9789163872099

Ulf Stark

Mati Lepp

Astor var min bästa kompis. Han vågade nästan allt.

Och så kunde han en massa bra saker.

Som till exempel: att vifta med öronen. Och busvissla.

Och stå på händer. Och fisa när han ville. Och härma ringklockan i skolan, så att lärarna trodde att det var rast. Ändå var hans mamma och pappa oroliga för honom.

– Jag undrar vad det ska bli av dej? sa hans mamma.

– Jag ska bli en stjärna, sa han.

Så visslade han en urgammal sång, som hette ”Vill ni se en stjärna, se på mej”. Den var hans mammas favorit­ låt, som hennes mamma hade sjungit för henne när hon var liten.

Astor visslade den så högt han kunde för att göra sin mamma glad, eftersom hon låg på sjukhus.

Då kom en sköterska och sa att han störde dom andra patienterna.

– Du ser Ruben, hur man än gör så gör man fel, sa han.

Jag nickade. För det var jag som var Ruben.

– Och ful är jag också, suckade han.

– Inte så farligt, sa jag.

Sen gick vi. För då hade Astors mamma somnat med ett leende på sina bleka läppar.

10

Astors pappa och mamma hade en frisersalong.

Det var mamman som var duktig på att klippa, föna, tona och göra frisyrer. Pappan brukade mest få ta hand om gamla gubbar som inte hade så mycket hår kvar.

Och sköta pappren.

Nu var han bekymrad för affärerna också. För när mamman var borta gick dom inte så bra. En dam hade han klippt snett i nacken. Och en annan fick fel färg på sitt hår.

– Det är ju grönt! klagade hon. Jag skulle ha rött.

Jag ser ju inte klok ut!

– Jag är ledsen. Jag är färgblind, sa pappan.

12

13

– Ni ser ut som en sjöjungfru, sa Astor. Det är snyggt.

Men se på mej! Utstående öron, fräknar och tänder som en häst!

Han satte ansiktet bredvid hennes i den stora spegeln och visade sina stora tänder.

– Måste ni vara här i frisersalongen, pojkar, sa Astors pappa. Jag blir nervös. Har ni inga läxor?

– Nej, sa Astor.

Men vi gick ändå. För vi hade ändå läst klart serierna i tidningarna som var till för kunderna som väntade på sin tur. Det var tidningar som hans pappa hade haft när han var liten.

14

Mandrake var bäst, tyckte jag. Han hade slängkappa, frack, hög hatt och en muskelknutte med leopardväst till betjänt. Hans tjej hette Narda.

Men det som verk­ligen gjorde honom häftig var att han kunde hypnotisera. ”Mandrake gör en hypnotisk gest”, stod det.

Sen behövdes det inget mer.