcker”, började hon, men sorlet som blossade upp dränkte resten av det hon försökte säga. Kalle var halvvägs ute i korridoren innan hon lyckades överrösta klassen. ”Vi är inte klara!” hojtade hon. ”Sätt er ner. SÄTT. ER. NER.” Kalle maskade hela vägen tillbaka till sin plats. ”Innan ni går måste vi prata om veckan som kommer”, sa Eva. ”Tar det lång tid?” frågade Kalle. ”Det beror på hur många gånger jag blir avbruten.”

Det blev tyst i bänkraderna.

Tjugoåtta uttråkade ögonpar stirrade på Eva när hon förklarade att alla sjundeklassare i hela landet skulle skriva en uppsats på samma ämne. Det tjugonionde paret, det enda som visade intresse, tillhörde Joel.

Han var bra på uppsatsskrivning och när Eva sa att hon personligen skulle välja vinnaren bland alla klassens uppsatser visste han att det skulle bli hans.

När hon sedan sa att den uppsatsen skulle skickas 23

alex haridi

vidare till en jury som skulle utse en nationell vinnare tänkte han att även detta kunde bli hans. För om hans uppsats var den bästa i Uddviken kunde steget inte vara långt till att det var den bästa i landet. Det var faktiskt inte omöjligt att han var Sveriges mest begåvade trettonårige författare. ”Så vad kan man vinna?” frågade Kalle – som inte hade en chans i helvete att vinna men som ändå ville veta om det var lönt att anstränga sig det minsta. ”Äran”, sa Eva och såg det sista halmstrået av klassens uppmärksamhet glida henne ur händerna. Hon hade lika gärna kunnat säga ett kilo hästbajs, eleverna var inte imponerade. Hon gav upp och lovade istället att de fick gå så fort de hade skrivit ner rubriken för tävlingen. Det fick fart på dem. ”Ni har hela nästa vecka på er”, förklarade hon samtidigt som hon skrev på tavlan. ”Det enda ni behöver göra över helgen är att tänka på det.”

Flera av Joels klasskompisar reste sig halvt ur stolarna för att vinna värdefulla sekunder och de blockerade hans synfält. ”Vilket jävla skitämne”, muttrade Kalle och hafsade ner det i blocket. Sedan rusade han ut utan att vänta på ett ”tack för idag” eller ett ”ha en trevlig helg”, och resten av klassen följde efter.

Till slut var det bara Joel kvar. Då såg han vad det stod: ”ATT VARA TRETTON”.

24

eN staD ByggD på koNservBurkar

Medan han omsorgsfullt präntade bokstäverna på det linjerade pappret framför sig tänkte han att Kalle hade haft rätt, det var ett skitämne. Det var så där vagt utgå-från-dig-självigt som uppsatsämnen alltid var. Joel tyckte att det var mycket roligare om man fick fantisera fritt. Han tänkte att om man skulle bli Sveriges bästa trettonårige författare var man tvungen att skriva något fantastiskt och att det inte var ett ord som passade in på honom.

Han var vanlig. Han klädde sig inte konstigt, hade inga intressanta fritidsintressen, lyssnade på samma musik som alla andra.

Han hade en syster, men vem hade inte det?

Hans mamma var ensamstående, men det var inget man lyfte på ögonbrynen för i Uddviken.

Hans föräldrar hade varit unga när de träffades, unga när de fick barn och unga när hans pappa bestämde sig för att han nog hade lämnat sig själv någonstans i Sydostasien och omedelbart borde åka dit för att hitta sig själv igen.

Joel brukade inte reflektera över det. Hans familj bestod av hans mamma, hans syster och han själv. En vanlig familj.

Det enda som gjorde dem det minsta minnesvärda var deras adress.

Om två personer som inte kände Joel pratade om honom kunde det låta så här: 25

alex haridi

”Du vet Joel …” ”Vilken Joel?” ”Joel som bor mittemot Ödehuset.” ”Jaha, den Joel.”

Han slog igen kollegieblocket och upptäckte att Eva synade honom. ”Det ska bli spännande att se vad du skriver”, sa hon. ”Du har alltid så livlig fantasi.”

Hans örsnibbar brände till och stämbanden knöt sig, men han behövde inte svara för i samma stund ropade Kalle från dörröppningen: ”Lundmark! Sluta smöra och kom nu.”

Joel mumlade ett ohörbart ”ses på måndag” i Evas riktning och gick mot Kalle.

Kalle log när Joel närmade sig. ”Att du skulle ha en grej för äldre kvinnor …” ”Håll käften”, sa Joel. Men rodnaden hade lagt sig och stämbandsknuten hade släppt, och i hemlighet var han lättad att Kalle hade räddat honom. *** På sätt och vis var det onödigt att Kalle hade haft så bråttom ut från klassrummet. Det verkade bli en varm sensommarfredag vilket betydde att alla Uddviksbor i åldrarna tretton till sjutton skulle samlas på kullen ovanför pingstkyrkan, men inte förrän klock26

eN staD ByggD på koNservBurkar

an åtta. Nu var klockan knappt tre och det fanns ingenting att göra. Inte här.

Uddviken var en av de där platserna som hade varit något en gång i tiden men som inte var det längre.

När konservburksfabriken kom till den gamla fiskebyn i början av nittonhundratalet förde den med sig jobb och pengar och framtidstro. ”Folk kommer alltid behöva fiskkonserver”, hade invånarna intalat sig och tagit stora lån för att bygga ut och bygga nytt, utan att tänka på att vatten kunde utfiskas, matvanor förändras och fiskkonserver importeras från länder med varmare hav och billigare arbetskraft.

Nu var fabriken nedlagd och staden var en förtvinad gubbe som hade krympt med åren men som ändå gick runt i samma kostym som tidigare; en kavaj som hängde slak över knotiga axlar och bylsiga byxor som enbart hölls upp av ett hårt åtdraget skärp.

Alla proportioner var fel – gatorna var för breda, husen för stora och människorna för få för att befolka dem. Pampiga stenvillor längs lummiga alléer vittnade om det välstånd trakten en gång hade åtnjutit, men de ståtliga fasaderna var bara en kuliss. Bakom dem fanns inte mycket mer än fallfärdiga ruckel, skrotupplägg till bakgårdar och en sönderrostad fiskeflotta som låg i hamnen och väntade på att sjunka.

27

alex haridi

Det var just hamnen Joel och Kalle hade gått till. Där kunde man slänga sten på fiskebåtarna. Man turades om att kasta och den med flest poäng när man tröttnade vann.

En studs på ett av skroven gav en poäng. Satte man stenen genom ett av rosthålen fick man fem poäng.

Träffade man en av rostfläckarna tillräckligt hårt för att skapa ett nytt hål fick man tio poäng. Och hundra poäng fick man om man skickade stenen hela vägen genom båten så att den flög ut på andra sidan och skapade inte bara ett nytt hål utan två.

Joel hade aldrig sett någon lyckas med det kastet men Kalle påstod att båda hans storebröder hade gjort det när de var yngre och medan Joel samlade fempoängare på hög satsade Kalle mer på styrka än precision i hopp om att få till det omöjliga. Det slutade alltid med att Joel vann.

Den här dagen hade de knappt hunnit börja (Joel 8 – Kalle 2) innan de blev bortjagade.

De begav sig upp till centrum istället och drog planlöst runt på huvudgatan som löpte fyra kvarter mellan pingstkyrkan och skolan. Kyrkan var en av de nyare byggnaderna medan skolan var en av de äldre.

Kyrkan var låg, bred och billig, och skolan var en massiv borg som reste sig över landskapet och syntes var i staden man än befann sig. Mellan dem fanns bara ett ingenmansland av igenbommade butikslokaler.

28

eN staD ByggD på koNservBurkar

Det enda som hade överlevt konkurrensen från stormarknaden vid motorvägen fyra kilometer bort var en pizzeria där ingen någonsin åt. Visst kunde man fortfarande beställa pizza där, men då fick man vänta en halvtimme på att ugnen skulle värmas upp. Pizzerians affärsidé var inte att mätta magar utan att sälja öl, vilket gjordes till ett klientel som tävlade med heltäckningsmattan om vem som kunde lukta mer cigarettrök, svett och Vademecum.

De lekte med tanken på att svänga förbi stormarknaden men det var en lång väg att gå bara för att hänga på ledstången vid entrén och slökolla på folk som släpade vagnar fyllda med chipspåsar ut på parkeringen.

Kursgården låg närmare men den var tom idag – det visste Joel eftersom hans mamma arbetade där.

Det var en herrgård precis utanför stadskärnan som kommunen hade renoverat till konferenshotell på nittiotalet. När ingen ville driva det färdiga hotellet hade olika verksamheter avlöst varandra i ett rasande tempo: behandlingshem, träslöjdsterapi för värstingar, frikyrklig möteslokal. De senaste åtta åren hade gården använts till kurser i specialpedagogik. Det man gjorde var att man lärde lärare hur de skulle lära ut till synskadade barn. Det Joels mamma gjorde var allt det som inte hade med utlärandet att göra. Hon sorterade kvitton, bokade resor, distribuerade scheman och bytte glödlampor.

29

alex haridi

När kursgården var fullbelagd ringde det hemma hos Joel alla tider på dygnet och han tänkte ofta att hans mammas arbete gick ut på att med ansträngd munterhet säga saker som: ”Tyvärr, det är sjutti kilometer till närmaste biograf.

Men har ni tittat i bokhyllan? Det står några DVD:er där.”

(Det stod fem DVD:er i bokhyllan. Alla dåliga.

Alla så repiga att de inte gick att spela.) ”Jag skulle inte kalla det för en restaurang …” (… pizzerian.)

Och slutligen Joels personliga favorit, alltid levererad med samma desperata entusiasm: ”Men vad sägs om en promenad? Det finns många vackra naturstigar här omkring.”

(Det här kunde mycket väl vara det mest patetiska svar som fanns. Det var självklart att man kunde ta en promenad, det kunde man göra var som helst.

Hon kunde lika gärna ha lagt på luren.)

Det fanns en sak som var bra med kursgården sett ur Joels och Kalles perspektiv. För att öka sin förståelse för deras framtida elevers vardag skickades kursdeltagarna ut på stan försedda med ögonbindlar och blindkäppar. Att beskåda medelålders tanter förirra sig ut i trafiken, snubbla över trottoarkanter och vandra in i lyktstolpar var ett helt okej tidsfördriv om man inte hade något bättre för sig (och vad skulle det ha varit i Uddviken?).

30

eN staD ByggD på koNservBurkar

För att göra det mer spännande kunde man dessutom följa efter en av tanterna och ställa fram saker i vägen. Och när hon oundvikligen slet av sig ögonbindeln kunde man skrika att hon fuskade. Inget gav blivande specialpedagoger mer dåligt samvete än insikten att de hade fuskat i en empatiövning.

Joel hade utvecklat en egen variant av detta sista moment som rentav var bättre än klasskompisarnas.

Han konfronterade tanterna med att hans syster var blind. ”Varje sekund av hennes liv är totalt mörker”, sa han med en röst som skakade av nervositet men som lätt kunde misstas för darrande av ilska. ”Och du stod inte ens ut i några minuter. Att du inte skäms.”

Och visst skämdes tanterna; de visste ju inte att Joels syster Sofia såg alldeles utmärkt. De gav honom pengar för att lindra skuldkänslorna. Pengar som man kunde köpa godis för. Godis som man kunde äta medan man hängde på ledstången vid stormarknaden och glodde på folket som släpade sina chipspåsefyllda kundvagnar ut till parkeringen.

Det fanns en sorts cirkellogik med livet i Uddviken: Oavsett hur man ansträngde sig slutade det alltid med att man hängde på ledstången vid stormarknaden. *** ”Kan du inte bara fråga henne?” sa Kalle och sparkade till ledstången igen.

31

alex haridi

Det var dags att röra sig hemåt, men först behövde de komma fram till hur de skulle få tag på något att dricka till ikväll. Det här hade varit deras första sommar på kullen och att få tag på alkohol vecka efter vecka hade visat sig vara besvärligare än de hade trott.

Några gånger hade Kalle fått sina storebröder att köpa ut men de tog alltid ordentligt betalt för tjänsten och varken Joel eller Kalle hade några pengar kvar.

Hittills hade Joel sluppit be sin syster eftersom hon bara var sexton år, men nu hade Kalle till slut hittat kryphålet som Joel hela tiden varit medveten om: Att hon jobbade bakom glasdörrarna fem meter bort. ”Dom säljer ju öl där inne”, sa han. ”Hon kan väl smuggla ut några burkar till oss.”

Joel tvivlade inte en sekund på att hon kunde göra det, men att kunna och att vilja var två helt olika saker. Dagarna i ända gick hans syster runt bland blöjor, blomjord och bacon i en illasittande röd blus med texten: ”HEJ, JAG HETER SOFIA – FRÅGA MIG GÄRNA OM HJÄLP!” Det var en lögn; Sofia hade ingen lust att hjälpa någon, i synnerhet inte sin lillebror. Chansen var större att hon skvallrade för deras mamma än att hon lyfte ett finger för hans skull. ”Kom igen”, gnällde Kalle. ”Säg bara så här: Snälla, söta Fia …” ”Ingen kallar henne Fia.” 32

eN staD ByggD på koNservBurkar

”… vääärldens bästa storasyster …”

Joel svalde ett skratt. ”… kan inte du skaffa fram två pyttesmå öl till mig och Kalle. Snälla. Schyssta. Jag gör vaaad som helst för dig.”

Joel grimaserade. Att vara skyldig Sofia en tjänst var nästan värre än om hon skvallrade, men Kalle förstod inte. ”Vadå? Bre på med smöret bara.” ”Du har träffat henne?” ”Okej. Hon är lite …”

Kalle letade efter rätt ord. ”Ond?” föreslog Joel och Kalle skrattade, det var inte precis det han famlade efter men det stämde ganska bra. ”Jag skulle snarare använda …” ”Ond”, sa Joel igen. ”… milt irriterande”, sa Kalle – fullt medveten om vilken underdrift detta var.

Joel fnös. ”Hon är Satan. Små barn och djur skyggar undan när hon rör sig bland vanliga dödliga.”

Kalle skrattade igen, men Joel hade inte skämtat: Sofia hatade honom på riktigt. Hans existens var en vagel i ögat på henne. Medan hon var problembarnet var hennes lillebror perfekt i omgivningens ögon.

Nej, att fråga Sofia var uteslutet. ”Det ÄR faktiskt din tur”, sa Kalle och sparkade till ledstången igen.

33

alex haridi

*** Joels huvud var tungt när han gick mot gräddhyllan ovanför centrum. Det var gatan med de fina husen, men även om han bodde i ett rikemanshus så var han inte rik. Villan hade inte köpts utan ärvts. Sofias rum hade varit hans mammas flickrum, hans eget rum ett gästrum, och hans mamma höll till i det som en gång hade varit mormors och morfars sovrum.

Det fanns akuta problem – som hur han skulle hålla sitt löfte till Kalle att ordna sprit – och det fanns mindre akuta, men inte desto mindre viktiga – som att han inte visste vad hans uppsats skulle handla om.

Han hade precis tagit första steget in på garageuppfarten när en ljusbrun Fiat svängde in på gatan. Senare skulle Joel hävda att det var bilens utseende som hade fått honom att stanna till. Att det var rostfläckarna och den flagnande färgen som fick den att sticka ut bland grannarnas grå Volvobilar av senaste modell.

Men obehaget som kröp uppför Joels ryggrad när han såg den hade ingenting med så ytliga faktorer att göra. Det gick djupare. Den här bilen hörde inte hemma här och det skulle den inte ha gjort oavsett skick på lacken.

Den parkerade rakt framför honom och en man klev ut. Han nickade ett hej och Joel nickade tillbaka.

Joel trodde att mannen var på väg till honom – här ställde man bara bilen om man skulle besöka anting34

eN staD ByggD på koNservBurkar

en Joels hus eller Ödehuset, och varför skulle man besöka Ödehuset?

Mannen gick inte till Joel.

35