K a pitel ett
G
raven som lin hade grävt åt sin vän låg i lä för vinden. Ovanför piskade grenarna på den droppande törnrosbusken och skrapade sina taggar mot väggen. Men korset hon täljt av kvistar och bundit ihop med ett snöre darrade inte ens och frosten hade krupit upp och täckt träet med en tunn vit hinna. Senare skulle Lin Rosenquist tänka på det som ett tecken, det första. Kanske skulle hon ha kunnat få syn på det då, om hon inte hade varit för upptagen av att titta på stormen. Den kom från norr och for rytande upp för älven, trängde fram genom kullerstensgatorna i Gammelstaden och fick skymningen att sänka sig mellan trähusen tidigt på eftermiddagen. Lin stod med händerna i fickorna vid fru Ichalars blomsterrabatt och log för sig själv. Äntligen en storm som verkade lovande! Hon böjde sig ned för att viska till korset: ”Vi ses senare, lille vän.” Ytterdörren gnällde när hon öppnade den. Huset, som hennes föräldrar hyrde av fru Ichalar, lutade ut över älven stöttat av tjärade pelare på ena sidan. Liksom de andra smala husen som låg hopträngda längs älvbrinken hade •7•