Page 1

elvira birgitta holm


av elvira birgitta holm har tidigare utgivits: Förbjudet, Författarförlaget 1974 (tillsammans med Hans-Eric Hellberg) Tillåtet, Författarförlaget 1975 (tillsammans med Hans-Eric Hellberg) Ensam, Författarförlaget 1976 Karl-Ludvig, Författarförlaget 1976 Tillsammans, Författarförlaget 1978 Dramms vandring, Författarförlaget 1980 Kaninmordet, Författarförlaget 1982 Draksommar, Bonniers Juniorförlag 1987 Åskpojken, Fischer & Rye 1989 Dramms vandring (bearbetad nyutgåva), Bonnier Carlsen 1997 Dramms färd över vattnet, Bonnier Carlsen 1998 Drakvinter, Bonnier Carlsen 2000 Zip, Bonnier Carlsen 2004 Månskensvargen, Bonnier Carlsen 2009 www.elvirabirgitta.se

Ormringen

© Elvira Birgitta Holm 2012 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Omslagsillustration: Mats Vänehem Omslag och grafisk form: Fredrika Siwe Typsnitt: Indigo Tryckt av ScandBook, Falun 2012 isbn: 978-91-638-7100-9 www.bonniercarlsen.se


Min far är en varg. En månskensvarg. Han dödade en av sina fiender och måste fly. Rätt ut i havet sam han, längre och längre ut i mångatan. Så sjönk han och försvann. Alla säger att han drunknade och aldrig kommer åter. En varg må simma över en älv, men över ett helt hav – aldrig. Men jag och mor vet att han kommer tillbaka. Vi väntar vid havet varje natt. Mor sjunger för havet så att havet ska föra honom tillbaka. Sången och vågornas sakta viskande söver mig.


elja Norge 1351 mars–april


kapitel 1 I

H

an slår utan att tänka.  Slaget träffar hårt rätt över munnen, läppen springer i blod. Hon tumlar baklänges, snubblar och faller tungt mot tunnorna med tran. I nästa nu är han framme hos henne, drar upp henne med hårda händer rätt in i sin famn, möter hennes mun med sin öppna mun. Hans tunga dricker blodet från hennes spräckta läpp. Bakom dem hörs ett häpet rop, grova händer sliter dem från varandra. – Vad är det för otyg vi fått ombord? vrålar en saltsträv stämma. Ynglingar som kysser varann! Hiva dem över bord! Starka armar lyfter dem redan.

~7~


II Melchior Travelman räddar dem. Han hugger tag i kläderna på sjömännen som upprörda vill kasta de båda kyssande ynglingarna rätt ner i havet. Sådana kan inget skepp ha ombord, det bringar otur, storm och död. Vräk dem i havet! – Sätt ner dem på durken! befaller handelsman Melchior. Han talar norska, inte sin vanliga tyska, och hans myndiga röst tål inga motsägelser. Karlarna lyder honom motvilligt, släpper taget så tvärt att de båda ynglingarna är nära att falla omkull. – Vad betyder de där tvetullarna för er att ni vill behålla slikt ärgi ombord? fräser Leif, jektens styrman. Hans yviga röda skägg vippar ilsket. – De är mina tjänare och det är jag som betalar frakten både för dem och för din övriga last, säger handelsmannen. Lämna dem åt mig. Han vänder sig mot de darrande två som klamrar sig fast vid varandra, bleka och förvirrade. En smal och gänglig med mörka lockar. En kort och ljus med rakskuret hår. Men båda har ögon sneda som vargens. – Följ mig till min hytt, säger Melchior Travelman hårt. Detta kräver en förklaring!

~8~


III Gud vårt hopp är en trettio alnars jekt, bredbukig och öppen för väder och vind. Den höga förstäven reser sig som en knuten näve mot marshimlen. Vengen, den tunga påbyggnaden i aktern, får skeppet att se baktungt ut. Skutan kränger och gungar, skrovet knirkar och knakar, tåg och linor smäller. Hon är tungt lastad med tran och tjära i bukiga tunnor. De seglar nära kusten, länsar undan för en lynnig nordvästan längs tjodleida, den urgamla leden innanför öarna längs Norges västkust. Bogsvallet fräser, vågorna dunkar rastlöst mot klipporna. Otåligt knuffar Melchior dem akterut mot hytterna i vengen. Ylva snubblar och halkar på den våta gången mellan reling och last, men Mikael rör sig obehindrat, smidig som en katt. Besättningsmännen viker undan, blänger under skinnluvorna. Hyttdörren slår igen bakom dem och klipper av ljuden från vågor och vind. Allt som hörs är skutans sakta knarrande och deras egna andetag. Är allt förlorat nu? Hemligheten avslöjad? Ska Melchior Travelman och alla ombord nu få veta att hon inte alls är den skägglöse ynglingen Ulv, utan Ylva, en femtonårs tös som går klädd i manskläder? Ylva söker Mikaels blick, men han stirrar stum ner i durken. ~9~


Se på mig! Varför slog du? Mikael sitter på Melchiors hårda koj med benen rätt ut framför sig och de smala långa händerna knutna så att knogarna vitnar. Högerhanden har röda märken efter slaget. Ylva sjunker ner på kojen bredvid honom, kryper ihop, gömmer händerna inne i vadmalskjortelns ärmar. Hon slickar försiktigt sin ömmande läpp. Blodsmaken i munnen är sträv som rostigt järn. Hytten är råkall och mörk, bara ett svagt ljus tränger in genom koögat i aktern. Hon vill ut, mår illa igen, här luktar svett och vått ylle och den feta lukten av torkad fisk och tran har bitit sig fast i jekten och kväljer henne. Skutans gungande får hennes mage att häva sig i sugande vågor, snart måste hon spy igen, fast hon inte längre har något kvar att kasta upp. Den sura smaken av spyor blandar sig med smaken av blod. Melchior Travelman står bredbent framför dem, lutar sig mot hyttdörren och spärrar vägen. Nyss var han deras räddare, som tog hand om dem när de inte längre visste sig någon råd där i Nidaros. Han lovade att ta dem i sin tjänst, han betalade skepparen för att låta dem segla med från Nidaros till Bjorgvin. Och nu? En fiende också han? Dyrbart klädd är han, i färgat och varmt ylle och stövlar av läder. Hans hårda, fårade ansikte lyser vitt i dunklet, ~10~


örnnäsan skjuter tvärt ut och hans rovfågelsögon under de buskiga ögonbrynen borrar sig in i dem. Ylva sänker blicken. De där ögonen, som glödande kol! Hon tycker att de ser rätt igenom henne. Ser vad hennes kropp döljer. Ser barnet som växer där inne. – Vad var nu detta? frågar handelsmannen strävt. Jag kräver en förklaring. Mikael lyfter huvudet, de blå vargögonen blänker till, som en glimt av den isblå vinterhimlen. De svarta lockarna dansar kring hans magra ansikte. – Vi är bröder, säger han med fast röst. Fosterbröder. Vi beseglar vårt fostbrödralag med en kyss, det är … – Inte syntes mig den kyssen vara en kyss mellan bröder, säger Melchior. Vad driver ni för spel? Ylva rätar på sig och drar in andan, lika bra att säga som det är. Men Mikael lägger snabbt en hand på hennes arm, hejdar henne. – Där vi kommer ifrån gör man så, säger han med säker röst. Ylva tiger. Hennes fosterbror? Nog för att de har blandat blod och mer än så. Han är mer än hennes bror! Han är … En ny våg av illamående kommer vällande. Hon far upp och knuffar undan handelsmannen, vräker sig ut genom hyttdörren och hinner precis fram till ~11~


relingen, men inget finns i henne att spy upp längre, bara grön galla som sliter och river i hennes strupe. Bara jag inte spyr upp barnet! I en glimt ser hon för sig hur den lilla miniatyrmänniskan kastas ut genom hennes mun och störtar ner i det sjudande havet och försvinner, slukas av odjuren där nere i djupet och är borta. Hon kryper ihop intill relingen och slår armarna om kroppen. – Stanna, kvider hon. Lämna mig inte!

~12~


IV Herran allena vet varför jag slog. Jag slog utan tanke, slog henne rakt över munnen, som om min knutna näve kunde hejda orden som redan var sagda: ”Jag bär ditt barn.” Min säd har avlat ett barn i henne! Ett svart svalg öppnade sig mellan oss. Jag vet inte hur jag ska kunna överbrygga den avgrunden.

~13~


V Melchior Travelman skakar på huvudet. – Han tål sjön bra illa, din fosterbror, säger han med ett skevt leende. Så blir hans blick hård igen. – Har du glömt din ring och vad den betyder? säger han och sticker handen innanför linningen på sin pälskantade surcot. En guldring på en gyllene kedja glimmar till i dunklet. Mikael sticker handen innanför sin slitna och lappade kjortel. En likadan ring hänger tung i en läderrem. Ormringen. En kraftig orm som biter sig själv i svansen, smidd i mörkt guld, med ett sirligt mönster över ryggen och ett lysande rött öga av rubin. Men ögat på Travelmans orm är vitt, en gnistrande diamant. – Ouroboros, säger Melchior Travelman. Tecknet för den eviga upprepningen. Det binder oss samman. Mikael nickar. – Du är i min tjänst nu, säger handelsmannen. Glöm inte det! Stora ting väntar oss, min son. Hans blick veknar, tyst betraktar han Mikael. – Min son …, upprepar handelsmannen, och hans röst är med ens mild. Döttrar har jag alldeles för många där hemma i Lübeck, men ingen son. Herren själv har sänt dig i min väg! Sent i livet har han skänkt mig en son, ung och ~14~


vacker. Hur gammal är du nu? – Femton, tror jag. Mikael trycker sig bakåt mot hyttväggen för att komma undan de borrande ögonen. Den blicken har han sett förut, hos en annan mäktig man. Det som hände sedan vill han glömma. – Jag måste se hur Ulv mår, säger han och reser sig snabbt från kojen, tränger sig förbi handelsmannen, ut ur hytten. Havet möter honom med flygande skum.

~15~


VI – Inte trodde jag att det var med hugg och slag du skulle hälsa ditt barn! Ylva kurar intill buntarna med skinn som är stuvade i fören, skyddade av gnisslande och gnällande träluckor. Ovanpå skinnen från ren och lo står det dyrbaraste av allt: tre burar av trä med jaktfalkar, nyss fångade på fjället. Mikael står lutad mot babords reling. Han stirrar in mot land, mot tvära grå klippor och karga öar som sveper förbi. Där bortanför dansar blånande snöklädda fjäll, höjer och sänker sig i takt med jektens rörelser. På styrbords sida glittrar havet dunkelblått. Så hårt och kantigt hans ansikte har blivit! Hans hår har växt sig långt, han är längre, bredare över axlarna, inte längre en bleknosig yngling, rädd och fylld av hat. Han är på väg att förvandlas till man. Men hans hat finns kvar. Nu vänder han sina blå vargögon mot henne. Bakom den blå blicken brinner en eld. Där inne finns ett vilddjur som hon inte kan nå, en varg på språng bort mot något annat, någon annan. Det lilla ordet förlåt. Ska det vara så svårt att säga? Men jag tänker inte tigga. En bön om förlåtelse som inte kommer från hjärtat är ingenting värd.

~16~


I snart ett år har de levt nära varandra. Hon vet hur det känns att vara nära hans hårda kropp. Ändå känner hon honom inte. Tillsammans har de överlevt, slagits mot svält och eld och kyla, tillsammans har de flytt undan förföljare och hotande död. De är sammanvuxna, sammanbundna av allt som hänt dem. Ändå når hon honom inte. En ängel med vargögon, fylld av hat och längtan.

~17~


VII Vargögon har hon, denna tös som han mötte i skogen, snedögon gula som honung och bärnsten. De ljusa ögonbrynen möts som fågelvingar över näsroten. Varulvsmärket. Vinden rufsar hennes kortskurna hår. Det når henne knappt till axlarna. Än kan hon gälla för yngling. Hennes underläpp är svullen efter slaget. Jag bär ditt barn! Vad kan han svara? – Är du säker? frågar han tyst. – Ja. Jag känner tecknen, jag vet. – Och det är mitt? Hennes ögon smalnar i vrede. – Du om någon må väl veta att ingen annan man kommit mig nära sedan i somras! fräser hon. På det har han inget svar. – Märkligt lätt kom lögnen över dina läppar nyss, säger hon strävt. – Om det står mellan livet och en lögn så väger lögnen lätt. – Knappast att det stod efter livet nyss, fnyser hon. – Men kanske nästa gång. Var glad över att din förklädnad inte är avslöjad. Den kan behövas än. Han vänder blicken in mot land, ser de torra, karga öarna gunga förbi. Klipporna är runda, röda som hud, de liknar kroppar som slingrar sig om varandra. Fjolårsgräset ~18~


står halmgult, den vissna ljungen reser sig brun, strimmor av snö klamrar sig kvar i skrevor och sprickor. Jekten stryker nära klippväggen, vågorna dundrar mot berget och kastar skum tillbaka över skeppet. Språnget är inte så långt, det rycker i hans kropp. Han är ju på väg! Anselm, du lever, jag vet det, jag är på väg till dig! Denna värk i hans kropp! En hjälplös, molande längtan, den äter honom inifrån. Ett vilt skri skär genom skeppets och havets ljud. En av falkarna slår med vingarna mot buren som håller den fången, sliter med näbben i trägallret, buren rister och är nära att falla omkull. En av besättningsmännen rätar upp den och kastar ett stycke ylletyg över den. Falken tystnar igen. Fångad som falk i bur.

~19~


VIII – Havet brinner! Han rycks ur sina tankar av Ylvas rop. Ja, havet brinner! Vita rökpelare som av hundratals eldar reser sig ur vattnet, genomlysta av den bleka marssolen. Men det är inte rök från eldar som stiger ur havet, det är vattenrök från väldiga djur. Havsytan kokar av svarta ryggar som glider fram i snabba mjuka rörelser, dyker upp ur vågorna och försvinner igen, dyker upp på nytt och frustar vatten mot himlen. Stim av glittrande fisk slungas ur havet i gnistrande kaskader och luften fylls av skrikande måsar som dyker i en vild dans i jakten på fisk. – Sillen kommer! Ropet får alla att rusa till babords reling. – Tillbaka! ropar styrmannen Leif. Han står uppe på vengens tak och styr med den kraftiga rorkulten, han är skeppets befälhavare, hans ord är lag. – Den sillen går oss förbi, muttrar Trond, ärrad och äldst, med skägg gråstrimmigt som en grävling. – Men vilka är vidundren som sänder rök mot himlen? frågar Mikael. – Leviatan, svarar Trond. Väldiga havsodjur, valfiskar, sådana som den som slukade profeten Jona. De samlas i flock och jagar sillen in mot kusten så att folket ska få mat. Sillen står så tät och stampar mot klipporna att man kan ösa den med händer och hinkar. Men när Vår Herre tycker ~20~


att vi alla fått så det räcker vänder sillen ut mot havet igen och slukas av Leviatan. Flocken av havsvidunder är nära nu, dunsar och flåsande ljud blandas med vågor och vind och vitfåglarnas skrän. – De krossar skeppet, de slukar också oss! gnyr Ylva. På det svarar Trond inget, men ger henne en underlig blick. – Med slikt ombord så …, muttrar han. – Leviatan väjer för jekter, säger en annan röst intill henne. Han vet att vi hör havet till och lämnar oss i fred. Jekten glider in bakom en ny ö och synen av rök och vilddjur och fisk försvinner, bara vita fågelvingar syns ännu som ett flimmer mot himlen. Ylva önskar sig tillbaka till fjället, starkare än någonsin. Havet är hennes fiende.

~21~


IX Solen sjunker i havet, vinden mojnar. Melchior Travelman står bredvid styrmannen Leif som spanar föröver, skuggar med handen för den låga solen. – Vi är nära Tustna, säger Leif. Där kan vi ta i land med skeppsbåten till Torkjells gård i Leira. Än är nätterna mörka och ingen klok man seglar sin jekt i mörker. – Vi får månsken, säger Melchior. Det är fullmåne i natt. – Även så. Har ni så bråttom att komma till Bjorgvin att ni vill riskera både skepp och män? fnyser Leif. – Det är du som är styrman. Ditt ord är lag, säger Melchior. – Jag är glad att ni inser det, Travelman, säger Leif och lutar sin seniga kropp mot den kraftiga rorkulten, tjock som en mans arm. – Månntro om någon ännu finns i Torkjells gård, säger en av besättningsmännen, den skallige Gude. Den stora mannadöden gick hårt fram längs kusten för två somrar sedan. Många är de gårdar i fjordar och fiskelägen som ligger öde. – Sant, säger Leif. Men båthus finns att ta skydd i, där kan vi göra upp eld, om nu ingen finns i gården som kan ta emot oss. Men det gör mig ont om också Torkjell slukades av svarta döden. – Nog är där tomt, säger Geir. Han är yngst av besättningsmännen, kanske sjutton vårar, med glesa mörka fjun över läppen, lång och gänglig. Svart stripigt hår hänger fram över hans bleka ansikte, de ~22~


mörkblå ögonen sitter tätt intill näsroten, blänkande och små som bitar av kol. – Jag seglade med Ernund sistlidna sommar, säger han. Vi tog in vid Leira och då fanns där ingen på gården. Leif nickar tyst. – Riv från nedersta! ropar han så. Trond är redan framme vid masten och hakar loss en av bonetterna, de låga extraseglen som är fasthakade under seglet. – Här finns klippor och fall att hålla undan för, förklarar Leif. I den här farten seglar vi snart i kvav om vi inte revar. – Fall? Melchior stirrar in mot land där smältvatten faller som tunna vita hårslingor längs den blå fjällsidan. – Tänker du ränna skutan rätt i fjällväggen? hånar han. – Undervattensklippor, förklarar Leif otåligt. Lyssna! Dånet från havet har bytt ton. En klang som av sjungande kyrkklockor hörs över vågornas fräsande mot skepp och strandklippor och vindens brus. – Varje fall har sitt ljud, säger Leif. Det är skräp till styrman som inte känner skillnad på dem alla. – Jag är glad i så fall att det är du som är min styrman, säger Melchior. – Jag är mindre glad åt lasten ni förde med er, säger Leif. Skraken skriker och flyger lågt över havet, ejdern tar lä innanför skeppet, det är inga goda tecken. De där taniga tasarna till tvetullar som ni tagit ombord för otur med sig. En storm vill vi inte ha när vi närmar oss Stadhavet. – Himlen är klar, invänder Melchior. ~23~


Leif pekar mot solen som är på väg att gömma sig i låga moln vid horisonten. – Jag känner tecknen. Solen går ner i säck. Vi får oväder, sanna mina ord. Och i oväder seglar ingen som har livet kärt förbi klipporna och fallen vid Stad.

~24~


X Månen stiger över det mäktiga Trollheimenfjället. Jekten ligger förtöjd mellan kobbarna invid Tustna, vilar tyst med revat segel, en skarp svart skugga mot det månbelysta vattnet. Ingen vill gå nära stugan som ligger mörk och tyst där uppe under berget. Som om döden fanns kvar där inne. Besättningsmännen har tagit i land med skeppsbåten och slagit läger i båthuset nere på stranden. De har brett ut sina fårskinnsfällar på stenmarken mellan syllarna, tänt en eld utanför och släpat dit några stockar att sitta på och drivved att elda med. Elden flammar upp när någon lägger på mera bränsle, männens ansikten lyser röda i det varma skenet. De sitter tysta och lyssnar på Harald Blodnos, en fyrkantig man med en kraftig köttröd näsa som gett honom hans namn. Han är mitt inne i en berättelse om en trollkärring som seglade i en tunna och trollade fram en storm. Men ynglingen Geir har vänt ryggen mot elden och stirrar upp mot den låga timrade stugan, som står tyst och övergiven i månskenet. Stugans vindögon är tomma och svarta, luckorna fråndragna. Det är som om huset såg på dem. Geirs ansikte lyser vitt i månskenet, hans ögon är svarta som stugans vindögon. – Vad är det, Geir? frågar Gude. – Något rörde sig där uppe i stugan, viskar Geir. Torkjell finns där. Jag känner det. ~25~


Det blir tyst kring elden. Ylva känner hur nackhåret reser sig. – Nå, tror du det? säger så Gude lugnt. Ska vi gå upp och se efter? Men ingen rör sig. – Nog tog den stora mannadöden många, säger Gude. Men de flesta fick ändå en kristlig begravning och behöver inte fara omkring på jorden som osaliga andar och gastar. Och Torkjell ligger säkerligen i vigd jord, gården hans hör ju under klostret på Selja, nog tog de hand om de sina. – Han finns där, viskar Geir. Elden sprätter till med en knall och får alla att rycka till. Ett vasst skri ekar över stranden, någonting vitt flyger upp vid stugan och försvinner iväg bakom de låga vindpinade träden. Männen far upp och stirrar upp mot stugan. Ylva hugger tag i Mikael, som lägger en varm hand över hennes iskalla. Endast Gude sitter lugnt kvar. – De döda vill inte de levande något ont. Stilla er, säger han. – Kanske vi stör honom, säger Harald Blodnos. Kanske ska vi ändå ro tillbaka till jekten och sova där i natt. – Ombord sover vi trångt och kallt, säger Gude och rättar till elden med en grov gren. Handelsmannen och styrman har lagt beslag på hytterna, vi får trängas med lasten. Här finns eld och rum för benen. Sitt ni. Det var bara en uggla. – Ugglor bådar död, säger Trond sammanbitet. ~26~


– Döden väntar oss alla, säger Gude och fyller på öl i sin stavbägare. Men än lever vi, lägger han till och stryker sig över flinten som glänser i eldskenet. Männen sätter sig igen, kastar oroliga blickar över axeln upp mot stugan. Sakta kommer samtalet igång. Men nu berättar ingen sagor om äventyr till sjöss. Nu talar de alla om den stora döden som drog fram längs kusten för två somrar sedan och likt en hungrig varg slukade allt i sin väg.

~27~


XI Den stora mannadråparen. Pesten. Svarta döden. Ett kalldrag går över dem, får dem alla att frysa, trots hettan från elden. Ylva skakar till som i frossa, nattluften kyler över ryggen. Hon vill inte minnas! – De som hostade blod dog varendaste en, säger Trond. Tvärt av, bara på en dag, de steg friska upp på morgonen och på kvällen låg de i graven. – Andra blev svarta som kol i synen, de dog också, säger Vidar, en mager och lång man med ett ansikte som gnagts av vind och salt tills det liknar ett fårat trästycke som legat länge på stranden. – De fick kokande feber och bölder stora som hönsägg över hela kroppen, säger Geir med upphetsad stämma. De vrålade av smärta tills döden kom som en befrielse, och … Ylva känner med handen bredvid sig efter Mikael. Där är tomt. Kallt grus glider rasslande undan hennes trevande fingrar. Hon reser sig hastigt och lämnar männen runt elden. Hon blir stående och ser upp mot stjärnhimlen som är blek och tunn av månsken. Finns de där uppe? Hennes familj som pesten tog? Ulv-far och Sinnika-mor, vandrar de där uppe på himlens blommande ängar? Ulv-far har lagt armen om mors ~28~


axlar, de tar långa och försiktiga steg för att inte krossa blommorna och mors kjortel blir våt i nederkanten av glittrande dagg. Runt om dem springer alla systrarna, Signe och Katrina, Edla och lilla Stineborg, de skrattar och jagar fjärilar som lyser i alla regnbågens färger. Men Lille-Ulv är inte där med de andra, han har fullt bestyr med att försöka lirka av Sankte Per nycklarna till skafferiet så att han kan nalla änglasylt, han … Ylva slår händerna för ansiktet, tårarna bränner bakom ögonlocken. De sjukas plågor innan döden tog dem, varför vill människor berätta om sådant? Och är de döda ens i himlen? Kanske fortsatte febern och plågan i skärselden, kanske är de fortfarande där för att brännas rena från all synd. Gud sände pesten över människorna för deras synders skull, sägs det. Men vad hade lilla Stineborg hunnit begå för synder? Hon var inte ens året när hon dog. Och Lille-Ulv och systrarna, visst gjorde de spratt och hittade på dumheter som alla ungar. Men synd? Arvsynden. Att synd kan ärvas, inte går sånt att förstå. Nej, aldrig att hon kommer att begripa vad Gud i sin himmel tänker och gör. Ylva slår armarna om sig själv, hållet hårt om sin kropp, men fryser ändå. Inuti henne växer ett barn. ~29~


Mor, viskar hon. Mor, hjälp mig! Var inte död, kom hit! Åh, milda jungfru Maria, sänd mor till mig! Jag behöver henne nu. Men den heliga jungfrun lyssnar inte.

~30~

9789163871009