9789163869235

Peter Barlach

..

Det ar .. jag som ar

Caroline

Av Peter Barlach har tidigare utgivits: Inte bara tennis 2007 Dubbelfel 2008 Fifteen Love 2011

det är jag som är caroline

© Peter Barlach 2012 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2012 Omslagsfoto: Nordicphotos Omslag: Fredrika Siwe Redaktör: Jeanna Eklund Tryckt av ScandBook AB 2012 isbn 978-91-638-6923-5 www.bonniercarlsen.se

Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal thåström

1

”Men flytta hemifrån då för fan!”

Det är nästan en timme sedan mamma skrek de magiska orden, men de klingar fortfarande som en skön refräng i huvudet. Det var allt jag behövde höra. Jag såg att hon ångrade sig direkt, men det spelade ingen roll. Det är som när de öppnat grinden för greyhounden och den har börjat jaga den lilla kaninen. Ingen husse eller matte i världen kan få jycken tillbaka.

Hon som inte ens brukar svära.

Det är en söndag i januari och klockan är nio på kvällen.

Det är svinkallt och sjukt mycket snö och jag står vid den stora busshållplatsen nere i Orminge Centrum. Jag gick bara ner hit från Möjavägen utan att tänka på vilken buss jag skulle ta.

På busshållplatsens ljusskylt stod det att 414 skulle komma om sexton minuter. Nu är vi nere i nio.

Jag har 724 kronor på mig, det är allt jag äger, så att bränna en femhundring på taxi känns onödigt, och lifta vill jag inte. Jag vill inte prata med nån jag inte känner just nu.

Jag har lite dålig koll på vad hotell kostar, men helst vill jag sova hemma hos nån, så att det blir gratis. 414:an åker 7

hela gamla Värmdövägen in till Slussen och tar typ fyrtio minuter, så jag har tid på mig att ringa nån på vägen.

Mobilen ringer. Jag behöver inte ens ta fram den, jag vet att det är mamma och låter det ringa.

De borde göra nylonstrumpor med såna där värmeslingor i, som man har på bakrutan i bilen för att bli av med frost och dimma.

Kan inte busshelvetet bara komma nu. Mamma kan dyka upp med bilen när som helst och köra en sista desperat. Jag känner henne. Bättre än hon själv gör. Jag kan läsa henne som en öppen bok. Konstigt uttryck förresten. Om boken är skriven på portugisiska och handlar om partikelfysikens historia då? Då är den inte så lätt att läsa. Jag kan läsa min mamma som en pekbok.

När hon hade skrikit att jag faktiskt fick flytta hemifrån sa jag bara: ”Vad bra, då är vi äntligen överens”, och så började jag packa och sa inget mer.

Först hånade hon mig och sa att jag aldrig skulle klara det. Hon följde varje steg jag tog och var sitt drygaste. ”Du är barnslig, Caroline, du kommer inte överleva en natt. Du har inget jobb, inga pengar. Tror du studielån betalar en lägenhet, eller?”

Så höll hon på i säkert tio minuter och sa allt möjligt idiotiskt. I vanliga fall hade jag huggit tillbaka som en kobra. Men den här gången var kulsprutekulorna hon sköt bara som svalkande ammunition från en vattenpistol en het sommardag.

Jag njöt när hon gick efter och trakasserade mig medan jag packade min kabinväska.

8

Först slet jag ner en massa kläder, sedan kom jag på att det skulle dröja innan jag kom tillbaka, och jag ville verkligen inte släpa runt på hur mycket grejer som helst. Så det gällde att vara systematisk. Jag packade ner tre ”utrustningar”: en vardaglig klädsel med jeans och tröja, en söka jobb-dress som är lite finare och en outfit med den korta svarta och det tightaste linnet. Det går såklart att söka jobb i den klädseln också, det handlar ju bara om vilket jobb man ska söka. ”Du vet att du ser ut som en hora i det där, va?”

Mamma skruvade upp temperaturen i sina oneliners, men det var ju för att få en reaktion och då skulle jag naturligtvis inte gå i fällan. Jag visste att jag var den starkare och skulle vinna på slutet i alla fall. ”Inte en krona kommer du få av mig. Inte så mycket som ett öre!”

Jag ägnade henne inte en blick. När hon stod i vägen så gick jag runt henne bara och fortsatte att i lugn och ro packa väskan som ska ta mig till evigheten.

Mamma förnedrade sig till och med så mycket att hon försökte ta hjälp av Jakob, hennes trädgårdstönt som går i koppel. ”Caroline, jag tror inte du inser allt vi gör för dig.

Stanna här nu för din mammas skull.”

Som att grannungarnas hamster hade försökt stoppa inbrottstjuvarna de hade i somras. ”Pip-pip, den där plattteven är faktiskt vår. Pip-pip, hörrudu tjackpundarn, ge sjutton i mattes iPad är du snäll. Pip-pip.”

Det enda jag ångrar är att jag inte tog min dunjacka. Det var dumt, men precis när jag skulle gå satt mamma på knä 9

och bönade och bad att jag skulle stanna. Hon sa att hon skulle klia mig på ryggen och sjunga Trollmor, som när jag var liten. Och då kändes det som om jeansjacka var det enda alternativet. Som om jag hade blivit barn av att ta den varma vinterjackan, och då fanns risken att allt hade spruckit. Det var viktigt att inte släppa en millimeter. Det räckte gott och väl med att jag sa ”Hejdå mamma” med snäll röst.

Men nu tycker jag att det var barnsligt gjort. Jag är faktiskt sjutton år, jag får inte vara så omogen längre. Om det är kallt ute så har man vinterjacka! Nu står jag här i jeansjacka som en fjortis och fryser ihjäl.

Jag tittar på ljusskylten. Fyra minuter till bussen kommer. Om den inte cepar sig, som den gjort hela vintern.

Hur svårt kan det vara att köra en buss så att den kommer och går när den ska?

Jag ser en bil borta vid Statoil. Det är mamma. Jag måste andas lugnt så att hon inte ser att jag skakar. Jag får inte ge mig. Det är klart att det är hon, jag känner igen Citroënljusen. Jag vet precis hur hon kommer låta. Hon kommer att vara lugn och snäll och säga att ”Caroline, det är klart att du får flytta, men kom hem nu så diskuterar vi saken i lugn och ro.”

Jag pallar inte det.

Tre minuter till bussen kommer. Tre minuter till frihet.

10

2

”Det är minus fjorton grader ute, vet du hur kallt det är?”

Precis som jag gissade är hennes tonfall mycket lugnare och vänligare. ”Ja, det är väl ungefär som fjorton minusgrader.”

Jag måste svara på tilltal, annars blir det bara fånigt.

Kom nu bussjävel! Mamma står med bilen på busshållplatsen precis där bussen ska stå, fast hon är vänd åt fel håll så att hon står mot trafiken. Bara för att hon ska ha förarsätet på min sida. Men hon är smart som inte går ur bilen.

Mamma sitter tyst och jag vill inte börja prata. ”Vart ska du?” säger hon sedan. ”Det säger jag inte.” ”Varför inte då?” ”Gissa!” ”Nej, jag vet inte …” Det är klart att du vet, käring. För att du skulle åka dit och terrorisera.

Hon kommer aldrig att få reda på var jag är. Tyvärr vet jag inte ens själv vart jag ska. Jag får lösa det på bussen.

Halv tio en söndag kväll är nog alla hemma i alla fall och ingen lär sova, så det borde lösa sig. I värsta fall får det bli nåt vandrarhem, men som läget är nu behöver jag alla pengar jag har.

11

”Snälla, kom hem.” ”Jag flyttar nu, mamma. Vi bråkar bara.”

Det är i och för sig sant, men jag vet att det argumentet inte biter på en mamma som håller på att förlora sin dotter.

Jag skulle hellre dö än bo kvar hemma, men det vill hon nog inte heller höra.

Mamma lutar sig ut genom bilfönstret. Som en fjortis på konsert som vill komma ännu närmare sin idol. ”Kanske … Du kanske har rätt, Caroline … Men låt oss sova på saken i alla fall … Så du inte lämnar oss i sån här aff… alltså att det är dålig stämning.”

Hon är så gullig som inte vågar använda ett så svårt ord som affekt, så hon säkrar med dålig stämning.

Helvete. Inte mjukna nu. Jag måste bli tuffare. Bomull skyddar ingen sargad själ, som jag skrev i en dikt i somras.

Då tyckte jag den var bra. Jag läste den i förrgår igen och sedan eldade jag upp pappret. Måste lära mig att det är okej att jag skriver dikter, så länge jag inte läser dem.

Men budskapet står jag för. Man måste ha stålkant på själen för att klara sig. Så att man kan svänga fort om det kommer en idiot i vägen. Och tvärnita om det behövs. ”Vad ska jag säga till August då?”

Fan. Även om han är en halvbror som har fått en massa Jakob-gener, så tycker jag om honom. Han är så liten, så han har inte ens fattat att Jakob inte är min pappa. ”Säg som det är”, säger jag. Varför ljuga?

Kan inte bara den jävla bussen komma nu. Inte för att jag kommer följa med min mamma hem, men det vore ju synd om jag frös ihjäl.

12

”Och om man vill få tag på dig?” ”Jag har mobilen.” ”Den svarar du aldrig på.” ”Testa nån gång att inte ringa tjugo gånger om dan, så kanske jag svarar.” ”Jag ringer väl inte tjugo …” Jag lyssnar inte. Skönt att hon inte skriker i alla fall.

Jag kommer inte ens ihåg hur det började ikväll, men det var nog efter middagen och nåt om diskmaskinen. Jo. Jag hade gått med på att plocka ur diskmaskinen. Men eftersom jag inte hade gjort det innan middagen sa mamma att jag skulle plocka både ur och i. Det tyckte inte jag och så vidare. Men det spelar ingen roll, för hade det inte hänt ikväll, hade det hänt en annan kväll. Ända sedan min lillebror Sebastian föddes med alla handikapp som finns har mamma och jag haft en katastrof­ dålig relation. När han dog för tre år sedan blev det ännu värre. Jag vet inte exakt varför det blivit så, men minsta tjafs om en hårborste eller en soppåse eller en diskmaskin kan sluta i att nån skriker ”DU HAR ALDRIG ÄLSKAT MIG!” och jag tycker inte att såna människor ska bo ihop.

Därför har jag tjatat i ett par år om att jag vill flytta, men inte förrän ikväll har hon gått med på det. Att hon sedan håller på att ta tillbaka det nu kan jag faktiskt inte ta hänsyn till. Äntligen! Bussen mullrar borta vid Statoil.

Mamma pratar om skola och ansvar och jag undrar vad hon skulle säga om jag berättar att jag ska hoppa av gymnasiet. Det verkar lite otaktiskt att ta det nu hur som helst.

13

Bara jag ser den där bussen och tänker på värmen är det som om jag börjar frysa ännu mer. Jag hör inte vad hon säger. Det är som om kroppen lägger ner alla sinnen för att hålla värmen. ”Flytta dig nu, du står i vägen för bussen”, hackar jag fram så vänligt jag kan. ”Och?” Jag är på väg att säga ”vem är det som är tonåring här?”, men törs inte. Mamma har tårar i ögonen och sitter och fingrar på Sebastians dopsked som hon burit runt halsen sedan han dog. Hon verkar inte vara så mottaglig för humor.

Den stora röda bussen vänder runt och är på väg mot sin plats som för tillfället är upptagen av en liten töntig blå Citroën.

Hade det varit var som helst söder om Hamburg hade han tutat för länge sedan. ”Flytta dig nu för fan, mamma!” ”Svär inte åt mig!” säger hon och bussen tutar. Mamma blir så rädd att hon rycker till och slår huvudet i fönsterkarmen.

I vanliga fall hade jag tyckt att det var pinsamt, men nu bryr jag mig inte. Det är som om hon inte är min mamma längre. ”Okej, jag flyttar mig så att bussen kommer fram, men sen följer jag efter den och ser vart du tar vägen.”

Helvete. Den såg jag inte komma. Ska hon förfölja mig som en jävla stalkermamma?

Jag måste komma på nåt.

14

Jag chansar. Nu är tydligen allt tillåtet. ”Men mamma, jag trodde inte man fick köra bil efter tre glas vin?” ”Jag har väl inte …”, säger hon, men sedan verkar hon börjar räkna i huvudet. Ibland måste man stampa till på den ömmaste tån. På en gammal alkoholisthustru svullnar vissa tår blixtsnabbt. Hon suckar och slår allt vad hon pallar i ratten innan hon lägger i backen. Eller rättare sagt hon försöker lägga i backen, men bilen tjuter bara till. Hon svär högt därinifrån, men lyckas till slut och hackar sig tjugo meter bakåt. Hon står fortfarande mot körriktningen i bussfilen, men nu är hon inte i vägen i alla fall.

Jag kliver på bussen och slås direkt av värmen. Som när man landar på en flygplats vid Medelhavet. Busschauffören är en ung och lite söt svenne. Jag blippar busskortet, ler mot honom och han ler tillbaka. Han verkar inte intresserad av min affär med en krånglig Citroën och det tycker jag är skönt. Han blinkar ut och börjar köra.

Jag sätter mig som vanligt näst längst bak till höger.

Bussen passerar mammas Citroën och jag ser att hon sitter böjd över ratten och skakar, säkert av gråt.

Jag vägrar bli låg av det. Jag har faktiskt större problem än mamma just nu.

15

3

Helst vill jag såklart hem till pappa, men dels är han säkert full nu, dels är det det första stället mamma kommer leta på. Hade hon varit en polisstyrka skulle pappas lägenhet haft tjugofyratimmarsbevakning.

Dessutom kan man ju inte gärna säga att man har flyttat hemifrån när man flyttar hem till pappa.

Oj. Klump i halsen. Sluta tänka på pappa!

Kajsa? Hon skulle garanterat säga ja. Hon bor i en villa i Lillängen, men är uppväxt med oss i radhusen på Möjavägen. Första bästa bästisen, men det är samma sak där.

Mamma har säkert ringt dit och hennes mamma Karin är tight med mamma, så de har nog redan en pakt. Plus att senast jag träffade Kajsa var hon rätt skum. Hon är två år äldre än mig, men jag känner mig ett ljusår äldre än henne.

Hon är en sån som gör alla läxorna och kollar om det finns några extrauppgifter för att sedan kanske göra nåt roligt.

Jag är tvärtom.

Fredrika och Daniella från Nacka gymnasium då? Fan. De är roliga, men ändå omogna. De bor hemma och dricker bara på lördagar och vill ha pojkvän med Visakort. Jag vill inte vara med dem!

Jag har inga kompisar. Har jag inga kompisar? Inte för 16

att det gör så mycket. Men just idag är det rätt värdelöst, för om jag måste ta in på vandrarhem så går säkert halva min förmögenhet åt till att pröjsa hyran en natt.

Jag har en nödlösning.

Jag har tänkt att den inte kommer att behövas. För den är lite jobbig.

Niklas, som jag var ihop med ett par månader, bor i Alphyddan. Mamma känner inte ens till honom, och man kan säga att han har en egen lägenhet. Eller hans mamma har köpt lägenheten under sin, så han har egen ingång och man behöver inte träffa hans mamma om man inte vill.

Och det vill man inte.

Niklas är snäll och snygg, men lite torr. Tjugoårig hockey­kille som inte gillar att bli full. Inte jättebra i sängen, men inte jättedålig heller.

Bara ett problem egentligen.

Han blev ganska ledsen när jag gjorde slut. Eller ganska superledsen.

Jag borde ha hajat det eftersom han raggade så hårt på mig innan jag sa ja. Han såg mig i sportis efter nån gympa innan han skulle träna och så blev han helt besatt. Jag har märkt sånt där förut.

Om nån tycker att jag är snygg, då tycker den att jag är snyggast på jordklotet. Då kan han eller hon göra vad som helst för mig.

Vi passerar Finntorp nu, det är bara två stationer kvar till Alphyddan. Hans namn lyser på displayen men jag vågar inte trycka på grön lur. Tänk om han skäller ut mig.

Eller trycker bort mig. Skitsamma, om han ber mig dra åt 17

helvete är det väl bara att göra som han säger. Jag var ju inte helt schysst mot honom då. Äh. Nu trycker jag bara. Det får bli som det blir.

Han blir säkert jätteglad. ”Ja, det är Niklas”, svarar han tveksamt efter säkert fem signaler. Man hör att han såg vem det var på displayen. ”Hej, det är Caroline!” Jag låter gladare än glad och som om jag lobotomerat bort vad som hänt mellan oss.

Han är tyst i flera sekunder. Jag fattar direkt hur fel det var att ringa honom. ”Hej”, mumlar han till slut. ”Hur är läget?” säger jag med samma tonfall som förut.

Han är tyst igen. ”Vad vill du?” ”Nä … jag tänkte bara … på dig.” ”Jaha.”

Fan, nu passerar vi Nacka station, det är bara en hållplats kvar. Jag går på en tunn tunn lina här. Ska jag framåt eller bakåt?

Jag måste gå framåt. ”Jag har tänkt och jag vill prata”, säger jag och biter mig hårt i läppen, som om smärtan ska förlåta mina lögner. ”Vad ska vi prata om?” Han låter fortfarande lika stick och dränk dig-aktig på rösten. ”Om oss.” ”Det finns inget mer att säga, var det nån som sa.”

Helvete, han är bittrare än bitter och nu står det Alphyddan på ljusskylten framme i bussen. Jag måste vara offensiv eller så är jag körd. Nu är det full fart framåt som gäller.

18

Point of no return. Jag trycker på stoppknappen och nu står det Alphyddan Stannar. ”Jag vet precis vad jag har sagt, men jag vet också att jag har tänkt på dig senaste veckan, och oss, och att jag vill träffa dig nu för att kolla upp varför. Förlåt, du tycker säkert jag är lite … konstig men …” ”Jag tycker du är ett jävla svin!” ”Jag förstår det och … då är vi två som tycker det. Det är bara det att …”

Nu måste jag väga mina ord rätt. Busschauffören har blinkat och saktat in vid Alphyddans station och den enda som har rest sig i bussen är jag. Antingen får jag komma hem till stora, starka, varma Niklas eller så är det ut i kylan. ”Jag kan förklara allt som hände då, du får fråga mig om allt du vill och jag ska försöka svara, så kanske kanske vi kan hitta … till nåt.” ”Jag vet inte …”

Bussen stannar. Dörrarna öppnas. ”Det gjorde rätt ont förra gången”, säger han och man hör på hans röst att det är seklets underdrift.

Jag tittar på busschauffören som undrar vad jag håller på med. Jag måste hoppa av eller gå och sätta mig. ”Jag vet. Och det är därför jag vill förklara mig …”, säger jag till Niklas.

Jag tittar mot chauffören igen. Han ser irriterad ut och slår ut med armarna.

Jag måste chansa. Jag hoppar av. Ut i kylan igen. Det känns som att hoppa ner i en snödriva. Om Niklas nobbar mig kanske jag dör.

19

Han är tyst i luren. Jag fortsätter. ”Jag har mått rätt dåligt själv. Du … jag är i krokarna.” ”Jaha?” ”Är det okej om jag kommer hem till dig en sväng?”

Nu är han tyst i luren i säkert tjugo sekunder. ”Niklas …”, säger jag till slut.

Han muttrar fram ”okej”.

Fastän det är sjukt kallt går jag långsamt upp längs Alphyddevägen. Han får ju inte tro att jag var precis vid ­A lphyddans station när jag ringde. Dessutom behöver jag tid på mig att komma på en bra förklaring till varför jag är tillbaka.

20

4

”Jag kan inte fatta att du är här …”, säger Niklas för sjunde gången medan han går runt mig och köksbordet. ”Hur fan kunde jag släppa in dig?”

Jag kan inte heller fatta att jag är här, men det säger jag inte. Jag säger ingenting. För öppnar jag munnen kommer jag börja gråta. Jag ångrar mig så in i helvete. Det är först nu som jag inser hur jävla taskig jag var förra gången.

Jag känner mig som en fånge och Niklas är min fångvaktare eller förhörsledare eller vad det heter. Och jag vill bara ställa mig upp och skrika: ”JAG ERKÄNNER: ­FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT! JAG ÄR DUM I HUVUDET OCH TAR ALLA STRAFF I VÄRLDEN!” Att åka hem till Niklas är min sämsta och elakaste idé nånsin. Vad fan trodde jag? Att han bara skulle skrocka lite grabbigt ”Höhö, en knullkompis, fan vad nice, kom in i stugan så ska jag slicka fittan av dig.” Eller hur. Niklas är ju inte sån. Och det var därför som jag blev intresserad av honom. Jag blev ihop med honom av samma anledning som jag gjorde slut. Han är hundra procent helylle. Det finns inget ont, det finns inget trasigt, det finns inget skevt i honom. Han är genomsnäll och grym på hockey och älskar att plugga och lära sig saker och hänga med sina kom21

pisar. Han dansade sig igenom gymnasiet och nu pluggar han ekonomi på nån högskola. Jag tyckte det var spännande i några dagar med nån med tydliga mål i livet och vars största trauma var en skilsmässa i femtonårsåldern.

Han har egentligen bara en enda svaghet. Han blev förälskad i mig. Eller besatt. Jag borde ha fattat. Hur han presenterade mig för sin mamma Anette, som han aldrig gjort med nån förut, och hur han pratade framtid. Han pratade barn. Fatta, han pratade barn med ett barn. Jag tyckte det var en kul grej att dejta en så ordentlig snubbe och jag har naturligtvis inte nämnt ett ord om honom för min mamma.

Nu är jag på väg att börja gråta utan att jag öppnar munnen.

Varför blev jag ett sånt svin?

Och varför skulle jag ringa honom? Jag hade kunnat vara på världens mysigaste vandrarhem nu eller hemma hos pappa. Jag hade kunnat bo där och gömma mig i skafferiet om mamma kom.

Eller frysa ihjäl i en snödriva. Det hade varit mer passande.

Niklas fortsätter att gå runt köksbordet och mumla arga saker. Gärna saker som jag tydligen sagt till honom. Jag kommer inte riktigt ihåg det samtalet när jag gjorde slut för att jag var lite full. Och nästa dag svarade jag inte när han ringde.

Tydligen har jag sagt att han var lika mogen som världens hårdaste avokado. Så poetiskt, Caroline. Skriv en diktsamling, idiot!

22

Vem fan tror jag att jag är?

Jag har haft dåligt samvete både för att jag lekte med honom i några månader, och sedan för att jag gjorde slut på fyllan. Jag var full på en fest och där var en kille som jag hade bestämt att jag skulle ligga med och då tyckte jag att jag skulle göra slut med Niklas först. Så då ringde jag och gjorde det. Och när han frågade varför så sa jag som det var för att jag tyckte att man skulle vara ärlig.

Så ädelt.

Men att de råkade känna varandra är faktiskt inte mitt fel.

Snälla rara Gud, som jag inte tror på: Gör så att jag blir förälskad i Niklas igen.

Jag tittar på honom. Nu har han stannat. Han tittar ner i bordet. Eller rättare sagt i den blommiga duken som hans mamma köpt åt honom och lagt på bordet som hon också köpt åt honom.

Fel taktik. Om jag ska bli kär i honom igen ska jag inte tänka på att hans mamma bor fågelvägen fem meter här­ ifrån och har örnkoll på sin son.

Jag ska tänka på den där överkroppen istället. Hur sjukt vältränad den är. Och hans stora händer. Jag älskar stora händer. När han står bakom mig och trycker sin breda överkropp mot min skuldra. När han tar sina händer om mig och håller dem runt mina bröst. Jag har stora, fina, runda bröst, men när han tråcklar in sig innanför min behå och håller sina jättehänder runt mina tuttar känns de nästan små. Det är sånt här jag ska tänka på. Och när han känner hur mina bröstvårtor stelnar mellan hans fingrar 23

så känner jag hur bulan i hans byxor växer och trycker sig mot mina skinkor.

Det suger till i magen. Som om den dras ihop. Som om jag precis passerat krönet på en bergochdalbana. ”Har du den där konjaken kvar?” hör jag mig själv säga.

Niklas tittar på mig med en blick som är omöjlig att tolka, till och med för mig. Han ser helt tom ut. Som om han är ett skal. Utan innehåll.

Jag vill inte vika undan med blicken, men om det här var arga leken, skulle han vinna lätt. Jag klarar inte att bara titta på honom. Jag måste titta bort eller le. Jag ler. Jag känner vilket fult påklistrat falskt leende jag har. Ett sånt där leende som lillgamla barn har. Och som bara hemmablinda föräldrar tycker är gulligt, alla andra ser rakt igenom smilfinken. ”Vad fan vill du egentligen?”

Det är en väldigt bra fråga han ställer. Jag tittar bort.

Från en inramad idolaffisch möter Mats Sundin min blick.

Jag kan inte titta på honom heller. Jag sväljer en klump i halsen. Jag tittar ner i duken. ”Du får slänga ut mig om du vill”, säger jag tyst.

Han suckar och sätter sig. ”Nä …”

Jag både vill och inte vill att han ska krama mig. Hur som helst gör han inte det. Han sitter två stolar bort medan jag tar lite av hushållspappersrullen och snyter mig. ”Det är typ femton minusgrader ute”, säger han och jag förstår att folk tycker att det låter mycket. Särskilt om man är utrustad med nylonstrumpbyxor och jeansjacka.

24

”Men om morsan knackar på …”, fortsätter han. ”Ja?” ”Ja, hon knackar ju alltid på innan … det är en deal vi har.” ”Ja?” ”Då måste du kasta dig in under sängen på rot.” ”På rot?”

Han suckar igen och jag fattar att det inte är nu jag ska ifrågasätta hans nördiga uttryck. Jag ska kasta mig in under hans säng på rot. På en gång. ”Visst, jag lovar.” ”För att … om hon får reda på att du är här igen så kommer hon bli fullständigt galen. Vet du att hon var i skolan en gång för att leta efter dig?” ”Efter mig?” ”Efter mig?” härmar Niklas mig, fast med en röst som om jag var retard.

Jag vill fråga vad fan jag hade gjort henne, men inser att jag inte ska mucka här. Mamma Anette hatar mig och jag kan förstå henne.

Vi tittar varandra i ögonen. ”Berätta nu”, säger han. ”Vad vill du veta?” ”Berätta nu så att jag förstår … varför du dumpar mig på fyllan och samma kväll ligger med en kompis till mig … och sen konstant undviker mig … och sen bara kommer hit på årets kallaste dag klädd i typ ingenting.” ”Ge mig en konjak så ska jag berätta allt.”

Han suckar igen, men för första gången ser jag i alla fall 25

en skiss till ett leende i hans ansikte. Han reser sig och går till det tacky barskåpet som sitter på väggen.

Fan, han är snäll, snygg, lite rolig och har stora händer.

Kanske kanske kanske kan det bli vi i alla fall. Varför inte? ”Det är faktiskt skola imorgon”, säger han med ett tonfall som en vuxen.

Det kommer aldrig bli vi.

26