9789163869181

Katerina Janouch

Amanda & Axel

Amanda & Axel © Katerina Janouch 2012 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2012 Omslagsfoto: Ulrica Zwenger Omslag och grafisk form: Fredrika Siwe Tryckt av BALTO print, Litauen 2012 isbn 978-91-638-6918-1 www.bonniercarlsen.se

Den här boken är skriven för alla som nån gång råkat ut för det som kallas kärlek. Den är till dig som drömmer om att ha ett riktigt förhållande och till dig som är ihop med nån just nu.

Den är också skriven för alla er som varit yra av känslor, som känt den häftigaste glädjen men också den svartaste sorgen, när hjärtat fått sig några tuffa smällar.

Den tillägnas kärlekens dårar överallt, men främst dig som älskar på allvar för allra första gången.

Axel

Klockan är inte ens åtta och jag ligger vaken i

sängen och grubblar fast jag skulle kunna sova.

Plugget är slut och jag är ledig och kan verkligen ta det lugnt och ändå ligger jag och tänker. På kärlek.

På hur allting har varit och hur det håller på att bli.

Amanda och jag har varit ihop sen i april. Eller ska jag räkna från mars? Nej, inte från den där gången när jag kysste henne första gången. Men ganska snart efter det. När vi började höras varje dag. När hon skrev till mig på Facebookchatten och vi började skicka långa sms till varandra. När vi pratade i telefon flera timmar i sträck. Och sen den gången hemma hos henne när vi blev ensamma. När vi låg första gången. Det är ganska exakt 68 dagar sen om jag räknar från det datumet. 1616 timmar.

Amanda har varit min flickvän i 96 960 minuter. Är vi ihop nu då? På riktigt? Det flyter bara på.

Man skriver inte på ett kontrakt direkt. Utan man hänger och är med varandra och sen är det nåt slags 7

tyst överenskommelse. Nu är du min. Jag är din. Vi ligger med varandra och hånglar inte med andra.

Vi tillhör varandra. Det bara blir. Lite grann är det som att sitta i en isoleringscell. Jag tycker skitmycket om Amanda, men det gäller att göra rätt.

Att vara ihop är ett slags ansvar. Jag vill att hon ska vara glad. Jag längtar efter henne. Och ändå kan hela prylen stressa mig. Jag är på helspänn och känner mig ovan. Trots att det nu tickat iväg ytterligare sju minuter av mitt liv som hennes pojkvän.

Det är sol där ute och strålande blå himmel, en bit av den syns om jag vrider på huvudet och tittar ut genom fönstret. Dagarna ligger fria och oskrivna framför mig, jag kan göra vad jag vill. Sista sommar­lovet efter högstadiet, det är inte riktigt samma känsla som när man gick typ i första klass och sommaren var lika oändlig som en vidsträckt ocean. Tre hela månader då man kunde leka hela dagarna och äta grillad korv i trädgården på kvällen. Morsan som packade Mariekex och saft i plastflaska och så cyklade vi ner till badviken på mormors land. Hon låg på en filt och läste en pocketbok och jag byggde dammar av sand och grus och stenar.

Sen låg jag i vattnet flera timmar i sträck. Jag kan 8

inte komma ihåg att jag tänkte på nåt speciellt på den tiden. Att morsan och farsan skilde sig då var jobbigt förstås men det drog ändå bara förbi som ett grått moln, det var de vuxnas angelägenhet. Jag hade mitt, lekte med bilar och tåg och fantiserade om att bli polis eller brandman. Tankar på kärlek upptog mig knappast då.

Annat är det den här sommaren. Hur gör man för att inte känna efter hela tiden? Jag är skitstressad för det går inte att sluta tänka på kärlek hur jag än försöker, och när jag för en stund faktiskt lyckas glömma bort det blir jag orolig för att jag inte längre känner nåt. Det är som om hjärnan går på högvarv och är fylld av detta enda. Hur blir man mer avslappnad? Mer cool?

Mobilen på nattduksbordet ger ifrån sig sitt kacklande ljud och jag vet redan vem det är ifrån.

Hon fyller mig både med lycka och stress och jag slår in koden och ser hennes sms. Ett rosa hjärta. Är du vaken?

Jag måste inte svara, hon vet inte att jag inte kan sova. Och samtidigt vill jag det. Jag vill skriva till henne direkt, svara att jag ligger och tänker på henne. Men istället lägger jag ifrån mig telefonen.

9

Jag kan inte direkt fråga nån om de här känslorna, för det är inget man pratar om. Att älta kärlek är oskönt, jag vill inte vara en sån där snubbe som grottar ner sig i känslosnacket och vänder ut och in på varenda liten del av sig själv i jakt på svar. Det skulle till exempel inte funka nåt vidare med Lucas trots att han blivit en av mina närmaste polare.

Malte och jag har inte den kommunikationen heller. Och Victor är verkligen inte rätt snubbe. Därför låser jag in det där och tänker att det är nåt jag får ta itu med på egen hand. Jag får leva med fixeringen och hoppas att den snart ska gå över. Men det är det sista jag har i huvudet när jag går och lägger mig och det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen.

10

Amanda

Axel ligger säkert och sover fortfarande, det är

tidigt och han har inga tider att passa till skillnad från mig som redan är på väg till jobbet. Ändå skickar jag ett sms och undrar om han är vaken. Det rosa hjärtat kommer med per automatik, han brukar skicka hjärtan till mig också och det är mysigt att både få och ge. Jag har en pojkvän jag kan höra av mig till precis när det passar mig. Trots att det varit så i några månader nu är jag fortfarande inte riktigt van, utan det känns speciellt varje gång.

Axel är min kille. Vi hör ihop. Vi är ett par, både i våra egna och i omvärldens ögon. Jag kan se mig själv i spegeln ibland och tänka att jag är nåns flickvän. Orden ”min pojkvän” ligger bra i munnen och jag viskar dem för mig själv då och då. När ingen hör, förstås. För jag skulle aldrig erkänna att jag säger sånt, att jag faktiskt förundras över att mitt liv tagit den här vändningen. Innerst inne kan jag inte riktigt vänja mig. Att han är min och att jag har 11

rätt till honom på ett sätt som ingen annan människa har.

Tre månader, det är så länge. Nästan så jag inte kan komma ihåg hur det var innan, på den tiden då vi knappt pratade med varandra. Då jag blängde på honom och tyckte att han var dum i huvudet och överspänd. Det var en konstig tid. Nu är plugget slut och jag har fått preliminärt besked om att jag kommit in på ekonomprogrammet. Men till dess ska jag jobba. Hela juni ut. Det är pappa som har ordnat, en kompis till honom har en glasskiosk vid Granholmsbadet där han behövde hjälp. Jag tjänar sjuttio spänn i timmen och jobbar lite olika tider.

Det beror såklart på vädret, men jag har haft tur än så länge för sommaren har varit jättefin och det talas redan om värmerekord fast det inte är midsommar ens. Mamma har varit lite orolig för att jag inte ska få vara ledig nåt men då suckade bara pappa och drog sin gamla vanliga visa om söndercurlade skitungar och sen nåt om hur bra det var att jag fick smaka på arbetslivet. Så jag skopar upp kulglass i bägare och rån och ibland känns det som om jag ska förfrysa handen och armen upp till armbågen trots att det är typ trettio grader ute. När det är 12

som tråkigast tänker jag på Axel. Det är han som håller mig uppe, det är honom jag längtar efter när hallonsorbeten rinner längs fingrarna och barnen ändrar sin beställning när jag redan hunnit skopa upp deras våffla.

Axel svarar inte. Jag stoppar ner mobilen och tittar ut på de grönskande träden som bussen passerar.

Sommaren är den bästa tiden på hela året. Är det så att kärleken känns mer när det är varmt ute och hela kroppen liksom kopplar av? Jag har blivit mer kär i takt med att blommorna slog ut och träden fick gröna blad. Mest kär kanske jag var på skolbalen, när Axel och jag dansade tryckare och hånglade på dansgolvet. Jag såg hur andra tjejer kollade på honom då, jag såg att de var avundsjuka på mig. Det var jag som var utvald. Det var mig han ville vara med. Han står för mig inför hela världen. Han visar att han tycker om mig. Älskar han mig? Jag hoppas att han gör det. Älskar jag honom? Det är ett stort ord och en mäktig känsla. Jag vet inte riktigt hur man älskar en kille egentligen, jag antar att det är ett annat slags älska än det man känner för sin familj. Eller för sina kompisar. Jonna, till exempel.

Jag älskar Jonna. Men det är ofarligt att älska henne, 13

hon sviker mig inte. Jag är inte rädd för att bli sårad, jag är trygg i det jag känner för henne. Med en kille är det annorlunda. Jag vet inte om jag vågar älska Axel, i alla fall inte så att jag vill säga det till honom.

För tänk om han inte känner exakt samma som jag?

Sånt gör mig rädd. Ingen av de andra killarna jag varit med tidigare har varit på riktigt. Ingen av dem har betytt nåt. Det har varit på lek allting, som en övning innan det riktiga. Men nu har jag ett förhållande som är på allvar. Seriöst, det är vad det är. Jag är kär på riktigt. Kärleken växer och fördjupas för varje dag och det är både spännande och samtidigt läskigt.

Medan bussen kränger stirrar jag på displayen och väntar på att den blå rutan med namnet ”Axel” ska dyka upp. Men det kommer fortfarande inget svar. Jag kväver lusten att skicka fler sms. Lyllos han som inte har nåt jobb och som kan slappa hela dan. Vad ska han göra? Jag hoppas att han kommer till Granholmen och badar, det har han gjort några gånger och jag har uppskattat jättemycket att kunna ha utsikt över hans fina solbrända kropp där han legat med Lucas, Victor och Malte på bryggan.

Fast jag kan inte tjata. Eller kan jag det?

14

Bara för att man är tillsammans med nån betyder det inte att man kan umgås dygnet runt och alltid ha hundra procent koll på vad den andra gör. I en perfekt värld skulle det kunna vara så. Typ hänga jämt och skratta och prata och hitta på roliga saker bara Axel och jag. Men världen är inte perfekt och förhållanden är inte så enkla som man tror. Faktiskt blir de bara svårare och svårare för varje dag man är ihop. Jag trodde att alla bitarna skulle falla på plats när jag fick en kille, men det visade sig vara precis tvärtom.

När jag kliver av bussen har han fortfarande inte svarat.

15