9789163869969

Lotta Olsson & Maria Nilsson Thore

Innehåll Världen? 9 Arne 14 Hur stor och vid? 20 Visslande genom skogen 26 En resväska 34 Alla dessa skogar 43 En inre resa 48 Vilken pjäs? 55 Manus 62 En regissör anländer 70 Kokostoppar 76 I gläntan 82 Repetition 90 Kakor och kulisser 99 Världen! 104

1

Världen?

Det var en grå och kall vårdag.

En gråkall vårdag helt enkelt, tänkte jättemyr­ sloken dystert, medan han lommade stigen fram på väg till sin vän hasselmusen.

Gråkall.

Så måste den kallas.

En sådan där ledsamt blåsig vårdag innan våren riktigt har kommit i gång.

Trädens grenar spretade fortfarande kala mot den mulna himlen över skogen. Gläntorna väntade ännu på gräs, leriga och vattensjuka efter vinterns snö.

Göken och svalan och näktergalen hade inte återvänt.

Världen kändes ful. ”Det kan du väl inte säga”, sa hasselmusen när de en stund senare satt tillsammans i hennes kök. ”Ha!” sa jättemyrsloken (men inte triumferande, utan liksom mer lite sorgset). ”Jag sa det ju precis!

Världen är ful, sa jag. Och nu sa jag det igen.”

Hasselmusen tog en kaka från det stora fatet på bor­ 9

det. En nötkaka. Inte dum alls, faktiskt. Hon tog en till och bet prövande i den. Lika bra som den första!

Jättemyrsloken tittade förvånat på henne. ”Ska du inte säga någonting?” sa han. ”Det brukar du ju. När du väl har börjat, menar jag.” ”Jag brukar ju det, ja”, mumlade hasselmusen ­genom kaksmulorna. ”Jag sa att världen är ful”, fortsatte jättemyrsloken, ”och då sa du det kan du väl inte säga och då sa jag …” ”Vad vet du om världen?” avbröt hasselmusen och sträckte sig efter ännu en kaka. ”Vad vet jag om … Vad menar du nu?” sa jättemyr­ sloken osäkert. ”Vad vet du om världen?” sa hasselmusen igen och tog en tugga av sin tredje kaka.

Jättemyrsloken kliade sig lite nervöst längst ut på sin långa näsa. ”Jag vet väl … allt”, sa han.

Hasselmusen skakade på huvudet. ”Du gör nog inte det, nej”, sa hon. ”Till att börja med: vilken värld pratar vi om?”

Jättemyrsloken bara stirrade på henne. ”Stirra inte, myrslok!” sa hasselmusen. ”Här! Ta en kaka i stället. Mycket goda. I synnerhet nötkakorna.”

Jättemyrsloken böjde sig över det dignande fatet. ”Men …”, sa han. ”Det är väl bara nötkakor?” ”Just det!” sa hasselmusen och tog en till. ”I min värld är det de godaste. I synnerhet nötkakor. I syn­ nerhet i min värld.”

Min värld?

Din värld?

Vilken värld?

Myrsloken började känna sig alldeles snurrig. ”Jag sa ju bara att världen är ful just nu”, sa han tyst. ”Allt är så grått och kallt och … gråkallt. Och fult.” ”Det sa du, ja”, instämde hasselmusen och torkade bort lite smulor från munnen. ”Och vem har bestämt det?”

”Bestämt?” sa jättemyrsloken. ”Det är väl bara som det är så här års, antar jag. Det är väl ingen som har bestämt att det ska vara grått och kallt. Eller … Det finns ju de som tror att det finns en gud som …” ”Nej! Nej! Nej!” avbröt hasselmusen. ”Jag menar inte så. Inte alls så, nej. Jag menar: vem är det som säger att det är fult?” ”Det var väl jag som sa det?” sa jättemyrsloken. ”Det är ju det vi pratar om! Jag sa …” ”Exakt!” sa hasselmusen. ”Du tycker att världen är ful just nu, i synnerhet nu ja, men det är ju inte det­ samma som att den är ful, eller hur?”

Jättemyrsloken skakade långsamt på huvudet. ”Dessutom”, fortsatte hasselmusen, ”vet du alltså inte så mycket om världen.” ”Gör jag inte?” sa jättemyrsloken. ”Du gör inte det, nej”, sa hasselmusen, medan hon övervägde vilken av kakorna på fatet som skulle bli hennes nästa val. ”Världen är faktiskt mycket större än det här.” ”Större än skogen, menar du?” sa jättemyrsloken. ”Större än din och min värld tillsammans”, sa hassel­musen och sken upp.

Hon hade just fått syn på den största kakan av dem alla.

12