9789163869617

s ö l d i T kärlek Översättning: Christine Bredenkamp

översättarens tack

Ett stort tack till Hanna Påhlman och hennes elever i svenskgrupp 4 och 5 i årskurs 9 på Kunskapsskolan i Fruängen, som lyhört och uppmärksamt hjälpte mig att hitta rätt ton och attityd i språket.

Ett varmt tack även till Shakespearesällskapet, som så vänligt hjälpte mig att välja passande översättningar av William Shakespeare.

Christine Bredenkamp, översättaren

Sonett nr 19 av William Shakespeare (1564–1616) på sidan 139 citeras här i Lena R. Nilssons översättning från 2006, och strofen ur Hamlet på sidan 337 i Carl August Hagbergs översättning från 1847.

Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2012 Omslagsillustrationer: Eva Schöffmann-Davidov Typsnitt: Century Sättning: Bonnier Carlsen Author: Kerstin Gier Original title: Rubinrot © 2009 by Arena Verlag GmbH, Würzburg, Germany www.arena-verlag.de Tryckt av ScandBook AB i Falun 2012 ISBN 978-91-638-6961-7 www.bonniercarlsen.se

1

F

örra måndagen i skolmatsalen kände jag det för första gången. Ett kort ögonblick hade jag samma känsla i magen som när man åker berg-

och-dalbana och susar ner från toppen. Känslan varade

bara i två sekunder, men det räckte för att jag skulle spilla en tallrik potatismos med brunsås över skoluniformen.

Besticken klirrade runt mina fötter, men tallriken lyckades jag som tur var fånga i allra sista stund, innan även den hamnade på golvet. »Maten smakar ändå som om man hade slevat upp den direkt från golvet«, sade min bästa kompis Leslie medan jag lite klumpigt försökte torka bort sörjan, och självklart tittade precis alla åt mitt håll. »Du får gärna smeta ner mig också om du känner för det.« »Nej, det är lugnt.« Blusen som ingick i Saint Lennox skoluniform råkade visserligen ha samma färg som just potatismos, men trots det lyste fläcken pinsamt mycket. Jag knäppte igen den mörkblå jackan och gömde katastrofen. »Självklart måste lilla Gwenny slabba med maten igen«, sade Cynthia Dale. »Glöm att du får sitta bredvid mig, ditt äckel.«

13

»Som om jag frivilligt skulle vilja sitta bredvid dig, Dale.« Dessvärre råkade jag ofta ut för små skolmatsmissöden.

Förra veckan försvann min gröna fruktgelé plötsligt ur sin form och landade två meter längre bort i en femteklassares tallrik med pasta. Veckan dessförinnan råkade jag välta körsbärssaften och alla runt bordet såg ut som om de hade fått mässlingen. Jag hade för länge sedan tappat räkningen över hur många gånger jag lyckats doppa den töntiga skol­ uniformsslipsen i diverse såser och drycker.

Fast jag hade aldrig känt mig yr när det hänt.

Förmodligen inbillade jag mig bara alltihop. Det hade helt enkelt talats alldeles för mycket om yrselanfall hemma hos oss på sistone.

Dock inte om min yrsel, utan om min alltid lika underbara kusin Charlottes, som nu satt bredvid Cynthia och slevade i sig sitt potatismos.

Hela familjen väntade på att Charlotte skulle känna av yrseln. Vissa dagar frågade min mormor lady Arista henne var och varannan minut om hon kände sig konstig och i pauserna som uppstod däremellan frågade min moster Glenda, Charlottes mamma, exakt samma sak.

Varje gång som Charlotte svarade nej knep lady Arista ihop läpparna och moster Glenda suckade. Ibland tvärtom.

Vi andra, det vill säga mamma, min lillasyster Caroline, min lillebror Nick och gammelfaster Maddy, himlade med ögonen. Klart att det var spännande att ha någon i familjen med en gen som gjorde det möjligt att resa i tiden, men allteftersom åren gick avtog spänningen tyd-

14

ligt. Ibland blev det bara för mycket med hela kalabaliken runt Charlotte.

Charlotte själv brukade dölja sina känslor bakom ett gåtfullt Mona Lisa-leende. Ärligt talat, i hennes ställe hade jag inte heller vetat om jag skulle skratta eller gråta över en svindlande yrsel som aldrig infann sig. Fast troligtvis hade jag blivit glad, för jag var snarare en rädd liten hare. Jag föredrog lugn och ro. »Förr eller senare är det dags«, sade lady Arista varenda dag. »Då måste vi vara beredda.« Faktum var att det efter lunchrasten var dags, närmare bestämt under historielektionen med mr Whitman. Jag hade rest mig och gått från matsalen hungrig. Som om inte det var nog hade jag dessutom upptäckt ett svart hårstrå i efterrätten (krusbärskompott med vaniljpudding) och var inte säker på om det var mitt eller en mattants.

Hur som helst tappade jag matlusten direkt.

Mr Whitman delade ut historieprovet från förra veckan. »Uppenbarligen hade ni förberett er väl. I synnerhet Charlotte. A+ till dig.« Charlotte strök sina glänsande hårslingor ur ansiktet och sade »Oj«, som om hennes resultat kom som en överraskning. Hon som alltid hade bäst resultat av alla i samtliga ämnen.

Fast Leslie och jag kunde också vara nöjda den här gången. Vi hade båda fått A– , trots att våra »goda förberedelser« hade handlat om att titta på drottning Elizabethfilmerna med Cate Blanchett samtidigt som vi mumsade

15

i oss chips och glass. Men vi hade faktiskt varit uppmärksamma på lektionerna, vilket vi inte direkt var i de andra ämnena, tyvärr.

Mr Whitmans undervisning var verkligen så intressant att man inte kunde göra annat än lyssna. Mr Whitman själv var också mycket intressant. Nästan alla tjejer var hemligt eller helt öppet förälskade i honom. Inklusive mrs Counter, vår geografilärare. Hon blev alltid helt knallröd i ansiktet varje gång mr Whitman var i närheten. Men han var verkligen otroligt snygg, det var vi alla överens om. Det vill säga, alla utom Leslie. Hon tyckte att mr Whitman såg ut som en ekorre från någon tecknad film. »Varje gång han ser på mig med sina stora bruna ögon vill jag ge honom en näve nötter«, sade hon. Hon gick till och med så långt att hon inte längre kallade de fräcka ekorrarna i parken ekorrar, utan »mr Whitmans«. Dumt nog smittade det på något vis av sig och numera sade jag också alltid: »Nämen, titta vilken tjock liten mr Whitman, så himla söt!« när en ekorre kom skuttande.

Just på grund av hela den där ekorrgrejen var Leslie och jag nog de enda tjejerna i hela klassen som inte var helt nere i mr Whitman. Jag försökte verkligen, om och om igen (särskilt som alla killarna i klassen var så otroligt barnsliga), men ingenting hjälpte. Jämförelsen med en ekorre hade oåterkalleligt etsat sig fast i min hjärna – och säg den som hyser romantiska känslor för en ekorre!

Det var Cynthia Dale som hade satt igång ryktet att mr Whitman hade jobbat som modell vid sidan av sina studier

16

och som bevis för det hade hon klippt ut en reklamsida ur ett glansigt magasin där en man som liknade mr Whitman löddrade in sig.

Fast förutom Cynthia var det ingen som trodde att mr Whitman var duschtvålsmannen. Han hade nämligen en grop i hakan, något som mr Whitman definitivt inte hade.

Killarna i klassen tyckte inget vidare om mr Whitman, och den som tålde honom minst av alla var Gordon Gelderman. Innan mr Whitman hade kommit till vår klass hade praktiskt taget alla flickorna i klassen varit kära i Gordon. Även jag, jag erkänner, men då var jag bara elva år och Gordon fortfarande ganska söt. Men nu när vi var sexton var han bara jobbig och dessutom i något slags konstant målbrott sedan två år tillbaka. Dessvärre hindrade hans eviga pipande och brummande honom inte från att hela tiden haspla ur sig en massa idiotiska saker.

Gordon blev fruktansvärt upprörd över sitt F på historieprovet. »Det här är ren diskriminering, mr Whitman.

Jag förtjänar minst ett B. Ni kan ju inte ge mig dåligt betyg bara för att jag är kille.« Mr Whitman tog sig en titt på Gordons prov en gång till och bläddrade upp första sidan. »Elizabeth I var så överjävligt ful att hon aldrig lyckades fånga någon kille. Därför kallade alla henne den fula jungfrun«, läste han högt.

Klassen fnissade. »Ja, och? Det stämmer ju«, försvarade sig Gordon. »Kolla, värsta utstående ögonen, alltid surkärring och så den där fjantfrisyren. Det säger ju allt.«

17

Vi hade varit tvungna att ingående studera målningarna med Tudor-familjen på National Portrait Gallery och Elizabeth I var faktiskt inte det minsta lik Cate Blanchett.

Men för det första kanske smala läppar och stora näsor ansågs jättefint på den tiden och för det andra var kläderna verkligen helt magiska. För det tredje hade Elizabeth I visserligen ingen äkta make, men en herrans massa kärleksaffärer, bland annat med en Sir … vad hette han nu igen? I filmen spelades han av Clive Owen. »Hon kallade sig själv den jungfruliga drottningen«, sade mr Whitman till Gordon. »Därför att …« Han avbröt sig. »Hur är det med dig, Charlotte? Har du ont i huvudet?« Allas huvuden vändes mot Charlotte. Som tog sig för huvudet. »Jag känner mig lite … yr«, sade hon och såg på mig. »Allt bara snurrar.« Jag drog djupt efter andan. Nu var det alltså dags. Mormor skulle bli helt överförtjust. För att inte tala om moster Glenda. »Åh, coolt, äntligen«, viskade Leslie bredvid mig. »Blir hon genomskinlig nu?« Trots att lady Arista ända sedan vi var små otaliga gånger upprepat att vi under inga som helst omständigheter fick tala med någon enda om de underliga förekomsterna i vår familj hade jag fattat ett alldeles eget beslut att ignorera detta förbud gentemot Leslie. Hon var nu en gång min allra bästa kompis och allra bästa kompisar har inga hemligheter för varandra.

Detta var första gången under den tid som Charlotte och jag känt varandra, vilket närmare bestämt var hela livet,

18

som min kära kusin gjorde ett nästan hjälplöst intryck.

Men jag visste vad som måste göras. Moster Glenda hade tjatat om det mer än tillräckligt ofta. »Jag följer med Charlotte hem«, sade jag till mr Whitman och reste mig upp. »Om det är okej?« Mr Whitmans blick vilade fortfarande på Charlotte. »Det anser jag vara en utmärkt idé, Gwendolyn«, sade han. »Krya på dig, Charlotte.« »Tack«, sade Charlotte. På väg mot dörren vacklade hon till. »Kommer du, Gwenny?« Jag skyndade mig att fatta tag i hennes arm. För första gången kände jag mig en smula viktig i Charlottes närvaro.

Det var en skön känsla att vara behövd för en gångs skull. »Du måste ringa och berätta allt«, hann Leslie viska innan vi gick ut.

Utanför dörren var Charlottes hjälplöshet som bortblåst.

Hon ville på allvar först gå till skåpet och hämta sina saker.

Jag höll fast henne i ärmen. »Låt bli, Charlotte! Vi måste hem så fort vi bara kan. Lady Arista har sagt …« »Det har redan gått över«, sade Charlotte. »Jaha, och? Det kan fortfarande hända när som helst.« Charlotte slet sig loss och drog iväg åt andra hållet. »Var lade jag kritan nu igen?« Jag rotade runt i jackfickan medan jag gick. »Ah, här är den. Och mobilen. Ska jag ringa hem redan nu? Är du rädd? Åh, förlåt, dum fråga, jag är lite stirrig nu.«

19

»Var inte orolig. Jag är inte rädd.« Jag sneglade på henne från sidan för att avgöra om hon talade sanning. Hon hade tagit på sig sitt lilla överlägsna Mona Lisa-leende och det var omöjligt att se vilka känslor som dolde sig bakom det. »Ska jag ringa hem?« »Vad hjälper det?« frågade Charlotte tillbaka. »Jag bara tänkte att …« »Du kan tryggt överlåta tänkandet åt mig«, sade Charlotte.

Vi gick tillsammans ner för stentrapporna och bort mot nischen där James alltid satt. Han reste sig i samma ögonblick han fick syn på oss, men jag bara log mot honom.

Problemet med James var att ingen, förutom jag, kunde se eller höra honom.

James var ett spöke. Därför undvek jag att tala med honom när andra var med. Enda undantaget var Leslie, som inte för en sekund hade tvivlat på att James existerade.

Leslie trodde på allt jag sade och det var en av anledningarna till att hon var min bästa kompis. Hon var så otroligt ledsen för att hon varken kunde se eller höra James.

Jag var egentligen ganska glad över det eftersom det första James hade sagt när han fått syn på Leslie var: »O, du min skapare! Det arma barnet har ju fler fräknar än det finns stjärnor på himlen! Om hon inte genast börjar applicera en bra blekningskräm kommer hon aldrig att lyckas snärja någon karl!« »Fråga honom om han kanske har gömt en skatt någon-

20

stans«, var å andra sidan det första Leslie hade sagt när jag presenterade dem för varandra.

Tyvärr hade James inte gömt någon skatt. Han blev synnerligen förolämpad över att Leslie hade kunnat tro något sådant om honom. Plus att han alltid blev förolämpad när jag låtsades som om jag inte såg honom. På det hela taget blev han ganska lätt förolämpad. »Är han genomskinlig?« hade Leslie frågat vid detta första möte. »Eller mer typ svartvit?« Nej, James såg egentligen ganska normal ut. Sånär som på kläderna förstås. »Kan du gå rakt igenom honom?« »Jag vet inte. Jag har inte försökt.« »Men försök nu då«, föreslog Leslie.

Men James ville inte gå med på att låta mig gå rakt igenom honom. »Vafalls – ett spöke? En James August Peregrin Pimplebottom, arvinge till den fjortonde greven av Hardsdale, låter sig inte förolämpas, icke heller av småflickor.« Som så många spöken ville han helt enkelt inte acceptera att han inte längre var någon människa. Han kunde med bästa vilja i världen inte minnas att han hade dött. Nu hade vi känt varandra i fem år, alltsedan min första dag på Saint Lennox High School, men för James var det bara några dagar sedan som han hade suttit med sina vänner på klubben och spelat kort och pratat om hästar, muscher och peruker – han hade både och, musch och peruk, något som faktiskt såg bättre ut än det kanske låter. Att jag alltsedan

21

vårt allra första möte hade vuxit ungefär tjugo centimeter och både fått tandställning och bröst samt redan blivit av med tandställningen ignorerade han med flit. Liksom det faktum att hans fars stadspalats för länge sedan hade förvandlats till en privatskola, med rinnande vatten, elektricitet och centralvärme. Det enda som han då och då tycktes registrera var längden på våra skoluniformskjolar. Uppenbarligen hade en glimt av kvinnliga vader och anklar varit oerhört ovanligt på hans tid. »Det är inte särdeles artigt av en ung dam att inte hälsa på en herre som står över henne i rang, miss Gwendolyn«, ropade han nu, än en gång uppenbart stött över att jag inte hade ägnat honom någon uppmärksamhet. »Förlåt. Vi har lite bråttom«, sade jag. »Om jag på något vis kan vara till någon hjälp står jag självfallet till förfogande.« James slätade till spetsbrämet på sina ärmar. »Nej, tack. Vi måste bara hem fort.« Som om James hade kunnat vara till någon hjälp! Han kunde ju inte ens öppna en dörr. »Charlotte mår inte så bra.« »O, jag beklagar«, sade James, som var lite svag för Charlotte. I motsats till »den sommarfräkniga flickan utan hyfs«, som han brukade kalla Leslie, tyckte han att min kusin var heltigenom »ljuv och av förtrollande behag«. Även idag kom han med sliskiga komplimanger. »Var vänlig och sänd henne mina bästa hälsningar. Säg henne att hon än en gång ser förtjusande ut. Något blek, men förtrollande som en älva.«

22

»Jag ska hälsa henne det.« »Sluta prata med din låtsasvän«, sade Charlotte. »Annars åker du snart in på dårhus.« Okej, jag tänkte inte hälsa henne någonting. Hon var tillräckligt mallig som det var. »James är inte på låtsas, han är osynlig. Det är stor skillnad!« »Om du säger det så«, sade Charlotte och knyckte på nacken. Hon och moster Glenda var av den åsikten att jag bara hittade på James och de andra spökena för att göra mig viktig. Jag ångrade att jag över huvud taget någonsin hade berättat om det för dem, men när jag var liten hade det varit helt omöjligt att hålla tyst om livs levande gargoyler – jag menar alltså de där hemska stenstatyerna som spyr ut regnvatten från husfasaderna – som for runt mitt framför mina ögon och gjorde grimaser. Gargoylerna var ju ändå lite roliga, men jag hade också sett förfärligt läskiga och mörka andeväsen som jag varit jätterädd för. Tills jag begrep att spöken inte kan göra en det minsta förnär – och det tog mig några år att komma underfund med det. Det enda som spöken verkligen kan är just att skrämma en.

Fast inte James så klart. Han var helt harmlös. »Leslie påstår att det kanske inte var så dumt ändå att James dog så ung. Han skulle ändå aldrig ha kunnat hitta en maka med det namnet – Pimplebottom«, sade jag, men inte utan att förvissa mig om att James inte längre kunde höra oss. »Jag menar, säg den som frivilligt vill heta Pormask-rumpa.«

23

Charlotte himlade med ögonen. »Men han ser faktiskt riktigt bra ut«, fortsatte jag. »Och rik som ett troll är han också, i alla fall om man får tro honom själv. Fast hans vana att alltid hålla en parfymerad spetsnäsduk för näsan är lite omanlig.« »Så synd att ingen utom du kan beundra honom«, sade Charlotte.

Det höll jag givetvis med om. »Och så dumt av dig att hålla på och prata om dina konstigheter utanför familjen«, tillade Charlotte.

Det var än en gång en sådan där typisk Charlotte-pik.

Den var menad att såra mig, och det gjorde den också. »Jag är inte alls konstig!« »Jo, det är du visst!« »Och det ska komma från dig, din genbärare!« »Men jag pratar inte med allt och alla om det«, sade Charlotte. »Du däremot, du är precis som gammelfaster Mad Maddy. Hon berättar till och med om sina visioner för mjölkbudet.« »Nu är du bara elak.« »Och du är naiv.« Grälande fortsatte vi ut genom foajén, förbi vaktmästarens glasbås och ut på skolgården. Ute blåste det och himlen såg ut som om det när som helst skulle börja regna. Nu ångrade jag att vi inte hade tagit med oss åtminstone våra kappor. En kappa vore inte så dumt just nu. »Förlåt att jag jämförde dig med gammelfaster Maddy«,

24

sade Charlotte lite ångerfullt. »Jag är nog lite spänd i alla fall.« Förvånansvärt. I vanliga fall ursäktade hon sig aldrig. »Det kan jag förstå«, sade jag snabbt. Jag ville att hon skulle märka att jag uppskattade hennes ursäkt. Men sanningen var den att det inte alls var tal om någon förståelse från min sida. I hennes ställe hade jag darrat som en dåre av rädsla. Spänd hade jag självklart också varit, men ungefär lika spänd som man är inför ett tandläkarbesök. »Och förresten tycker jag om gammelfaster Maddy.« Det var sant. Gammelfaster Maddy var kanske lite väl babblig och hade en egenhet att säga allt minst fyra gånger, men det föredrog jag å andra sidan tusen gånger mer än allt hemlighetsmakeri som de andra höll på med. Dessutom var gammelfaster Maddy alltid oerhört givmild med sina citronkarameller.

Men det är klart, karameller var väl knappast något som imponerade på Charlotte.

Vi korsade gatan och skyndade oss upp på trottoaren. »Sluta stirra på mig så där«, sade Charlotte. »Du lär nog märka när jag försvinner. Då gör du ditt fåniga kritkryss och skyndar dig hem. Men det kommer inte att hända, tro mig, inte idag.« »Det kan väl inte du veta heller. Är du inte spänd på att se var du kommer att hamna? Jag menar, i vilken tid?« »Naturligtvis är jag det«, sade Charlotte. »Förhoppningsvis inte mitt i den stora branden 1664.« »Den stora branden i London härjade 1666«, sade

25

Charlotte. »Det kan väl inte vara så svårt att komma ihåg. Dessutom var den här delen av staden inte särskilt bebyggd på den tiden, med andra ord fanns det heller inget som kunde brinna här.« Sade jag det, att Charlottes andranamn var »Glädje­ dödare« och »Mallgroda«?

Men jag gav mig inte. Det var kanske elakt, men jag ville verkligen se det där löjliga leendet försvinna från hennes ansikte, om så bara för ett par sekunder. »De här skoluniformerna brinner antagligen upp i ett nafs«, påpekade jag envist. »Jag är förberedd på vad jag måste göra«, sade Charlotte kort och utan att sudda ut leendet.

Jag kunde inte annat än beundra henne för hennes lugn.

För mig var tanken på att plötsligt hamna någonstans i det förflutna enbart skrämmande.

Och det gällde oavsett vilken tid – förr i tiden var allt jämt förfärligt. Det var konstant krig, eller så grasserade smittkoppor eller pesten, och sade man något opassande blev man bränd på bål som häxa. Dessutom fanns det bara utedass och alla människor hade löss och om morgnarna hällde de ut pottornas innehåll genom fönstren, utan tanke på om det kanske gick någon i godan ro där nere på gatan.

Under hela sitt liv hade Charlotte förberetts på att en gång finna sig till rätta i en förfluten tid. Hon hade aldrig haft tid för lek, lika lite för kompisar, gå på stan eller på bio, eller för killar för den delen. Istället hade hon undervisats i dans, fäktning och ridning, språk och historia.

26

Förra året hade hon dessutom börja försvinna någonstans varje onsdagseftermiddag tillsammans med lady Arista och moster Glenda, och kom hem igen först sent på kvällen. De kallade det »mysterieundervisning«. Det var dock ingen som ville upplysa oss om mysteriernas art, allra minst Charlotte själv. »Det är hemligt«, var förmodligen den första meningen som hon lärde sig säga flytande. Nästa var: »Det angår er inte det minsta.« Leslie sade jämt att vår familj förmodligen hade fler hemligheter än Secret Service och MI6 tillsammans. Troligtvis hade hon rätt.

I vanliga fall tog vi bussen hem från skolan, linje åtta stannade på Berkeley Square och därifrån var det inte långt hem till vårt hus. Idag gick vi de fyra hållplatserna till fots, precis som moster Glenda hade sagt åt oss att göra. Jag hade kritan redo i handen hela vägen hem, men Charlotte höll sig vid min sida.

När vi gick upp för trappan till ytterdörren kände jag mig nästan besviken. Här tog nämligen min del av historien slut. Från och med nu skulle min mormor ta över hela ärendet.

Jag ryckte Charlotte i ärmen. »Titta! Den svartklädde mannen står där igen.« »Jaha, och?« Charlotte vände sig inte ens om. Mannen stod på andra sidan gatan i port nummer arton. Han hade som alltid en svart trenchcoat på sig och hatten djupt nerdragen i ansiktet. Jag hade hela tiden trott att han var ett

27

spöke, tills jag förstod att mina syskon och Leslie också kunde se honom.

Sedan flera månader tillbaka höll han vårt hus under sträng uppsikt, dygnet runt. Det är möjligt att det rörde sig om flera män i svart som byttes av och som såg precis likadana ut. Vi var oense om huruvida det handlade om spionerande inbrottstjuvar, privatdetektiver eller en elak trollkarl. Det senare var min syster Carolines fasta övertygelse. Hon var nio år och älskade sagor om elaka trollkarlar och goda feer. Min bror Nick var tolv och tyckte att sagor om trollkarlar och feer var larviga och trodde därför mer på de spionerande inbrottstjuvarna. Leslie och jag var för privatdetektiverna.

Men varje gång vi gick över gatan för att ta oss en närmare titt på mannen försvann han antingen in i huset eller steg in i en svart Bentley som stod parkerad på trottoaren, och körde därifrån. »Det är en magisk bil«, hävdade Caroline. »Den förvandlas till en korp när ingen ser och sedan förvandlas trollkarlen till en pytteliten gubbe som rider på korpens rygg högt upp i himlen.« Nick hade skrivit ner Bentleyns registreringsnummer, bara för säkerhets skull. »Fast de lackerar säkert om bilen efter inbrottet och sätter dit en ny nummerplåt«, sade han.

De vuxna låtsades som om de inte tyckte att det fanns något oroväckande alls i att bli iakttagen dag som natt av en svartklädd man i hatt.

Så även Charlotte. »Kan ni inte bara låta den stackars

28

mannen vara i fred?! Han står där och röker en cigarrett, det är allt.« »Säkert!« Då var det ju lättare att tro på versionen med den förtrollade korpen.

Det började regna, inte en minut för tidigt. »Känner du dig åtminstone snurrig igen?« frågade jag medan vi väntade på att dörren skulle öppnas för oss.

Någon egen husnyckel hade vi inte. »Sluta tjata«, sade Charlotte. »Det händer när det händer.« Mr Bernhard öppnade dörren åt oss. Leslie sade att mr Bernhard var vår butler och det ultimata beviset för att vi nästan var lika rika som drottningen eller Madonna. I själva verket visste jag inte riktigt vem eller vad mr Bernhard var. För mamma var han »mormors allt i allo« och mormor själv kallade honom »en gammal vän till familjen«. För mina syskon och mig var han helt enkelt »lady Aristas läskige betjänt«.

När han fick syn på oss for hans ögonbryn upp i två höga bågar. »Hej, mr Bernhard«, sade jag. »Ett rysligt väder vi har, inte sant?« »Ruskigt rysligt.« Med sin kroknäsa och de bruna ögonen bakom de runda guldfärgade glasögonen påminde mr Bernhard om en uggla, närmare bestämt om en uv. »Man bör undantagslöst ta på sig en kappa när man lämnar sitt hem.« »Eh, jo, det borde man nog«, sade jag.

29

»Var är lady Arista?« frågade Charlotte. Hon var aldrig särskilt trevlig mot mr Bernhard. Inte ens som liten hade hon visat någon som helst respekt för honom, till skillnad från oss andra. Trots att han verkligen hade en respektingivande förmåga att dyka upp från ingenstans precis överallt i huset – plötsligt stod han bara där bakom en, lika tyst och smidig som ett kattdjur var han. Inget tycktes undgå honom och oavsett vilken tid på dygnet kunde man ge sig den på att mr Bernhard var där.

Mr Bernhard fanns redan i huset när jag kom till världen och mamma sade att han hade funnits där även då hon var liten. Med andra ord var mr Bernhard antagligen lika gammal som lady Arista, även om han inte såg ut som det. Han bodde i en egen liten lya på andra våningen.

Vägen dit upp gick via en separat hall och en trappa från första våningen. Man hade förbjudit oss att ens så mycket som beträda hallen.

Min lillebror påstod att mr Bernhard hade byggt in en massa falluckor och liknande saker för att hålla oönskat besök borta. Men det var inget han kunde bevisa och ingen av oss hade någonsin vågat sig in i den där hallen. »Mr Bernhard behöver sin privatsfär«, brukade lady Arista säga. »Ja ja«, sade min mamma då. »Det skulle vi alla kunna behöva lite mer av här.« Men hon sade det så tyst att lady Arista inte kunde höra henne. »Er mormor befinner sig i musikrummet«, sade mr Bernhard till Charlotte.

30

»Tack.« Charlotte lämnade oss i tamburen och gick upp för trappan. Musikrummet låg på första våningen och varför det kallades så, visste inte en själ. Det fanns inte ens ett piano där inne.

Rummet var lady Aristas och gammelfaster Maddys älsklingsrum. Luften där inne luktade violparfym och var fylld av röken från lady Aristas cigarriller. Det vädrades på tok för sällan. Man blev alldeles vimmelkantig om man befann sig där inne en längre stund.

Mr Bernhard stängde ytterdörren. Jag slängde ett sista snabbt öga förbi honom och ut på andra sidan gatan. Mannen med hatten stod alltjämt kvar. Inbillade jag mig bara, eller höjde han just handen, precis som om han vinkade åt någon? Åt mr Bernhard kanske, eller kanske rent av åt mig.

Dörren föll igen och jag kunde inte tänka tanken till slut eftersom den där berg-och-dalbanekänslan som jag hade haft tidigare samma dag återvände i min mage. Allt blev helt suddigt för ögonen på mig. Mina knän vek sig och jag måste ta stöd mot väggen för att inte ramla omkull.

I nästa ögonblick var känslan som bortblåst.

Mitt hjärta bultade helt ursinnigt. Det var något som inte stämde med mig. Man blev inte så här yr två gånger inom en timme, inte utan en berg-och-dalbana.

Om inte … äsch, dumheter! Förmodligen växte jag bara för fort. Eller så hade jag … hm … lågt blodtryck? Eller så var jag bara hungrig.

Ja, det måste vara det. Jag hade ju inte ätit något sedan

31

frukost. Skolmaten landade ju som sagt på min blus. Jag andades ut en lättnadens suck.

Först nu märkte jag att mr Bernhards uggleögon granskade mig ingående. »Hoppsan«, sade han, lite väl sent.

Jag kände hur jag rodnade. »Jag måste gå och … göra mina läxor«, mumlade jag.

Mr Bernhard nickade med sitt likgiltiga ansiktsuttryck.

Men medan jag gick upp för trappan kände jag hans ögon i nacken.

32