Issuu on Google+

kleopatras trädgård

Text Martin Widmark Bild Katarina Strömgård


Ett stort tack till: Kristina Nilsson, auktoriserad Romguide www.dinsvenskaguideirom.com

Martin Widmark


Hej! Det här är David. I somras fick jag och Larissa följa med Melkior till Rom. Vilken fantastisk stad! Och vilken mat sen! Oj, oj, oj! Det är en konstig känsla att gå omkring i Rom, för under varenda gatsten har det hänt något. Historien finns några deci­ meter under dina fötter. Och det mest spännande är att mycket, väldigt mycket, finns kvar därnere. Och det skulle jag, Larissa och Melkior få se med egna ögon …


Innehåll Kapitel 1

Vart går du?

12

Kapitel 2

Omänsklig grymhet

26

Kapitel 3

I dödens tunnlar

38

Kapitel 4

Kleopatras trädgård

52

Kapitel 5

Kristendomen, version 2.0

64

Kapitel 6

Vilse i dödens gångar

76

Kapitel 7

Tiden i ett badrum 88


Kapitel 8

Ordning och reda och mycket exklusivt Kapitel 9

Tummen i ögat

120

Kapitel 10

– Jag ser fantastiska saker!

136

Kapitel 11

– Jag är född i Umeå

156

Kapitel 12

Under bassängens botten

172

Kapitel 13

Tankar i en gammal tvättstuga Kapitel 14

På flyget hem 206

190

100


Kapitel 1

Vart går du? –

Precis här var det.

Jag och Larissa bromsade in våra cyklar. Melkior strök en droppe svett från pannan med baksidan av handen och pekade på en gul, liten kyrka. – Det var här de möttes, fortsatte han och klev av sin cykel. Precis här! Det var antag­ ligen ett av världshistoriens viktigaste möten. Vi var i Rom. 12


david

& larissa

Melkiors ögon strålade och jag tänkte leen­ de att ett av världshistoriens viktigaste möten måste väl ändå ha varit när Larissa klev in i mitt klassrum för knappt två år sedan. I alla fall i min värld – och i min historia! Men det är klart, livet är ju fullt av viktiga tillfällen då människor träffas. Viktiga på olika sätt förstås. Om till exempel min mamma och pappa inte hade träffats, vem hade då stått just här och tänkt? Jag skulle just vända mig mot Larissa och ta upp saken med henne – mest på skoj förstås. Vi höll alltid på sådär, vände och vred på olika saker och försökte överbevisa varandra med mer eller mindre smarta argument. Men jag avbröt mig när jag såg hur intresserat hon lyss­ nade till det Melkior pratade om. Jag kommer fortfarande ihåg precis hur hon såg ut. Jag menar den där första gången. Det var i sjuan och hon hade ett blått hårband om det långa, mörka håret och en stor väska 14


kleopatras trädgård

hängande över bröstet. Och modet som hon då visade när hon klev in inför alla nya klasskam­ rater, det skulle komma att betyda så mycket för mig. – Tänk er det, fortsatte Melkior. Precis på den här platsen träffades de! Är det inte fan­ tastiskt? Larissa tittade på mig och vi visste båda två att det var just här, just i denna stund, som vi båda två ville vara. Jag släppte frågan om vem som skulle varit jag om inte mina föräldrar hade träffats. Jag ville ju inte att någon annan skulle stå här och se rakt in i Larissas mörka ögon. Det var sista veckan på sommarlovet och över våra huvuden hängde en gulvit sol som fick luften att dallra över Via Appia. Det dof­ tade torrt gräs och någonting som jag först inte kunde placera. Men så kände jag vad det var: kaffe! Någonstans ifrån kom doften av nyma­ let kaffe svävande som ett stråk genom luften. 15


david

& larissa

Vår gamle vän Melkior hade fått en inbju­ dan av en italiensk forskarvän för att gå på en föreläsning. Kollegan var arkeolog och hette Monica Falcado, och hon hade tydligen varit mycket hemlighetsfull när Melkior hade frågat henne vad föreläsningen skulle handla om. ”Det här blir inget mindre än en världs­­­­­ sensation”, hade hon sagt. ”Och om jag känner dig rätt, Melkior Rasmussen, så behöver jag inte säga mer. Din nyfikenhet kommer att få dig att ringa och beställa flygbiljetter så fort vi har avslutat det här samtalet.” Och så hade det också blivit förstås. Men innan Melkior hade ringt resebyrån hade han kollat med mig och Larissa om vi ville göra honom sällskap. Vi kunde ju vara hans assistenter, hade han föreslagit. Checka in på hotellet, fixa taxi och växla pengar. ”Jag kan behöva lite hjälp, förstår ni. Jag har blivit lite glömsk på gamla dar.” Så hade han sagt. Larissa och jag hade förstås jublande tackat 16


kleopatras trädgård

ja till hans förslag och nu stod vi alltså där med våra hyrda cyklar på Via Appia Antica, strax söder om Roms historiska centrum. Gatan var avstängd för biltrafik och en flock gråsparvar tjattrade precis bredvid oss på gatan. Larissa satte fingret för munnen och hyschade åt de nyfikna fåglarna. – Tyst nu era dumsnutar, sa hon. Annars kan vi ju inte höra vem som mötte vem på just den här platsen. Jag tittade på Melkior och tänkte på vad han hade sagt: ”Lite glömsk på gamla dar.” Det skulle han säga! Jag kände ingen som hade ett bättre minne än mannen i den vita hatten som stod framför mig. I detalj kunde han till exempel berätta om hur människor han träffat på 1800-talet hade varit klädda eller hur folk hade reagerat när de såg den första glödlampan tändas! Melkior hade minsann inga problem med minnet. Jag antog därför att han helt enkelt ville ha lite sällskap på sin 17


david

& larissa

resa till Italiens huvudstad. Nu tog han av sina glasögon och torkade glasen med en flik av sin skjorta. – Enligt legenden kom Petrus därifrån, sa han och pekade på den stenlagda gatan in mot stadens centrum. – Vart var han på väg? frågade Larissa och tittade med spelad irritation på sparvarna som med huvudena på sned tittade tillbaka på henne. – Vilken Petrus? frågade jag. – Antagligen Simon Petrus, viskade Larissa bakom handen. Jesus lärjunge. Melkior nickade och fortsatte: – Petrus var på flykt från Rom, där de kristna jagades och dödades av kejsar Neros soldater. – Vad gjorde han i Rom? frågade jag. – Efter att Jesus hade korsfästs började hans lärjungar gå ut i världen och berätta om Gud och den nya läran. 18


kleopatras trädgård

– Alltså om kristendomen, sa Larissa. – Jo, jag fattar, sa jag. Men Petrus reste alltså hit efter att Jesus hade avrättats? Melkior satte tillbaka glasögonen och fort­ satte: – På den tiden, för 2 000 år sedan, var detta världens centrum. Den här vägen var livligt trafikerad av handelsmän med kärror, vagnar på väg mot Rom och soldater som marscherade med sköldar och spjut. Melkior tittade ner mot sina fötter. Han tystnade en kort stund och viskade sedan andäktigt: – Titta! Ser ni hur nötta stenarna är? Här syns spår efter kärror som rullade på den här vägen för 2 000 år sedan. Ingen kunde berätta som Melkior, och jag drogs med av hans berättelse. – Det var alltså härifrån Rom som allting styrdes, fortsatte han. Antagligen tänkte Pet­ rus att om han kunde berätta för människorna 19


david

& larissa

här om kristendomen, skulle den nya läran spridas snabbt över världen. – Smart, sa Larissa. Vill man något måste man förstå hur man ska säga det – och till vem. Larissa krängde av sig sin ryggsäck och från ett av sidofacken tog hon ut ett kex. Den stora axelväskan som hon en gång alltid hade haft hängande över bröstet hade hon nu bytt ut mot den här ryggsäcken som innehöll allt hon behövde, bland annat surfplattan som hon fått i present av farbror Melkior. Gråsparvarna tit­ tade nyfiket på henne. – Det finns olika sätt att påverka, sa Larissa. Det gäller att kunna argumentera för sin sak, men lika viktigt är det att man pratar med rätt person. – Orättvist, sa jag. Melkior och Larissa tittade förvånat på mig. Och jag förstod att jag nu deltog i diskussion­ en som en jämbördig och förväntades kunna argumentera för det jag sa. 20


kleopatras trädgård

– Jag menar …, sa jag, och funderade på hur jag skulle börja. Larissa höjde ena ögonbrynet men jag lät mig inte stressas av henne. – Om du är fattig och inte har fått gå i skola, fortsatte jag, så har du nog en hel del saker som du vill ändra på i ditt liv, eller hur? Melkior nickade och jag såg att han upp­ skattade min inledning. – Men du kan varken prata fint eller skriva ordentligt, sa jag. Och du känner ingen som har makt. Det är orättvist, sa jag. – Och riktigt smart, sa Melkior. För att använda Larissas ordval. – Smart? sa jag. – Ja, sa Melkior. Ett system som automa­ tiskt stänger ute de fattiga från makten. De har varken det rätta språket eller kontakt med politiker eller andra personer med inflytande. Larissa krossade nu kexet i handflatan. Gråsparvarna tjattrade ännu högre. 21


david

& larissa

Melkior sköt bak hatten i nacken. – Jag tror Larissa har rätt, sa han. Man måste förstå vilka spelregler som gäller för att hålla sig kvar i spelet. –  Antingen, sa Larissa, ska du kunna utrycka dig väl till rätt person … Hon gjorde en kort paus och fortsatte: –  … eller så måste du kunna tjata ihjäl din motståndare. Som de här envisa fåglarna just har gjort. Pip pip pip pip! Skrattande kastade hon kexsmulorna på gatan där gråsparvarna satt. – Okej, sa jag och pekade in mot staden. Jesus lärjunge Petrus kom alltså därifrån och på just den här platsen inträffade ett av världs­ historiens viktigaste möten? Melkior nickade. – Och vem var det då han mötte? frågade jag lite otåligt. – Jesus, svarade Melkior kort. – Men vänta nu, sa jag. Sa du inte tidigare 22


kleopatras trädgård

att när Jesus hade dött började hans lärjungar gå ut i världen, och att Petrus tog sig hit till Rom? Melkior nickade igen. – Men …, sa jag. Då var ju Jesus död när Petrus mötte honom! Melkior nickade för tredje gången och sa sedan: – Enligt legenden flydde Petrus från för­ följelserna i Rom och på just den här platsen mötte han sin gamle läromästare. Då lär Pet­ rus ha frågat: Quo Vadis? – Va? sa jag. – Vart går du? förklarade Larissa. På latin. Romarnas språk. – Och Jesus svarade: ”Jag går till Rom för att korsfästas en andra gång”, fortsatte Melkior. Då förstod Petrus att han måste återvända till Rom och fortsätta berätta om kristendomen, även om han därigenom riskerade sitt eget liv. – Visste du det här Larissa? frågade jag. 23


david

& larissa

Men Larissa svarade inte. – Larissa? Hallå? Jag vände mig om och såg att hon stirrade på något bakom Melkior med uppspärrade ögon.

24


kleopatras tr채dg책rd

25


Kapitel 2

Omänsklig grymhet

Bakom Melkior stod en man i en grå, enkel

klädnad med huva. Hans ansikte låg i skugga men ögonen lyste mot oss. För en sekund trodde jag mig se någon från det gamla romarriket, men sedan öppnade mannen munnen och sa: – Kaffe? – Va? sa Melkior som först nu fick syn på främlingen. 26



9789163875137