9789163871115

Gareth P. Jones •••

Familjen Considines förbannelse

Översättning av Carla Wiberg

Av Gareth P. Jones har tidigare utgivits: Tvillingarna Thornthwaites testamente 2009

Tillägnas mina sju kusiner – Debbie, Richard, Emma, Mark, Kate, Catrin och Marc

familjen considines förbannelse

The Considine Curse Text copyright © Gareth P. Jones 2011 Utgiven i Storbritannien 2011 av Bloomsbury Publishing Plc., London Svensk utgåva av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2012 Översättning av Carla Wiberg Omslagsillustration av Adam Stower Grafisk form av Fredrika Siwe Typsnitt: Stempel Garamond och P22 Garamouche Tryckt av GGP Media GmbH, Tyskland 2012 isbn 978-91-638-7111-5

www.bonniercarlsen.se

ANKOMSTEN ••• Snön såg så ren och vit ut från flygplansfönstret, men den är grå och blöt att gå i. Vätan läcker rakt igenom det tunna tyget i gympaskorna och sipprar in i strumporna. När jag klagar påstår mamma att hon har sagt åt mig att ta på mig förnuftiga skor, men jag minns bara att hon sa åt mig att ta en varm jacka. Jag får syn på kyrkspiran ovanför en husrad och kliver i en iskall vattenpöl. Allting känns eländigt. Jag fryser om näsan och händerna men kroppen är för varm i den tjocka vinterjackan. Vi går runt ett gathörn och nu ser vi hela kyrkan.

Det står bilar utanför. ”Jag sa ju att vi skulle parkera närmare”, säger jag. ”Jag behövde gå en bit så att jag hinner tänka lite innan vi kommer fram”, svarar mamma.

•5•

”Visst, och jag behövde tvätta fötterna”, muttrar jag.

Mamma tittar på mina genomblöta skor. ”Förlåt, lilla gumman. Jag är bara så nervös för att träffa dem igen efter så lång tid.” ”Du känner dem i alla fall sen tidigare. Jag ska träffa ett helt gäng människor som ska föreställa släktingar fast jag var totalt ovetande om dem så sent som i förra veckan.”

För fem dagar sedan kom jag hem från skolan och fick se att mamma satt och grät över telefonen. Jag lade armen om henne och frågade vad det var för fel. Vad jag väntade mig att hon skulle säga var att det hade tagit slut mellan henne och hennes senaste kille. Det är vad det brukar vara.

I stället svarade hon: ”Det var min lillebror Will som ringde. Min mamma dog i går.” ”Har du en bror?” var det enda jag kom på att säga. ”Jag har fem bröder”, erkände hon utan att se på mig. ”Har jag fem morbröder?!” skrek jag.

•6•

”Du hörde visst inte vad jag sa, Mariel. Min mor är död.” ”Jo då, jag hörde. Min mormor är död och på nåt magiskt sätt har hennes död trollat fram fem morbröder.” ”Det är inte läge för dina ironier just nu, Mariel.

Jag sa till Will att vi flyger dit till begravningen. Jag ska boka biljetter och ringa till din skola i morgon.” ”Så du har ljugit för mig i hela mitt liv”, sa jag.

Den här gången tänkte jag inte låta henne slippa undan så lätt. ”Nej, det har jag inte. Jag har bara inte berättat hela sanningen”, sa hon – ytterligare en lögn, för hon hade sagt att hon var enda barnet. ”Fem morbröder!” upprepade jag och kunde fortfarande inte riktigt tro det. ”Och hur många andra släktingar har du hållit hemliga för mig?” ”Inga. Det finns inga fler”, sa hon. ”Mer än deras fruar och barn, förstås”, lade hon till. ”Har jag kusiner?” sa jag. ”Sju stycken, tror jag. Harkett har två pojkar, Sewell har två flickor, Kitson har Amelia, Robson •7•

har Freddie … och Will och Chrissie har just fått en liten tös som heter Madeleine.”

Jag kunde inte fatta att hon sa det så lättvindigt, som om det inte alls var någon stor grej. Det fattar jag inte nu heller. ”Hur kunde du hålla allt det där hemligt för mig?” frågade jag upprört.

Hon såg på mig så där som hon gör när hon tycker att jag är jobbig, och så sa hon: ”Vi får prata om det senare, Mariel. Jag orkar inte gråta mer just nu.”

Nu har det gått fem dagar. Hon har gråtit varje dag och jag har fortfarande inte fått veta varför hon har hållit hela släkten hemlig för mig genom alla år.

Hon öppnar grinden och vi går in på kyrkogården, och nu får jag ännu en anledning att bli sur på henne. ”Jag sa ju att alla skulle ha svarta kläder!” säger jag. ”Var inte så konventionell”, svarar hon.

Lätt för henne att säga. Själv har hon svart kjol och tröja, men till mig har hon sagt att min mörkblå klänning skulle funka lika bra … så nu när jag •8•

går fram mot alla släktingar som jag aldrig har träffat förut – och som är klädda i svart, varenda en – känner jag mig ännu mer utanför än förut. Mamma pekar ut alla morbröderna och deras fruar, de står vid kyrkporten, men jag har upptäckt några som måste vara mina kusiner i ena hörnet av kyrkogården. De är sex stycken: tre killar och tre tjejer i olika åldrar och storlekar. En av morbröderna får syn på oss och kommer fram. ”Will!” säger mamma och kramar honom. ”Vad fint att du kom. Det är alldeles för länge sen”, säger han. Sedan vänder han sig till mig. ”Och det här måste vara Mariel. Hej, jag heter Will och är din morbror.” Han räcker fram handen.

Jag säger hej. Han verkar okej. Han är yngre än mamma och har skrattgropar som syns när han ler. ”Var är Chrissie? Jag är så nyfiken på henne”, säger mamma. ”Hon har åkt direkt till mammas hus med Madeleine”, svarar han. ”De ska vara med efteråt men vi ville inte att Madeleine skulle börja skrika i kyrkan. Hon brukar vara hur tyst och snäll som helst, •9•

men du vet hur småbarn kan vara när man verkligen vill att de ska hålla sig lugna.” ”Mariel gallskrek hela tiden på pappas begravning.” ”Det minns jag”, säger Will och vänder sig mot mig igen. ”Det var förra gången vi träffades. Du har växt en del sen dess”, säger han och blinkar förtroligt åt mig. ”Hur länge stannar ni?” ”Tio dagar”, svarar mamma. ”Vi har bokat rum på ett hotell i Chilton.” ”Jag sa ju i telefon att ni gärna får bo hos nån av oss”, säger Will.

På det reagerar mamma med en ljudlig snyftning som väcker uppmärksamhet bland de andra morbröderna och mostrarna. Men mina kusiner bara pratar på utan att låtsas om någonting. ”Förlåt”, säger mamma. ”Det är bara så länge sen …”

Jag blir generad av utbrottet. Will lägger armen om axlarna på henne för att trösta. ”Mariel, du kan väl gå och säga hej till dina kusiner”, säger han.

Jag tittar på dem.

• 10 •

”De är inte lika farliga som de ser ut”, lägger han till. ”Amelia och Freddie är jämnåriga med dig, och Oberon är bara ett år äldre.”

Jag är inte heltänd på förslaget att jag ska gå och presentera mig för ett gäng vilt främmande människor. Men å andra sidan har jag absolut ingenting emot att låta någon annan ta hand om mamma för en gångs skull, så jag närmar mig kusinerna med vaksamma steg.

De står tätt ihop och pratar så lågt att jag inte uppfattar ett enda ord av vad de säger ens när jag är alldeles inpå dem. De är så djupt försjunkna i samtalet att de inte upptäcker mig förrän jag står strax bakom dem. Då får den äldsta och längsta killen syn på mig och harklar sig för att varna de andra. Han ser töntig ut med sina glasögon och sitt långa ansikte. De andra slutar prata, vänder sig om och kollar in mig utan ett ord. Sex par ögon stirrar på mig, alla lika mörkbruna, nästan svarta, och med samma intensiva blick. Mina ögon är blå som mammas. ”Det här är en privat begravning”, säger en tjock kille med rödbrunt hår.

• 11 •

”Vår farmors”, upplyser en jättesnygg tjej som är ungefär lika gammal som jag men sminkar sig mer än jag får lov att göra. ”Hon var min mormor. Jag heter Mariel”, säger jag. ”Du är ingen Considine!” säger den tjocke killen misstroget. ”Hon är dotter till Lynda”, säger en tjej som är yngre än jag och har tjockt svart hår som en ridå över halva ansiktet. ”Åhå! Kusinen från andra sidan jordklotet”, säger en av killarna, och det låter som om han försöker härma min australiska dialekt. Han är snygg, med vältränad kropp och håret i en trasslig kalufs. ”Så hon är en av oss?” säger den snygga tjejen. ”Hon är ingen Considine”, upprepar tjockisen. ”Hallå? Jag står faktiskt här”, säger jag ilsket. ”Hon pratar konstigt. Hon är bara halvkusin till oss”, säger den yngsta av dem allihop, en tjej med flätor. Hon ser ut att vara typ åtta eller nio år, men blicken verkar mycket äldre. ”Är alla här i England lika otrevliga, eller är det • 12 •

bara min släkt?” frågar jag. ”Och förresten finns det inga halvkusiner. Flora var min mormor och er farmor, och då är vi kusiner.” ”Alla är av Considines ätt, men allas blod är inte rätt”, väser den yngsta tjejen. ”Sönernas blod är det som ger mod. Vi är de viktiga, vi är de riktiga.

Dotterns tjej, hon räknas ej.”

Jag har ingen aning om vad jag ska svara på det, så jag blir glad när den snygge killen skrattar och räcker fram handen. ”Jag ber om ursäkt för Elspeth.

Hon gillar vers. Jag heter Freddie”, säger han glatt. ”Hoppas du kan förlåta oss. Vi är så ledsna för att farmor är död att vi inte kan uppföra oss ordentligt.”

I mina öron låter han inte speciellt ledsen. Jag ler. ”Jag heter Mariel”, säger jag fast jag redan har presenterat mig. ”Det här är Gerald och Oberon.” Freddie pekar på den långe töntige killen och tjockisen. ”Hej”, säger Gerald. Det är det första jag hör honom säga.

Oberon böjer sig framåt och det rycker i näsan på honom som om han nosar på mig.

• 13 •

”Och det här är Lily”, fortsätter Freddie och visar på den blyga tjejen med den svarta hårgardinen.

Hon står bredvid den yngsta, och nu ser jag att de är systrar.

Lily ler bakom håret.

Elspeth säger: ”Hon har döda blå ögon som en fisk.” ”Bry dig inte om henne”, säger den snygga tjejen. ”Jag heter Amelia. Det är kul att få träffa dig igen.”

Hon böjer sig fram och luftpussar mig på båda kinderna och jag håller på att ramla baklänges av hennes starka parfym. ”Vad då ’igen’?” frågar jag. ”Vi träffades när vi var små. Det har mamma berättat. Du och jag är lika gamla.” ”Din mormor ville inte ha dig här och det vill inte vi heller”, säger Elspeth, och jag börjar ana att hon inte gillar mig. ”Jo, det vill vi så klart”, säger Freddie. ”Hurdan var hon?” frågar jag utan att låtsas om vad Elspeth sa.

Mina kusiner ser på varandra, och en kort sekund • 14 •

känns det som om de har något hemligt sätt att kommunicera utan att prata. ”Hon var stark”, säger Elspeth till slut. ”Stark?” säger jag och tycker att det är ett konstigt svar. ”Hon var sextionio år”, upplyser hennes storasyster Lily. ”Men hon sprang fortfarande i trapporna i sitt hus varenda dag.” ”Det borde hon inte ha gjort”, hävdar Gerald. ”Det var det som blev hennes död. Hon ramlade.” ”Och bröt nacken”, säger Elspeth. ”Det var så hon skulle ha velat dö”, säger Oberon. ”Tror du att hon ville ramla nerför trappan och bryta nacken?” säger jag och börjar förstå varför mamma ville komma bort från släkten. Det här är seriöst udda människor. ”Han menar att hon dog omedelbart och utan att behöva lida”, säger Amelia. ”Hon ville inte lida.”

Nu börjar kyrkklockorna ringa. Jag kastar en blick över axeln och ser att mamma vinkar att det är dags att gå in.

• 15 •

BEGRAVNINGEN ••• ”Plikttrogen hustru, omtänksam mor, kärleksfull farmor och god vän. Detta är bara några av de sidor av Flora Considine som kommer att leva i vårt minne …”

Kyrkoherden står i predikstolen och lutar sig fram över Bibeln. Han heter Gowlett och är rätt gammal, med rufsigt vitt hår och långa polisonger som sticker ut som morrhår. Han har läsglasögon på sig och rättar hela tiden till sin runda vita krage som om den sitter för hårt. ”Flora var en ovanlig människa och en uppskattad samhällsmedlem, och eftersom jag hade privilegiet att höra till hennes närmaste vänkrets kan jag säga att vi alla blev djupt chockade när hon så plötsligt rycktes bort …”

• 16 •

I kyrkan finns bara mina släktingar, kyrkoherden och en gammal tant som sitter vid orgeln.

Om mormor var en så uppskattad samhällsmedlem, varför hade då inga andra vänner kommit dit? undrar jag. På andra sidan mittgången sitter Amelia tillsammans med sin mamma och pappa. Mamman är elegant klädd och en riktig skönhet. Amelias kinder är våta av tårar. Jag tycker att jag känner doften av hennes parfym tvärs över kyrkgången.

Framför henne sitter Freddie och hans pappa. ”Hennes älskade make, Frank, gick bort för mer än tio år sen, men tack och lov blev Flora inte ensam här i världen. Alla som kände henne förstod vilken stor tröst hon fann i sin familj. Hennes söner – Harkett, Kitson, Sewell, Robson och William – är en ständig påminnelse om hennes insats som mor.”

Jag sneglar på mamma, för henne har han glömt bort.

Hon ser ut precis som hon gjorde när vi träffade på en av hennes före detta och hans nya fru: hon låtsas att hon inte bryr sig.

• 17 •

Då tittar kyrkoherden rakt på henne och ler vänligt. ”Och fast hon och hennes dotter inte alltid var överens, så vet jag att Lynda alltid fanns i hennes tankar, särskilt mot slutet av hennes liv.”

Någonting träffar mig i nacken. Jag ser mig om.

Oberon sitter och river loss hörn av sina bibelsidor med tänderna och spottar ut dem. Resten av släkten har inte märkt något, eller också låtsas de inte om honom. ”Men det var när hon talade om sina barnbarn som hon verkligen levde upp”, fortsätter pastor Gowlett. ”Bandet mellan far- och morföräldrar och deras barnbarn är ofta mycket starkt, och det var det sannerligen i släkten Considine. Jag hoppas att ni barn, som var så fästa vid er farmor, kan finna tröst i tanken på att hennes ande lever kvar i era hjärtan och era böner.”

Jag lägger märke till att han inte säger något om himlen. ”Nu ber jag Elspeth Considine komma fram och låta oss ta del av en hyllning till hennes farmor.”

• 18 •

Han ler och tar av sig glasögonen. ”Elspeth ska läsa en liten dikt som hon har skrivit själv.”

Elspeth går fram och viker ut ett papper. Hon verkar inte ett dugg nervös eller generad. ”Farmor”, läser hon. ”Farmor ledde våra steg / på livets rätta väg. / Hon lyste som ett bloss. / Hon blåste liv i oss. / Jag önskar att hon var / bland oss ännu kvar. / Av henne har vi lärt / allt som är nåt värt.”

På andra sidan mittgången hörs en snyftning från Amelia, och hennes mamma lägger armen om henne. ”Tack, Elspeth. Det var väldigt fint”, säger kyrko­­­ herden.

Elspeth viker ihop papperet och går och sätter sig igen. ”Elspeths vackra vers påminner oss om att Flora var mycket mer än en farmor för sina barnbarn.

Hon betraktade sig som deras andliga vägledare.

Nu när hon har lämnat oss vill jag i all ödmjukhet erbjuda er barn mina egna tjänster på det området.

Låt mig vara er herde, precis som Herren Jesus är • 19 •

en herde för vilsegångna får. Att välja rätt väg är svårt när man är ung, men om ni så önskar är jag alltid beredd att hjälpa er att hitta rätt.”

Jag märker att Freddie vänder sig om och kastar en blick på Amelia, men där jag sitter kan jag inte tolka hans ansiktsuttryck.

Mamma ser på mig och höjer ögonbrynen. Jag känner mig som en utomstående åskådare till allt­ ihop.

Vi sjunger ett par psalmer, kompade av orgeltanten. Hon har en liten bjäbbig hund som sitter i handväskan bredvid henne och skäller i takt med musiken. Jag kan inte melodierna så jag bara mimar texten.

När gudstjänsten är över traskar vi ut på kyrko­ gården allihop och ser på när kistan sänks ner i marken. Det är den första likkista jag ser på nära håll och den är mindre än jag hade väntat mig.

Kyrko­herden ber en bön, och sedan går alla förbi graven och kastar var sin handfull jord på kistlocket. Marken är frusen så tanten med hunden står där och räcker fram en plastbalja full med jord • 20 •

som vi får ta av. Jag tar upp en handfull och slänger den på kistan.

Sedan går vi därifrån. Kyrkoherden skakar hand med alla. Med låg röst säger han något till var och en av mina kusiner. Jag undrar vad. När det blir min och mammas tur säger han: ”Välkommen hem, Lynda. Synd bara att vi inte träffas under mer positiva omständigheter.”

Mamma är gråtfärdig och klarar inte av att svara. Hon bara nickar, men jag säger tack och vi går vidare till parkeringen. ”Lynda, nu åker vi till mammas hus”, säger en av morbröderna. ”Kommer du ihåg hur man kör för att komma dit?” ”Jag tror det. Fast det är ju ett tag sen”, svarar mamma. ”Om jag åker med dig så kan jag visa vägen”, säger Will. ”Ja tack”, säger mamma, ”det är nog bäst.” ”Kör försiktigt”, säger Freddies pappa. ”Det ligger fortfarande is på vissa vägar.” ”Var har du bilen?” frågar Will.

• 21 •

”Bara en liten bit bort vid sjön”, svarar jag. ”Det är inte långt”, säger mamma.

Jag går före, håller mig tätt intill en snövall och försöker undvika de slaskiga vattenpölarna längs vägen.

Will ler. ”Såna här problem har ni väl inte hemma.” ”Snön är nåt nytt, men mamma parkerar precis som hon brukar”, svarar jag. ”Akta dig, du”, säger mamma.

Will skrattar. ”Allt det här måste kännas väldigt konstigt för dig, Mariel.” ”Helt rätt”, svarar jag. ”Hur gick det med kusinerna?” frågar han. ”Jag kände mig inte speciellt välkommen”, säger jag. ”Oroa dig inte. Så där kan de vara ibland när de träffar nya människor. De är en väldigt tajt grupp.” ”Det ska bli så roligt att träffa Madeleine”, säger mamma. ”Man måste ta vara på varenda minut innan de börjar säga emot.” ”Jag kan ta på mig blöja och sitta och jollra, om det är så du vill ha det”, säger jag.

• 22 •

”Det skulle inte vara riktigt samma sak”, svarar mamma. ”Jag vet inte det – det låter rätt likt Madeleine”, skojar Will.

När vi kommer till infarten till mormors hus sitter vi och skrattar allihop. Vi svänger av från huvud­ vägen, kör in under ett valv och får syn på ett stort hus i rött tegel – gammalt och slitet av väder och vind, men fortfarande pampigt och imponerande.

Jag hade aldrig kunnat ana att mammas barndomshem såg ut så. Men jag har ju aldrig anat att hon hade fem bröder heller. Vi tystnar alla tre medan hon långsamt kör vidare förbi kala träd och fram mot det gamla huset. ”Har det nåt namn?” frågar jag. ”Louvre House. Det har funnits i släkten länge”, svarar Will.

De andra bilarna står redan utanför huset och det lyser där inne. Stora snöflingor faller när vi kliver ur bilen. Ett par stentrappsteg leder upp till ytterdörren. Den står öppen.

• 23 •

”Jag kan inte fatta att du växte upp här”, säger jag och kikar in i den mörka hallen. ”Det verkar liksom mindre nu”, säger mamma. ”Och tomt, nu när hon är borta”, tycker Will.

Vi går in i ett rum fullt med mammas bröder och svägerskor. Ingen av mina kusiner är där. Tapeterna har revor, mattan är trådsliten och kristallkronan i taket är täckt med ett tjockt lager damm.

Under den står tre av mina morbröder och pratar.

Will går fram till sin fru, Chrissie, som är snygg med sitt rödblonda hår och sina blå ögon. Hon sitter i en soffa nära den öppna spisen med en sovande baby i famnen. Amelias mamma ser till att alla får något att dricka. Jag kommer inte ihåg vad hon heter. Det är så många namn att hålla reda på. ”Mariel, det här är din morbror Sewell och hans fru Dee.” Mamma presenterar mig för en man i svarta manchesterbyxor och hans fru som har kort hår och är klädd i svart klänning med en röd kofta över. ”Det måste vara jobbigt att få så många släktingar helt plötsligt”, säger Sewell.

• 24 •

”Sewell och Dee är lärare båda två”, säger mamma. ”Universitetslektorer”, rättar Dee. Hon låter amerikansk. ”Vi bor på universitetsområdet. Ni måste hälsa på om ni får tid”, säger Sewell. ”Mariel, har du träffat våra döttrar än? Lily och Elspeth?” frågar Dee. ”Ja, utanför kyrkan”, svarar jag. ”De vill säkert gärna lära känna dig. Jag förstår inte vart de har tagit vägen.” Hon ser sig omkring efter dem.

Jag har ingen brådska att träffa Elspeth igen, så jag säger att jag ska gå och ta mig något att äta. ”Bra idé. Ruth har överträffat sig själv, som vanligt”, säger Dee. ”Vem är Ruth?” frågar jag. ”Hon står säkert i köket och jobbar på att bli årets hemmafru”, säger Dee. Jag följer efter Amelias mamma genom dörren som leder till köket. Där står Ruth och tar ut en långpanna med små stekta korvar ur ugnen. Hon • 25 •

är kort och rund och har håret i välkammad pagefrisyr. Hon öser ner alla korvarna i en skål. ”Nu får du sluta”, säger Amelias mamma. Hon pratar med en mjuk fransk brytning som gör att hon verkar ännu mer glamourös. ”Det finns mat åt en hel armé.” ”Jag bara värmer, Celeste! Och förresten skulle Oberon mycket väl kunna glufsa i sig alla de här korvarna själv.”

Celeste blinkar åt mig. ”Ta dig nåt att dricka, Mariel. Titta i kylen.”

Jag hittar läsk i kylskåpet och häller upp ett glas åt mig. ”Dina kusiner är nog där uppe”, säger Ruth. ”Jag bad faktiskt mina två att vänta på dig innan de stack iväg. Men pojkar är ju så glömska i den där åldern.” ”Hur gamla är de?” frågar jag. ”Gerald är sjutton år. Oberon är femton. De tar det hårt, båda två. De tyckte så mycket om Flora.” ”Hurdan var hon?” frågar jag medan jag letar fram ett sugrör till min läsk.

• 26 •

Celeste funderar lite innan hon svarar. ”Kontrollerande, skulle jag nog säga.” ”Men Celeste!” säger Ruth. ”Man ska inte tala illa om de döda, särskilt inte på begravningen.” ”Var det därför mamma blev osams med henne?

För att hon var sån?”

Mammas båda svägerskor ser på varandra. ”Ingen av oss har fått veta varför din mamma blev osams med Flora och flyttade härifrån”, säger Celeste. ”Pratade Flora aldrig om oss?” frågar jag.

Ingen av dem svarar. Sedan säger Ruth: ”Vill du ha en korv innan de delas ut till de svältande massorna?” ”Nej tack. Jag äter inte kött”, säger jag. ”Inte det?” säger Ruth. ”Nåja, det finns allt möjligt annat som du kan äta. Kan du ta med dig de här i alla fall?”

Jag går in i rummet med korvskålen och ställer den på bordet som är fullt med mat. Bakom mig står tre av mina morbröder och diskuterar huset. ”Jag menar bara att vi ska ha det kvar i släkten”, säger Will.

• 27 •

”Men inte vill du väl flytta hit?” frågar en annan morbror. ”Att få det beboeligt skulle kräva en fruktansvärd massa jobb.” ”Du ser det ur arkitektens synvinkel, Harkett”, svarar Will. ”Om det var Chrissie och jag som skulle bo här så skulle det inte behöva vara perfekt.” ”Det bästa vi kan göra är att bygga om det till lägenheter och sen sälja det”, säger Robson. ”Det här är vårt barndomshem och inte ett av dina exploateringsobjekt”, säger Will.

Freddies pappa håller upp händerna i självförsvar. ”Jag menar bara att vi skulle kunna göra en nätt liten vinst på det. Allihop.” ”Det finns saker som är viktigare än vinst, Rob”, säger Will.

Sewell lägger sig i debatten. ”Jag är ingen expert, men jag håller med Will”, säger Sewell. ”Jag tycker att vi ska försöka ha det kvar.” ”Det är ändå för tidigt att fatta beslut om saken”, säger Harkett. ”Än vet vi ju inte vad det står i mammas testamente.”

• 28 •