9789163872006

DE LEVANDE DÖDA

FRUKTAN CHARLIE HIGSON

översättning Nina Östlund

Tidigare utgivna i serien

DE LEVANDE DÖDA Del ett: FIENDEN (2010) Del två: FARSOT (2011)

FRUKTAN Originalets titel The Fear Copyright © Charlie Higson 2011 Published by the Penguin Group, London 2011 Svensk utgåva av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2012 Omslagsfoto © Shutterstock Formgivning Sandra Bergström Översättning Nina Östlund Redaktör Yrsa Winbergh Tryckt av ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-638-7200-6 www.bonniercarlsen.se

Till Amanda – för allt

Jag vill tacka Alex Lawson för en fantastisk dag bakom ­kulisserna på The Natural History Museum.

Och Doug Kempster vid The Port of London Authority, för att han förklarade för mig hur floden Themsen beter sig.

Samlaren Prylar … fler prylar … Fixa fler prylar … bra prylar …

Det var mörkt ute, nu var det ingen fara att ge sig av. Han pressade sin enorma kroppshydda genom gången och ut genom ytterdörren, vädrade i luften. En flottig hårgardin föll fram över ögonen. Han strök bort den från ansiktet med en jättelik, fet hand och smetade samtidigt ut en glänsande gul strimma var från en sprucken böld på kinden.

Han log. Han skulle ut och hitta fler prylar.

Fler prylar.

Prylar var egentligen det enda han någonsin hade brytt sig om. Saker. Grejer. Apparater. Leksaker. Manicker. Hans lilla källarvåning hade alltid varit full av dem. Dag och natt hade han suttit framför sin dator med teven på, musiken på full volym, och spelat spel – han spelade och spelade och spelade tills han helt förlorade tidsuppfattningen. Han hade varit så lycklig, omgiven av sina prylar, hyllorna med dvd:er, cd-skivor och gamla vinylskivor, serietidningar, Star Wars-gubbar, manga-figurer, Star Trek-grejer, böcker och veckotidningar, hämtmatskartonger, leksaksrobotar, keyboards, förstärkare och bildskärmar … Inget kastades bort. Gamla datorer s­taplades 9

i hörnen, mobiler, ­kameror, trassliga högar av sladdar och ­kontakter …

Prylar. Ett liv fyllt av prylar.

Så småningom hade han gjort hål i väggarna, grävt sig ut ur lägenheten, tagit över källarutrymmena bredvid och när de var fulla hade han förflyttat sig uppåt, våning för våning, och proppat huset ännu fullare med prylar.

Och nu var han ute för att hitta mer. Det var så lätt nuförtiden. Allt låg bara och väntade på att han skulle komma och ta det. Han höll två stadiga kassar i sina köttiga händer, även om han inte trodde att han skulle behöva dem i kväll. I kväll letade han efter leksaker. Hans senaste leksaker hade blivit så trasiga att de inte gick att laga. De hade slutat röra sig, slutat att underhålla honom med sina knasiga påhitt. Slutat göra lustiga ljud. Vad hade man för nytta av leksaker om man inte längre kunde leka med dem ?

När de inte fungerade längre åt han helt enkelt upp dem.

Att samla prylar och äta, det var det enda han gjorde nu.

När leksakerna hade gått sönder satt han nedsjunken i ­soffan och stirrade på de svarta teveskärmarna i väntan på att det skulle bli mörkt. Ibland satt han vid datorn och knappade på tangentbordet, djupt inom honom dök det upp ett suddigt minne. Timme ut och timme in. Klick, klick, klickandet blev till en sorts märklig musik.

Men nu hade han ett mål.

Han vaggade långsamt nedför gatan med försiktiga steg.

Den bleka månen och de avlägsna stjärnorna gav precis tillräckligt med ljus för att han skulle kunna ta sig fram. Han 10

hade inget emot mörkret. Han hade faktiskt alltid varit en nattmänniska, suttit inne med fördragna gardiner, utan att bry sig om sol eller frisk luft eller andra människor.

Men han tog det lugnt. Om han ramlade skulle det vara svårt för honom att komma upp igen. Hans bara fötter trampade stadigt på den smutsiga gatan som var så välbekant för honom. Natt efter natt gick han från affär till affär, från hus till hus och plundrade dem på fler prylar. Likt en stor, klumpig björn som söker igenom folks soptunnor och river och ­sliter för att komma åt det han behöver.

Den stora byggnaden en bit bort lockade honom. Varu­ huset. Så många nätter han hade tillbringat där och så mycket han hade hittat. Men det hade blivit för farligt. Andra hade tagit sig in och bildat nästen och ibland försökte de attackera honom när han rotade runt efter sådant han hade missat. De kunde inte göra honom någon egentlig skada – han var för stor, för tung, för kraftig – men han tyckte om att leta efter sina prylar i lugn och ro. Därför hade han börjat ta sig in i bostäder i stället. Där fanns det alltid prylar. Det här hade varit fina kvarter. Han släpade ut hifi-anläggningar, drog loss platteveapparater från väggarna, grävde i lådor efter kameror, gps:er och mobiler och tryckte ner allt i kassarna för att bära hem det och utöka sin samling.

Fast inte i kväll. Han måste koncentrera sig och inte g­ lömma vad han letade efter.

Leksaker.

Han hade hört dem föregående kväll. Känt lukten av dem när han var på väg hem med dignande kassar. Han försökte 11

komma åt dem i huset där de gömde sig, men himlen hade börjat ljusna ovanför hustaken och då kröp han ner i sin källare för att hålla sig undan tills mörkret återvände.

Han hatade solen. Den brände mot huden, förblindade honom och gjorde honom alldeles förvirrad, så att han inte kunde tänka klart. Mörkret var varmt och kändes skönt, som en gammal filt. Hela långa dagen satt han och hängde i soffan, väntade, slumrade till, drömde. Och nu … Nu hade han hela natten på sig att bryta sig in och komma åt leksakerna.

Han log när han såg framför sig hur kul han skulle ha när han tagit hem leksakerna till sin samling. När han stack dem och fick dem att skutta runt på golvet. När han lät dem komma undan, och sedan drog tillbaka dem. Han skrockade, det lät som ett blött gurglande i halsen.

Prylar …

Han önskade bara att de höll längre och inte gick sönder så lätt, för det var jobbigt att fånga dem. De rusade runt och lät alldeles för mycket. De flesta gick sönder innan han ens lyckades få hem dem.

Han följde doften nedför gatan och strök bort snoret som ständigt bubblade fram ur näsan. Han dreglade också. Klibbig saliv rann ner på hans fläckiga T-shirt.

Prylar …

Det tog honom en evighet att gå nedför gatan, runda hörnet och komma in på nästa gata. Stegen landade mjukt på asfalten. Han hoppades att ingen hade varit där före honom.

Lukten från leksakerna var mycket stark.

Här var det. En affär som han ofta brukade besöka. En 12

apparat­affär. Länsad för länge sedan, men leksakerna hade ­tagit sig in. Han hade gått förbi föregående kväll och den goda, söta doften hade överväldigat honom. Han försökte bryta sig in, men det satt fastspikade plankor för ytterdörren.

I natt hade han dock gott om tid.

Han log igen.

Prylar …

Bra prylar. Coola prylar. Fler prylar. Fina prylar. Fler prylar.

Prylar prylar prylar.

Det fanns ingen annan i närheten. Gatorna låg öde i kväll.

Han gick över vägen, när benen gneds mot varandra hördes ett svischande ljud. Så tryckte han in ansiktet mellan två av plankorna och sniffade. Han ville vara säker. Ibland kunde deras lukt dröja kvar i flera dagar efter att de hade gett sig av. Nej. De var fortfarande där. Hans leksaker. Han la hela sin tyngd mot brädorna, hörde hur de knakade och gnisslade, kände hur de gav efter. Han stönade av förtjusning. Just så skulle det gå till. Kvällen innan hade han gjort misstaget att försöka dra bort plankorna med händerna. Det var bättre att trycka. Han backade. Satte ner kassarna. Rörde sig sedan framåt, sprang inte precis, men ökade farten. Tills …

DUNS.

Han träffade plankorna, de knäcktes och han hörde ljud från insidan. Snabba steg. Viskningar. Leksakerna var vakna.

Han klev bakåt, en längre bit den här gången, sedan gick han framåt igen och andades väsande genom näsan.

DUNS.

Och igen. Igen och igen och igen – långsamt, mekaniskt, 13

tålmodigt – tills slutligen träet i hans väg splittrades och han tog sig in. In i mörkret.

Prylar … Kom igen … Var är de schysta prylarna ?

Lukten från leksakerna var mer intensiv nu. Den fyllde hans sinnen och berusade honom. Han blundade och s­mackade med läpparna, sedan stack han ut tungan och smakade på ­luften. De var nära. Om han bara lyckades fånga två, kanske tre, av leksakerna, skulle han kunna leka med dem hela natten tills han somnade. Och efter det ? Hur länge ? Kanske några dagar innan de gick sönder.

Men var fanns de ? Han slutade gå omkring och stod alldeles still, så att han kunde lyssna. Det hördes ett skrapande ljud, något som skramlade och slog. Fler viskningar. Ssss-ssssss-sss-ssssssss … Han rörde sig mot ljudet, trevade sig fram genom den mörka butiken, förbi de tomma hyllorna och ­vidare inåt.

Där var de. Fyra stycken. Som försökte öppna en bakdörr.

De hade stängt in sig själva utan att ha någon väg ut. Han bredde ut armarna och rapade. Leksakerna vände sig om på en och samma gång, deras ansikten lyste vita i mörkret. En av dem störtade sig över honom, men han kände det knappt.

Likt en nattfjäril som dunsar mot ett fönster. De skrek. Varför skrek de alltid ? Varför kom de aldrig med tyst och stilla ?

Kom igen … prylar … hjälp till lite …

De var av den mindre sorten, lätta att bära, men också lätta att ha sönder. Han valde ut en och försökte att inte låta sig distraheras av de andra. Den minsta. Han trängde in den i ett hörn, de andra slog mot hans rygg. Som nattfjärilar.

14

Så där. Han fick tag i den. Han plockade upp den och klämde fast den under sin feta arm. De som var kvar fortsatte att slå honom och skrika, deras ljusa röster irriterade honom.

Om de hade flytt kunde de kanske ha kommit undan, för de var snabbare. Han skulle ha förföljt dem hela natten, långsamt och säkert, följt deras lukt, och han visste att de mindre inte skulle ha orkat så länge – de blev alltid trötta före honom. Men de här hade stannat för att slåss, på så sätt blev det enklare.

Två av dem hade käppar. De två största. Deras slag gjorde inte ont, kändes inte mycket mer än kittlingar. Han suckade och svepte ut med sin fria arm, så att en for in i väggen. Han visste att den skulle gå sönder, men han kunde i alla fall inte ta hem alla. Den krossade leksaken föll i golvet och sedan lyckades han lägga vantarna på den andra lilla. Två räckte.

Han stoppade in den ordentligt bland fettvalkarna.

Skulle han försöka ta ytterligare en, gripa den om nacken.

Fast det hände att de gick sönder när han gjorde så.

Nej, han skulle låta den vara. Kanske skulle den hålla sig i närheten, då kunde han komma tillbaka och ta den i morgon.

Han suckade igen och började gå tillbaka mot framsidan.

Den fjärde leksaken följde efter honom genom affären.

Den hade hittat en större käpp. Den var vass. Leksaken skrek mycket högt när den stötte mot honom med käppen. Tänk om den följde efter ut på gatan, hela vägen hem, och lät så att den lockade till sig de andra. Då skulle de ge sig på honom för att ta hans skatter.

Han stannade, vände sig om och pressade sin enorma mage mot leksaken, tvingade upp den mot väggen. Han tryckte hårdare 15

och hårdare, såg hur det mjuka fläsket formade sig runt leksaken tills den inte syntes mer. Den sprattlade lite svagt.

Sprattlade och sprattlade och slutligen rörde den sig inte mer.

Samlaren klev undan, men den lilla kroppen satt fortfarande fast i hans mage. Han tog den i håret och klev ut på gatan.

Den skulle inte duga att leka med, men han kunde slänga den på mathögen.

Nu hade han en leksak under var arm och släpade den tredje och trasiga efter sig längs gatorna hem.

Kassarna lämnade han kvar där de låg. Han hade en massa andra. Flera travar bland alla övriga prylar. Fast det kändes inte riktigt bra. Han hatade att lämna kvar något.

Leksakerna under armarna sprattlade och kämpade emot, men när han var framme vid sin ytterdörr hade de slutat av ren utmattning. Han var nöjd med sig själv. Han hade uträttat en hel del under natten. Nu hade han fler coola prylar.

Nya leksaker. De skulle roa honom i några dagar. Han tänkte på allt han kunde göra med dem, alla lekar han skulle kunna leka. Men allra först, så snart han hade fått in dem, skulle han bryta av deras små ben. Han hade lärt sig av bitter erfarenhet, att de kunde fly annars. Varför försökte de alltid fly ?

Varför kunde de inte bara stanna och leka fint ? Varför skulle de krångla till allt ?

Och varför måste de alltid gå sönder efter ett tag ?

16

HANDLINGEN I DEN HÄR BOKEN BÖRJAR FEM ­DAGAR INNAN HÄNDELSERNA SOM BESKRIVS I SLUTET AV FARSOT.

1 Alla drömde mardrömmar. Det hade varit konstigt om de inte gjorde det. De hade ju sett så många underliga och skrämmande saker. Sjukdom och död, eld och mörker och kaos. Deras värld hade slagits i spillror. De hade sett nära och kära förgöras av sjukdomen: mammor och pappor, äldre syskon, bästa vänner. Ingen hade sluppit undan verkningarna av den. Samtliga hade förlorat någon närstående och en del hade förlorat alla.

Hur skulle man kunna undgå mardrömmar när man hade sett sina föräldrar tappa förståndet undan för undan ? Sett hur deras kroppar förvandlades av sjukdomen, sett blåsorna som bredde ut sig över huden, hur köttet förtärdes tills smittan slutligen ledde till deras död ?

Eller det som var värre.

För om de inte hade dött, om de levde vidare som själlösa varelser och hasade omkring med ruttnande kroppar på jakt efter levande föda, då var det mycket, mycket värre.

Barnen som hade sökt sin tillflykt till Towern försökte glömma. De försökte radera minnet av allt de gått igenom, men när de sov vaknade något längst inne i hjärnvindlingarna till liv och de blev åter påminda om vad som hänt. Plötsligt 20

var de där igen, återupplevde hur någon de älskat drabbades av sjukdomen, eller hur en vän blev attackerad av de hungriga varelserna som en gång hade varit mänskliga. Plötsligt gömde de sig igen för sin egen familj, försökte komma undan när en mamma eller pappa grep efter dem med ruttna fingrar …

De pratade och kämpade i sömnen. De ropade. Det hördes skrik i natten. En del gick i sömnen och hittades på underliga ställen, förvirrat babblande. Det hände mer än en gång att någon vaknade med en väns händer runt halsen.

DogNut skilde sig inte från de andra. Natten innan han skulle ge sig av från Towern drömde han sin gamla vanliga mardröm igen. Varför just den ? Varför samma dröm natt e­ fter natt ? Varför kunde hans hjärna inte släppa just det minnet ?

Han hade överlevt farligare attacker. Förlorat närmare vänner.

Varför smög sig just den drömmen in i hans hjärna under nattens mörka timmar, likt en skuggvarelse ? Fick även honom, som var senig och tuff och streetsmart och inte verkade rädd för något, att fara upp ur sömnen, intrasslad i sina sängkläder, gråtande som ett spädbarn efter sin mamma.

Varje natt utspelades samma drömsekvens. Han lyckades aldrig vakna innan det där fruktansvärda ögonblicket …

Kanske det var det märkliga i det som hände, det att han aldrig hade sett någonting liknande vare sig före eller efter.

Det långsamma, vedervärdiga, overkliga förloppet. Till och med när det hände hade det verkat som en dröm.

Det inträffade strax efter att han hade kommit till Towern, när de fortfarande höll på att utforska sin omgivning, innan de hade gjort affärsdistriktet norr och väster om dem till en 21

förbjuden zon. Där låg alla stora kontorskomplex och skyskrapor, trots att det var den allra äldsta delen av London, grundad av romarna för så där två tusen år sedan. Det var ett område där ultramoderna hightech-byggnader av glas och stål trängdes med medeltida kyrkor och solida stenhus från 1700- och 1800-talet, utsmyckade med pelare och statyer.

Den här delen av London verkade bära på en alldeles egen sorts sjuka.

Men då, för flera månader sedan, hade de inte förstått …

I sin dröm är DogNut där igen, ute och patrullerar tillsammans med sina vänner Ed och Kyle och en som heter Leo. Leo är en pratig kille och ganska tuff, men inte så lite klumpig. Även om han älskar att slåss och alltid är den förste att anmäla sig som frivillig för att gå ut och skaffa förnödenheter, är han lika farlig för sina egna i en strid som för de sjukhuvuden som attackerar. DogNut är alltid nervös när han patrullerar med honom – han är inte vaksam, är för högljudd och för självsäker – men den här dagen ligger många av de andra till sängs med influensa och han är den bästa möjliga.

De går längs en bred gata. I drömmen är allt svartvitt som i en gammal film. Sedlar virvlar omkring i blåsten likt konfetti. Alla fyra skrattar och försöker fånga så många de kan, fast de är helt värdelösa nu. De följer pengaspåret och det leder dem till en tjusig byggnad från sekelskiftet med en imponerande framsida som får DogNut att tänka på ett grekiskt tempel. Pengarna för dem dit. Det stiger rök från byggnaden, men killarna är nyfikna på att se insidan. Att hitta sedlarnas källa.

22

Karuselldörren vid ingången är låst. Men fönstren bredvid har krossats och försiktigt, för att undvika skärvorna, klättrar de in.

De kommer in i något som liknar en snobbig bank av något slag. Golvet är av marmor, med plattor lagda i ett runt kompassliknande mönster. Runtomkring ser de pelare, snidat trä, väggmålningar och några stora, vissna träd i krukor. Längst in leder en trappa upp från entréhallen, till vänster ligger en öde receptionsdisk. Det syns inga tecken på mänsklig aktivitet.

Leo vill gärna fortsätta utforskningen.

Han säger något om att söka efter guld.

Sedlar har man inte mycket nytta av, men guld kommer alltid att vara värdefullt De går mot trappan. Men när de befinner sig mitt på mönstret av marmorplattor hörs ett knak och golvet börjar ge vika under deras fötter. DogNut hugger instinktivt tag i Leo och de håller i varandra när golvet brakar. I drömmen sker allt långsamt, de nästan svävar ner, men i verkligheten måste de ha fallit snabbt och hårt.

Rätt ner i källaren.

Mirakulöst nog är de oskadda. De har landat på något mjukt. Luften är full av damm, under några sekunder ser DogNut ingenting förutom ljuset som silar ner från våningen ovanför.

Ed och Kyle hade gått en liten bit efter dem och har inte ramlat ner. DogNut hör Ed ropa ner till honom, han undrar hur det gick.

DogNut ropar tillbaka att han mår bra.

23

Vi landade på något … Han försöker komma på vad det egentligen är de står på … eller snarare i. Han har sjunkit ner till midjan i något varmt och kladdigt. Och det rör sig, likt ett jättestort djur. ”Vad är det ? ” säger Leo. ”Inget som är trevligt, det kan du lita på”, säger DogNut. ”Vi måste ta oss härifrån.” ”Men vad är det ? ” ”Det vill jag inte veta. Jag vill bara härifrån.”

När luften klarnar ser DogNut att det är ett slags själv­ lysande sken där nere. Det hjälper honom att så småningom få grepp om vad som finns runtomkring.

Ansikten. Så många att de inte går att räkna. Som tittar upp på honom. Han håller på att sjunka i ett hav av ansikten.

Han inser att den kladdiga röran han har landat i är männi­ skor. Tätt sammanpressade, som om de har smält samman till en enda, formlös klump. Staplade ovanpå varandra. Han kan se fler ansikten längre ner. Kroppar som krossats och trampats och klämts under fötterna på dem som är ovanpå.

De har flotta kostymer och dräkter på sig, fast de är ­smutsiga och trasiga, och några av männen och kvinnorna är uppen­ barligen döda. Men inte alla. Ur den geggiga sörjan skjuter händer upp, fingrar griper efter honom, huvuden sträcks fram för att komma närmare, men kropparna är så tätt packade att ingen av dem egentligen kan röra sig.

DogNut ser sig omkring, källaren är fylld till bristningsgränsen av dessa människor. Hur de lever där nere, vad de äter, har han ingen aning om. Kanske äter de det som råkar 24

ramla ner till dem. Sedan upptäcker han till sin fasa att de äter på varandra. De har bitit tag i sina grannar där de k ­ ommer åt.

Där är ett huvud omgivet av tre, fyra andra, som suger och tuggar. Och där – två huvuden som äter varandra. Han ser med äcklad fascination hur en mun sliter kinden av en kvinna och blottar hennes tandkött. Det var länge sedan hon tappade sina tänder. Det enda som hörs är ett slafsande och sörplande.

Det är något kallt och uttryckslöst över dessa människor, som om de inte brydde sig. De liknar ödlor.

Och nu inser DogNut att de försöker äta honom också. Tre munnar suger på hans ben. Han drar undan ena benet och det kommer loss med ett plopp.

Han sparkar och vrider sig ursinnigt, men så fort han har knuffat en åt sidan kommer någon annan i stället. ”Det här är vidrigt”, skriker han. ”Upp”, säger Leo. ”Vi måste upp !”

Taket är närmare än DogNut hade förväntat sig. Gud vet hur djupt det här mänskliga havet är. Han kämpar sig upp, ställer sig på axlar och huvuden och sliter sig undan från ­gapande munnar. Ed lutar sig över kanten, räcker ut handen.

DogNut sträcker sig upp och hans fingertoppar nuddar vid Eds. Men då drar Leo, som fått panik, bort honom. ”Låt mig gå först !” skriker han och klättrar uppför DogNuts kropp, använder honom som en stege. DogNut svär, men försöker hjälpa honom, knuffar på bakifrån. I sin panik råkar Leo halka och ramla åt sidan, ner i ett myller av uppvända munnar – som fågelungars näbbar. Han slår vilt omkring sig, men sjunker bara djupare ner i det mänskliga träsket.

25

DogNut försöker få tag på honom och lyckas få grepp om hans skjorta. Sin andra hand sträcker han mot Ed, som nu hänger ner genom hålet med hjälp av Kyle. DogNut kämpar för att inte tappa taget om Leo. Men förgäves. Leo har åtminstone sju vuxna som klänger på honom likt blodiglar.

DogNut vet att om han släpper taget kommer Leo att dö.

Det är bara DogNut som kan rädda honom, men risken är att han själv dras med ner, så till slut lossar han greppet och ser hjälplöst på när Leo för sista gången sjunker ner i havet av ansikten som väller upp och omsluter honom.

Scenen upprepar sig varje natt, och varje natt händer ­samma sak. Leo faller och sjunker utom synhåll i det där ­fasans­fulla.

Och den här natten, liksom alla andra, vaknade DogNut kippande efter luft, efter att ännu en gång ha sett stackars Leo försvinna. Han satt i bädden dyngsur av svett, darrande och vaggande med huvudet på sin långa hals, samtidigt som han sa till sig själv att allt var bra. Helt okej. Att det bara hade varit en dröm. En fånig dröm. Han var inte tillbaka där. Det var inte på riktigt.

Men det hade hänt på riktigt. Det var hans fel att Leo dog …

DogNut hade skrikit så högt att det börjat blöda ur halsen.

Ed hade halat upp honom och han hade rasat ihop på marmorgolvet. De undersökte honom. Han var täckt med saliv, men ingen av de sugande munnarna hade trängt igenom huden. Ed hade försökt att trösta honom och sagt att det inte var hans fel.

Men det var det. Han hade släppt taget om Leo. 26

Och hans skuldtyngda hjärna kunde inte göra sig fri från ­minnet.

Nej. Han måste få ut det ur huvudet. Tränga bort det som alla andra hemska minnen. Särskilt i natt behövde han sova, för han skulle ge sig av i morgon.

Han hade bott i Towern i ett år. Hade byggt upp ett nytt liv tillsammans med Jordan Hordern, Ed, Kyle och alla de andra som tagit sig hit efter striden vid Lambeth Bridge. Varför drömde han aldrig om den kvällen ? När halva London gick upp i lågor.

För att det inte hade varit hans fel.

Nej. Kom igen, DogNut. Var inte en sådan mes. Tänk inte på det. Tugga i dig det. Var som en man. Gå vidare. Tänk på Brooke. Underbara, kaxiga Brooke. Precis. Han log. Always look on the bright side of life, som i den gamla sången. Mardrömmen var inte den enda återkommande drömmen han hade, eller hur ?

Vissa nätter drömde han om Brooke, den storkäftade, blonda tjejen som han hade kommit bort ifrån vid Lambeth Bridge.

Det hade varit helt hysteriskt. Sjukhuvuden, som flydde undan elden, hade anfallit dem. Hälften av hans gäng hade lyckats ta sig över bron, resten av dem, liksom DogNut, hade slutligen hamnat på en turistbåt och flutit nedför Themsen …

Det var ett år sedan han såg Brooke. Och han hade inte kunnat glömma henne. I hans drömmar var hon otroligt snygg, håret var rent och gyllene, kläderna fläckfria, men hon 27

var fortfarande lika fräck och avvisande. På något sätt gjorde det bara att han blev mer intresserad av henne. Nu tänkte han göra något åt det. Han och en grupp andra barn från Towern skulle ta sig uppför floden och leta efter gamla vänner.

Men när han låg här i mörkret, under de råkalla gryningstimmarna, undrade han för tusende gången om han var riktigt klok. Varför skulle han lämna tryggheten i Towern ? Varför skulle han lämna sina vänner ? Han hade ordnat det för sig här.

Ha. Bra försök.

Han skulle aldrig bli general som Jordan Hordern. Aldrig bli lika respekterad som den kloke Ed, som alla älskade. Han var bara den knäppe andremannen, DogNut. Sitta instängd i den här dystra borgen. Skulle det vara allt. För resten av livet.

Det måste finnas något annat. Han skulle ge sig iväg. Se till att det blev något av honom. Han skulle hitta Brooke, Londons snyggaste tjej, och återvända som hjälte.

Håll fast vid det, DogNut – det är det som är din framtid.

Du ska visa alla.

Du ska visa Jordan Hordern, och Ed … och Leo. Du ska bli en hjälte.

28

2 Det var morgon, DogNuts gäng stod nere vid Themsen och höll på att lasta mat, vatten, vapen, sovsäckar och kläder i en stor roddbåt. DogNut hade på sig sin flygarjacka i skinn från andra världskriget. Liksom några av de andra hade han med sig ett harnesk av stål, men det stuvades ner på botten av båten tillsammans med allt annat. Det var för tungt och klumpigt att ro i.

Vädret var vackert och klart. Solen gnistrade i Themsens förorenade vatten, förvandlade det från smutsgrått till skimrande silver och guld. DogNut visste att det nog bara var för att han var trött och att ljusreflexerna spelade honom ett spratt, men han tyckte sig se olika skepnader i ögonvrån hela tiden, och hur han än försökte lyckades han inte riktigt bli kvitt de sista skuggorna ur hans senaste dröm och koncen­trera sig på det han skulle göra. Han måste vara försiktig. Visst, det var en underbar dag och så, och floden såg ut som något ur en Disneyfilm för tillfället, men han visste att den kunde vara mycket oberäknelig. Den var bred, djup, mäktig och full av förrädiska strömmar. Han hade själv på nära håll upplevt hur farlig den var. Samma natt som de kom hit för ett år ­sedan, hade båten de var på krockat med en bro och sjunkit.

29

Många barn hade drunknat, däribland Brooks vän Aleisha.

Bara för en månad sedan hade en kille, som lekt nere vid Traitor’s Gate nära floden, spelat tuff inför kompisarna och halkat ner från muren. Vattnet i Themsen hade knappt verkat röra sig, men den stackars killen rycktes bort på ett ögonblick och hade aldrig mer synts till.

Man måste ha respekt för floden. Ungarna hade organiserat sig under året i Towern och lärt känna omgivningarna. På senare tid hade de studerat floden. Lärt sig hur den betedde sig och att inte frukta den.

DogNut hade valt den här tidpunkten för avfärd mycket medvetet. Även om havet låg flera kilometer bort påverkades Themsen av tidvattnet. När tidvattnet steg i Nordsjön, pressade det in en enorm vattenmassa i flodmynningen, trängde upp i Themsen och ändrade riktningen på flödet. Vatten­nivån vid Towern kunde stiga ända upp till sju meter. När det blev ebb sjönk vattnet undan och sögs ut i havet igen.

De skulle färdas uppför Themsen västerut, men de måste vänta tills det blev flod så att de kunde ro med strömmen och inte mot den. Vid ebb låg vattnet först lugnt och stilla under tjugo minuter då floden inte rörde sig åt något håll, men nu strömmade vattnet bakåt med kraft, när tidvattnet tryckte på inåt land. Detta gjorde det mycket lättare att ro uppströms.

DogNut skulle ha föredragit att ge sig av tidigare, men det var först senare på morgonen som tidvattnet var gynnsamt. De hade hittat båten längre österut, på roddarklubben Rotherhithe, och den ingick i den lilla flotta av båtar som barnen hade samlat på sig och lagt till vid Towern. Det var en eka av äldre modell, bred 30

och djup, med plats för sex roddare och ytterligare två personer, en i fören och en i aktern. Barnen som ingick i expeditionen hade legat i hård träning ute på vattnet de senaste två veckorna, men de var inte några proffs precis, därför var de lite nervösa när de stuvade ner sina saker i båten inför avfärden.

Det var en blandad skara. Den yngsta var en flicka på tio år som hette Olivia, hon hade kommit bort från sin bror under striden vid Lambeth Bridge. Hon ville hitta honom igen till varje pris och hade varit ledsen under hela året i Towern. ­Olivia var en mager och ängslig liten stackare och DogNut hoppades att hon skulle klara av allt. Men hon var i alla fall modig nog att våga följa med på resan, trots att hon var så rädd som hon var – DogNut kunde inte annat än beundra henne lite för det. Bara hon inte blev till en belastning för dem …

Olivia var inte den enda tjejen med på färden. Jessica var också med. Hon var i DogNuts ålder. Precis som Olivia hade hon skilts från dem hon var tillsammans med i tumultet u ­ nder striden och hamnat på Towern. Hon sa att hon ville hitta sina vänner, men DogNut trodde att huvudskälet var att hon ny­ ligen hade gjort slut med sin pojkvän och ville komma bort från honom. Hon var lynnig och svår att ha att göra med även i vanliga fall, men nu var hon dessutom heldeppig och inget vidare sällskap. De var inte fler än åtta, så DogNut var glad för de tre starka slagskämparna: Marco, Felix och Al. Marco och Felix var två av DogNuts gamla kompisar från The Imperial War Museum, de kom med framför allt för äventyrets skull och för att hjälpa honom. De stod väldigt nära varandra, men grälade ständigt och jämt och klagade över den andre. Marco 31

var trevlig mot alla och rätt populär, Felix, å andra sidan, hamnade alltid i slagsmål för att han sa vad han tyckte. Al hade gropig hy, bred näsa och stora tänder och han ville hitta sin syster, Maria. DogNut kallade dem den gode, den onde och den fule, men aldrig inför Als gropiga ansikte. Han var het­ levrad och slogs fullständigt ursinnigt.

Den bäste slagskämpen av dem alla var ändå en jättestor kille som hette Finn. Oturligt nog hade han skurit sig i underarmen några dagar tidigare och såret hade blivit infekterat.

Nu hade han armen lindad och i mitella. Han kunde inte slåss och inte ro, men han var ändå fast besluten att komma med i alla fall. Finn hade varit på väg tvärs över södra London med några vänner från sin skola i Forest Hill när de stoppades av elden. De hade skilts åt, några hade tagit sig västerut och en eller två, plus Finn, hade tagit sig norrut och slutligen hamnat i Towern. Han hoppades kunna ta reda på vad som hade hänt med de andra. Finn sa inte så mycket och hade blivit ändå tystare sedan han blev skadad. DogNut var frustrerad för att han var satt ur spel. Finn var mycket stark för sin ålder och såg ut som om han var arton år. Det hade alltid varit bra att ha honom vid sin sida i strid. DogNut hade knappast kunnat förbjuda honom att komma med, och dessutom, även med armen i band var han till betydligt större nytta än Olivia.

Den sista deltagaren i gruppen var Courtney, hon skulle sitta bredvid DogNut i ekan. Courtney och Aleisha, flickan som drunknade när turistbåten sjönk, hade varit bästa k ­ ompisar med Brooke, och DogNut visste att Courtneys högsta önskan var att återförenas med henne. De hade varit oskiljaktiga och 32

hon saknade Brooke otroligt mycket. Courtney var en stor och tung tjej, som hade utvecklats till en tuff och orädd slagskämpe, och DogNut var glad att ha henne med.

Fem slagskämpar och tre passagerare. Inte så illa. Men åtta slagskämpar hade varit bättre …

DogNut övervakade dem medan de packade mat, vatten, filtar, rustningar och vapen i båten. Han var deras ledare och han var glad att alla gjorde det han bad om utan att muttra. Här i Towern var han kapten för Stigfinnarna, som Jordan H ­ ordern kallade killarna och tjejerna som gav sig av från Towern för att skaffa proviant, så han var van att ge order. Men alla tog order av general Jordan Hordern. Han var den som bestämde.

DogNut skulle aldrig kunna bli mer än nummer två eller tre i ordningen. Fast inte nu. Nej, under den här expeditionen var han nummer ett. Han skulle se till att de andra kom ihåg det och gjorde som de blev tillsagda.

Han log för sig själv. Numero Uno. Amiral för flottan. Ledarhunden.

Det hördes ett rop från flodstranden och när han tittade dit såg han att en liten grupp kom ut på stålpiren, där de höll på att lasta båten. Det var Jordan Hordern, Ed och tre av vakt­ erna på Towern, som bar på hillebarder. DogNut gick dem till mötes. ”Är ni redo ? ” ”Jag antar det.” ”Är du säker på det här ? ” Jordan kikade på honom genom sina tjocka glasögon. DogNut ryckte på axlarna. ”Du betyder mycket för oss här”, fortsatte Jordan.

33

”I’ll be back”, sa DogNut teatraliskt och härmade Terminator. ”Med skatter från världens alla hörn !”

Jordan drog inte på smilbanden. Han hade inte så mycket humor. ”Ta hand om dig, lova det ? ” Ed gav DogNut en stor kram. ”Bög”, sa DogNut, och då gav Ed honom en kram till, en som var hårdare och lyfte upp honom. De skrattade. Ed såg helt galen ut när han skrattade. Ärret på ena sidan av ansiktet blev vitt och förvred munnen och ögat. ”Det är inte för sent för er att ångra er”, sa DogNut. ”Kom med oss.” ”Jag stannar, Doggo. De behöver mig här. Dessutom har du full besättning.” ”Jag skulle kunna sparka ut någon. Finn är inte till mycket nytta med sin arm i mitella.” ”Nix.” Ed skakade på huvudet. ”Det här är din grej.”

Olivia kom springande och slängde sig om midjan på Ed. ”Snälla, kom med oss !” pep hon.

Ed lyfte upp henne på höften. ”Jag kan inte, Livvie. Du får det bra tillsammans med Dog.” ”Jag är rädd.”

Ed lyfte över Olivia till DogNut. ”DogNut tar hand om dig, eller hur ? ” ”Klart jag gör.” DogNut log mot Olivia och bar henne till båten, där räckte han henne till Marco och Felix som placerade henne i fören.

DogNut vände sig mot Ed igen. ”Känns bra att göra nåt, mannen”, sa han, drog ett djupt ande­ 34

tag och vände ansiktet mot solen. ”Det är tryggt här, men jag har känt mig mer och mer instängd på sistone. Vi hankar oss bara fram från dag till dag. Nu tar jag kontroll över saker oc­h ting.

Slår tillbaka. Låter inte sjukhuvudena styra mitt liv.”

Ed höjde ena ögonbrynet. ”Och så är det ju det där med Brooke.” Han flinade mot DogNut. Det klädde honom inte. ”Jäpp, Brooke”, sa DogNut. ”Du missar din chans, mannen.

Jag tänker hinna före dig.”

Ed lyfte armarna som om han gav sig. ”Hon är din, kompis.” ”Bara min”, sa DogNut. ”Du behöver bara hitta henne först.” ”Så du kunde inte låta bli att ta ner mig på jorden”, sa DogNut. ”Sticka hål på min bubbla.” ”Du hittar henne.” Ed lät väldigt säker på det. DogNut ­daskade till hans handflata och klev ner i båten. ”Men ett år är en lång tid”, ropade Ed efter honom. ”Hon kanske har förändrats ? ” ”Pang, pang, pang”, sa DogNut och satte sig bredvid Courtney. ”Nu sprack alla mina bubblor.”

Jordan lutade sig ner från piren, det gick inte att avläsa hans ansiktsuttryck bakom glasögonen. De hölls samman av kirurgtejp och var så repiga att DogNut undrade hur han ­kunde se något genom dem. ”Jag håller din plats åt dig”, sa han. ”Du kan fortsätta där du slutade när du kommer tillbaka.” ”Hej så länge”, ropade DogNut när han knuffade ut båten från pirkanten. Han log mot Courtney, lyfte upp sin åra, lät den glida ut över relingen och tittade ner i vattnet. Då såg 35

han dem, de tittade upp på honom från det mörka djupet, med gapande munnar och händer som sträcktes mot honom.

Varelserna ur hans dröm.

DogNut blundade för att stänga ute synen och kved tyst, som om han hade gjort illa sig.

Sedan stönade han. Ruskade på huvudet. Öppnade ö ­ gonen.

Han var tvungen att fokusera på det han höll på med. Det var dags att låta dagsljuset bränna bort minnena och låta den friska luften blåsa undan de svarta sjoken från drömmen.

Onda tankar. De var till ingen nytta. De förgiftade bara hjärnan. Han tänkte lämna dem bakom sig. Lämna Leo bakom sig. Lämna sin skuld där vid strandsluttningen. När han återvände skulle han vara starkare.

Han såg på de andra i båten. De verkade inte ha märkt att han fick panik. Alla hade nog med sig själva, med att sänka årorna i vattnet, sätta sig till rätta på bänkarna. Bra. ”Okej, nu kör vi”, ropade DogNut och så satte de fart, gled snabbt genom det glittrande vattnet.

36