9789163872259

shoo mannen douglas foley

Tidigare utgivet av Douglas Foley: Ingen återvändo 2001 Shoo bre 2003 Shoo len 2009 Habib: Meningen med livet 2005 Habib: Friheten minus fyra 2005 Habib: Paris tur och retur 2006 Habib: På farligt vatten 2007 Habib: Tre gånger guld 2008 Habib: Änglar här och där 2008 Habib: Långt långt borta 2010 Habib: Borta bra, hemma bäst 2011

shoomannen Copyright © Douglas Foley 2012 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2012 Omslag: Sofia Liljander Omslagsfoto: Istockphoto/Yuri Arcurs Sättning: Bonnier Carlsen Typsnitt: Sabon & Bureau Tryckt av ScandBook, Falun 2012 isbn 91-638-7225-9 www.bonniercarlsen.se www.douglasfoley.se

Till min brorson, Daniel

”Vi kan inte ta emot visdom från någon annan, vi måste upptäcka den själv genom erfarenheter som ingen kan göra åt oss eller bespara oss.”

Marcel Proust, 1871–1922

På spaning efter den tid som flytt

”What is divine deserves our respect because it is good; and what is human deserves our affection because it is like us. And our pity too, sometimes, for its inability to tell good from bad …”

Marcus Aurelius, 121–180 Meditations

Ett ”Skulle du kunna döda någon?”

Djano hade svårt att uppfatta frågan. Rösten var grötig, som om den som pratade var svårt förkyld. Han skakade oförstående på huvudet. ”Döda, skulle du kunna döda någon?” Nu var rösten tydlig. Om han bara kunde se den som ägde rösten, tänkte han.

Men rummet, om det nu var ett rum han befann sig i, var mörkt. Det kanske var en grotta. Varför han plötsligt kom på det visste han inte, men luften var kvalmig, tryckande, och det luktade syrligt, som mögel.

Han var snarare förvirrad än rädd. Han ansträngde sig för att tyda något av varelsen som pratade, men det var ogenomträngligt svart. Djano funderade på att ta ett steg framåt, i riktning mot rösten, men vågade inte ifall han skulle ramla ner i en avgrund. Han såg på sina händer. Även de var osynliga. Tanken slog honom att han kanske var död. Att hans egen kropp var osynlig. Var inte just detta ett bevis på att kroppen inte fanns längre? Men om han bara var en ande, varför då denna fråga? Var det ett slags test? ”Nej”, svarade han. ”Nej?” Djano tänkte. Jo, han kanske skulle önska livet ur någon om denne hade gjort något fruktansvärt. Det var inget onaturligt med det. Men att gå från tanke till handling var något annat.

9

En oförrätt blev inte ogjord av ytterligare en oförrätt. Och samvetet. Hur skulle han klara att leva med det resten av livet? ”Jag tror … Under inga omständigheter”, svarade Djano men märkte tvivlet som hade krupit in i svaret.

Rösten gav ifrån sig ett litet skratt samtidigt som Djano kände hur luften blev varmare. ”Var är jag?” frågade Djano. Han kände sig dum. Det var som att ställa frågan till ett tomt intet.

Det blev svårare att andas. Om inte trycket lättade skulle han dö, och om han redan var död skulle han dö en andra gång, vilket han visste var helt ologiskt. ”Din pappa är sjuk.” ”Hur vet du det?” undrade Djano förvånat. ”Allvarligt sjuk”, sa rösten. ”Föreställ dig att han är på sjukhuset och det enda som gör att hans hjärta slår är konstgjord andning. Livskraften rinner ur honom, han plågas.

Skulle du stänga av?”

Djano tänkte noga. ”Jo, kanske … förmodligen.” ”Det betraktas som mord.” ”Jag vill inte se min pappa … lida.” ”Du sa, ’under inga omständigheter’.” ”Jag … Det kanske finns exceptionella omständigheter.” ”Som gör att du skulle kunna döda någon.”

Ordet döda var för stort för Djanos hjärna att hantera.

Han svalde och tittade åter i rikting mot rösten. ”Men säg, var är jag?” upprepade han. ”Det är inte var du är som är viktigt”, sa rösten. ”Utan vem du är.” ”Vem … Vem är jag då?” sa Djano, fast hans egen röst lät mer som ett pip. Han började bli rädd. Han behövde luft, han behövde ljus.

10

”Tänk. Att dö utan att veta vem du är?” sa rösten och gav ifrån sig ett hånfullt skratt. Skrattet dånade för att sedan avta när mörkret, som genom en förtrollning, förvandlades till bländande ljus, instängdheten till oändlig rymd.

Rädslan förvandlades till något behagligt.

Solens värme omslukade hans kropp. En vindpust lekte i hans hår.

Det var skönt, men han vågade inte riktigt slappna av än.

Han tittade upp, såg sig omkring. Jo, han var i sin morbrors luftballong. Han var ensam i korgen. Han tittade över kanten, blev återigen förvirrad. Han kände inte igen sig. Han befann sig ovanför ett hav, och i fjärran såg han en vit strand, full av solbadande människor.

Han svävade högt uppe i luften. Människorna såg ut som små lilleputtmäniskor. Han kollade på repet som var fäst i korgens insida. Morbror Björn brukade ta upp det när ballongen kom upp i luften, men nu hängde det utanför. Djano sträckte sig över kanten, ville se hur det hängde, när nästa förvandling inträffade. Än en gång denna förvirring. Plötsligt hängde han i repet, svävade.

Armarna värkte och känslan av välbehag förvandlades ögonblickligen till illamående.

En sak var säker.

Han skulle dö.

Det var inte som om han hade möjlighet att välja. Det var ett oåterkalleligt faktum, som naturens förvandling från grön till gul på hösten.

Han hade inte ork nog att hålla sig kvar. Allt var tyst, men som från ingenstans hörde han några mjuka beats. De var från Naslåten Life’s a bitch: Yeah, life’s a bitch and then you die die, that’s why we get high high.

11

Varför denna låt? Han insåg det ironiska i texten, fast han hade inte tyckt att livet var så jävligt. Jo, ibland var det riktigt bitchigt, men för det mesta var det helt okej. Det hade till och med funnits stunder när han tyckte att livet gick som på räls. Han kunde inte komma på ett exempel, inte nu i denna stund, vilket var märkligt för han hade hört att i ögonblicket innan man dog spelades hela livet upp inför ens inre syn.

Ett ögonblick. Vad bestod det av?

Sekunder, minuter, nanosekunder? Hur mycket tid gick det mellan det sista andetaget och döden?

Ingenting spelades upp för hans inre syn. Det enda han kände var en krypande rädsla.

Han ville inte dö.

Hans tid var inte kommen.

I det ögonblicket, medan han tänkte, var det som om han delades itu.

Den ena delen var den som svävade med fingrarna hårt om repet. Detta var delen som bestod av kött och blod. Men han var också den som nyfiket tittade på. En spöklik varelse som orädd betraktade allting. Och han som var av kött och blod kunde ana hur anden tänkte.

Havet var vackert blågrönt. Vågorna inte mer än krusningar på ytan.

Vid vattenbrynet tyckte han sig se sina vänner. Jo, ju mer han tittade, desto större blev de. Det var hans vänner. De tittade upp, viftade som om de hejade. Eller, nej. De hade insett vad som hade inträffat. De viftade och ropade, men ur deras strupar kom inget ljud, bara mjuka strömmar av frampressad luft.

Och så denna Life’s a bitch av Nas. Hur kunde det vara möjligt? Fanns det osynliga högtalare som svävade i luften?

Var de gömda bakom molnen?

Djano tittade rakt ner, undrade när han skulle vara tvung12

en att släppa taget. Han befann sig kanske fyrtio meter ovanför vattnet.

Om man föll från trettio meters höjd var vattenytan som asfalt.

Från fyrtio meters höjd dog man omedelbart.

Värken i armarna var outhärdlig. De hade domnat. Han tittade upp, släppte greppet med ena handen. Han hade bara sekunder kvar.

Han greps av panik. Fingrarna som höll om repet var svettiga. Han kände hur de började glida.

Först långsamt, sedan allt snabbare.

Han ville inte dö.

Med en sista ansträngning försökte han få ett bättre grepp om repet. Det fungerade inte. Han bad en bön, öppnade ögonen och anade något i närheten. Det började ta form.

Det var en äldre person. En man som stod, eller svävade, i luften en bit ifrån honom. Men vem? Håret var vitt, pannan fårad, ögonbrynen buskiga. Paniken steg alltmer. Kunde det vara … Gud! Blicken klarblå, hård, men vid mungiporna tyckte Djano sig kunna se ett vänligt leende. Jo, nu såg han vem det var. Han mindes inte namnet, men det var filosofen. Hans mamma hade nyligen pratat om honom, visat boken hon hade läst om honom när hon var yngre. Han hade själv läst lite om honom.

Nu mindes han. Det var … Schopenhauer. Han som hade sagt att all strävan efter lycka var dömd att misslyckas, att allt bara var en illusion. Man föddes som ett förväntansfullt barn, for snabbt genom en bubblande tid som tonåring, sedan slet man som vuxen, därefter väntade en skraltig ålderdom följd av förödmjukande sjukdomar som till slut tog ens liv.

Och den dunkande musiken … Life’s a bitch and then you die die …

13

Men Djano var inte där än. Han var tonåring, och om det som Schopenhauer sagt var sant ville han åtminstone få uppleva det själv.

Bilden av den gamle gubben löstes upp som ett moln och lämnade efter sig ett gapande tomrum.

Fingrarna gled sakta, armen värkte. Han släppte taget.

Han föll. Magen åkte upp mot halsen som den gjort den där gången han åkte Fritt fall på Grönan. Hans korta liv spelades inte upp framför hans ögon. Även där blev han lurad.

Havet kom allt närmare. Skulle han känna smällen?

Han hann inte tänka mer. Han blundade.

Det small.

14

Två Kroppen ryckte till, tvingade honom att öppna ögonen. Under några utdragna sekunder hade han svårt att orientera sig.

Ljuset bländade honom. Hjärtat pumpade. Och ljudet, Life’s a bitch and then you die die, ökade i styrka ju mer han vaknade till.

Han var i sitt rum.

Händerna trevade långsamt över axlarna, benen, magen.

Han var inte död. Han hade drömt.

Han låg på golvet, på rygg, med världens stånd. Även det orsakade en viss förvirring. Hur kunde man uppleva något så skrämmande och ändå vakna med en rejäl fjong?

Sängöverkastet låg på golvet. Han hade ramlat ur sängen.

Han andades ut, lättad över att det bara hade varit en dröm.

Solen sken in genom sovrumsfönstret och lyste upp den turkiska mattan som han hade ramlat på.

Han reste sig, tog upp överkastet och la tillbaka det i en hög på sängen. Klädd i boxershorts gick han till badrummet för att pinka.

Morgonens andra känsla av lättnad. Och den ville aldrig ta slut. Hur mycket hade han druckit kvällen innan?

Han mindes inte, orkade inte minnas. Jo, han hade varit hos Linda. Han brukade sova över hos henne. Nej. Det var inte helt sant. Han hade sovit över hos henne ett par, tre 15

gånger. Men igår hade hon varit konstig. Hon hade varit tvär, pratat i korta meningar och till slut sagt att han måste gå eftersom hon hade läxor.

Han tvättade ansiktet med kallt vatten.

Musiken dunkade fortfarande. Hans brors rum låg vägg i vägg med hans.

På väg till köket öppnade han dörren till Kevins rum. Ljudet slog emot honom. Kevin satt vid datorn med ryggen mot honom. Med hörlurar. ”Men hallå, sänk volymen!”

Ingen reaktion. Kevin spelade datorspel.

Djano ropade igen, men detta försök till kontakt var lika meningslöst som det första. Han stönade. ”Huset brinner!” Ingen respons. ”Idiot! En gubbe står bakom dig. Han har en hammare i sin hand och han tänker slå ihjäl dig!” Det hjälpte inte heller.

Djano tog några sömniga steg mot brodern. ”Brorsan, det står världens sexigaste blondin bakom dig och hon är helnäck!”

Kevin tittade inte ens upp. Djano la handen på hans axel.

Kevin hoppade till och slet av sig hörlurarna. ”Vafan är det, du skrämde livet ur mig ju?” ”Snälla, kan du sänka?” ”Ska du leka pappa nu när pappa inte är här?” ”Det är så högt. Jag kan inte tänka.” ”Jag vet, men vad har det med saken att göra?”

Kevin log, sträckte sig mot volymknappen och sänkte ljudet.

Han satte på kaffevatten, tog yoghurten och marmeladen ur kylskåpet, stoppade ett par brödskivor i brödrosten och tittade på klockan.

16

Vattnet kokade.

Han njöt av kaffedoften som omslukade honom. Märkligt, tänkte han. För ett par år sedan avskydde han kaffe, nu kunde han knappt börja dagen utan en kopp.

Han satte sig ner och bredde marmelad på brödet när mobilen pep.

Det kunde vara Linda. Han hoppades det. Hon kanske ville be om ursäkt för sitt kyliga beteende igår. Det kanske var ett hormongrej, tänkte han. Tjejer kunde råka ut för humörsvängningar innan de fick mens. Det hade han lärt sig.

Mobilen gled ur fingrarna och landade med en duns på golvet. Han svor, böjde sig ner och tog upp den.

Messet var inte från Linda. Det var från hans mamma: Lycka till på provet älskling ;D. Mammas hälsning framkallade flashbacks av mardrömmen. Han började långsamt förstå. Hans pappa hade fått sin cancerdiagnos för ett par veckor sedan. Nu låg han på sjukhuset. Aldrig tidigare hade Djano tänkt så mycket på döden.

Den fanns som en skugga inuti honom.

Och den leende gubben, Schopenhauer.

Det var svenskprov idag. Muntligt. Klassen hade fått i uppgift att läsa en bok av Herman Hesse: Narziss och Goldmund.

Den var urtråkig. Språket ålderdomligt och omständligt.

Han kunde knappt läsa fem sidor åt gången innan han började gäspa. Tio sidor och han föll i djup koma.

Hans mamma hade sett honom ligga på soffan med boken och undrat vad han läste. Han visade upp Hesses bok. Hon blev eld och lågor, sa att hon hade läst den när hon var tonåring och tyckte att den var så bra.

Djano var idel förvåning. Han kunde inte förstå vad det var hos Hesse som gjort att han fick Nobelpriset, och nu und17

rade han vad hans egen mamma hade för smak som tyckte så mycket om hans böcker.

Det var för några veckor sedan. Innan hans pappa fick veta att han hade cancer. Samtalet om Hesse gjorde att hans mamma kom in på filosofen Schopenhauer, som mamma sa påverkat Hesse. Hon sa att Schopenhauer påstod att människans öde var mörkt eftersom människan var slav under sina drifter. Och det fanns absolut inget happy end. Livet slutade med döden ju. Fast det kunde finnas något slags tillfällig befrielse om man ägnade livet åt konsten. ”Tror du på det?” hade han undrat. ”Jag vet inte. Fast jag tror Schopenhauer menade att när man är mitt upp i något, till exempel musik, så kan man uppleva ett tillstånd av tidlöshet.” ”Tidlöshet?” ”Ja, en sorts harmoni, eller en känsla av någonting bortom tiden. Han tog starkt intryck av buddhismen.” ”Okej, så att jobba som lärare som du då”, hade han sagt. ”Betyder det att du aldrig kan uppleva detta?” ”Man kan det. Inte hela tiden, men ibland när man är fokuserad och totalt uppslukad av en uppgift. Då kan man uppleva tidlöshet oavsett vad man gör.” ”Kan man inte bara stänga av klockan?” ”Var inte dum, Djano.”

Samtalet med mamma hade fortsatt en stund innan hon lämnade honom ifred med boken.

Hesses Goldmund lämnade något kloster och begav sig ut i världen där han hade sex med många kvinnor, såg döden med egna ögonen, upplevde krigets hemskheter och jobbade som skulptör. Hans många erfarenheter bidrog säkert till att göra honom till en bra konstnär, men det förändrade inte Djanos upplevelse av boken. Den var urtråkig och hans mamma hade 18

inte ens varit borta i mer än fem minuter innan han började gäspa. Men senare hade han googlat på Schopenhauer och läst om honom.

Han svalde det sista av kaffet. Det var snart dags att dra, och han skulle först ringa Simon. Det var de två i området som gick samma program, och som vanligt skulle de åka in till skolan tillsammans.

Djano satt tillsammans med Simon, Paulina, Natalie och ­Johan och åt en sen lunch i elevmatsalen. Maten hade lagats av årskurs ett. ”Smakar bra ju”, sa Djano som älskade stekt torsk. ”Lite för mycket smör”, sa Paulina. ”Jag menar, hallå, fisken simmar i smör ju. Man behöver lina och krok för att få upp den.” ”Du tänker för mycket på figuren”, sa Simon. ”Något som du borde göra”, svarade Natalie. ”Ey, vad säger du, jag är inte tjock.” ”Simon är bara mullig”, sa Johan. ”Om Simon är ’bara mullig’ så ser jag ut som Scarlett Johansson”, sa Paulina. ”Jag svär, du ser ut som Scarlett Johansson”, sa Djano. ”Du har lika fina pussläppar som hon.” ”Och lika vackra ögon som hon”, sa Simon. ”Tycker ni verkligen det?” Paulina lyste upp. Hon la flirtigt en hårslinga bakom örat. ”Definitivt”, sa Simon. ”Om man såg dig en mörk höstkväll på hundra meters avstånd skulle man utan tvekan se att du liknar Scarlett Johansson.” ”Om man var blind, typ”, sa Djano. ”Vad elaka ni är”, sa Natalie och skrattade. ”Paulina är jättesöt.”

19

”Vad tyckte ni om provet då?” undrade Djano. Han hade ätit klart och petade tänderna med en tandpetare. ”Den tråkigaste bok jag någonsin har läst”, sa Johan. ”Men diskussionen var intressant.” ”Jag höll på att somna”, sa Natalie. ”Och allt det där snacket om Schopenhauer och den där andra snubben, vad han nu hette. Jag fattade ingenting.” ”Nietzsche”, sa Simon. ”Anna ville bara förklara hur de påverkade Hesses författarskap.” ”Jag fattade inte i alla fall”, sa Natalie. ”Vad menade Nieztsche, typ?” ”Något med att konsten måste innefatta både livets skönhet och livets mörker för att vara riktigt bra konst”, försökte Simon. ”Som Anna sa ju. Han som stannade kvar i klostret, Narziss, han står för det vackra, medan livet som Goldmund upplever utanför klostret står för mörkret.” ”Och när Goldmund kommer tillbaka till sin vän Narziss lyckas han skapa stor konst”, sa Djano och ryckte på axlarna. ”Fast jag förstod heller inte så mycket.” ”Han kanske bara menade att en konstnär ska ha upplevt livets alla sidor innan han eller hon kan göra bra konst”, sa Paulina. ”Alltså, man ska helt enkelt vara med om mycket.” ”Mmm”, sa Djano. Det uppstod en stunds tystnad, som om var och en tänkte på vad de hade lärt sig på svensklektionen. ”Den där Schopenhauer verkar vara en skön snubbe”, sa Johan. ”Allt det där snacket om harmoni och tidlöshet. Det är sånt jag upplever när jag röker en joint ju.” ”Exakt”, sa Djano och satte sig upp. ”Snubben var kanske hög när han skrev, trodde det var skrivandet som orsakade harmonin, men i själva verket var det jointen.” Simon och ­Johan skrattade.

Paulina skakade på huvudet. Hon tittade på Natalie.

20

”Ska vi dra?”

Natalie reste sig, tog brickan. ”Jo, vi drar”, sa hon och såg på killarna. ”Jag vill inte vara kvar med de här snorungarna. De är så barnsliga.” ”Åhhhh”, suckade killarna unisont och tittade på Natalie och Paulina medan de gick mot utgången.

21