Page 1

Marie Oskarsson Helena Bergendahl


Kapitel 1

Det rörde sig utanför dörren, hasande ljud. Jack vaknade på ett ögonblick med skräckslagna hjärtslag i bröstet. Vad hände? Dörren knarrade till. I ljuset från dörrspringan såg han mammas nattlinne vaja förbi. Åh nej, det var morgon. Igen! Himlen utanför var alldeles kolsvart. – Kolla Jack, det snöar, tjoade Max. Han hade redan skuttat upp ur sin säng och stod vid fönstret. Jack vred på huvudet 7


för att se vad lillbrorsan pratade om. Ja, där svävade stora luddiga vita flingor över den mörka skyn. Han stönade. Andra kanske älskade snö, men Jack längtade inte precis efter den kalla vintern. Nu skulle alla vuxna få fnatt och vilja att barnen åkte skridskor och skidor och pulka och stjärtlapp. Stjärtlapp. Det löjligaste ordet i världen. – Ni får ta termobyxorna idag. Och långkalsonger. Hoppas de passar fortfarande bara. Jag har inte köpt några nya än, sa mamma. Kom nu, killar, och ät frukost! Jack hasade sakta ur sängen, medan lillebror skuttade ut mot köket irriterande piggt som vanligt. Hur orkade han? ”Kan det inte bli jullov snart, så man får 8


sova länge på morgnarna”, tänkte Jack. Men det var fortfarande några veckor kvar av terminen. Långa dagar. Sega veckor. – Jag måste jobba över idag, sa mamma medan hon ställde fram varm O’boy till Jack och brorsan. Kan du hämta Max på dagis? Jack stönade. Inte det också! Ska man aldrig få vara med sina kompisar? – Ja, så kan vi åka pulka, sa Max entusiastiskt. Visst kan vi, Jack? I den stora backen? Visst, Jack? – Mmmm. – Pulka, pulka, pulka. Hämta mig tidigt! – Schyst Jack, tack för hjälpen! Jag hade inte klarat mig utan dig. Mamma kramade om honom i förbifarten, medan hon hastade mot duschen. 9


Jack stirrade ned på tallriken med fil och cornflakes. Jaha, det var väl det han visste! Hade de ens en pulka? Han hade ett svagt minne av att den gått sönder. Eller försvunnit. Han kanske kunde fråga Edvin om han ville hänga med till pulkabacken? Edvin hade ju en ny snowracer. Snowracer är bättre. Snabbare. Roligare.

– Snabba dig med mackan. Klockan är mycket, sa han till Max. – Snabba dig själv! – Men allvarligt, sätt fart. 10


– Sätt fart själv! Det jobbiga med en lillebror var att man måste tjata så mycket. Han hade ju ingen koll på klocka eller tandborste eller strumpor. Jack gillade inte att komma för sent. Han gillade inte att stressa. Det var bara jobbigt. Morgnarna blev alltid röriga för att Max såsade omkring och ville bygga med lego eller satt i evigheter på toaletten med en Bamsetidning. Jack såg hur mamma rusade runt och plockade ihop kläder, sin egen matlåda och jagade lillebror med tandborsten. Deras rum var stökigare än någonsin. Max ville inte ha på sig tröjan som mamma lagt fram. Han rotade i sin byrå så att långkalsongerna flög i luften. Jack plockade upp den varmaste luvtröjan. – Kom här. Armar uppåt sträck. 11


Max lyfte lydigt på armarna och lät tröjan glida ned över huvudet. Han bråkade aldrig med Jack. När tröjan var på fick Jack en varm kram. 12


– Hämta mig tidigt. Glöm inte det! – Okej, men nu måste jag också göra mig klar. Stick och borsta tänderna. Måndag morgon. Jack hade en känsla av att det var något han måste komma ihåg. Vad? Inte gympapåse. Inte matteläxa. Jo just det, lappen om lussemorgon. Den som mamma skulle skriva på. Den lyste röd längst ned i ryggsäcken. Jack drog fram den och letade reda på mamma i badrummet. Hon stod böjd över lillebror med tandkräm och tandborste i högsta hugg. – Vad är det här? – Du ska skriva på. Det är om lusse. Mamma läste snabbt igenom pappret, och släppte ifrån sig ett lågt stön. 13


– Hur tänker de egentligen? Lussefika och julpyssel en hel förmiddag? – Det är bara om man vill sa fröken. Mamma tittade upp från pappret. Hon hade den där ledsna blicken som Jack inte gillade. – Bara om man vill? Men om man inte kan? Om man måste jobba? Vad gör man då? Sa hon något om det, din fröken? Det hade hon förstås inte. Hon pratade bara om att det var en så fin tradition och sånt. – Åh, lille gubben, sa mamma sorgset och drog Jack intill sig. – Jag är också en liten gubbe! Max krånglade sig in mellan mamma och Jack. De blev som en enda stor kramklump mitt i badrummet. Knäppisen. Han måste alltid vara i centrum. 14


Tidigare i böcker i serien: Fråga chans, 2011

VARA VÄNNER © Text: Marie Oskarsson, 2012 © Bild: Helena Bergendahl, 2012 Omslagsformgivning: Helena Bergendahl Redaktör: Sara Hedenberg Typsnitt: Sabon Sättning: Ellen Adolfsson Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm, 2012 Tryckt av GGP Media GmbH, Tyskland, 2012 ISBN 978-91-638-7013-2 www.bonniercarlsen.se

9789163870132  

Marie Oskarsson Helena Bergendahl Kapitel 1 7 8 9 Jack stirrade ned på tallriken med fil och cornflakes. Jaha, det var väl det han visste! H...