Page 1


K APITEL 1

en mörkklädd man smög runt ett gathörn och ut på Riddarhustorget. Gatlyktorna slocknade med ett väsande och kajorna i träden tystnade som om någon tryckt på en knapp. Han var klädd i en hög, svart hatt och en luggsliten, grå rock som smälte ihop med nattmörkret och gjorde honom nästintill osynlig. Det enda som syntes tydligt var en ping­ lande klockkedja av smutsgula pärlor som hängde från ena kavajfickan. Trots den sena timmen var torget inte tomt. Ett skränande gäng kastade sten på papperskorgar, och sent arbetande människor skyndade sig till sina bussar för att åka hem. Ingen av dem lade märke  

7 


till mannen, trots att det fanns något egendom­ ligt över honom. Han var inte lång, men tycktes ändå högrest, och han rörde sig besvärat, som om han förväntade sig att marken under honom skulle kränga till när som helst. Men även om de nattvakna människorna inte noterade honom, var hans närvaro inte helt oupp­ märksammad. En svart korp med lila band bundna kors och tvärs uppför benen och en silvermedal­ jong kring halsen satt på Riddarhusets tak. Korpen följde noggrant varje steg mannen tog, och bakom den gamla lönnen kröp en skugga ihop, men för sent. Mannen kastade en föraktfull blick mot trädet och väste: ”Snokande nattvandrarparasit. Tro inte att jag inte vet att du är där.” Skuggan skälvde till och inte utan orsak. Mannen i hatten kallades av sina egna för Dränkaren och gick ostadigt för att han, fortfarande efter hundra­femtio år på land, rörde sig som om han var omgiven av forsande vatten. Han var sällan ute bland människor, men det ärende han hade i natt krävde det.  

8 


Framför Riddarhuset, vid foten av Gustav Vasas staty, fanns en vattensamling som gatukontoret inte lyckades bli av med. Hur de än försökte dränera marken sjönk den och vattenfylldes, även under de hetaste sommarmånaderna. Den envisa pölen var nästan två meter bred, tillräckligt djup för att blöta ner folks skor ordentligt om de råkade kliva i den och den var alltid fylld med bussbiljetter och annat skräp. Det fanns något lika underligt över det smut­ siga vattnet som över Dränkarens gång; pölens yta reflekterade endast solljus och månsken, inte bussarnas blinkers, eller ens gatlyktorna, men få hade någonsin lagt märke till det. Denna natt lyste bara en blek nymåne på himlen, och pölen syntes knappt mot den mörka asfalten. De som var på väg till busshållplatsen klampade rakt igenom den och svor ilsket över den dåliga skötseln av stadens gator. Dränkaren stannade vid vattenpölens kant, plock­ ade upp en blanksliten silverpeng ur fickan och gnug­ gade den irriterat mellan tummen och pekfingret. ”Du kallade”, sa han till pölen.  

9 


Om hans vattniga gröna ögon inte flammat så lys­ tet hade hans ton kunnat misstolkas som likgiltig. Han kastade i myntet som bröt ytan med större kraft än ett så litet föremål borde åstadkomma. Vatten­ringarna spred sig över asfalten och när de stillade sig lyste ett grått ljus från pölens botten. Ett upprymt leende spred sig över Dränkarens ansikte och han kastade sig ivrigt ner på knä. ”Men se där”, sa Dränkaren lismande. ”Du har verkligen något åt mig. Låt oss hoppas att det var värt mödan att ta sig hit.” Vattenytan krusades när dova viskningar fördes upp från dess djup och orden verkade haka fast i nattvinden. ”En ung människa, en pojke, har anlänt till stad­ en. Han kommer att vandra med de osynliga.” Dränkaren såg ut som om någon slagit till honom. ”En människa? Osynliga? Så länge har jag inte levt på land att jag skulle bry mig om dem”, fräste han och reste sig för att gå. ”Kallar du hit mig för sådan värdelös sörja?” ”En mycket egendomlig människa som kommer  

10 


att bli vän med en speciell osynlig. Den lille osyn­ lige som befinner sig fast under jorden”, viskade vattnet i samma ihåliga ton men där fanns nu en smula irritation. ”Är det sant?” sa Dränkaren. ”Makten under jorden”, viskade pölen igen. ”Makten kommer att tappa taget om honom.” ”Äntligen. Äntligen. Jag får min hämnd”, sa Dränkaren och lutade sig hungrigt längre ut över pölen. ”När?” Hans upprymdhet svepte som en orolig vindil över torget. Höstlöven rasslade skrämt över mar­ ken och duvorna runt kungens staty tog till flykten. Men korpen satt stilla på husnocken, löven stelnade hastigt till i sin flykt bakom statyn som om de träf­ fat en osynlig vägg, och lönnens skugga smög sig fram över asfalten, närmare pölen, tills den bredde ut sig som en lång båge. Det fanns ingenting natur­ ligt i någon av sakerna, men Dränkaren var för upp­ tagen av samtalet. ”Människan kommer att söka efter den som ald­ rig blev bytt”, viskade vattnet ängsligt, men detta  

11 


var inget Dränkaren verkade intresserad av utan han viftade istället med armarna som om han ville få vattnet att skynda på: ”Det där har inget med mig att göra. När och var kommer det förbannade lilla kräket att komma upp i dagsljuset? Jag har rätt att få veta det, jag har väntat länge nu.” ”Den här människan ser”, viskade vattnet vidare utan att bry sig om Dränkarens krav, men rösten lät mer och mer orolig. ”Han ser oss alla. Och du får inte byta med honom. Inga byten som helst bör äga rum med denna underliga människa.” Dränkaren upprepade sin fråga om tidpunkten men det hade varit bättre att istället vara lite mer uppmärksam på sin omgivning. Bakom honom stressade en rödhårig kvinna med grönrutig kappa och orange handväska för att hinna med bussen som precis svängde in på busshållplatsen. Hon såg varken vattenpölen eller den mörka figuren som stod på knä över den och rusade rakt på honom. Vattnet skvätte överallt och Dränkaren föll ovär­­d­ igt framåt med näsan före.  

12 


”Vad menar du med att ligga mitt i vägen på det här viset?” sa kvinnan med en nedlåtande blick på honom och skyndade vidare. Dränkaren ställde sig fräsande upp och väste efter henne som ett vilddjur, men hon var redan på väg ombord på bussen. Han föll på knä igen och förde handflatorna över den stormiga ytan som för att hjälpa den att stilla sig efter kvinnans framfart. ”Tala till mig. När? Hur ska jag få tag på honom?” skrek han ursinnigt. Men pölen hade inga fler svar att ge. Dränka­ ren reste sig besviket och darrade av ilska. Efter en stunds vredgat grubbel verkade han bestämma sig för att han fått goda nyheter ändå. Hans grönbleka ansikte sprack upp i ett leende. ”Jag kommer att hitta honom ändå. Jag kommer att hitta honom”, sa han. ”Och min hämnd kom­ mer att vara fruktansvärd.” Han plaskade rätt igenom pölen, stegade över torget och kastade sig på mage på Riddarfjärdens kajkant. Han sträckte händerna trånande ut över vattnet.  

13 


”Snart, snart, snart kommer jag att återvända”, andades han ömt mot de nattsvarta vågorna. ”Jag kan nästan känna det, min kraft, vår kraft.” Hans fingrar grep i luften som om han försökte lyfta böljorna till sig, men när ingenting hände slog han omkring sig i frustration. Sedan försvann han i samma riktning som bussen. Knappt hade mannen klivit in i gränden förrän busskurens bågformade skugga försvann och kvar stod en långhårig ung man som kunde ha varit sti­ lig om han inte varit så mager. Han bar en lång, mörkgrön frack, sidenkravatt och väst, och även om kläderna en gång varit av fin kvalitet, var de sol­ kiga och de flesta sömmarna gapade sorgset. Kring halsen och händerna slingrade sig grå avbildningar av murgröna, inte lika skarpa som tatueringar, utan som om de flikiga bladen istället blivit målade på insidan av huden och lyste ut genom den. I handen höll han en lika sliten och smutsig promenadkäpp med silvrigt ankhuvud som han inte verkade behö­ va för att stödja sig på, för han slängde den arro­ gant över axeln samtidigt som han skyndade sig  

14 


mot pölen. Den unge mannen lystrade till namnet Sinnean Croom, ett namn lika välkänt som Drän­ karens, men av helt andra orsaker. Det fanns ingenting i pölen för Sinnean Croom att se, men trots det stod han kvar en lång stund. Han sänkte käppen mot vattenytan så att den glän­ sande anknäbben nästan rörde vid den. Precis in­nan den bröt ytan slet han tillbaka armen. ”Du borde veta bättre än att ge vattenmonstret råd”, sa han och vände på klacken. Under sin promenad över torget gned han ank­ näbben med tummen och mumlade frånvarande mot det håll som Dränkaren försvunnit åt: ”Jag tänker hinna före dig, ditt miserabla sank­ djur. Du ska inte tro att du ska få verka ostört.” Först när även Sinnean Croom lämnat platsen rörde sig något osynligt knirkande över lövhögen bakom Gustav Vasa. De bruna löven pressades mot marken som om två hjulpar körde över dem. Hjul­ spåren och knarrandet slutade samtidigt en bit från pölen och i tystnaden hördes orden igen, mycket dovare men ändå tydliga:  

15 


”En ung man … Han ser oss alla. Han ser oss alla.” När nattbussen kom till sin slutstation, var det bara en som klev av, en grönblek gammal man med hatt som busschauffören inte kunde minnas hade stigit på någonstans. Å andra sidan brukade han inte bry sig om att studera passagerarna, det var nya män­ niskor hela tiden. Men om chauffören hade tittat lite närmare på mannen hade han sett att klockkedjan som hängde från den grå rockfickan hade en ny skinande bärn­ stensgul pärla bland de smutsgula. Och att det längst bak i bussen låg en blöt, grönrutig kappa och en orange, övergiven handväska.

16 


K apitel 2

det var morgonrusning och tunnelbane­ tågets fönster hade redan immats igen av all fukt från regnblöta kläder, ändå fortsatte vagnen att fyl­ las på med fler och fler pendlare vid varje stopp. Trots att det var så trångt att folk stod på varandras tår var alla upptagna med att låtsas som om de var den enda personen där. De stirrade envist på golvet, taket eller en bit vägg, var som helst, utom på dem som stod inklämda precis bredvid. Tom glodde på sina skor. Han ville egentligen inte göra som alla andra, men han hade klampat i något blött precis innan han tagit rulltrappan ner till perrongen, och han var ganska säker på att det  

17 


var pink och inte vatten. För att få de äckliga skorna så långt ifrån sig som möjligt sträckte han på benen och höll på att kana av sätet. Att behöva flytta för att ens föräldrar fått bättre jobb var hemskt, men att behöva flytta från landet med hästar, höns och kojor i träden, till Stockholm med nedkissade väg­ gar, uteliggare och trängsel, det var mer orättvist än man ens kunde räkna sig fram till. Det enda som inte var hemskt och äckligt av det Tom sett idag var en rödbrun tax som satt i knäet på en sovande tant i sätet mittemot. Hunden hängde uttråkat med huvudet mot väskkanten och Tom tyckte att den såg ut att heta något ståtligt trots att den var en tax. Kanske Herman. Toms granne på landet hade haft en fågelhund som hette Herman, men farbror Bert skulle aldrig ha burit omkring på sin hund på det där viset. Inte när den har fyra bra tassar att stå på. ”Går det bra i skolan?” frågade Toms pappa och kikade upp från sin tidning. Om Tom inte vetat att detta var hans pappa hade han aldrig känt igen honom. Den pappan han kände hade oftast haft  

18 


olja i ansiktet från deras gamla grålle och rejäla blå­ byxor. Den här pappan hade kort hår, ingen olja någonstans och mörk kostym. Det enda som var sig likt var den långa, sneda näsan och de glada ögonen. Det hade varit bättre om ögonen varit annorlunda. Tom tyckte inte att pappa hade rätt att vara glad, inte när Tom var så ledsen. Han ryckte på axlarna och tittade bort. ”Har du hittat några kompisar än?” Tom ryckte på axlarna igen. ”Du skulle nog … må bättre om du hade på dig något annat än dina gamla lagårdskläder”, sa pappa och nickade menande mot Toms jacka. ”Du kanske skulle passa in lite mer?” Tom drog sin gröna oljerock hårdare om sig. Bara för att hans föräldrar skaffat nya kläder för att passa in på sina fina Stockholmsjobb, behövde inte han göra det. Hans gamla kläder luktade kossor och jakttorn, och han ville ha dem kvar. Pappa var antagligen orolig för att han skulle bli mobbad för det på sin nya skola, men det hade han inte blivit, inte än i alla fall. Det var mer som att han inte ens var värd att läggas märke till.  

19 


Inte för att Tom var så märkvärdig heller, han var tolv, med ljusbrunt hår och fräknar, och förutom lagårds­ jackan hade han urgamla jeans med påsiga knän, en hemstickad toppluva och gummistövlar. Han kanade längre ner på sätet och stirrade ut i mörkret utanför. Vagnen krängde till när ett tåg passerade i full fart, och passagerarna i det drogs ut till suddiga streck i tågfönstren. Plötsligt slog Herman upp ögonen, reste sig i väskan och sniffade entusiastiskt som om han fått vittring på något vilt. Tåget stannade till, några människor tryckte sig ut och andra klämde sig in i vagnen, men Herman fortsatte att stirra koncentre­ rat på samma punkt lågt i mittgången. Något ver­ kade onekligen intressant, för även en gråspräcklig spaniel som klev på tillsammans med sin jäktade ägare stannade tvärt mitt i dörren och spanade åt samma håll. Tom böjde sig under pappas tidning, men det verkade inte finnas något annat där än kostym­ klädda rumpor och en ung kille som grejade med sin iPhone.  

20 


”Vad är det du ser för något konstigt?” viskade Tom till taxen, och Herman gnydde så otåligt att tanten snarkade till. Längre bort i gången stampade en tjej foten i takt med musiken i sina lurar, och bredvid en kvinna i en blommig kjol stod ett ovanligt fult barn i omaka vuxen­skor och ett brunt, burrigt skägg som var knu­ tet i fyra olika långa flätor med glittriga rosetter. Tom lutade sig längre ner mot golvet för att se bättre. Barn har inte skägg, det var absolut inget barn som stod där, fastän det var så litet. Det såg ut som en mycket kortväxt gubbe med kulmage. Tom blinkade, och gubben var borta. Efter en stunds sniffande hittade Herman spåret igen bakåt i vagnen, men när det var så mycket folk var det inte lätt se någon så kort. Eftersom det var flera stationer kvar till Mariatorget tog Tom av sig ryggsäcken och satte den på sätet. ”Vart ska du gå?” frågade hans pappa från bakom tidningen. ”Vi är inte framme än.” ”Jag ska bara gå och titta på en grej”, sa Tom. Han krånglade sig förbi allt folk, klappade spa­  

21 


nieln på huvudet eftersom den verkade vänlig och kikade samtidigt under sätena, bara för säkerhets skull. Om man var så liten som gubben, skulle det nästan vara lättare att ta sig fram under sätena istäl­ let för att knö sig fram mellan alla ben, tänkte Tom. Men där fanns ingenting. Precis när han skulle ge upp och gå tillbaka, såg han något litet och skäggigt sparka till en flicka som stod nära tågdörrarna. Flickan tappade choklad­ kakan hon ätit på och tog sig för benet, men verkade inte förstå att någon saboterat hennes godisätande. Hon såg bara sin chokladkaka ligga nedsölad i ett moddigt fotspår på golvet och bestämde sig med en besviken min för att låta den ligga kvar. Men då dök en knubbig, rynkig hand fram och nappade åt sig den leriga chokladen. Gubben hade gömt sig under ett säte och backade ut mellan alla benpar med rumpan före. Han fastnade först med sin bylsiga ryggsäck, sedan med magen och puffade sig fri utan att någon lade märke till honom trots att han stötte omkull en portfölj och trampade på en stövel på vägen. Han var så kort att han knappt  

22 


gick Tom till midjan, med bulliga äppelkinder, ögon stora som plommon och en bakvänd, smutsig keps med öllogga på. Tom tappade hakan. Det fanns mer underligt folk på tunnelbanan än Tom någonsin hade trott kunde finnas i världen, men den här gubben kunde helt enkelt inte vara en människa. Han verkade ha tagit på sig vad han hittat här och där, en flanell­ skjorta med ärmarna upprullade så att de såg ut som simpuffar och ett par lappade jeans hopsnör­ da i midjan med ett paljettband. På ena foten hade han en rosa tennissko och på den andra en mycket större grön känga och de var båda fastsurrade vid fötterna med snören för att sitta kvar. Kring mid­ jan hängde minst tjugo nyckelknippor, flera små tygpåsar och en gammal läderpung. Dessutom hade han lågt sittande, håriga, spetsiga öron, som en tomte. Gubben sopade bort gruset från chokladkakan med skäggflätorna och tog ett rejält bett. ”Det där var elakt”, sa Tom. Gubben stannade upp mitt i tuggan och såg sig  

23 


omkring. När han märkte att Tom tittade rakt på honom, spärrade han häpet upp ögonen. ”Man får faktiskt inte sno andras godis”, sa Tom. Gubben tittade från chokladkakan till Tom. Sedan viftade han med chokladen flera gånger framför Tom, som för att se om det verkligen var honom Tom pratade med. ”Just den där, ja”, sa Tom. ”Du sparkade på hen­ ne så att hon tappade den. Jag såg dig.” Gubben tog ett förskräckt andetag och några stapplande steg bakåt så att alla nycklarna på hans bälte rasslade. Det var inte Toms avsikt att skräm­ ma honom, så han hukade sig ner för att komma i ögonhöjd, men då vände gubben på de omaka klackarna, klev in bland benen och försvann. Tåget stannade till vid Hornstull och Tom fick ta tag i en stolpe för att inte svepas med ut på perrongen. När allt lugnat ner sig letade han sig tillbaka till sin plats bara för att upptäcka att den nu var upptagen, och hans pappa försökte läsa sin tidning över Toms ryggsäck som han hade i knäet. Bara Herman tittade uppmärksamt på Tom och viftade på svansen.  

24 


”Jag vet inte vad det var för något, Herman”, viskade Tom till taxen och kliade honom på örat. ”Men det var det konstigaste jag har sett.”

Sinnean Croom stod och tryckte i skuggan av en reklampelare som annonserade tuggummi i gräl­ la färger. Därifrån hade han en tydlig utsikt mot ingången till Mariatorgets tunnelbanestation och det han såg där gjorde honom mer och mer irriterad för varje minut. Dränkaren stod som en vågbrytare framför ingången och svajade med huvudet från sida till sida som om han lyssnade, mer än tittade, på dem som kom ut. ”Det här leder ju ingenstans”, muttrade Sinnean och knackade otåligt med käppen mot de vita tän­ derna i reklamen. ”Vad är det han håller på med? Vad är det han tror ska hända?” Till slut plockade han upp en svart sten ur fickan, lyfte käppen och slog sönder stenen mot sin hand­ flata. Ett blått rökmoln virvlade ur stenresterna och svävade över hans hand. Sinnean mumlade till röken:  

25 


”Ring polisen. En galning härjar utanför Maria­ torgets tunnelbanestation.” Sedan blåste han på den så att den flöt iväg och träffade den första personen som gick förbi honom i tinningen. Röken spred sig över ansiktet på en stressad herre som inte kunde undvika att andas in den. Han for med handen över näsan med en förvirrad min, plockade fram en telefon, knappade in 112 och bad polisen att komma till Swedenborgs­ gatan. Sinnean log nöjt och klappade händerna rena från resterande stendamm. ”Vem har du fått tungostenen ifrån?” frågade en ung kvinna nyfiket. ”Jag har aldrig sett en på riktigt.” Hon satt på marken bakom Sinnean, lika blek men inte lika mager och hennes hår var uppsatt i två slar­ viga råttsvansar. Hon var klädd i en tjock vinterkappa som var flera nummer för stor, dubbla halsdukar och vantar och hennes ben såg oproportionerligt bylsiga ut, som om hon bar flera par jeans. ”Ett ärligt byte, bry dig inte om det, Ellei”, sa Sinnean. ”Nästan ärligt i alla fall.” ”Skulle det inte vara lättare att låta Dränkaren  

26 


hitta det han letar efter istället för att slösa tungo­ stenar för att sätta polisen efter honom?” sa Ellei. ”Dränkaren har aldrig någon plan, han bara här­ jar på åt det håll som är närmast”, sa Sinnean. ”Det bör vi utnyttja.” ”Genom att störa honom hela tiden?” frågade Ellei syrligt. ”Lägg dig inte i mina metoder, Ellei”, sa Sinne­ an. ”Det gäller att sinka honom tills vi vet vad han är ute efter för att sedan hinna före till vad det nu är. Och kanske lyckas plocka honom på fler saker under tiden.” Ellei drog ihop kragen i halsen och kröp ihop inuti jackan. ”Vad kan den där slabbiga saken ha som är värt att få tag i?” mumlade hon. ”Du ska inte uttala dig om saker du inte vet något om”, sa Sinnean. ”Han bär på många värdefulla saker.” Efter en stunds tystnad fortsatte Sinnean: ”Det som verkligen, verkligen irriterar mig är att Dränkaren litar så blint på någon som inte gör ett hederligt byte.”  

27 


”Menar du att källan ljugit för honom?” frågade Ellei häpet. ”Jag trodde inte att den kunde det.” ”Det handlar inte om lögn om man utelämnar vissa fakta. Eftersom inget ärligt byte kan äga rum med källan kan man inte bestämma vad man vill ha reda på”, sa Sinnean och spanade otåligt mot spär­ rarna. ”Källan låter ett mynt uppenbara sig i din ficka och kräver sedan tillbaka det för att tala, man har ingen kontroll. Därför är det tveksamt om den information man fått egentligen är korrekt.” ”Men det är ju en sorts profetia, inte ren infor­ mation. Det som källan säger är endast möjligheter och inte fakta”, sa Ellei. ”Man kanske ska vara tack­ sam över att man får veta något överhuvudtaget?” Sinnean bara fnyste till svar. ”Var är Aldo?” frågade Ellei. ”Rekognosering. Vi måste ta till alla medel för att ta reda på vad som händer där nere.” ”Hur då? Kan Aldo ta sig ner i underjorden?” frågade Ellei och satte sig förvånat upp, men gri­ maserade av ansträngningen. ”Naturligtvis inte”, sa Sinnean. ”Han använder  

28 


sig av sin enda användbara begåvning, att kunna förstå alla väsen.” En polisbil stannade vid tunnelbaneingången med blåljusen på. Sinnean följde händelseförloppet med ett leende men Ellei hade uppmärksamheten riktad åt ett annat håll. En bit ifrån Sinnean stod en pojke i oljerock och tittade rakt på henne. Hon sträckte sig efter Sinnean och sa förskräckt: ”Den där pojken ser mig.” När Tom skulle hem från skolan på eftermidda­ gen var det fullt polispådrag framför tunnelbane­ ingången på Mariatorget, och han hann bli så arg på sin pappa att han kokade inuti. Det var så pinsamt att pappa stod och var irriterad över att de skulle bli sena hem. Det spelade väl ingen som helst roll, det fanns inget viktigt att göra hemma ändå, bara läxorna. Dessutom var det skönt att vara utomhus. Det var en sådan där dag då man egentligen skulle vara ute och åka fyrhjuling. Tom backade så långt bort från pappa som möj­ ligt, tills han stod med ryggen mot en reklampelare.  

29 


Solen värmde skönt och vinden påminde om som­ mar. Den doftade egendomligt nog som en varm dag på ett kalhygge. Lite sött, som tall och lingon­ ris. Om han blundade och höll för öronen kunde han nästan inbilla sig att han var ute i skogen. Han tänkte på den konstige gubben som faktiskt passade bättre ihop med tallar och lingonris än med tunnel­ banan. Som en gammaldags tomte. Toms mage gjorde ett hopp. Det var precis så gubben sett ut. Bakom honom störde två personer hans funde­ ringar genom att bråka om rekognosering, vilket verkade som en underlig sak att vara osams om. De var ett par som var så vitbleka att det såg ut som om de aldrig ens hört talas om solen. Tjejen verkade ha tagit på sig allt hon hade i garderoben. Hon hade flera halsdukar och som det såg ut minst tre tröjor under jackan för hennes huvud var alldeles för litet i förhållande till kroppen. Hennes ögon var svarta som om hon hade skämtlinser i dem; det fanns inget vitt i dem alls. Killen bar inte lika många plagg, men de var ett underligt val. Han var klädd för en fin fest, men var så smutsig och trasig att Tom kände  

30 


sig riktigt elegant och piffig i jämförelse. Killen vif­ tade runt med en promenadkäpp samtidigt som han följde polisens arbete. Tjejen stirrade och stirrade på Tom med sina svarta ögon som om han var den av dem som såg underligast ut. Ju längre de såg på varandra desto nervösare såg hon ut att bli. ”Den där pojken ser mig”, sa hon skrämt och sträckte sig efter sin kompis, men precis då smällde han ilsket käppen mot pelaren utan att höra henne. ”Typiskt”, sa killen och pekade mot himlen. ”Spejare.” En svart korp flög så lågt mellan husen att ving­ spetsarna nästan rörde vid lyktstolparna och när Tom tittade tillbaka hade de båda personerna för­ svunnit. Men reklampelaren vibrerade fortfarande under Toms fingrar efter slaget från käppen. ”Kom”, sa pappa och tog tag i Toms axel. ”Jag tror att polisen har ordnat upp situationen nu. Skynda dig nu så att vi kommer hem.”

31 

9789163873812