9789163869280

..

aventyr ii

Gudrun Wessnert

bl ĂĽ bergen

downington

mot kilnin

N

V

Ă–

S

cr ain

coe

Ross

cullen

k a pi t e l

I Vi tillhör skogen, bergen, varelserna!

S

am Fraser längtade.

Hon längtade efter en värmande brasa, mjuka mattor och stoppade möbler. Och hon längtade efter kakor. Kringlor, fruktkakor och bakelser.

En gång, och det kändes som en evighet sedan, hade hennes vän Immy sträckt fram sin hand och gett henne en bit fruktkaka. Han hade knyckt den från fatet i syster Elsibes salong. Hans ögon hade glittrat.

Aldrig att hon hade ätit en sådan ljuvlig fruktkaka.

Sam Fraser hade tre tidiga minnen: synen av en mössa med spetsband som försvann i vågornas djup, smaken av hallonkaka och ett bultande hjärta mot vilket hon lutat sitt trötta huvud. Hon hade även ett fjärde minne men ~ 10 ~

det var mer diffust. Minnet av ett par stora händer.

Händerna hade lyft henne. Djupt under fanns en gung­ ande ocean.

Hon hade blivit skild från någon. Hur många år som gått från skiljandet visste hon inte. Hennes skrik hade rivit halsen till ett skärande sår.

En kort tid efter att Sam ätit den ljuvliga biten frukt­ kaka hade hon och Immy, och deras kamrater Tanja och Val, rymt från Elsibes barnhus. De gick mot Blå bergen, och de lovade varandra att hålla samman. Lovade varan­ dra att hålla sig undan från vuxna.

Vuxna förvandlades. Man kunde inte lita på dem.

De fyra kamraterna hade legat i skogen, under träd och i skrevor. Grenar hade stuckit dem i ryggen, myror bitit dem. Och de hade hört ljud, gläfsande, krafsande ljud, från djur som rört sig i natten. De hade gått och gått, till­ intetgjorda av trötthet, och ofta fallit ihop tätt tillsam­ mans under en gran. Men de hade vant sig. Allt var bättre än syster Elsibes barnhus och det fasansfulla som funnits i gångarna under huset.

Där den svarta spindelrösten väste: Ni kan aldrig bli kvitt oss. ~ 12 ~

Sam Fraser längtade. Hon tänkte att om hon bara kom tillräckligt långt bort från barnhuset skulle rösten för­ svinna. Men i hennes huvud fortsatte den att väsa: Ni tillhör oss nu.

Jonathan Fraser bar alltid med sig en liten tavla. Den före­ ställde två flickor vid en guldfiskdamm. Smala och lik­ som genomskinliga. Över flickorna välvde sig en himmel i blått och silver.

Sedan han fått fatt på tavlan, vid sitt besök på barn­ hemmet, hade den blivit en del av honom själv. Minnet av den lilla dottern, som han placerat i en livbåt, gjorde så ont.

Han måste hitta henne.

Samantha Fraser, dotter till sjökapten Jonathan Fraser.

Den dagen då han förlorat sin dotter hade havet inte sett ut som vanligt. Till och med kompassen visade fel.

Stormen överraskade honom och hans besättning som en vrede från ovan.

Hon hade varit tre år och burit en mössa med spets­ ~ 13 ~

band. Ögonen hade varit stora och frågande. Men hon hade inte gråtit.

En av flickorna på tavlan föreställde Samantha, det var Fraser övertygad om. Den andra flickan hade dött under mystiska omständigheter i ett gammalt gruvschakt, långt under syster Elsibes barnhus. Detta barnhus, som låg i en gudsförgäten håla och nu var stängt på obestämd tid. Ryk­ tet sa att fyra barn gett sig av därifrån efter en eldsvåda.

Själv hade han övergett sin egen dotter.

Barnhusbarnen hade fått utstå hårt arbete från morgon till kväll, ständigt för lite mat, förnedring, piskslag och inlåsning i husets källare.

Fru Klopke och fröken Imperton hade blivit avslöjade av en mystisk Baronessa och byns kyrkoherde. Efter detta hade Baronessan försvunnit från det dårhus som hon varit intagen på. Vissa av dårarna påstod att hon flugit sin kos.

Att hon var en ängel i människohamn.

En ängel?

Jonathan Fraser trodde inte längre att någonting var omöjligt. Hans dotter hade överlevt sjöresan i livbåten.

Någonstans hade hon kommit i hamn, och någon vänlig själ hade tagit hand om henne. Till slut hade hon lämnats ~ 14 ~

på Syster Elsibes barnhus för hittebarn och vanföra. Ett ställe som man inte kunde tro existerade i verkligheten.

Han hade kommit dit för sent.

Den ena kvinnan var storväxt och hade tre skäggstrån på hakan. Hon brukade klippa av dem men de växte strax ut igen. Ögonen var små och vaksamma. Denna kvinna tyckte om att röka cigarr, hon blåste gärna ut röken rakt i ansiktet på den som stod närmast.

Den andra kvinnan hade ett ovanligt långt ansikte och lång näsa. På ena näsvingen växte en blodfylld vår­ ta. Hon bar alltid svarta handskar, och kliade sig ofta på vänster hand, som om någonting skavde under handsken.

När den långnästa blev upphetsad, och det blev hon ofta, kluckade det i hennes strupe.

Kvinnorna reste tillsammans. De kallade sig för guver­ nanter. Gott om pengar hade de inte, men de tog ändå inte hand om några barn för att få en inkomst. Det fanns ingen som kunde lämna goda referenser.

De reste norrut eftersom luften ansågs hälsosam i Blå ~ 15 ~

bergen. Och de avskydde att vara bland alltför mycket folk.

Då kunde människor börja ställa obehagliga frågor, och dessa kvinnor tyckte inte om frågor. Kvinnorna kallade sig för fru Iklop och fröken Kimper och var systrar, fast det kun­ de man inte tro. Inte heller kunde någon veta att de förut hade kallat sig för fru Klopke och fröken Imperton.

Att äta gott och lata sig var deras främsta sysselsättning och att utmana sina fiender. Systrarna skaffade sig näm­ ligen lätt fiender, för de ville inte anstränga sig det allra minsta för att njuta livets goda. Ovanan att låta en dolk genomborra en människokropp hade gjort att de måste hålla sig undangömda. Särskilt för polisen.

– Den dagen hon kom till barnhuset var en olycksdag, brukade fru Klopke väsa. Vi skulle ha kastat ner henne i källaren direkt.

– Det skulle vi sannerligen, höll fröken Imperton med.

Hon drog i sina svarta handskar, som om hon ville att de skulle dölja hela hennes gängliga kropp.

– Minns du när du föll i märgelgraven?

– Det kan du skriva upp att jag minns, sa fru Klopke.

Det var hon igen, klumpfoten. Det var hon som fick det att hända. ~ 16 ~

– Och du stank i en vecka, sa Imperton.

– Och du är en idiot, sa fru Klopke.

– Det är jag väl inte, protesterade systern.

– Jo, du är en idiot, idiot!

Så brukade de båda systrarna tala på ett för dem natur­ ligt sätt. Och nu hade de anlänt till en plats som passade dem utmärkt. Ett värdshus med svängt tak i utkanten av en bergsby, med en värdinna som inget kunde se, och hennes karl som var ful som stryk och helst inte ville prata med folk. Det perfekta gömstället. Här kunde de vila ut och planera sin hämnd.

– En dag ska våra vägar korsas, sa fru Klopke. Och då ska jag sätta dolken i Samantha Frasers hjärta.

Hjorten Duneyr lyfte sitt huvud.

Himlen över Blå bergen hade samma färg som damens mantel, damen bland molnen. Och i dag var himlen klar­ blå. Då var hon alltid där, och likaså när molnen seg­ lade som vita skepp i skyn. För allt i världen ville han inte stöta sig med henne. Hon som var den skyddande ~ 17 ~

omfamnerskan av allt levande, fåglar, träd och fria vidd­ er. Hennes ljus strålade över klöverblad, gultörne, vild­ katter och trollsländor. Duneyr fantiserade om att få ligga med huvudet i damens knä och dikta om vackra ting.

Skogen i Blå bergen var hjortens plats. Här kände han sig nära himlen, och henne som han älskade så mycket.

Just då flög en gråsiska över hjortbockens huvud, och en fjäder föll från den magra fågelkroppen. Hjorten betrak­ tade fjädern. Snart skulle den blåsa bort. Men ingenting var för litet eller för obetydligt för damen bland molnen.

Inte ens en gråsiska.

Hjorten blåste ut luft genom näsborrarna. Där fanns något annat också i hans skog. En mörk sträng av unket vatten. Lukten från en varelse som strök på fyra tassar över mossklädda stenar. Väntade bakom trädstammar.

Någon som inte hörde hemma i Blå bergen. Någon som förvandlade marken han gått på till vissnat gräs.

Glimmande ögon.

Svart päls.

Duneyr ruskade på sig. Hans ögonstenar, de smäckra honorna, hade lämnat skogen. Han kom ihåg när de en gång simmat över en flod. Hur de lagt huvudena på var­ ~ 18 ~

andras bakdelar för att lättare ta sig över. De hade varit tillsammans.

Han längtade efter att få stå tätt hopkurad med dem.

Ville känna deras hjärtslag, deras mjuka mular. Nätter­ na i Blå bergen hade blivit så kalla och dystra. Likt sin far, och dennes far dessförinnan, vaktade Duneyr skogen.

När hans bröder hade stångats och kivats hade han smitit iväg för att strosa omkring i soldränkta gläntor och fan­ tisera, buffa på trollsländor och jaga vildkatter. Någon av bröderna hade kanske passat bättre som väktare, men de hade alla fallit offer för människornas gevär.

Hjorten stampade med frambenen mot marken och brölade.

Det gamla körsbärsträdet utanför kyrkogårdsmuren i Ross hade kluvits på mitten i ett blixtnedslag. I bräckan som bildats trängde ett nytt skott fram. Medan moderträdet lät sina grenar böjas mot marken tog sig skottet alltmer. Det hade till och med gett bär.

Under detta märkvärdiga träd hade Sam och hennes ~ 19 ~

kamrater slagit läger. Att trädet växte just utanför en kyrko­ gård passade dem utmärkt, för Immy letade efter en alldeles speciell gravsten. En gravsten i form av en uppslagen bok.

Gravstenen var deras sista halmstrå, Immys minne av sitt förflutna. Det var ett minne som kommit tillbaka under deras långa vandring till Blå bergen.

En eftermiddag hade Immy vaknat upp med ett ryck och skrikit rakt ut: – Det är en bok! Hör ni …! En bok!

De andra vaknade och grymtade, de sov ju mestadels om dagarna och vandrade om nätterna. Val var den som grymtade värst. En gång slog han ursinnigt omkring sig.

– Jag blir galen på dina gravstenar! skrek han. Jag vill inte fortsätta längre!

Men det gjorde de. Och nu hade de kommit till Ross, som verkade vara ännu en gudsförgäten håla. Sällan syn­ tes någon bybo på kyrkogården. Däremot hade barnen sett kaniner och en hjort. De hade kunnat livnära sig på vildäpplen och björnbär under de senaste dagarna. Men sommaren var över, och de måste se sig om efter ett lämp­ ligare ställe att övernatta på.

Det fattades mycket för de fyra barnen, särskilt föräld­ ~ 20 ~

rar. Om nu föräldrar kunde anses vara oumbärliga. Tre av dem var hittebarn medan den fjärde, Valerian Copper eller Val som han kallades, var ende sonen till en tjuv och förfalskare och dennes hustru.

Båda var döda.

De sörjdes inte av någon.

– Hur många eländiga kyrkogårdar har vi egentligen sökt igenom? sa Val. – Tja, sa Immy modfällt, det är väl ett dussintal …

Han vilade på marken med ryggen lutad mot stam­ men.

– Du räknar som en åsna, avbröt Val. Det är tjugotre.

Varken mer eller mindre. Tjugotre kyrkogårdar.

En besvärande tystnad uppstod, sedan fortsatte Val eftersom Immy inte sa något: – Tanja, var snäll och nyp mig! Nej, bit mig! Jag vill se mitt blod flyta. Annars tror jag att jag själv har förvandlats till en gravsten.

– Sluta! skrek Tanja. Sluta båda två! Vad tjänar det till?

Immy försöker ju bara hitta tillbaka till sin familj.

Tanja var ett äkta hittebarn. Hon hade hittats i en käl­ lare och hade varit nära att bli uppäten av hundar. ~ 21 ~

– Familj? Även Val skrek.

– Vi har inga familjer! Förstår ni inte det? Vi tillhör skogen, bergen, varelserna!

– Tyst!

Nu var det Sam som skrek. Hon satt uppkrupen i körs­ bärsträdet för att kunna hålla bättre uppsikt över kyrko­ gården. Ifall någon närmade sig. De ville helst inte bli sedda. Barn som drog omkring riskerade att bli skickade till någon anstalt.

– Vad är det, Sam? sa Tanja.

– Ingenting. Tyckte bara att jag såg något …

– Du brukar väl se i syne, sa Val. Sam ville inte säga mer. Hon hade sett något, en svart svans som gled in mellan två gravstenar. Räven från barn­ huset?

Sam hade en känsla av att han alltid fanns i deras närhet.

Men kanske var det en synvilla, hon var så hungrig.

– Eller vad säger du, syster Synsk …?

Val menade Sams förmåga att känna på sig saker.

– Du är inte rolig, sa Immy till Val. – Nej, sa Val knivskarpt, det var roligare i syster Elsibes ~ 22 ~

källare. Vi bytte en skattkammare mot tjugotre kyrko­ gårdar. Herregud!

Han stönade och fortsatte: – Och vad har vi kvar av silvret? Inte mycket, det kan jag säga er!

– Och vems fel är det? sa Immy anklagande vilket var ovanligt för honom. Det var du själv som betalade för mycket när vi handlade nya kläder på marknaden. Och när vi ville ha ägg och bröd av den där bondmoran. Var­ för gjorde du det?

För ett ögonblick såg det ut som om Val tänkte kasta sig över Immy. Men istället bet han ihop sina käkar och sa inte ett ljud.

– Silversakerna …, sa Tanja långsamt. Vi har väl kvar den där ljusstaken med silverklumpen och snäckskålen?

– Klart att vi har, sa Val. Vad tror ni?

– Hör ni! sa Sam och höjde rösten för att bli kvitt den obehagliga känslan inom sig. Vi är här för att leta efter Immys familj. Glöm inte det.

– Och dessutom, tillade hon efter en stund, så skulle vi hålla ihop.

Val muttrade. Tanja stötte till honom. ~ 23 ~

De blev tysta. Och de begrundade, var och en för sig, den underjordiska kammaren där Val plockat till sig silver­ sakerna.

Sam fortsatte från trädet: – Och det är tack vare dig, Val, som vi har kunnat leta så här. Att vi klarat oss så länge.

– Äsch, sa Val och petade med foten i marken.

Han drog ett djupt andetag.

– Låt oss fortsätta då, gamle gosse!

Val räckte Immy sin hand för att dra upp honom från marken.

– Mot kyrkogård nummer tjugofyra! Men först tar vi en extra sväng på denna, ifall vi missat något. En undan­ gömd gravsten, överväxt med murgröna. Kanske en hel gravkammare, där dina döda släktingar ligger på rad och bara väntar på oss …

– Schh!

Sam hyschade från trädklykan.

– Någon kommer!

Det var ingen tvekan. Ett par närmade sig. De kom gående över kyrkogården och verkade vara på väg rakt mot körsbärsträdet, där det fanns en öppning i muren. ~ 24 ~