9789163877544

Jo Salmson ร sa Ekstrรถm

I natt drömde jag att jag var tillbaka hemma på Vikaborgen.

Jag satt i stora salen.

Hela min familj var där, och jag kände mig så lycklig över att se dem igen! ”Jag hjälper kungen”, förklarade Tilian stolt. ”Det är vad pager gör.”

När jag tittade på honom upptäckte jag att han var fastkedjad vid stolen.

11

Jag tänkte fråga pappa varför, men plötsligt var det inte han som satt i högsätet längre utan kung Edric.

Kungen lutade sig mot mig. ”Maro, son till riddar Finn på Vikaborgen”, sa han strängt. ”Var är den magiska drycken?”

Han lade en hand på Hildas axel. ”Bara du kan rädda mig”, sa min storasyster förtvivlat. ”Döda draken. Du måste döda draken!”

Där vaknade jag, med bultande hjärta, insvept i min filt på marken. Ändå har jag känt mig jublande glad hela dagen. Det var bara en mardröm.

Jag slipper besegra någon eldsprutande drake!

Unda och jag har lyckats ordna det drakblod som behövs på annat sätt.

Nu har vi bara ishonungen kvar att hitta, innan vi kan rida vidare till magikerna på Avons ö.

På andra sidan den här stora grässlätten ligger isfälten i Firn, där vinterns bin ska finnas.

13

Vinden får gräset att bölja som vågor. Jag stryker svetten ur pannan och ser mig omkring. Dag efter dag ser allt precis likadant ut.

Om det inte var för bäcken, som hela tiden ringlar sig fram vid vår sida, så skulle jag tro att vi kommit vilse och rider runt i cirklar.

Plötsligt upptäcker jag någonting, högt där uppe.

Det är bara en prick, men den närmar sig snabbt.

Det tar inte lång stund förrän draken sveper ner över oss.

14

Tindra ruskar lätt på huvudet. Hon och de andra hästarna är vana nu. De vet att den är alldeles för liten för att vara farlig.

Dimma låter den sätta sig till rätta ovanpå packningen han bär. Drakfjällen glittrar som guld i solskenet och blicken är som eldsflammor i rött och brandgult.

Den är kanske liten, men det finns ingenting sött eller vänligt över den.

15

Det har hänt så mycket sedan jag lämnade Vikaborgen!

Då tänkte jag att det här skulle bli mitt livs stora äventyr. Jag red ju ut på kungens uppdrag, precis som jag fantiserat om.

Ingenting har blivit så som jag föreställde mig. Ändå rider jag här, vid Undas sida, med en av de talande drakarna från Hardorsbergen som följeslagare.

Det är som i de sagor mamma brukade berätta under kalla vinterkvällar.

– Det går en boskapshjord och betar där framme, säger draken.

16

Den kröker på nacken för att visa riktningen.

– Så synd att vi inte kan be dig jaga då, som omväxling, muttrar Unda. Ända sedan vi räddade den lilla draken från Skuggmästarens källare är det hon och jag som fått förse den med mat.

– Jag börjar nästan tro att du inte kan döda ett byte! säger jag. Fast hur klarade du dig i så fall, uppe i bergen?

Draken fnyser ilsket.

– Det finns många sätt att överleva på, säger den. Utan att behöva tugga sten och spruta eld.

Jag förstår inte vad den menar, men jag bryr mig inte så mycket. Det viktigaste är att den lovat att följa med oss, och ge oss det drakblod som behövs för att brygga sanningsdrycken.

– Om det finns boskap på slätten finns det säkert herdar också, påpekar Unda. Se om du kan hitta deras läger. Vi behöver fylla på våra förråd.

17

När draken försvunnit igen ger hon mig en ilsken blick.

– Vad vi ska betala med, det vet jag inte! tillägger hon.

Jag rycker på axlarna, fast jag känner mig rätt skyldig. Det är ju faktiskt mitt fel att vi inte har några pengar längre.