9789163878985

Det

sista fallet?

* KA

L*

PITE

ETT

Viktiga kakburkar stulna!

Kommissarie Gordon vaknade. Han var svettig efter en hemsk dröm. Fortfarande var han sömnig och kunde inte få upp ögonen ordentligt.

– Huff, uff, uff, stönade han och satte sig upp.

Utanför polisstationen hördes munter sång och ett taktfast huggande. Det var polisassistent Paddy som högg ved.

Gordon skulle nu bara äta en liten morgonkaka, så skulle han säkert vakna.

Han reste sig mödosamt och gick ut i stora polisrummet. Han famlade yrvaket på hyllan.

Men de tre viktiga kakburkarna var inte där.

Hyllan var tom.

Han gned sig i ögonen. Men hyllan var fortfarande tom!

Han letade igenom hela rummet. Ingenting.

Han letade igenom sovrummet och fängelset.

Ingenting.

Så fick han syn på sig själv i spegeln. Han som en gång varit en ung och ståtlig padda. Nu tyckte han inte om att se på sig själv. Han såg ut som en klump mjuk lera bara, tyckte han. Magen hade vuxit åt alla håll och hängde över pyjamasbyxorna.

Benen var spinkiga och fötterna stora, platta och klafsiga. De breda mungiporna hängde modfällt.

– En dag ska jag vända den där spegeln in mot väggen. En padda ska inte behöva se sig själv, brummade han.

Så kom han på att den lilla musen Paddy älskade spegeln. Hon kunde stå där länge och göra lustiga miner till sig själv. Ibland provade hon polismössan och försökte se riktigt barsk ut mot spegeln.

– Nåja, en vacker dag ska jag i alla fall vända den!

Plötsligt kom han att tänka på drömmen han haft 8

alldeles nyss. I drömmen var det någon som försökte ta alla kakburkarna.Tänk om det var verklighet! Tänk om självaste polisstationen blivit utsatt för en stöld.

– Paddy! ropade han. Kom! Viktiga kakburkar stulna!

Huggandet upphörde genast. Sången tystnade.

Små raska fötter trippade in. Och där stod Paddy och gjorde honnör. Denna duktiga lilla musassistent hade han själv anställt i vintras. En pigg, smart, snäll och mycket ung polisflicka som var världsmästare på att klättra i träd och krypa ner i små hål.

Just sådant som kommissarien inte kunde.

– Godmorgon, kommissarien.

– Nu är det allvar, sa Gordon. En skurk har stulit kakburkarna!

Han tyckte att Paddy log mot honom på ett lite klurigt sätt.

Hon skyndade ut medan Gordon stod kvar mitt på golvet. Det dröjde en minut, så slog hon upp dörren igen. Solljuset flödade in, hon gjorde entré med fågelkvitter och blomdoft. Hon sjöng en liten glad trudelutt, tog några muntra danssteg och balanserade in med tre stora kakburkar i famnen.

10

– Du har löst det, min kära polisassistent! sa kommissarien och kände sig äntligen vaken och glad.

Men vem var skurken?

Plötsligt kom Gordon ihåg mer av den där drömmen han haft i natt. Den handlade om att han åt kakor, säkert tjugo stycken. Och en svartvit figur som kommissarien inte kände igen hade tittat på honom. Och skrattat åt hans tjocka mage. Och retat honom för hans sätt att glufsa i sig kakor. I drömmen hade den där figuren försökt stjäla kakburkarna. Men kommissarien hade varit fiffig …

– Vem var det som stal? undrade Gordon igen.

– Det var ju du själv, chefen! sa Paddy glatt. Jag vaknade tidigt i morse och såg att du gick upp.

Kanske gick du i sömnen. Du tog de tre kakburkarna och försvann ut. Och sedan kom du tillbaka utan dem och somnade om.

11

Nu mindes kommissarien att han hade gömt kakburkarna i sin dröm. Kommissarien harklade sig och tittade i golvet.

– Jag blev klarvaken, sa Paddy, så jag gick ut och högg lite ved. Och då hittade jag kakburkarna i vedboden …

– Det var en mycket otrevlig och retfull skurk, sa kommissarien med eftertryck. I drömmen alltså.

Han slogs av en hemsk tanke: Tänk om kakburkarna var tomma! Så sorgligt om han ätit upp alla kakorna i sömnen, utan att riktigt fått njuta!

Då skulle han bara ha tomma burkar kvar nu.

Och en extra tjock mage. Han sträckte sig mot en av kakburkarna för att öppna den. Morgonkakburken. Det fanns tre olika kakburkar nämligen.

Morgonkakburken, middagskakburken och kvällskakburken.

12

Mycket viktigt att kunna smaka vad tiden var, när polisarbetet drog ut över kvällar och nätter. Tänk om morgonburken var tom!

Men alla kakorna var där.

Han lade två vaniljkakor dubbelt och glufsade i sig dem. Åh, underbart.

– Grumf, grumf.

Jag har nog blivit lite glufsig på sista tiden, tänkte han.

Paddy rotade i utklädningskistan under sängen och satte på sig en gyllene krona. Hon dansade fram och tillbaka på golvet. Hon sjöng ”Jag löste det, jag löhöhöste det” och tittade hela tiden på sig själv i spegeln.

– Vet du, det har varit så arbetsamt att vara polis, sa Gordon. Men sedan du blev polisassistent i vintras så har allt blivit mycket bättre. Det är mycket trevligare på polisstationen.

Musen trippade på tå och kommissarien applåderade.

– Jag tror jag tar en vaniljkaka till för att fira, sa han. En dubbel. Mmm, grumf, grumf. Jaa, nu är jag glad …

13

Plötsligt stannade Paddy mitt i steget och såg allvarligt på sin chef.

– Men alla här i skogen är inte glada, sa hon. Det är något konstigt för de flesta ser sorgsna ut. De är ledsna.

– Är det sant? sa kommissarien.

Musen nickade. Hon kikade ner i den tomma kakburken. Bara lukten av morgonkakor fanns kvar. Paddy hade ett mycket gott luktsinne och älskade vanilj – det doftade vind, blommor och stora berg långt borta.

Kommissarie Gordon gick mödosamt till skrivbordet och tog fram ett vitt papper. Polisen måste göra något!

14

Han kunde inte tänka ut vad han skulle skriva i sin anmälan. Inte än. Han nöjde sig med att ta fram den gamla och mycket viktiga stämpeln ur sin låda.

Han satte den mitt på papperet. Flyttade den lite åt höger. Flyttade den lite åt vänster. Hmm, perfekt.

Ka-dånk, sjöng det om stämpeln.

En mycket ståtlig stämpel på papperet. Ett nytt fall hade påbörjats.

15

Läs också: Kommissarie Gordon – Det första fallet

kommissarie gordon – det sista fallet? © Text: Ulf Nilsson 2015 © Illustrationer: Gitte Spee 2015 En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Sättning: Ellen Adolfsson/Marit Messing, Bonnier Carlsen Typsnitt: Bembo Repro: AllMedia Öresund AB, Malmö Omslagsrepro: Italgraf Media, Stockholm Tryckt i Lettland av Livonia Print, 2015 isbn 978-91-638-7898-5 www.bonniercarlsen.se