Issuu on Google+

perc y

jackson tita nens föba nnelse

r ick r ior da n Översättning av Torun Lidfeldt Bager


percy jackson – titanens förbannelse – del 3 Copyright © Rick Riordan 2006 All rights reserved. Först utgiven i USA av Disney • Hyperion Books, an imprint of Disney Book Group Originalets titel: percy jackson and the olympians – and the titan’s curse Permision for this edition was arranged through the Nancy Gallt Literary Agency and Ia Atterholm Agency, Malmö. Först utgiven på svenska av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2007 – då under titeln percy jackson och titanernas förbannelse Översättning: Torun Lidfeldt Bager Omslagsillustration © 2008 by John Rocco Typsnitt: Indigo, Trajan och Copperplate Grafisk form: Fredrika Siwe Tryck av UAB PRINT-IT, Litauen

www.bonniercarlsen.se


Denna bok till채gnas Topher Bradfield och Toni Davis


inneh å ll

•   1. Min räddningsaktion går väldigt mycket på tok

9

  2. Biträdande rektorn får en missilkastare

28

  3. Bianca di Angelo gör sitt val

41

  4. Thalia sätter eld på New England

58

  5. Jag ringer ett undervattensamtal

72

  6. En död gammal vän kommer på besök

93

  7. Alla utom hästen hatar mig

112

  8. Jag avger ett farligt löfte

137

  9. Jag lär mig hur man odlar zombies

148

10. Jag har sönder några rymdraketer

168

11. Grover får en Lamborghini

179

12. Jag åker snowboard med en gris

193

13. Vi besöker gudarnas skrotupplag

209

14. Jag får ett fördämt problem

237

15. Jag brottas med jultomtens onda tvilling

262

16. Vi möter draken med den evigt dåliga andedräkten 286 17. Jag lägger på mig några hundra tusen extra kilon

310

18. En vän tar farväl

326

19. Gudarna har omröstning om hur de ska döda oss

335

20. Jag får en ny fiende i julklapp

354


Min r ä ddningsa k tion gå r vä ldigt myck et på tok

• packade mamma en övernattningsväska och några dödliga vapen och tog med mig till en ny internatskola. Vi plockade upp mina vänner Annabeth och Thalia på vägen dit. Det tog åtta timmar att köra från New York till Bar Harbor i Maine. Motorvägen piskades av snöblandat regn. Annabeth, Thalia och jag hade inte träffats på flera månader, men vi sa inte så mycket eftersom snöstormen och tanken på vad vi skulle göra gjorde oss nervösa. Med undantag för mamma, för hon pratar mer när hon är nervös. När vi äntligen kom fram till Westover Hall började det bli mörkt, och då hade hon berättat vartenda pinsamt minne från när jag var liten som hon kunde komma på. Thalia torkade bort imman från vindrutan och kikade ut. ”Jaha, ja. Det här ska bli kul.” Westover Hall låg på en snöig klippa. Det var en svart stenbyggnad som såg ut som en ondskefull riddares borg, med torn och smala fönster, och stora dubF r e d a g e n f ö r e v i n t e r l ov e t

•9•


beldörrar i trä. På ena sidan låg en stor, frusen skog. På andra sidan bredde det skummande grå havet ut sig. ”Ska jag verkligen inte vänta på er?” frågade mamma. ”Nej tack, mamma”, sa jag. ”Jag vet inte hur lång tid det tar. Vi klarar oss.” ”Men hur ska ni ta er tillbaka? Percy, jag är orolig för dig.” Jag hoppades att jag inte rodnade. Det var tillräckligt illa att mamma måste köra mig till mina strider. ”Inga problem, mrs Jackson.” Annabeth log lugnande. Hon hade det blonda håret instoppat i en skidmössa och de grå ögonen hade samma färg som havet. ”Vi ska se till att han inte råkar illa ut.” Mamma verkade slappna av en smula. Enligt henne är Annabeth den förståndigaste halvgud som någonsin börjat åttonde klass. Hon är övertygad om att Annabeth räddat mitt liv många gånger. Det stämmer i och för sig, men jag tycker ändå inte om det. ”Jaha, kära ni”, sa mamma. ”Har ni allt ni behöver?” ”Ja, mrs Jackson”, sa Thalia. ”Tack för skjutsen.” ”Har ni ombyteströjor? Mitt mobiltelefonnummer?” ”Mamma …” ”Har du med dig ambrosia och nektar, Percy? Och en gyllene drachma om du måste ringa till lägret?” ”Allvarligt talat, mamma, vi klarar oss! Kom nu.” Hon såg lite sårad ut, och det var inte min mening, men nu ville jag ut ur bilen. Om mamma berättade en till historia om hur söt jag såg ut i badkaret när jag var • 10 •


tre år gammal, så skulle jag gräva ner mig i snön och ligga kvar tills jag frös ihjäl. Annabeth och Thalia följde efter mig ut ur bilen. Vinden trängde rakt genom min jacka. Det kändes som att bli huggen av isdolkar. ”Din mamma är så cool, Percy”, sa Thalia så fort mammas bil var utom synhåll. ”Ja, hon är rätt okej”, erkände jag. ”Men du då? Har du nån kontakt med din mamma?” Jag ångrade mig så fort jag sagt det. Thalia är en mästare på ondskefulla blickar, vilket delvis beror på de där punkkläderna hon alltid har på sig – en sönderriven arméjacka, svarta skinnbyxor, massor med kedjor, svart eyeliner och intensivt blå ögon – men den blick hon gav mig nu var typ en tia på ondskeskalan. ”För det första har du inte med det att göra, Percy …” ”Det är bäst att vi går in”, avbröt Annabeth. ”Grover väntar på oss.” Thalia tittade på slottet och rös. ”Du har rätt. Jag undrar vad han hittat som fick honom att skicka ett nödanrop.” Jag stirrade upp mot Westover Halls mörka torn. ”Ingenting bra”, gissade jag.

* * * De knarrande ekdörrarna slogs upp och vi klev in i vestibulen alla tre i ett moln av snö. Allt jag kunde säga var: • 11 •


”Wow.” Det här stället var jättestort. På väggarna hängde rader av stridsbanér och vapen: antika gevär, stridsyxor och en hel massa annat. Jag visste ju att Westover var en militärskola och allt det där, men de här dekorationerna var lite för mycket. Bokstavligt talat. Jag stoppade handen i fickan, där min dödliga kulspetspenna Tidvattenvåg alltid ligger. Det kändes redan att det var något fel på det här stället. Någonting farligt. Thalia gned sitt silverarmband, som var det magiska föremål hon tyckte bäst om. Jag visste att vi tänkte samma sak. En strid närmade sig. ”Jag undrar var …”, började Annabeth säga, när dörrarna for igen bakom oss med en smäll. ”Oo-kej”, mumlade jag. ”Vi kommer nog att få stanna ett tag.” Från andra änden av vestibulen hördes ekot av musik. Det lät som dansmusik. Vi stoppade in övernattningsväskorna bakom en pelare och började gå, men hade inte kommit långt när det hördes fotsteg mot stengolvet. En man och en kvinna kom utmarscherande ur skuggorna för att hinna ikapp oss. Båda två hade kortklippt grått hår och svarta uniformer i militärisk stil med röda band. Kvinnan hade en gles mustasch och snubben var renrakad, vilket var en smula bakvänt. Båda gick stelt, som om de hade kvastskaft fasttejpade vid ryggraden. • 12 •


”Jaha?” sa kvinnan strängt. ”Vad gör ni här?” Det här var något som jag inte hade räknat med. Vi skulle hitta Grover och ta reda på vad som hänt. Jag hade inte ens tänkt tanken att någon skulle ifrågasätta att tre ungar smög sig in på skolan sent på kvällen. När vi satt i bilen hade vi överhuvudtaget inte pratat om hur vi skulle ta oss in. Jag svarade: ”Vi ska bara …” ”Ha!” fräste mannen, vilket fick mig att hoppa till. ”Besökare är inte tillåtna på skoldansen. Ni ska yt här­ ifrån!” Han bröt på något språk, möjligen franska, och uttalade U som Y. Han var lång, med ett hökliknande ansikte, och spärrade upp näsborrarna när han pratade så att det nästan var omöjligt att inte stirra upp i näsan på honom. Det ena ögat var brunt och det andra var blått, precis som på en strykarkatt. Förmodligen tänkte han kasta ut oss i snön, men så klev Thalia fram och gjorde något mycket underligt. Hon knäppte med fingrarna. Ljudet var skarpt och högt. Det kanske bara var inbillning, men det kändes som om en vindpust for tvärs över rummet från hennes hand. Den sköljde över oss, och banéren rörde sig på väggarna med ett prasslande ljud. ”Men vi är inga besökare”, sa Thalia. ”Vi går på den här skolan. Det minns ni väl? Jag heter Thalia. Det här är Annabeth och Percy. Vi går i åttonde klass.” Den manlige lärarens tvåfärgade ögon smalnade. • 13 •


Vad tänkte Thalia på? Nu skulle vi förmodligen bli straffade för att vi ljög och utkastade i snön. Men mannen verkade tveka. Han tittade på sin kollega. ”Mrs Gottschalk, känner ni igen de här eleverna?” Trots att vi svävade i fara var jag tvungen att bita mig i tungan för att inte skratta högt. En lärare som hette Gottschalk? Han kunde inte mena allvar. Kvinnan blinkade, som om hon precis vaknat upp ur en hypnos. ”Jag … ja. Det tror jag faktiskt att jag gör. Annabeth. Thalia. Percy. Varför är inte ni i gymnastiksalen?” Vi hann inte svara förrän det hördes fler fotsteg, och Grover kom springande. ”Ni hann!” ropade han med andan i halsen. ”Ni …” Han tvärstannade när han fick syn på lärarna. ”Åh, mrs Gottschalk. Doktor Thorn! Jag …” ”Vad är det, Underwood?” sa mannen. Att döma av hans tonfall avskydde han Grover. ”Vad menar ni med att de hann? De bor ju här.” Grover svalde. ”Självklart. Ja visst, doktor Thorn. Jag menar bara att jag är så glad att de hann … göra bålen till skoldansen! Bålen är fantastisk. Och de hann göra den!” Doktor Thorn blängde på oss. Ett av hans ögon måste vara konstgjort. Det bruna eller det blå? Han verkade vilja kasta ut oss från slottets högsta torn, men så sa mrs Gottschalk med drömmande röst: • 14 •


”Ja, bålen är utsökt god. Spring iväg nu, allihop. Och den här gången stannar ni i gymnastiksalen!” Det behövde hon inte säga två gånger. Vi skyndade där­ifrån medan vi hasplade ur oss en massa ”ja, mrs Gottschalk” och ”ja, doktor Thorn”. Dessutom gjorde vi några honnörer, eftersom det verkade passande. Grover föste oss i riktning mot musiken. Jag kunde känna lärarnas ögon bränna i ryggen, men gick närmare Thalia och frågade med låg röst: ”Hur gjorde du den där fingerknäppningsgrejen?” ”Diset, menar du? Har inte Keiron lärt dig det ännu?” Jag fick en obehaglig klump i halsen. Keiron var vår handledare på lägret, men han hade aldrig visat mig någonting sådant. Varför hade han visat det för Thalia och inte för mig? Grover skyndade mot en dörr med ordet GYMNA­ STIK skrivet på glaset. Det var ett ord som jag kände igen, trots min dyslexi. ”Det var nära ögat!” sa Grover. ”Tack goda gudarna att ni kom hit!” Både Annabeth och Thalia kramade om Grover. Han och jag gjorde high five. Det var roligt att träffa honom efter så många månader. Han hade blivit lite längre och fått ytterligare några strån på hakan, men annars såg han ut precis som han brukade när han utgav sig för att vara människa: en röd mössa på sitt lockiga, bruna hår för att dölja gethornen, säckiga jeans och gymnastikskor med konst• 15 •


gjorda fötter för att dölja klövarna och de pälsklädda benen. På den svarta t-shirten stod en text som det tog mig några sekunder att läsa. WESTOVER HALL: Grymta. Jag var inte säker på om det var typ Grovers rang, eller kanske bara skolans valspråk. ”Vad är det för ett nödläge?” undrade jag. Grover tog ett djupt andetag. ”Jag har hittat två.” ”Två halvblod?” frågade Thalia förbluffat. ”Här?” Grover nickade. Det var tillräckligt ovanligt att hitta ett halvblod. Det här året hade Keiron satt satyrerna på beordrad övertid och skickat ut dem över hela landet för att söka igenom varenda skola från fjärde klass och genom hela gymnasiet för att hitta möjliga nykomlingar. Det var bistra tider. Vi förlorade lägermedlemmar och behövde alla nya kämpar vi kunde hitta. Problemet var att det inte fanns så många halvgudar därute. ”En bror och en syster”, sa han. ”De är tio och tolv år gamla. Jag vet inte vilka föräldrarna är, men de är starka. Men vi börjar få ont om tid. Jag behöver hjälp.” ”Monster?” ”Ett.” Grover såg nervös ut. ”Han är misstänksam. Jag tror inte att han är säker ännu, men det här är terminens sista dag. Han tänker inte låta dem lämna skolområdet förrän han vet om de verkligen är halvblod. Det här kan vara vår sista chans! Han dyker alltid upp och hindrar mig när jag försöker komma i närheten av • 16 •


dem. Jag vet inte vad jag ska göra!” Grover såg förtvivlat på Thalia, och jag försökte låta bli att reta upp mig på det. Förr i tiden vände han sig till mig för att få svar, men Thalia stod högre i rang. Inte bara för att Zeus var hennes pappa. Thalia hade större erfarenhet av att kämpa mot monster i den riktiga världen än någon av oss. ”Okej”, sa hon. ”Är de här halvbloden på skoldansen?” Grover nickade. ”Då får vi också dansa”, sa Thalia. ”Vem är monstret?” ”Åh”, sa Grover och såg sig nervöst omkring. ”Ni har precis träffat honom. Biträdande rektorn, doktor Thorn.”

* * * Det är något skumt med militärskolor. Eleverna blir som galna när det är något evenemang där de inte behöver ha uniform. Förmodligen måste de överkompensera sig eftersom allting är så strikt resten av tiden. Svarta och röda ballonger låg utspridda över hela gymnastikgolvet, och killarna sparkade ballonger i ansiktet på varandra eller försökte strypa varandra med pappersserpentinerna som var upptejpade på väggarna. Tjejerna gick runt i klungor som vanligt. De hade massvis med smink, linnen med tunna axelband, byxor i starka färger och skor som såg ut som • 17 •


tortyrredskap. Då och då omringade de någon stackars kille, som ett tjutande och fnissande piraystim, och när de äntligen släppte honom hade han rosetter i håret och läppstifts graffiti i hela ansiktet. En del av de äldre killarna såg mer ut att vara som jag. De verkade osäkra och försökte gömma sig längs väggarna i gymnastiksalen, som om de måste slåss för livet vilken minut som helst. Fast i mitt fall var det sant … ”Där är de.” Grover nickade mot ett par yngre barn som grälade på åskådarläktaren. ”Bianca och Nico di Angelo.” Flickan hade på sig en grön slokhatt, som om hon försökte dölja ansiktet. Det gick inte att ta miste på att pojken var hennes lillebror. Båda hade mörkt, glänsande hår och olivfärgad hy, och de gestikulerade ivrigt medan de pratade. Pojken höll på med någon sorts samlarbilder. Hans syster verkade skälla ut honom. Hon såg sig omkring hela tiden, som om hon kände på sig att något var på tok. ”Vet de … jag menar, har du berättat det för dem?” undrade Annabeth. Grover skakade på huvudet. ”Du vet hur det är. Då skulle de sväva i ännu större fara. Så fort de inser vilka de är så luktar de starkare.” Han såg på mig och jag nickade. Jag hade aldrig riktigt förstått hur monster och satyrer tycker att halvblod ”luktar”, men jag visste att man kan bli dödad på • 18 •


grund av lukten. Och ju kraftfullare halvgud man är, desto mer luktar man monsterlunch. ”Då hugger vi dem och försvinner”, sa jag. Jag började gå, men Thalia lade handen på min axel. Doktor Thorn, den biträdande rektorn, hade slunkit in genom en dörr nära åskådarläktaren och stod i närheten av syskonen di Angelo. Han nickade avmätt mot oss och det blå ögat verkade lysa. Thorn verkade inte ha låtit sig luras av Thalias trick med diset när allt kom omkring. Han misstänkte vilka vi var och väntade bara på att få se varför vi var här. ”Titta inte på barnen”, befallde Thalia. ”Vi måste vänta på rätt tillfälle för att få tag på dem. Vi måste låtsas som om vi inte är intresserade av dem. Få honom att tappa spåret.” ”Hur då?” ”Vi är tre mäktiga halvblod. Vår närvaro borde förvirra honom. Gå omkring. Uppför er naturligt. Dansa. Men håll ett öga på de där barnen.” ”Dansa?” frågade Annabeth. Thalia nickade. Hon lyssnade på musiken och gjorde en grimas. ”Usch. Vem valde Jesse McCartney?” ”Det var jag”, svarade Grover och såg sårad ut. ”Goda gudarna, Grover. Det är så töntigt. Kan du inte spela Green Day eller nåt?” ”Green vad då?” ”Strunt i det. Nu dansar vi.” • 19 •


”Men jag kan inte dansa!” ”Om jag för så kan du”, sa Thalia. ”Kom igen nu, getpojken.” Grover bräkte till när Thalia högg tag i hans hand och släpade ut honom på dansgolvet. Annabeth log. ”Vad är det?” undrade jag. ”Ingenting. Det är bara så coolt att Thalia är tillbaka.” Annabeth hade vuxit om mig sedan i somras, vilket var ganska störande. Hon brukade inte bära några andra smycken än sitt lägerhalsband med pärlor, men nu hade hon små silverörhängen i form av ugglor – hennes mamma Athenas symbol. Hon drog av sig skidmössan och det långa blonda håret föll ner över axlarna. Av någon anledning fick det henne att se äldre ut. ”Jaha …” Jag försökte komma på någonting att säga. Uppför er naturligt, hade Thalia sagt. Vad sjutton är naturligt för ett halvblod på ett livsfarligt uppdrag? ”Har du ritat några bra byggnader sedan sist?” Annabeth ögon strålade, som de alltid gör när hon pratar om arkitektur. ”Goda gudarna, Percy. I min nya skola har jag 3D-design som tillval, och där finns det ett coolt dataprogram …” Så fortsatte hon förklara att hon skissat på ett enormt monument som hon ville bygga på Ground Zero på Manhattan. Hon pratade om bärande strukturer och • 20 •


fasader och sådant, och jag försökte lyssna. Jag vet att hon vill bli en berömd arkitekt när hon blir stor – hon älskar matte och historiska byggnader och allt sådant – men jag förstod knappt ett ord av vad hon sa. Sanningen att säga gjorde det mig lite besviken att hon tyckte så mycket om sin nya skola. Det var första gången hon gick i skola i New York, och jag hade hoppats på att få träffa henne oftare. Hon och Thalia gick på samma internatskola i Brooklyn, tillräckligt nära Halvblodslägret för att Keiron skulle kunna komma till undsättning om de råkade illa ut. Eftersom det var en flickskola, och jag gick på MS-54 på Manhattan, så träffades vi nästan aldrig. ”Visst, coolt”, sa jag. ”Då stannar du väl där resten av läsåret?” Hennes uppsyn mörknade. ”Ja, kanske, om jag inte …” ”Hallå där!” Thalia ropade på oss. Hon dansade långsamt runt med Grover, som snubblade och sparkade Thalia på smalbenen och såg ut som om han ville dö. Men han hade konstgjorda fötter, så han hade i alla fall en ursäkt för att vara klumpig. ”Dansa!” befallde Thalia. ”Det ser fånigt ut om ni bara står där.” Jag såg nervöst på Annabeth, och sedan på en grupp tjejer som strövade omkring i gymnastiksalen. ”Nå?” sa Annabeth. • 21 •


”Vem ska jag bjuda upp?” Hon boxade mig i magen. ”Mig, Sjögräshjärna.” ”Åh. Ja visst, ja.” Vi klev ut på dansgolvet, och jag tittade efter Thalia och Grover för att se hur det gick för dem. Jag lade ena handen på Annabeths höft, och hon högg tag i min andra hand som om hon skulle göra ett judokast. ”Jag bits inte”, förklarade hon. ”Ärligt talat, Percy, har ni aldrig skoldanser på din skola?” Jag svarade inte. Sanningen var att vi hade det. Men jag dansade liksom aldrig när jag var där, jag var snarare en av killarna som spelade basket i ena hörnet. Vi hasade runt några minuter. Jag försökte koncentrera mig på småsaker, som pappersserpentinerna och bålskålen – vad som helst utom på det faktum att Annabeth var längre än jag, att mina händer var svettiga och förmodligen äckliga, och att jag hela tiden trampade henne på tårna. ”Vad var det du sa förut?” undrade jag. ”Har du problem i skolan eller nåt?” ”Det är inte det. Det är min pappa.” ”Aj då.” Jag visste att Annabeth hade lite problem med sin pappa. ”Jag trodde att det blivit bättre mellan er. Är det din styvmamma nu igen?” ”Han har bestämt sig för att flytta”, suckade Annabeth. ”Precis när jag började känna mig hemma i New York så har han tagit ett fånigt nytt jobb med att göra • 22 •


efterforskningar för en bok om första världskriget. I San Francisco.” Hon sa det på samma sätt som om hon skulle ha sagt Bestraffningens fält eller Hades gymnastikshorts. ”Så då vill han att du flyttar dit med honom?” undrade jag. ”Till andra sidan landet”, sa hon olyckligt. ”Och halvblod kan inte bo i San Francisco. Det borde han veta.” ”Va? Varför inte det?” Annabeth himlade med ögonen. Hon kanske trodde att jag skojade med henne. ”Du vet. Det är ju precis där.” ”Åhå”, sa jag. Jag hade ingen aning om vad hon pratade om, men ville inte verka korkad. ”Hur gör du då? Tänker du flytta tillbaka till lägret?” ”Det är allvarligare än så, Percy. Jag … jag borde förmodligen berätta en sak för dig.” Plötsligt stelnade hon till. ”De är borta.” ”Vilka då?” Jag tittade åt samma håll. Åskådarläktaren. De två halvblodsungarna, Bianca och Nico, fanns inte kvar. Dörren bredvid åskådarläktaren stod på vid gavel och doktor Thorn syntes inte heller till. ”Vi måste få tag på Thalia och Grover!” Annabeth såg sig desperat omkring. ”Vart har de dansat iväg? Kom med här!” Hon sprang genom folksamlingen. Jag skulle precis • 23 •


följa efter när en flock tjejer ställde sig i vägen, så jag tog en omväg för att slippa rosett- och läppstiftsbehandlingen. När jag väl tagit mig förbi dem var Annabeth försvunnen. Jag gjorde helt om för att spana efter henne, eller Thalia och Grover. Istället fick jag se något som fick blodet att isa sig i mina ådror. En bit bort på gymnastikgolvet låg en grön slokhatt, precis som den Bianca di Angelo haft på sig. Bredvid slokhatten låg några utspridda samlarbilder. Sedan fick jag en skymt av doktor Thorn. Han var på väg ut genom en dörr i andra änden av gymnastiksalen, med de båda barnen di Angelo i ett stadigt tag i nackskinnet, som om de var kattungar. Annabeth syntes inte till, men jag visste att hon var på väg åt andra hållet för att leta efter Thalia och Grover. Precis när jag skulle springa efter henne tänkte jag: Vänta. Jag kom ihåg Thalias förvånade svar när jag frågade om fingerknäppningsgrejen. Har inte Keiron lärt dig det ännu? Jag tänkte på hur Grover vänt sig till henne för att hon skulle rädda situationen. Inte för att jag har något emot Thalia. Hon är cool. Det är inte hennes fel att Zeus är hennes pappa och hon får all uppmärksamhet. Men jag behövde ändå inte springa efter henne för att lösa alla problem. Dessutom hade jag inte tid. Barnen di Angelo var i fara. De kunde vara långt härifrån innan jag hittade mina vänner. Det • 24 •


var inte första gången jag stötte på monster, det här kunde jag sköta själv. Jag tog fram Tidvattenvåg ur fickan och sprang efter doktor Thorn.

* * * Dörren ledde ut i ett mörkt kapprum. En bit bort hördes ljudet av släpande fötter, och sedan ett stön av smärta. Jag tog huven av Tidvattenvåg. Pennan växte i min hand, tills jag höll i ett meterlångt grekiskt bronssvärd med fästet lindat med läderremmar. Bladet lyste svagt och kastade ett gyllene sken över rader med omklädningsskåp. Jag började småspringa, men när jag kom till andra änden av korridoren var det ingen där. Jag öppnade en dörr och upptäckte att jag var tillbaka i vestibulen. Vad skulle jag göra nu? Doktor Thorn syntes inte till någonstans, men barnen di Angelo stod på andra sidan rummet och stirrade på mig, lamslagna av skräck. Jag närmade mig långsamt och sänkte svärdet. ”Det är lugnt. Jag tänker inte skada er.” De svarade inte. Deras ögon var fyllda med fasa. Vad var det för fel på dem? Och var befann sig doktor Thorn? Hade han känt Tidvattensvågs närvaro och dragit sig undan? Monster hatar vapen gjorda av himmelskt brons. ”Jag heter Percy”, sa jag och försökte tala med lugn röst. ”Jag ska ta med er härifrån, föra er i säkerhet.” • 25 •


Bianca spärrade upp ögonen ännu mer. Hon knöt nävarna. Först när det var för sent insåg jag vad den där blicken betydde. Hon var inte rädd för mig, hon försökte varna mig. Jag snurrade runt och någonting sa SVIIISCH! Det kändes som om axeln exploderade av smärta, som om en stor hand ryckte mig bakåt och slängde in mig i väggen. Jag svängde mitt svärd, men träffade ingenting. Ett kallt skratt ekade genom rummet. ”Ja, Perseus Jackson”, sa doktor Thorn. Hans brytning misshandlade J:et i mitt efternamn. ”Jag vet vem du är.” Jag försökte få loss axeln. Jackan och tröjan var fastnaglade i väggen med någon sorts grov spik, en svart, dolkliknande projektil som kanske var tre decimeter lång. Den hade rispat huden på axeln när den trängde igenom kläderna, och såret brände som eld. Det här var något jag kände igen sedan tidigare. Gift. Jag tvingade mig att koncentrera mig, för jag tänkte inte svimma. En mörk siluett kom emot oss och doktor Thorn klev ut i det dämpade ljuset. Han var fortfarande mänsklig, utom ansiktet som var demoniskt. De perfekta tänderna var vita, och det bruna och det blå ögat återspeglade ljuset från mitt svärd. ”Tack för att du kom ut ur jimnasticksalen”, sa han. ”Jag hatar skoldanser.” • 26 •


Jag gjorde ett nytt försök att svinga svärdet, men han var precis utom räckhåll. SVIIISCH! En andra projektil kom utskjutande från en plats någonstans bakom doktor Thorn. Han verkade inte röra en fena. Det var som om det stod en osynlig person bakom honom och kastade knivar. Bianca, som stod bredvid mig, gav till ett tjut. En andra törntagg borrade sig in i stenväggen, alldeles intill hennes ansikte. ”Nu följer ni med mig alla tre”, sa doktor Thorn. ”Tyst. Utan att krångla. Om ni ger ifrån er så mycket som ett ljud, om ni ropar på hjälp eller försöker slåss, så ska jag visa hur pricksäker jag kan vara.”

• 27 •


Bitr ä da nde r ek tor n få r en missilk a sta r e

• vad för slags monster doktor Thorn var, men han var snabb. Kanske kunde jag försvara mig om jag aktiverade min sköld? Jag behövde bara röra vid mitt armbandsur. Att försvara barnen di Angelo däremot var en helt annan sak. Jag behövde hjälp, och kunde bara komma på ett sätt att få det. Jag blundade. ”Vad håller du på med, Jackson?” väste doktor Thorn. ”Rör på fötterna!” Jag öppnade ögonen och fortsatte dra benen efter mig. ”Det är min axel”, ljög jag och försökte låta eländig, vilket inte var särskilt svårt. ”Den bränner.” ”Ha! Mitt gift orsakar smärta, men det dödar dig inte. Gå!” Thorn föste ut oss, och jag försökte koncentrera mig. Jag försökte frammana bilden av Grovers ansikte, och koncentrerade mig på skräcken och faran. I somras hade Grover skapat en empatilänk mellan oss. Han hade skickat syner i mina drömmar för att berätta att Jag v i s s t e i n t e

• 28 •


han råkat illa ut. Så vitt jag visste var vi fortfarande sammanlänkade, men jag hade aldrig försökt kontakta Grover förut. Jag visste inte ens om det fungerade när Grover var vaken. Hallå Grover! tänkte jag. Thorn kidnappar oss! Han är en giftig, spikkastande galning! Hjälp! Thorn marscherade ut i skogen med oss. Vi gick längs en snöig stig, dunkelt upplyst av gammaldags lyktstolpar. Jag hade ont i axeln. Vinden som blåste genom mina sönderrivna kläder var så kall att jag kände mig som en vandrande istapp. ”Det ligger en glänta längre fram”, sa Thorn. ”Där ska vi kalla på er transport.” ”Vad då för transport?” frågade Bianca. ”Vart tar ni oss?” ”Tyst, outhärdliga flicka!” ”Säg inte så där till min syster!” sa Nico. Han darrade på rösten, men det var imponerande att han överhuvudtaget vågade säga något. Doktor Thorn gav ifrån sig ett morrande ljud som definitivt var omänskligt. Det fick nackhåren att resa sig på mig, men jag tvingade mig själv att fortsätta gå och låtsas att jag var en duktig liten fånge. Under tiden projicerade jag mina tankar som en galning. Vad som helst för att fånga Grovers uppmärksamhet: Grover! Äpplen! Konservburkar! Se till att få hit din luddiga getrumpa och ta med dig några tungt beväpnade vänner! ”Halt”, sa Thorn. • 29 •


Skogen glesnade. Vi hade kommit fram till en klippa med utsikt över havet. Åtminstone kunde jag känna havet långt där nedanför, höra hur vågorna piskade och känna det kalla, salta skummet, men det syntes inget annat än dimma och mörker. Doktor Thorn knuffade oss mot kanten. Jag snubblade och Bianca fångade upp mig. ”Tack”, mumlade jag. ”Vad är han för nåt?” viskade hon. ”Hur ska vi slåss mot honom?” ”Jag … jag jobbar på det.” ”Jag är rädd”, mumlade Nico. Han fingrade på någonting. En liten leksakssoldat i metall. ”Sluta prata!” sa doktor Thorn. ”Titta hit!” Vi vände oss om. Det glimmade till av förväntan i doktor Thorns tvåfärgade ögon när han drog fram någonting som han haft dolt under rocken. Först trodde jag att det var en stilett, men det var bara en telefon. Han tryckte på knappen i sidan och sa: ”Paketet är redo för leverans.” Det hördes ett förvrängt svar, och jag insåg att Thorn använde telefonen som walkie-talkie. Det var alldeles för modernt och kusligt – ett monster med mobiltelefon. Jag kastade en blick över axeln och undrade hur långt ner det var. ”För all del, Poseidons son”, skrattade doktor Thorn. • 30 •


”Hoppa! Där ligger havet. Rädda ditt eget skinn.” ”Vad kallade han dig?” muttrade Bianca. ”Jag ska förklara senare”, svarade jag. ”Du har väl en plan?” Grover! tänkte jag desperat. Kom hit! Jag kanske kunde få båda barnen di Angelo att hoppa ner i havet med mig? Om vi överlevde fallet kunde jag använda vattnet till att skydda oss. Jag har gjort sådana saker förut. Om min pappa var på bra humör, och om han lyssnade, så skulle han kanske hjälpa till. Kanske. ”Jag skulle döda dig innan du nådde vattenytan”, sa doktor Thorn, som om han kunde läsa mina tankar. ”Du har visst inte förstått vem jag är?” Plötsligt for ytterligare en missil förbi huvudet på mig, så nära att den rispade mitt öra. Den kom från någon sorts katapult som plötsligt dykt upp bakom doktor Thorns rygg. En väldigt smidig katapult. Doktor Thorns missilkastande svans. ”Tyvärr har jag order att fånga er levande”, sa doktor Thorn. ”Annars skulle ni ha varit döda vid det här laget.” ”Vem vill ha oss?” frågade Bianca uppfordrande. ”För om ni tror att ni ska få ut nån lösensumma har ni fel. Vi har ingen familj. Nico och jag …” Hennes röst bröts en smula. ”Vi har bara varandra.” ”Åååh”, sa doktor Thorn. ”Oroa er inte, små snorungar. Snart ska ni få träffa min arbetsgivare. Då kommer ni att få en alldeles ny familj.” ”Luke”, sa jag. ”Du arbetar för Luke.” • 31 •


Doktor Thorn gjorde en motvillig grimas när jag nämnde min gamle fiende vid namn, en före detta vän som försökt döda mig många gånger. ”Du har ingen aning om vad det är som händer, Perseus Jackson. Généralen ska få förklara för dig. Du ska få göra honom en stor tjänst ikväll. Han ser fram emot att få träffa dig.” ”Généralen?” undrade jag. Sedan insåg jag att jag pratat med fransk brytning. ”Jag menar … vem är generalen?” Thorn tittade mot horisonten. ”Här kommer er transport.” Jag vände mig om och såg ett ljus långt borta, ett sökarljus som spelade över havsytan. Sedan hördes ljudet av en helikopter som kom närmare och närmare. ”Vart tar ni oss?” undrade Nico. ”Du borde känna dig hedrad, min pojke. Du kan få ansluta dig till en mäktig armé! Precis som det där dumma spelet med kort och dockor som du spelar.” ”Det är inga dockor! Det är statyetter! Och du kan ta din mäktiga armé och …” ”Så, så”, sa doktor Thorn varnande. ”Du kommer att ändra uppfattning, min pojke. Och om du inte gör det … så finns det andra användningsområden för halvblod. Vi har många monstermunnar att mätta. Det stora uppväckandet har börjat.” ”Det stora vad då?” undrade jag. Vad som helst som fick honom att fortsätta prata • 32 •


medan jag försökte komma på en plan. ”Uppväckandet av monster.” Doktor Thorn log ondskefullt. ”De allra värsta, de allra mäktigaste, håller på att vakna. Monster som inte setts till på tusentals år. De kommer att orsaka död och förintelse i en omfattning som inga dödliga varit med om. Och snart kommer det viktigaste monstret av alla, det som ska orsaka Olympens undergång.” ”Okej”, viskade Bianca. ”Han är helgalen.” ”Vi måste hoppa ner från klippan”, sa jag tyst. ”Ner i havet.” ”Visst, vilken toppenidé. Du är helgalen du med.” Jag fick inte en chans att säga emot henne, för just då träffades jag av en osynlig kraft.

* * * När jag tänker tillbaka inser jag att Annabeths drag var briljant. Hon hade tagit på sig sin osynlighetsmössa, och sprang rakt in i barnen di Angelo och mig så att vi föll omkull på marken. För en tusendels sekund blev doktor Thorn överrumplad. Hans första skur med missiler for över våra huvuden utan att skada, och Thalia och Grover passade på att anfalla bakifrån. Thalia svingade Aigis, sin magiska sköld. Den som aldrig sett Thalia dra ut i strid har aldrig varit riktigt rädd. Hon vecklar ut ett enormt spjut ur den hopfällbara tårgasbehållaren som hon har i fickan, men det är inte den som är skrämmande. Det är • 33 •


skölden, en kopia av en sköld som hennes pappa Zeus använder och som också heter Aigis. Skölden är en gåva från Athena och pryds av gorgonen Medusas huvud gjutet i brons, och även om det inte kan förvandla dig till sten är det så fruktansvärt att de flesta grips av panik och springer sin väg när de får syn på det. Till och med doktor Thorn ryckte till och morrade när han såg det. Thalia ryckte fram med sitt spjut. ”För Zeus!” Jag trodde att det var kört för doktor Thorn. Thalia gjorde ett utfall mot hans huvud, men han slog morrande undan spjutet. Handen förvandlades till en orangefärgad labb, med enorma klor som slog gnistor mot Thalias sköld när han snärtade till den. Om det inte varit för Aigis skulle Thalia ha blivit skivad som en formfranska. Nu lyckades hon istället göra en baklängesvolt och landa på fötterna. Ljudet från helikoptern ökade i styrka bakom mig, men jag vågade inte titta dit. Doktor Thorn sköt iväg ytterligare en skur med missiler mot Thalia, och den här gången såg jag hur han gjorde. Han hade en läderartad skorpionsvans med en massa taggar i spetsen. Missilerna bara studsade av Aigis, men träffade ändå med sådan kraft att Thalia föll omkull. Grover sprang fram. Han satte sin vasspipa mot läpparna och började spela en vildsint jigg som lät som • 34 •


någon sorts sjörövardans. Det började växa upp gräs ur snön. På några sekunder hade ogräsrevor tjocka som rep slingrat sig runt doktor Thorn­­s ben och höll honom fast. Doktor Thorn vrålade ilsket och började förändras. Han blev större och större, tills han antagit sin rätta skepnad. Ansiktet var fortfarande mänskligt, men han hade en enorm lejonkropp. Den läderartade svansen sköt iväg dödliga taggar åt alla håll. ”En mantikora!” sa Annabeth, som inte var osynlig längre. Hon hade tappat sin magiska basebollmössa från New York Yankees när hon sprang in i oss. ”Vilka är ni egentligen?” ville Bianca di Angelo veta. ”Och vad är det där?” ”En mantikora?” flämtade Nico. ”Han har tre tusen anfallspoäng plus fem motkast.” Jag visste inte vad han pratade om, men hade inte tid att bekymra mig över det. Mantikoran strimlade sönder Grovers magiska ogräs och vände sig sedan mot oss med ett ilsket morrande. ”Ner!” Annabeth knuffade omkull barnen di Angelo i snön. I sista sekund kom jag ihåg min egen sköld. Jag slog till mitt armbandsur, och ut for en spiral av bronsplåt som bildade en tjock sköld. Inte en sekund för tidigt. Taggarna slog emot den med sådan kraft att metallen bucklades. Den vackra skölden var en gåva från min bror, och nu blev den allvarligt skadad. Jag var inte ens • 35 •


säker på att den skulle kunna stå emot en andra salva. Jag hörde ett BANG och ett tjut, och så damp Grover ner bredvid mig med en duns. ”Ge er!” vrålade monstret. ”Aldrig!” skrek Thalia från andra sidan gläntan. Hon gjorde ett utfall mot monstret, och för en sekund trodde jag att hon skulle genomborra honom, men sedan hördes ett öronbedövande dån bakom oss och det blixtrade av ljus. Helikoptern dök upp ur dimman och höll sig precis ovanför klipporna. Det var en bestyckad militärhelikopter, skinande blank och med något som såg ut som laserstyrda raketer på sidorna. Helikoptern måste flygas av dödliga, men vad gjorde den här? Hur kunde dödliga samarbeta med ett monster? Thalia bländades av sökarljuset och monstret slog undan henne med svansen. Hennes sköld flög iväg i snön och spjutet for iväg åt andra hållet. ”Nej!” Jag sprang fram för att hjälpa henne, och parerade en tagg precis innan den träffade henne i bröstet. Jag höll upp min sköld över oss båda, men det skulle inte räcka till. ”Förstår ni nu hur omöjligt det är?” skrattade doktor Thorn. ”Ge upp, små hjältar.” Vi var chanslösa, fångade mellan ett monster och en tungt bestyckad helikopter. Sedan hördes det klara, genomträngande ljudet av ett jakthorn som blåste i skogen. • 36 •


* * * Mantikoran stelnade till, och alla stod orörliga. Det enda som rörde sig var den yrande snön, vinden och helikopterns rotorblad. ”Nej”, sa doktor Thorn. ”Det kan inte vara …” Han tystnade tvärt när någonting for förbi mig som en månstråle. En lysande silverpil stack ut ur doktor Thorns axel. Han vacklade baklänges och kved plågat. ”Förbannelse över er!” skrek Thorn. Han slungade iväg skurar med taggar mot den plats inne i skogen som pilen kommit från, men silverpilarna kom skjutande mot honom lika snabbt. Det såg nästan ut som om pilarna fångade taggarna i flykten och klöv dem i två delar, men det måste ha varit mina ögon som spelade mig ett spratt. Ingen kan vara så pricksäker, inte ens Apollons barn på lägret. Mantikoran tjöt av smärta när han drog ut pilen ur axeln. Han andades tungt. Jag försökte måtta ett slag mot honom med mitt svärd, men han var inte fullt så skadad som han såg ut att vara. Han vek undan och slog till min sköld med svansen så att jag for åt sidan. Sedan kom bågskyttarna ut ur skogen. Det var flickor, minst tio stycken. Den yngsta var kanske tio år gammal och den äldsta såg ut att vara fjorton, precis som jag. De var klädda i silverfärgade skidjackor och jeans. Allihop var beväpnade med bågar och ryckte fram mot mantikoran med beslutsamma miner. • 37 •


”Jägarna!” ropade Annabeth. ”Visst, underbart”, muttrade Thalia bredvid mig. Jag hade inte en chans att fråga vad hon menade. En av de äldre bågskyttarna steg fram med spänd båge. Hon var lång och graciös, med kopparfärgad hy. Till skillnad från de andra flickorna hade hon ett silverdiadem inflätat i sitt långa svarta hår, så att hon såg ut som någon sorts persisk prinsessa. ”Anhåller om att få döda, Ers nåd.” Det gick inte att räkna ut vem hon pratade med, eftersom hon fixerade mantikoran med blicken. ”Det är orättvist!” klagade monstret högljutt. ”Direkt ingripande! Det strider mot de urgamla lagarna.” ”Inte alls”, sa en annan flicka. Hon var lite yngre än jag, kanske tolv eller tretton år gammal, med det kastanjebruna håret uppsatt i en hästsvans. Hennes märkliga ögon var silvergula som månen. Ansiktet var så vackert att jag tappade andan, men hon såg sträng och hotfull ut. ”Jag ansvarar för jakten på alla vilda djur. Och du, vidriga varelse, är ett vilt djur.” Hon såg på den äldre flickan med diademet. ”Zoë, anhållan beviljas.” ”Om jag inte kan få dem levande, så tar jag dem döda!” morrade mantikoran. Han slängde sig över Thalia och mig, eftersom han visste att vi var svaga och omtumlade. ”Nej!” skrek Annabeth och anföll monstret. • 38 •


”Tillbaka, halvblod!” sa flickan med diademet. ”Ut ur skottlinjen!” Men Annabeth hoppade upp på monstrets rygg och körde kniven i manen på honom. Mantikoran ylade och snurrade runt med piskande svans, medan Annabeth klängde sig fast för glatta livet. ”Eld!” beordrade Zoë. ”Nej!” skrek jag. Men jägarna lät sina pilar flyga. Den första träffade mantikoran i halsen. En annan träffade honom i bröstet. ”Detta är inte slutet, jägarinna!” tjöt mantikoran och vacklade baklänges. ”Det här ska du få sota för!” Innan någon hann reagera tog monstret ett språng ut från klippan och störtade ner i mörkret, med Annabeth kvar på ryggen. ”Annabeth!” skrek jag. Jag började springa efter henne, men våra fiender var inte klara med oss. Pang-pang-pang lät det från helikoptern. Ljudet av artillerield. De flesta av jägarna flydde när kulorna från maskingevären slog upp hål i snön framför deras fötter, men flickan med det kastanjebruna håret tittade bara lugnt upp mot helikoptern. ”Dödliga får inte bevittna min jakt”, kungjorde hon. Hon slog ut med handen, och helikoptern exploderade i ett moln av damm. Nej, det var inte damm. Den svarta metallen upplöstes och blev till en flock korpar som spred sig i natten. • 39 •


Jägarna kom närmare igen. Hon som hette Zoë tvärstannade när hon fick syn på Thalia. ”Du”, sa hon med avsmak. ”Zoë Nattskatta.” Thalias röst darrade av raseri. ”Lika utmärkt vald tidpunkt som vanligt.” Zoë granskade oss andra. ”Fyra halvblod och en satyr, Ers nåd.” ”Ja”, sa den yngre flickan. ”Det är tydligen några av Keirons lägermedlemmar.” ”Annabeth!” skrek jag. ”Ni måste låta oss rädda henne!” Flickan med kastanjehåret vände sig mot mig. ”Tyvärr, Percy Jackson. Det finns inte längre nån möjlighet att rädda din vän.” Jag kämpade för att komma på fötter, men några av flickorna höll fast mig. ”Du är inte i skick att kasta dig nerför klipporna”, sa flickan med kastanjehåret. ”Släpp mig!” sa jag ilsket. ”Vem tror du att du är?” Zoë klev fram och såg ut som om hon tänkte slå till mig. ”Nej”, befallde den andra flickan. ”Jag tycker inte att han är ohövlig, Zoë. Han är upprörd, helt enkelt, och han förstår inte.” Den unga flickan såg på mig, med ögon som var kallare och klarare än en vintermåne. ”Jag är Artemis”, sa hon. ”Jaktens gudinna.” • 40 •


9789163871160